lördag 4 februari 2012

Kort om Humanism – en bok av Stephen Law

Den brittiske humanisten Stephen Law är bl a lektor i filosofi och huvudredaktör för tidskriften „Think“ som ges ut av „The Royal Institute of Philosphy“. För några år sedan skrev han boken ”Humanism: A very Short Introduction”. Den har nu översatts till svenska och getts ut av förlaget Fri Tanke med titeln ”Kort om Humanism”. Christer Sturmark har bett mig recensera boken på min blogg.

”Kort om Humanism” ger en i stort sett bra beskrivning av vad vi humanister menar med begreppet humanism. I de inledande avsnitten redovisar Law vad humanister som regel står för och ger en bra skildring av den humanistiska livsåskådningens utveckling från antiken till våra dagar.

Resten av boken ägnas främst åt att redovisa kända argument för och emot religion samt för och emot ateism. Enligt min mening har Law gjort ett relativt ärligt försök att lägga fram de olika argumenten och bryta dem mot varandra på ett någorlunda opartiskt sätt, men det rör sig inte om någon neutral jämförelse. Syftet är att redovisa och förklara humanismens idéer, dock utan att för den skull racka ner på religiösa föreställningar. Det är ett bra syfte.

I särskilda kapitel behandlas bl a frågan om Guds existens samt olika aspekter på moral, sekularism och meningen med livet.

Beträffande frågan om Guds existens tar Law upp det religiösa argumentet för att universum inte kan ha skapat sig självt och att det därför måste finnas en gudomlig skapare bakom dess tillkomst. Med samma resonemang hävdas det att alla former av liv, alla arter med sina specialiserade funktioner, ja hela vår värld och dess natur med all sin mångfald och komplexitet måste ha skapats av en intelligent kraft, en gud.

Få människor torde idag ha en annan mening om universums tillkomst än den förhärskande vetenskapliga teorin om ”Big Bang” som ska ha ägt rum för 13,7 miljarder år sedan, dvs vid den tidpunkt då tiden började. Förbluffande mycket kan man på vetenskapligt håll säga om det som därefter hände redan under den första sekunden, om hur materia bildades, galaxer skapades och solsystem uppstod med planeter som vår egen jord. – ”Det mest obegripliga med universum”, sa redan Einstein på sin tid, ”är att det går att begripa”.

Däremot har man inte kunnat säga någonting om tiden före Big Bang. Nu har emellertid Stephen Hawking i sin senaste bok hävdat att universum mycket väl kan ha skapat sig självt, vilket skulle bero på lagen om gravitation. Jag måste dock erkänna att denna tes gör mig lika lite klok som den om att universum skulle ha skapats av Gud. Om Gud skapade universum, hur skapades då Gud? Om lagen om gravitation ledde till en spontan skapelse av universum, hur kom då den lagen till?

För mig verkar det som om ingen av teorierna ger något slutligt svar på den urgamla frågan om varför det finns någonting i stället för ingenting. Någon vetskap om detta har vi inte och det förefaller ganska fruktlöst att spekulera. För egen del litar jag därför till följande citat av filosofen Ludwig Wittgentstein: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”.

Vad kan vi då säga om livets uppkomst och utveckling på jorden, detta sandkorn på en av rymdens otaliga vintergator? Finns det här några bevis på att det skulle finnas en gud? Flertalet torde vid det här laget ansluta sig till Darwins teori om arternas uppkomst, men fortfarande finns det trots allt många – särskilt i USA - som tror på kreationismen, dvs den bibliska skapelseberättelsen som säger att Gud skapade Adam och Eva samt alla djur och växter.

I sin kritik av kreationismen tar Law bl a upp den välkända frågan om hur det skulle kunna finnas en god och allsmäktig gud, trots att det finns så mycket lidande i världen. Den frågan har funnits med i religionsdebatten under många hundra år, dock utan att den fört till något allmänt accepterat svar. Man har bl a hänvisat till att Gud skulle ha gett människor fri vilja och därmed ”delegerat” till dem något av sin egen makt. Fri vilja förutsätter ju att man själv får fatta beslut och ta ansvar för dessa.

Men borde inte Gud ingripa om han ser att människor skadar sig själva och varandra på ett sätt som ingen god ”Fader” någonsin skulle acceptera ifall det gällde hans ”barn”? Kan en sådan Gud verkligen vara en god far? Kan han mena att priset för den fria viljan ska vara att hans barn får skylla sig själva om de beter sig så att de förorsakar väldiga lidanden? - Och hur är det med alla dem som faller offer för obotliga sjukdomar, naturkatastrofer, brand och andra olyckor? Dessa beror ju inte på människors inneboende ondska eller ansvarslösa handlingar. Varför låter Gud sådant ske om han är både god och allsmäktig? Kanske är han inte bäggedera, kanske bara god eller allsmäktig, eller ingendera! Kanske är den mest närliggande förklaringen att Gud inte finns. Somliga anser till och med att detta vore Guds bästa ursäkt.

Den av Darwin beskrivna evolutionen bygger på principen att de arter och individer som bäst anpassar sig till omgivningen har störst chanser att överleva. Lite förenklat kunde man också säga att det gäller att äta eller ätas. Den enes död, den andres bröd. Det är inte helt enkelt att förena denna princip med föreställningen om en alltigenom god skapare. Så varför då framhärda i tron att Gud skulle vara god? – ”De flesta skulle förstås betrakta hypotesen om en ond gud som absurd”, skriver Law. Varför det? Är inte tron på en god gud minst lika absurd?

Som svar på den frågan anför Law att han ”har svårt att betrakta tron på den traditionella monoteismens Gud som mer rimlig än tron på en ond gud, som förstås framstår som orimlig”. (Min kursivering). Med andra ord, bägge gudsföreställningarna är lika orimliga.

Beträffande människors moral behandlar Law den religiösa föreställningen att moralen skulle vara given av Gud. Hur kan vi göra det goda om vi inte tror på Gud? Moralen är absolut och icke religiösa personers åsikter i moralfrågor kritiseras ofta från religiöst håll för att vara ”relativistiska”. Lagen i form av de tio budorden är givna av Gud och dessa ska följas. Så kan det låta från människor med synnerligen stark religiös övertygelse, men inte heller dessa håller sig strikt till ”Guds ord” såsom de bl a återges i de tio budorden. Ett av dem är ”du skall inte döda”.

Enligt sin tolkning av detta budord kan sådana personer inte godta några som helst skäl till abort, medan andra som har en något vidare tolkning accepterar vissa skäl men inte andra. Medlemmar av bägge grupperna är dock vanligtvis ivriga förespråkare för dödsstraffet. De har heller inga problem med att skicka ut soldater i krig för att döda eller dödas.

Ett annat och något anekdotiskt exempel på relativistisk moral är ironiskt nog Moses eget handlande, när han kom ner från berget och såg hur hans följe hängav sig åt att dyrka en guldkalv? Som förste bärare av Guds bud slängde han stentavlorna på marken och uppdrog åt dem som samlades kring honom att gå ”igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och dräpen, vem I finnen”. Så skulle syndarna straffas. Innan dagens slut hade tretusen personer mördats.

Med detta vill jag inte säga att religiösa personer är omoraliska eller att de skulle vara mer eller mindre moraliska än humanister, men att också de har en relativistisk inställning till etik och moral. Vissa principer vill de hålla fast vid, andra kan de rucka på. Det är inte så mycket att säga om det för mänsklig moral är inte en gång för alla given. Vad som emellertid irriterar är när somliga religiösa människor ger skenheliga och arroganta uttryck för att deras moral skulle vara bättre än andras, eftersom den skulle komma från Gud.

De tio budorden må vara huggna i sten, men den mänskliga moralen är det sannerligen inte. Den har utvecklats under årtusenden och ständigt anpassats efter rådande omständigheter i syfte att värna det egna samhället i form av familj, släkt, stam, folk, by, land, rike, etc.
Vad som är rätt eller fel har människor i alla tider fått försöka komma överens om. Eller så har detta dikterats uppifrån utan särskilt goda resultat, i varje fall inte med hänsyn till rättvisa och rättssäkerhet.

Att inta en relativistisk hållning till frågor rörande moral innebär inte att man saknar moral, utan att man tar den på allvar. Den som helt förlitar sig på en fundamental ”sanning” avhänder sig möjligheten att söka sig fram till en egen ståndpunkt, en som man faktiskt kan motivera och därför också tro på.

Ordet sekulär är inte detsamma som icke-religiös, påpekar Law. Humanister förespråkar sekularism med vilket de menar att staten bör förhålla sig neutral till olika religiösa och icke-religiösa livsåskådningar. En sekulär stat kan alltså ha en övervägande religiös befolkning. Den humanistiska strävan efter sekularism syftar till att staten bör låta företrädare för religiösa och icke-religiösa lisvåskådningar utveckla sina samfund och organisationer på lika villkor. Åsiktsfrihet och likhet inför lagen är två av humanismens hörnpelare.

För humanister och förmodligen också många andra är det svårt att förstå varför religiösa samfund (eller ett visst sådant samfund som exempelvis i länder med övervägande katolsk befolkning) ska gynnas av staten med bidrag, skattemässiga lättnader eller andra avtalsmässiga fördelar som sammanslutningar med andra livsåskådningar inte får del av.

I ett av de sista kapitlen behandlar Law den till synes eviga frågan om meningen med livet. I sina försök att förklara den humanistiska inställningen förirrar sig Law in i för mig mycket egendomliga resonemang. Bland annat hävdar han att det inte skulle finnas ett officiellt ”humanistiskt svar”. Officiellt eller inte, men nog är det väl så att humanister tvivlar på att det skulle finnas någon övergripande gudomlig mening med universum eller livet på vår planet. Däremot menar vi att det står var och en fritt att själv bestämma vilken mening man ger åt sitt eget liv.

Law hävdar också att humanister skulle använda sig ”av ungefär samma kriterier som religiösa människor för att bedöma vilka liv som är och inte är meningsfulla”. Inte håller väl vi humanister på med att ranka människors liv med hänsyn till deras meningsfullhet. Tvärtom, en människas liv har i första hand mening för honom eller henne och den meningen kan bara individen själv bedöma. Människors liv har naturligtvis också mening för andra än dem själva men inte ankommer det på oss humanister att bedöma meningen med andra människors liv utifrån särskilda kriterier?

Sammanfattningsvis vill jag dock säga att Laws bok ger en god introduktion till humanismen som livsåskådning och de värden som förenar oss. Den som vill veta mer kan besöka de svenska humanisternas webbsida www.humanisterna.se och den europeiska humanistfederationens http://humanistfederation.eu/

1 kommentar:

Anonym sa...

Egentligen var det inte mycket till recension det här. Uppfattar det mest som en sammanfattning av boken, samt lite stickspår som ligger recensenten varmt om hjärtat.
Jag skulle vilja veta vad Hans Christian anser om språket? Själv tyckte jag hela boken fylldes av komplicerat sammansatta meningar med ett LIX, som visar på mycket svår läsbarhet. Jag fick läsa om flera meningar på grund av inskjutna bisatser och allt möjligt.
Och visst var det lite tjatigt ibland – många upprepningar?
Det var några försvenskade stycken, där det kunde framgått att det ett tillägg till boken. Inget fel i att det förekom, men man kunde gjort en notering, som t.ex. man gör när översättaren själv gör en anmärkning.
Intressant att notera är att förhållandena i England på många sätt påminner om dem vi har i Sverige.
Boken kommer inte att bli någon kioskvältare. Jag har somnat gott till den i flera kvällar när jag läst den.

Urban Jansson