söndag 25 juli 2010

"Är vi beredda att älska juden och muslimen?"

I en artikel i DN med titeln ”Är vi beredda att älska juden och muslimen?” hävdar fyra företrädare för olika kristna sammanslutningar att det i Sverige ”finns en svag acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden”. Detta säger de bero på ”den svenska sekulariseringen och synen att religion enbart ses som en privat angelägenhet”.

Snarare är det väl så att dominerande religiösa samfund i alla tider valt att bekämpa andra trosriktningar. Den katolska inkvisitionen är bara ett av många exempel på religiös förföljelse av oliktänkande. Bland utvandrarna till Amerika under 1800-talet var det många som lämnade sina länder i Europa till följd av det förtryck som utövades av de statsunderstödda religionerna.

Tvärtom torde det vara så att den ”acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden” som vi har i Sverige i själva verket är ganska stor och att detta till stor del beror på landets internationellt sett långtgående sekularisering. I en god demokrati som den svenska är det högt i tak för olika livsåskådningar trots flera religiösa rörelsers avoga inställning till konkurrerande riktningar.

Det är inte helt lätt att i förstone förstå vad författarna Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn egentligen vill med sin artikel. En sak torde vara att främja en ökad acceptans för andra religiösa rörelser och då i första hand för judendomen och islam. Man kan förstås fråga sig varför just dessa ska skiljas ut som de mest behövande, varför inte författarnas önskan om en ökad tolerans i samma mån omfattar alla livsåskådningar, ja varför inte även sådana som inte är av religiös natur.

Författarnas plädoyer för ökad tolerans beträffande religiösa och kulturella yttringar är dock i högsta grad välkommen och deras öppna attityd gentemot judiska och muslimska trosutövare är lovvärd. Den är dock inte oproblematisk vilket visar sig i skärningen mellan religiöst grundade sedvänjor och allmänt accepterade värderingar i det numera sekulariserade svenska samhället. Ett exempel på detta är författarnas tillfredsställelse med domstolens beslut till förmån för den man som avskedats för att han av ”religiösa” skäl vägrat ta sin kvinnliga chef i hand av den enda anledning att hon är kvinna.

Ska vi verkligen tolerera - i betydelsen acceptera - ett sådant beteende? Är det rimligt att vi i religionsfrihetens namn bör bejaka och som författarna till och med välkomna den här mannens rätt till sitt ”avvikande religiösa” beteende. Bör vi inte i stället söka övertyga honom om det olämpliga i att här i landet fortsätta med sitt förolämpande beteende?

Ett annat exempel är författarnas ömmande för ortodoxa judars och muslimers behov av kött från djur som slaktats enligt religiös ritual och som innebär att man skär halsen av djuren med en lång kniv så att de får långsamt förblöda tills de förlorar medvetandet och dör. Denna form av djurplågeri är inte tillåten enligt svensk lag som föreskriver att djuren först ska bedövas innan de utsätts för slaktarens ”religiösa” ritual. Författarna visar på denna punkt en skrämmande undfallenhet inför grymma religiösa sedvänjor. Det centrala måste väl ändå vara att djuren utsätts för så lite lidande som möjligt.

I Sverige finns utrymme för många kulturer och många religioner men det finns bara en svensk lag och det är den som gäller. Det bör inte finnas särskilda regler för religiösa trosutövare lika lite som för människor med icke-religiösa livsåskådningar. Religiöst motiverade handlingar som strider mot svensk lag får inte accepteras i toleransens eller religionsfrihetens namn.

Den svenska demokratin grundar sig på ett antal medborgerliga fri- och rättigheter. Hit hör bl.a. lagar om
• yttrandefrihet som ger oss rätt att i tal och skrift eller på annat sätt, meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter eller känslor;
• informationsfrihet som ger oss rätt att ta emot och inhämta upplysningar;
• mötesfrihet som garanterar rätten att anordna möten av alla möjliga slag;
• demonstrationsfrihet som ger oss en principiell rätt att ordna demonstrationer på allmänna platser;
• föreningsfrihet som ger oss rätt att bilda föreningar.

Därtill kommer lagar till skydd för religionsfriheten. Med hänsyn till det heltäckande system av lagar som redan finns till skydd för våra demokratiska fri- och rättigheter kan det emellertid diskuteras om det verkligen behövs en särskild lag till skydd just för religioner och religionsutövning. Vad är det som sker inom religiösa samfund som inte redan är skyddat av de grund- och andra lagar som vår demokrati vilar på?

Om det finns sådana företeelser, riter och procedurer, bör vi nog fråga oss om dessa verkligen bör få förekomma? Ska vi exempelvis i religionsfrihetens namn acceptera att pojkar omskärs? Vi gör det ju inte ifråga om flickor.

Förekomsten av en särskild lag om religionsfrihet kan lätt uppfattas av religiösa människor och samfund, av myndigheter och människor i allmänhet som att det kan eller bör få finnas särskilda fri- och rättigheter för olika former av religionsutövning, även om de står i strid med svensk lag. Ju mer en sådan inställning brer ut sig till följd av en missvisad tolerans och förståelse för oacceptabla religiösa riter och normer, desto svårare blir det att försvara och fördjupa tanken bakom en sekulär stat.

Tyvärr är det just en sådan inställning som speglas i de fyras artikel under en lös täckmantel av tolerans och ekumenisk vidsyndhet.

--------------

Den kommenterade artikeln var införd i DN den 23 juli 2010.