fredag 14 november 2008

Svar på Tyrbergs inlägg

Kyrkoherde Tyrberg har gjort ett beaktansvärt försök att misskreditera de tankar som jag fört fram i min bok. Han har därvid använt sig av ett lika gammalt som oärligt knep att först tillvita motståndaren en rad klandervärda åsikter för att därefter angripa dessa i syfte att visa hur fel denne har. Därtill utnyttjar Tyrberg en annan ohederlig metod som heter "guilt by association" genom att hävda att det skulle råda någon sorts åsiktsgemenskap mellan mig och Bin Laden, en rent befängd tanke som knappast förtjänar ytterligare kommentarer.

Exempelvis har jag inte hävdat att "en värld utan Gud eller monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter". Eftersom jag inte tror att det finns någon Gud som styr och ställer här på jorden så kan jag inte heller tro att världen bleve bättre om Gud inte fanns. Världen är som den är, med eller utan Gud, och har genom årtusendena präglats av krig och konflikter. Däremot menar jag att vi i en värld utan religioner åtminstone haft en chans att slippa de krig och konflikter som orsakats av religiösa motsättningar och de är nog fler än vad Tyrberg tycks tro. - "Det upprörande med religionskrig", säger Tyrberg, "är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar". På den punkten är vi faktiskt överens.

Man kan fråga sig om vi verkligen behöver några religioner med hänsyn till allt elände de förorsakat eller medverkat till. Behöver vi en religiositet som organiseras i sekter, samfund och religioner som ständigt predikar att just deras Gud är den enda rätta? Jag tycker inte det och på den punkten är nog Tyrberg och jag inte särskilt ense.

I samma stycke där Tyrberg försöker klumpa ihop mig med Bin Laden anklagar han mig för att vilja bekämpa trosföreställningar, ett tema som han gärna återkommer till. På den sida i min bok som han hänvisar till skrev jag följande: "Jag tror att vidskepelse, magi, fördomar, religiösa dogmer och alla andra villfarelser bör bekämpas med hjälp av intellektuella och rationella resonemang och att vi därvid inte bör förtröttas".

Menar Tyrberg verkligen att vidskepelse, magi, fördomar och andra villfarelser är trosföreställningar? Vill han inte själv vara med om att bekämpa dessa företeelser med fredliga medel? Jag förmodar att Tyrberg vill slå vakt om de religiösa dogmerna, men på fyra av fem punkter hade jag faktiskt trott att vi kunnat vara överens.

För mig är begreppet "trosföreställning" något helt annat. Det är vad varje reflekterande människa utvecklar genom sitt ärliga sökande efter en förklaring till hur världen är som den är. Ett sådant sökande är högst personligt och kan leda till trosföreställningar av religiös natur med utrymme för övernaturliga fenomen som exempelvis gudar, änglar, häxor, paradis, helvete, själavandring, pånyttfödelse, etc, etc.

Vad Tyrberg verkar ha så svårt att acceptera är att samma slags sökande kan leda till trosföreställningar som inte lämnar något utrymme för religiösa fenomen.

Det bekymrar mig föga vad Tyrberg säger om att det skulle vara svårare att bevisa Guds inexistens än hans existens. Jag tror nämligen inte att det är detta det handlar om. För mig gäller det inte att "bevisa" vem som har "rätt" eller "fel" utan att var och en som så vill får utveckla en egen förståelse för världen omkring oss. Och denna värld omfattar hela universum och kanske mer därtill.

Jag tror att sökandet efter att i djupare mening förstå den värld vi lever i är viktigt för varje fritt tänkande människa liksom att utbyta tankar och idéer med andra, som nu med Tyrberg som jag hoppas känner på samma sätt även om jag inte kan uttrycka mig med samma intellektuella skärpa som Hedenius.

Tyrbergs påstående att kristna länge hävdat allas rätt att fritt formulera en tro är minst sagt tvivelaktigt. De kristna kyrkornas traditioner har ju främst gått ut på att hålla folk i "Herrans tukt och förmaning". Förföljelser av oliktänkande var snarare regel än undantag ända in på 1900-talet. Många var de som utvandrade till USA under 1800-talet för att de inte stod ut med det religiösa förtrycket i sina hemländer.

Likväl bröstar sig Tyrberg över "att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns!" - För det första kan påståendet ifrågasättas. För det andra är det väl så att den religionsfrihet vi åtnjuter i Europa inte beror på den kristna religionen utan på demokratins framväxt och dess främjande av människors frihet på många områden, däribland rätten att välja livsåskådning.

Tyrberg beskyller mig för att vara fundamentalist och undrar vilken kunskap jag menar mig ha fått av Gud för att kunna uttala mig så tvärsäkert i min bok. Svaret är naturligtvis att jag inte menar mig ha fått någon särskild kunskap av Gud, eftersom jag inte tror att det finns en Gud som förmedlar sådan kunskap. Kristna människor tror att Gud förmedlat viktig kunskap genom Bibeln. Därför går de ofta tillbaka till den boken för att läsa sig till vad Gud egentligen vill. Bibeln är den kristna religionens fundament.

För egen del tror jag att kunskap kan inhämtas på många sätt. Bibeln är en viktig källa till att förstå den kristna religionens uppkomst och de förhållanden som rådde under den tid den skrevs och dessförinnan. Det kan dock inte hjälpas att framställningen under de senaste 1700 åren hunnit bli rätt föråldrad och att det under tiden kommit fram en hel del annan intressant litteratur på de områden som behandlas i Bibeln.

En hel del av denna litteratur vilar på vetenskaplig grund och jag menar att det finns mycket i dessa modernare verk som är värt att ta del av i sökandet efter den egna livsåskådningen. Mot den bakgrunden kan man kanske fråga sig vem av oss som är den egentlige fundamentalisten.

Slutligen några ord om teologin som vetenskap. Tyrberg undrar om jag vet vad teologi är. Enligt vad jag minns från skolan består begreppet av de två grekiska orden theos (Gud) och logos (lära). Därav följer alltså att teologi är läran om Gud. Eftersom den bland religiösa människor vanligast förfäktade åsikten är den att Gud är outrannsaklig, hans vägar outgrundliga, hans handlingar obegripliga och att han verkar i det fördolda enligt en gudomlig plan som vi människor inte kan förstå, så är det med andra ord omöjligt att på vetenskaplig grund utveckla en lära om Gud. Härav följer att teologi inte kan vara en vetenskap, i varje fall med den angivna definitionen av begreppet teologi.

Till följd av den ökande sekulariseringen under 1900-talet gick man emellertid alltmer över till att kalla teologi för religionsvetenskap, vilket är helt logiskt. De vetenskapliga metoder som tillämpas inom ämnet historia kan man naturligtvis också använda inom ämnet religionshistoria. På liknande sätt kan man med vetenskapliga metoder studera religiösa yttringar och gudsföreställningar, men detta är ju något helt annat än en lära om Gud för någon sådan går inte att bygga på vetenskaplig grund.

Det är bra att Tyrberg läst min bok. Det är jag glad för. Det var bara synd att han skulle göra det på samma sätt som Fan, när han läser Bibeln.

Hans Christian Cars

Inlägg av kyrkoherde Johan Tyrberg

Pa 1950-talet var debatten het mellan intellektuella ateister och kristna. Idag har några ateister försökt blåsa liv i debatten genom att ge ut några böcker. I den nya debatten kan framför allt två saker noteras. Det första är att dessa nya böcker inte tillför debatten ny information. Det som säges har redan sagts, och bemötts. Det andra är att ateisrnen är en av de snabbast växande religionerna för närvarande. Visserligen fran en låg nivå. Beror detta på att man glömt debatten på 50-talet, och därför upplever den som ny och fräsch?

En av de senare böckerna i ämnet är TRO VETT VANVETT av Hans Christian Cars.

Hans Christian Cars samlar i boken fyra vänner med olika tro och samtalar om religion. Själv menar han att en värld utan Gud och monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter värd att eftersträva. Troligen skriver han så bara för att provocera, men bollen är i spel och det finns anledning att returnera...

Cars framstår i boken sam en djupt troende fundamentalistisk ateist. En märklig konsekvens av detta blir att när han påstår att alla monoteister har ett gemensamt ansvar för terrorhandlingar i någon guds namn faller det tillbaka på honom själv. Till skillnad från de flesta monoteister har han ju åsiktsgemenskap med de religiösa terroristerna, även om han inte själv förespråkar våld. Han står därmed egentligen människor som Usama bin Ladin nära i sin iver att "bekämpa" de läror han själv förnekar (se sid 158). Han talar visserligen om allas rätt att fritt formulera en tro - något sam kristna hävdat länge... märk att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns! Han lever emellertid inte själv efter detta i det att han enligt sin trosbekännelse vill just "bekämpa" trosföreställningar. Eftersom han själv förespråkar och propagerar för en trosföreställning gäller bekämpandet tydligen inte honom själv, och dem som tror som han. Han blir därmed den som äger sanningen och ska bestämma vad andra får tro. Det är just detta fundamentalister i alla trossammanhang vill, och varning brukar utfärdas mot dem som i likhet med Cars vill äga sanningen. Att han vill provocera bekännare av olika religioner även i relativt oväsentliga frågor, som t.ex. att han retar sig på att vissa inte vill äta griskött, blir mest lite löjligt, men också ett tecken på hans starka personliga engagemang för att sprida sin tro, alla ska tro som han.

Han talar om ateismen sam en självklarhet, men inser tydligen inte att det är ännu svårare för honom att bevisa icke existensen av en Gud, än det är för en teist att bevisa Guds existens. Ickeexistens är svårare att påvisa än existens. Han bortser helt ifrån sanningsbegreppet i religionerna och gör dem till subjektiva uttryck för känslor, viljor och drömmar - och ser troligen inte att ateismen är en av dessa religioner. Hans inkonsekvens är därmed påtaglig.

Han hävdar att utan religioner skulle vi ha fred i världen. Ett påstående han egentligen själv bevisar som verklighetsfrämmande i det att han påpekar att de värsta krigen i modern tid - de båda världskrigen under 1900-talet - saknar religiös grund. Jag skulle nog vilja hävda att om vi ser på alla stamkrig och gränstvister genom historien kommer vi att se att krigen med religiös grund är i minoritet. Det upprörande med religionskrig är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar! Det skulle vara spännade att se på motsatsen i ett historiskt perspektiv. Hur ofta förekommer det att krig utan religiös grund kommer till ett avslut på grund av ansträngningar av religiöst motiverat fredsarbete? Exempel är Dag Hammarskjöld, Röda korset/halvmånen etc. En värld utan religioner skulle inte vara en värld utan krig, möjligen skule det vara en värld utan fredsarbete.

Cars försöker argumentera utifrån moralen, och använder "barnet i isvaken" (se sid 89). "Barnet i isvaken" är berättelsen om hur en man ser ett barn i en isvak och drivs av sin spontana iver att hjälpa. Varje lidande människa i TV'n är ett barn i isvaken. Varför drivs vi inte att hjälpa då? Detta är ett nyttigt tankeexperiment om allas vårt ansvar, med det säger faktiskt inget om Guds existens. Kristnas aktivitet, eller inaktivitet säger överhuvud inget om huruvida Gud finns eller inte.

Pa sidan 171 påminner Cars om att det som inte finns, inte blir till av människors tro. "Det otroliga förblir otroligt oavsett hur många människor som tror det". Sant! Detta är ett av de få exemplen i boken på genomtänkt logik och objektivitet. Detta betyder ju naturligtvis också att det som finns, finns även om ingen tror det. Gud finns eller inte, oavsett min och Hans Christian Cars tro. Jag anser att tron på Gud har goda logiska grunder, han anser det inte. Ingen av oss påverkar emellertid Guds existens med vår tro.

Pa sid 176 nämner han att det inte finns någon vetskap om Gud. Det hävdar alla med tillägget att det inte går att veta något am Gud utom det Gud själv låter oss få veta. Det är just dessa källors tillförlitlighet det kan finnas anledning att diskutera och pröva med vetenskapliga metoder. Man kan inte undgå att undra vilken kunskap han menar sig ha fått av Gud för att kunna uttala sig så tvärsäkert...

Hans trosbekännelse på sidan 158 är intressant. Det mesta kan de flesta hålla med om, men en del måste jag ifrågasätta:
1. Han vill inte att någon ska drivas av skamkänslor. - Jag tror nog de flesta vill att den som stulit, men börjar känna skam över detta ska låta sig styras av dessa skamkänslor och återlämna det stulna. Skamkänslan kan i sig vara positiv, som en reaktion på att man gjort fel.
2. Han vill, som jag tidigare nämnt, "bekämpa" tro. Detta är en fundamentalistisk krigsförklaring som saknar varje uns av ödmjukhet, medmänsklig kärlek och humanism. Dessutom är detta inkonsekvent eftersom han själv bär på en tro.

Cars ställer vetenskap i motsats till teologi, Nu är ju teologi i själva verket en vetenskap som använder historiska, psykologiska, språkliga och andra metoder för att studera människors tro och de dokument man hänvisar till. Det är en vetenskap sam beskriver kyrkors och samfunds historia och utveckling med mera. Man frågar sig vilken vetenskapssyn Cars har. Kanske menar han att enbart naturvetenskap kan kallas riktig vetenskap? Hur är det då med andra humaniora vetenskaper som till exempel Nationalekonomi? Det är ju en vetenskap som en del brukar tycka är flummig och svårdefinierad. Det går i alla fall inte att med bibehållen vetenskaplig trovärdighet hävda att nationalekonomi är mer vetenskapligt än teologi. Då Cars genomgått forskarutbildningen i just nationalekonomi ställs hans vetenskapliga kompetens i tvivelaktig dager, eller vet han helt enkelt inte vad teologi är?

Det har hävdats att ingen ännu lyckats formulera en konsekvent hållbar ateism. HC Cars förstärker den uppfattningen. Inget nytt har tillförts samtalet om ateism sedan Hedenius blåste liv i den debatt på 1950-talet som självdog av brist på livaktigt innehåll. Det är förvisso intressant att Cars och andra nu gör ett nytt försök att börja där man slutade då. Tyvärr verkar det snarare som att man börjar där man då började, fast utan den intellektuella skärpa Hedenius visade.

Karlshamn 2008-10-07

Johan Tyrberg

söndag 23 mars 2008

Inlägg av Per-Olof Hallqvist

Det har tagit en tid, innan jag nått fram till att skriva om din mycket välskrivna och trevligt upplagda bok.

Trots att jag i många avseenden delar dina åsikter, har jag svårt att acceptera den aggressivitet, stundtals gränsande till oartighet, med vilken du framför dina men framför allt angriper andras åsikter i de mest personliga livsfrågorna.

Häromkvällen framträdde Björn Ulvaeus i ett TV-program, där han drog en lans för "humanisternas idéer". Det han aggressivt och halvt ärekränkande tidigare uttalat i en tidningsartikel bad han nu om ursäkt för.

I en artikel med titeln "Rädda oss från humanisterna" får Sturmark den kritik som han så väl förtjänar. Hans argumentation och debattmetoder liknas vid den katolska inkvisitionen. Tyvärr har Humanisterna fått liten genomslagskraft just på grund av sitt aggressiva tonfall och hotfulla sätt att uttala sig. Det förvånade mig att Sturmark skulle sälla sig till skaran. Han hade i andra sammanhang gjort ett mycket lugnt och intelligent intryck.

Det är inte utan att man får en känsla av släktskap med Humanisternas ordval och debattmetoder i din - naturligtvis komprimerade - framställning av dina idédebatter med passagerarna ombord.

Vi har alla rätt att ha våra åsikter och har alla rätten (åtminstone knappt hälften av oss på jorden) att framföra dem. Däri har du helt rätt. Vi har naturligtvis på samma gång rätt att förolämpa och nedvärdera personer med andra åsikter än de egna. Men frågan är, om man i alla delar skall utnyttja den "rätten".

Tolerans och acceptans av andra åsikter än de egna borde väl också tilltala en gammal liberal? Och det är ju allmänt vedertaget att även små lögner eller stumt tigande kan vara att föredra i situationer, då man eljest lätt kunde tillfoga medmänniskor påtagliga obehag eller skada.

Icke desto mindre är det otroligt givande att ta del av dina åsikter och av passagerarnas hävdande av sina. Samtalen är intressanta men leder naturligtvis ingenstans, eftersom båda "sidor" är envetet övertygade om att just "den egna åsikten" är á priori den riktiga och rätta.

tisdag 18 mars 2008

Recension av "Tro Vett Vanvett"

En ruskig storm på havet och ett slagsmål med en norsk sjundedagsadventist är de stora action-scenerna i Hans Christian Cars bok om människors sökande efter mening med livet i en till synes obegriplig värld. Tillvaron ombord på skeppet Algarina är dock mestadels att långsamt färdas med vinden över stillsamma vatten utan egentliga mål och utan förväntningar. Det är en behaglig resa med många goda måltider under vilka sex goda vänner kastar sig in i olika diskussioner, den ena mer laddad än den andra.

Mat och segling i all ära, men det är dessa diskussioner som är huvudtemat i boken, diskussioner som vi alla haft eller förr eller senare kommer att ha. Vad gör vi här? Varför finns det någonting och inte ingenting? Fri vilja? Finns Gud, och vad har han/hon/det i sådana fall för intentioner? Ja, många av de Stora Frågorna granskas.

Vad har jag då själv lärt mig av dessa samtal? Svaret är, inte mycket, men författaren har heller inte varit ute efter att föra fram nya revolutionerande filosofiska insikter. Hans fokus har legat på att utmana de gamla myter som världens religioner fortfarande verkar klänga sig fast vid, dock inte längre i så stor utsträckning i Sverige. Dessa myter, t.ex. att Jesus var född av en oskuld och återuppstod från de döda, att Gud verkligen delade det Röda havet för Moses, att Lao Tzu var 900 år gammal när han föddes, att det finns en personlig Gud som lyssnar på våra tankar dygnet runt, etc., verkar vara i något av ett heligt rum, även i dagens värld – "sanningen" i dem får bara inte ifrågasättas. Man måste ha vördnad och respekt för människors tro, oavsett vad den kan ha för konsekvenser.

Frågan är vem som får ut någonting av en bok som denna eller av Hitchens eller Dawkins böcker? De som tror på myter vill inte läsa dem, eftersom de utgör ett hot mot deras verklighetsbild och ateister nickar troligtvis bara instämmande redan vid de första sidorna. När författaren briljerar är när han vågar gräva djupare i en del av de stora filosofiska frågor som inte har med myter eller tro att göra. Detta borde kunna intressera såväl sökaren som vetenskapsmannen som den religiöse.

Dawid Dahl

lördag 1 mars 2008

Recension av Olle Carlssons bok

Den 20 februari träffade jag Olle Carlsson. Vi hade ett stimulerande samtal. Vi passade också på att byta böcker med varandra. Jag har läst hans med stort intresse. Härnedan följer några reflexioner kring hans bok.

DEN TREDJE FRÅGAN

Prästen Olle Carlsson är en märklig man. I och runt Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm har han byggt en verksamhet som tilltalar många. När han håller gudsjänst fylls kyrkan av pesoner som kommer dit för att delta i en varm och tillitsfull gemenskap. På sitt lågmälda sätt vill han få församlingen att förstå att de är inneslutna i Guds kärlek, en kärlek som ingenting kräver.

Detta är också ett ledande tema i Carlssons bok ”Kristendom för ateister”. Flertalet av de frågor som han tar upp är av ett slag som alla människor ställt sig, troende såväl som icke troende. Här följer några exempel: Finns Gud? Vem är Gud? Hur kan en allsmäktig kärleksfull Gud tillåta att det finns så mycket elände i världen utan att ingripa?

I sin behandling av dessa och liknande frågor tar Carlsson itu med vad han menar är en föråldrad tolkning av kristendomen. Det behövs inte så många regler och föreskrifter om hur människor ska vara. Det verkligt viktiga är att ta emot Guds kärlek och finna trygghet och glädje i den. Ingen är utvald. Ingen är utstött. Guds kärlek gäller alla. Så ungefär tror jag att Carlsson själv skulle sammanfatta sin religion.

Hans svar på de första två frågorna är alltså: Ja, Gud finns och Gud är kärleksfull. - Hur lyder då svaret på den tredje frågan? – ”På den frågan”, säger Carlsson, ”finns det hur många dåliga svar som helst. För mig är den gåtan olöst”. - Enligt min mening är inte detta mycket till svar, men det är ändå mycket bättre och ärligare än den annars så vanliga floskeln att ”Guds vägar äro outrannsakliga” eller att det finns ”sådant som vi inte kan och ej heller bör försöka förstå”.

Ett annat för somliga mer närliggande svar är att om det nu finns en gud och om denne Gud till äventyrs är god och kärleksfull, så är han inte allsmäktig för om han är det, så är det tydligt att han inte bryr sig särskilt mycket om oss här på jorden. För Carlsson och många med honom är dock inte detta något bra svar, eftersom det leder till slutsatsen att Guds kärlek är begränsad eller endast en illusion för att nu låna ett ord från Richard Dawkins.

Är Gud en illusionist som kan trolla bort sig själv och visa sig ibland? Är han månne också en isolationist? Kanske har Gud som policy att aldrig gripa in utan bara ösa över oss människor sin omätliga kärlek som somliga är lyckliga nog att uppfatta med sina känslor men ingen kan begripa med hjälp av sitt förstånd?

Så tänker inte Carlsson. För honom är Gud inte bara kärleksfull. Gud bryr sig också om oss. På flera ställen i boken finns beskrivningar av hur Gud påverkar och agerar. För Carlsson är inte Gud ”något övernaturligt väsen som existerar avskilt från oss”. Han menar ”att vi själva är det gudomligas möjlighet att gripa in i världen”. Det låter vackert, men när Gud som alltså antas finnas inom oss ser att vi inte klarar av att förhindra olyckliga människors olidliga lidanden, vad gör Gud då? Frågan är väl inte var Gud finns - utanför eller inom oss - utan om Gud finns. Trots Carlssons i och för sig behjärtansvärda försök till förklaring tycks det mig som om ”den tredje frågan” fortfarande väntar på ett bra svar.

Den stora förtjänsten med Carlssons bok är att han i den vänder sig mot allsköns fördomar som inte är ovanliga bland starkt religiösa personer. Här är några exempel på hans raka och entydiga språk: ”För mig finns det bara en grundregel när det gäller sexualitet och det är att den ska vara ömsesidig och att man inte ska skada varandra”. – ”Ibland undrar jag varför man ber oss präster komma och föreläsa om etik och moral. Det har ju visat sig att det inte precis är vår starkaste sida”. – ”Jag vill...göra upp med en straffande gudsbild”. – Dagens västerländska kyrka ”påstår sig följa Jesus, men...det är snarare romarrikets hierarkiska och patriarkaliska värderingar som vi omedvetet följer”. – ”När vi distanslöst ser vår egen tro som den rätta kan det orsaka schismer och till och med innebära att människor får sätta livet till”.

Det är inte svårt att hitta flera minst lika tänkvärda citat.

Man behöver verkligen inte vara troende kristen för att bejaka väldigt mycket av det som Carlsson säger i sin bok. Den innehåller många intressanta tankar om frågor som sysselsatt människor i alla tider oavsett konfessionstillhörighet, även dem som kallar sig agnostiker eller ateister. Intrycket är dock att det inte är till ateister som boken främst vänder sig utan till dem bland Carlssons prästkolleger och andra trosfränder som sitter fast i en enligt honom förlegad syn på vad som är det väsentliga i det kristna budskapet. Därför är bokens titel ett exempel på missvisande varubeteckning. En mer rättvisande titel hade varit ”Carlssons lärobok för kristna”.

tisdag 26 februari 2008

Inlägg av Hans Ahlberg

När jag kom till Uppsala, var jag allmänt kristen, bad t o m aftonbön ibland. Under mina studier av grekiska, assyriologi och hebreiska, blev jag en smula förvirrad i vad avsåg min kristna tro. Till att börja med förkastade jag sekter och funderade allvarligt på att bli katolik men förklarade mig i stället för agnostiker. Kom sedan ut i förvärvslivet och grubblade ej mer.

Efter min pensionering fortsatte jag läsa grekiska och assyriologi. De existentiella frågorna dök då upp igen. Så småningom förstod jag att jag var ateist. På 50- talet fick jag lära mig att evangelierna skrivits långt efter Jesus’ död. I själva verket var Paulus den förste som berättade om honom. För mig framstår det som självklart att Paulus hittade på Jesus-gestalten. Antagligen fick han idén till detta från Qumran. Alvar Ellegård som egentligen är språkforskare har i sin bok om Jesus ägnat sig åt att förklara hur myten om honom uppstått. Också Lena Einhorn har sina tvivel om Jesus och menar att det i själva verket var Paulus som var Jesus.

Det gamla testamentet är ingalunda heligt för mig. Det består av en samling berättelser som var vanliga i Mellanöstern. Man kan hitta flera förebilder i den mesopotamiska kulturen, inte enbart historien om den stora floden och Noak. Många konstigheter som finns i den hebreiska texten får sin förklaring i babyloniska skrifter. Psalm 104 i Psaltaren är exempelvis en omdiktning av Echnaton’s solsång.

GT har ett högt litterärt värde. I det avseendet är GT klart bättre än de mesopotamiska sagorna, men det är en propagandaskrift som riktar sig mot judarnas fiender och tjänar till intern moralisk uppbyggnad. Det är dock ingen vacker moral man får sig till livs i GT. Jahweh beter sig verkligen illasinnat och blodtörstigt.

När det gäller den sortens moral tycker jag att norrmannen i "Tro Vett Vanvett" har det mest slagkraftiga (på alla sätt) argumentet, vilket också går igen i GT: "Du ska tro att Gud är god - annars slår jag dig på käften".

Det stora mysteriet är dock inte frågan om Gud eller Jesus. De kan inte bevisas att de finns eller har funnits. Vad som förundrar mig är livet.

Bland miljarders miljarder världar kan det väl ha slumpat sig så att några mineraler och aminosyror bildat en cell och att den av någon egendomlig anledning beslöt sig för att dela på sig så att två cellkärnor bildades. Men varför slog de sig ihop? Varför stack de inte åt var sitt håll? Vad fick två och flera celler med minimal tankeverksamhet att slå sig samman och bilda större enheter? Och varför ville de fortsätta dela sig och fortplanta sig istället för att lägga sig ner och dö? Viljan till liv och överlevnad är för mig det mest egendomliga i skapelsen. När jag var ung student, var Schopenhauer och Bergson följaktligen mina favoritfilosofer.

Beträffande boken vill jag uttrycka ett mycket positivt erkännande, inte minst vad gäller författarens mod att vara så uppriktig som han är. Det gladde mig också mycket att förstå att jag inte var ensam i världen med den här sortens funderingar. Det är sällan man får läsa en "grubblande" bok så elegant skriven.

söndag 6 januari 2008

Tro Vett Vanvett

Den här boken kom ut den 12 februari 2008. Boken handlar om livsåskådningsfrågor. Det hela utspelar sig på en segelbåt. Under en kryssning i Kroatien samtalar sex goda vänner om vetenskapens betydelse och religionernas roll för människors liv och utveckling.

Så här skrev Carl-Johan Kleberg, f.d. ordförande för Humanisterna, om boken:

"Det blir alltmer angeläget med samtal om existentiella frågor. Det nya sätt att under ledning av humanisten Hans Christian Cars föra sådana samtal i en sluten vänkrets på en segelbåt är stimulerande och tankeväckande. Det bör kunna locka många till läsning".

Utdrag ur "Tro Vett Vanvett"


Förordet
Under en kryssning i den sköna kroatiska skärgården samtalar sex goda vänner om sådant man sällan talar. Samtalen drar åt olika håll som samtal ofta gör men kretsar främst kring religiösa frågor, om uppfattningar och missuppfattningar, om tro och vantro, om vett och vanvett.

Här är några exempel på vad som diskuteras i boken: Finns Gud? Varför skulle han göra det? Är han god? Varför skulle han vara det? Är det rimligt att tro på en god gud med tanke på allt elände som finns? Bryr sig Gud om vad vi människor tror, tänker eller gör här på jorden? Uppstod Jesus verkligen från de döda? Vad menas egentligen med "tro"? Varför tro på det otroliga? Vad menas med "helig"? Får man skoja om sådant som är heligt för somliga men inte för andra? Vilket ansvar har enskilda människor för dem som lider nöd? Vilka slutsatser kan dras av att många terrordåd grundar sig på starka religiösa övertygelser?

Under samtalens gång synas religiösa synsätt i sömmarna utifrån en icke-religiös humanistisk livsåskådning. Trots att jag inte kan berömma mig av att ha fördjupade kunskaper om det som diskuteras tvekar jag inte att föra fram mina egna uppfattningar, ofta på ett sätt som jag tror att många troende kan uppfatta som provokativt. Det är i så fall bra. I synnerhet om det stimulerar till eftertanke, för det är nämligen det som är syftet med det jag skrivit. Inte att i första hand tala om hur allting är utan att ifrågasätta invanda tankemönster, dogmer och doktriner, villfarelser, vidskepelse och andra vanföreställningar samt sist men inte minst religionerna själva liksom tron på det övernaturliga,

Ur det inledande kapitlet
Det var en av dessa klara och ljumma medelhavsnätter. Vårt segelfartyg Algarina låg tryggt förtöjt i en liten vik av en ö i den kroatiska skärgården. Jag hade sträckt ut mig på akterdäcket.
.......

Med blotta ögat kunde jag se några hundra stjärnor. Hade jag haft en kikare, hade jag kanske kunnat skönja ett tusental, dock bara en liten bråkdel av alla de stjärnor som finns i Vintergatan, den galax som vi själva tillhör. Astronomerna räknar med att det finns omkring hundra miljarder stjärnor enbart i den galaxen. Dessutom har universum ytterligare ett hundratal miljarder galaxer som i genomsnitt består av ett hundratal miljarder stjärnor. Därtill kommer otaliga planeter, månar och andra himlakroppar som rör sig kring stjärnorna. Tanken svindlar inför universums ofantlighet.
......

Se där, där föll en stjärna! Om jag varit religiös, hade jag kanske sagt att Gud ritar streck på himlen, dvs om jag varit religiös för tusen år sedan. Om jag då bott i Skandinavien hade jag sannolikt trott på Oden och Tor. Kanske hade jag trott att fallande stjärnor var gnistor som slogs av Tors vagn, när han fräste fram över himlavalvet. Idag vet vi - även de som nu tror på andra gudar - att sådana uppfattningar bottnade i vidskepelse eller vad man kan kalla religiösa vanföreställningar. Idag vet vi bättre. Det gör vi knappast på grund av att religionerna blivit så värst mycket annorlunda utan tack vare duktiga vetenskapare som hjälpt oss att klara ut förhållandena i den ofantliga världsrymd som omger oss, något som ofta stött på ivrigt motstånd från religiöst håll.
......

Det är egendomligt hur väl forskarna lyckats kartlägga förloppet efter Big Bang från dess allra första början. De vet mycket om vad som hände redan under den första sekunden. Däremot vet de ingenting om sekunden före, vilket somliga förklarar med att någon sådan sekund aldrig funnits. Det fanns med andra ord ingen tid, inget rum, ja ingenting alls, innan alltihop plötsligt bara hände. Vad var det som fick det hela att starta? Var det Gud? I så fall, vad ville han med att kicka igång universum? Ville han något över huvud taget eller var alltihop ett enda grandiost misstag? Blev universum resultatet av en enorm astronomisk men likväl trivial feltändning? - "Han sprack, den saten", sa Runebergs Munter, när granaten exploderade i hans hand. Sedan dog han. Var det så det gick till, när universum skapades? Överlevde Gud, om han nu fanns, eller gick det med honom som med Munter?
......

Är Gud, om han nu finns, av någon som helst relevans för den universella process som hittills pågått i 13,7 miljarder år och som av allt att döma kommer att fortsätta många miljarder år till? Är det sannolikt att det finns en gud som bryr sig om vad som sker och i så fall på vilken nivå, med vilka syften och på vad sätt?

Frågor så goda som några, tänkte jag, medan jag kravlade mig ner från min plats på akterdäck för att sälla mig till mina medseglare som bänkat sig i salongen till kaffet och avecen. När allt kommer omkring kan man kanske i goda vänners lag hitta en liten del av livets mening i ett glas cognac.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Efter denna inledning skildras livet ombord på vårt segelfartyg som bl a omfattar ett idylliskt möte med delfiner, ett spännande fiskafänge och en skrämmande upplevelse av en av naturens makter, den fruktade Boran. Men framför allt diskuteras det kring existentiella frågor. Här är några exempel på våra samtal:

Om Gud, dennes natur och eventuella existens
- Dina frågor om hur jag föreställer mig Gud, återtog Sven, är väl kanske inte så lätta att svara på, men ett tror jag säkert, nämligen att han är god. Det vore ju förskräckligt om vi var utlämnade till en gud som är ond.
- Det finns de som säger att Guds enda ursäkt för allt det onda som sker här i världen, är att han inte existerar, genmälde jag.
- Ja, jag vet det. Det är ett gammalt skämt.
- Är du säker på det? Jag menar, är du så säker på att det är ett skämt? Kanske är det sant att han inte finns, vilket i så fall kunde förklara att det finns så mycket elände här i världen. Kanske Gud dog av knallen, när han skapade universum. Vad säger du om det?
- Jag vet faktiskt inte om du vill försöka föra ett seriöst resonemang eller enbart hänge dig åt dina egna tokiga fantasier, sköt Eva emellan.
- Men vad är det egentligen som skiljer mina fantasier från era? Vi talar ju om någonting som vi egentligen inte vet eller kan veta något om. När ni säger att ni tror på Gud och att han är god, är det inte bara ett uttryck för era fantasier?
- Människor har i alla tider sökt sig till en gud och nästan alla har på ett eller annat sätt känt en närhet till ett högre väsen som vi kristna kallar för Gud, muslimerna för Allah och andra kanske något annat. Menar du att det inte skulle finnas något mera bakom allt detta än människors fantasier? frågade Sven.
- Jag tror inte att det går att utesluta den möjligheten, svarade jag.
......

Om yttrandefrihet och andra ”heliga” ting
- För mig är yttrandefriheten helig, sa jag till Eva. Om du vill förbjuda mig att säga vad jag tycker, vilket du naturligtvis inte vill vid närmare eftertanke, så skulle du kränka mig i en av mina djupaste övertygelser vilken är att var och en ska ha rätt att säga och skriva vad han eller hon vill.
- Även om du kränker eller sårar andra människor i deras djupaste övertygelser?
- Det är en svår fråga, svarade jag.
Johan som satt vid sidan om Eva och lyssnat på vår ordväxling utan att distraheras av någon laptop bestämde sig plötsligt för att hoppa in i samtalet.
- Det förstår jag inte att den frågan skulle vara så svår att svara på. Det får du väl ändå hålla med om att man måste respektera andra människors religiösa övertygelser!?
- Jag är inte så säker på det, replikerade jag. Man måste självfallet respektera människors rätt att hysa vilka religiösa övertygelser de vill. Och man måste respektera människorna själva. Man ska inte förnedra eller förödmjuka människor för deras åsikters eller övertygelsers skull. Däremot tycker jag inte att jag måste visa respekt för det de tror på eller är övertygade om, ifall jag inte kan hålla med dem. Då måste jag väl få säga vad jag tycker och tänker, även om det kan uppfattas som kritik och bristande respekt. Det är ju inte människorna som jag kritiserar utan deras religiösa idéer och föreställningar. Det måste man väl få göra?
- Och nu vill du ge dig ut för att vara en recensent av religioner? spörjde Johan spydigt.
- Det har jag ingen utbildning för, svarade jag, men ingen bör tro sig om att sitta inne med hela sanningen nu och för all framtid utan vara beredd att ompröva sina övertygelser i ljuset av nya idéer och intryck. Med detta vill jag säga att ingenting bör hållas heligt utan att allt ska kunna kritiseras och ifrågasättas. Jag har dock en känsla av att många religiösa använder helighetsbegreppet som en sköld som de gömmer sig bakom för att skydda sig mot kritik från dem som tycker annorlunda och som stämplas som otrogna, kättare, avfällingar, Satans barn och Djävulens handgångna män och kvinnor eller häxor för att nu komma med några exempel.
......

Om samvete, genetik och moral
- Just det, sa Eva. Där sa du ett viktigt ord. Samvete. Hans Christian, var tror du samvetet kommer ifrån om inte från Gud?
- Nu får vi ta det lite lugnt ett tag, sa jag avvärjande. Det är ju uppenbart att inte alla ens i den här lilla gruppen har samma moral. Detta beror knappast på att vi har olika gudar eller religioner utan på olika värderingar som delvis kan vara genetiskt betingade, delvis resultat av våra egna erfarenheter.
- Genetiskt betingade!? Hur då, menar du? Skulle vi kanske födas med färdiga moraluppfattningar? frågade Eva.
- Du sa ju själv nyss att homosexuella inte bryr sig om vad påven säger utan gör som de vill. Homosexualitet är genetiskt betingad, inte sant? Nu ska man ändå inte dra några alltför snabba slutsatser. Det finns ju många homosexuella katoliker, inte minst bland prelaterna som väl måste lyssna på vad påven säger.
- Genetik och moral, sa Anna. Det har jag inte tänkt på. Menar du att vi på sätt och vis föds med en viss sorts moral? Att somliga är födda till att bli goda människor och andra till att bli kriminella? Tror du att det finns människor som föds med kriminella anlag?
- Jag är ingen expert på genetik, men jag kan tänka mig att somliga föds med anlag som gör att de lätt blir aggressiva och våldsamma, medan andra blir fördragsamma eller flegmatiska. Hur de sedan utvecklar sig beror till stor del på omgivningen i form av föräldrar, syskon, lärare, vänner och kamrater samt på många andra omständigheter. De förhållningssätt som samlas under begreppet moral grundar sig inte enligt min mening främst på den kristna läran. De har utvecklats under lång tid med början långt före Kristi födelse, ja även långt före Moses.
- Vad menar du med det? frågade Anna.
- Ta till exempel påbudet att vi inte ska döda, som Eva nämnde, det vill säga inte döda våra stamfränder. Tanken att vi i krig kan döda människor som tillhör fientliga nationer är det få kristna som har problem med. Tvärtom, de som lyckas allra bäst med detta blir krigshjältar och får sitta längst fram i kyrkan. Men uppfattningen att vi inte bör döda dem som tillhör den egna stammen är ju något som människor kommit på mycket tidigt. Redan på den tiden när våra förfäder lärde sig att gå på två ben och jagade zebror och elefanter på den afrikanska savannen måste de snart ha begripit att de lyckades bättre med detta om de försökte hålla ihop i stället för att slå ihjäl varandra. Det var för många hundra tusen år sedan, alltså långt före Moses och hans stentavlor. Du får förlåta mig Anna, men för så länge sedan var det faktiskt. Och när Moses kom ner från berget och läste upp vad han sa att Gud hade sagt honom, ja då var det väl ändå inte så, att de som mötte honom vid bergets fot förvånat utropade: Åh sjutton, ska vi inte döda och stjäla och ljuga! Det var det värsta. Detta hade vi ingen aning om.
......

Om livets uppkomst och utveckling
- Javisst, sa jag, men inte bara det, vi hade också en bra båt, väldigt duktiga besättningsmän och en kapten som var nykter.
- Till skillnad från nu då, utbrast Anna, för när du fått i dig ett par glas så tycker jag det verkar som om du blev helt berusad av din egen självtillräcklighet och din idé att det inte skulle finnas någon högre makt att förlita sig på. Hur tror du till exempel att jorden och allt det som finns här i världen, ja hela universum, hur tror du allt det har skapats? Tror du att det bara blivit till på en höft kanske? Utan någon som helst mening bakom alltihop? Tror du att livet och hela den underbara natur som vi ser överallt omkring oss bara kommit till av en himla slump? Tror du kanske att livet uppstått genom att två uratomer plötsligt fick för sig att ligga med varandra? Tror du det?
- Oj vad du blev upprörd bara för att jag sa att jag varit nykter. Din idé om uratomerna är en intressant tanke som jag måste fundera på men i övrigt ligger du väl inte helt fel med det du tror att jag tror. Du har nämligen rätt i att jag tror att mänskligheten kommit till genom en lång och successiv utveckling, medan du tycks klamra dig fast vid idén om att det skulle ha funnits någon slags skapare som i detalj skapat allting här i världen. För det är väl det du tror?
- Jag tror i varje fall inte att den kommit till av en slump, svarade Anna.
- Det gör inte jag heller. Den natur och det liv som vi ser omkring oss i dag är inte i första hand ett resultat av slumpen utan av en oerhört lång utveckling som började för mer än tre miljarder år sedan, när den första livsdugliga cellen lär ha sett dagens ljus. Så småningom blev de fler och fler och allt större. De blev till varelser med sinnesorgan och med en stark vilja att försäkra sig om sina respektive arters fortlevnad. Det blev en kamp om tillvaron i vilken de starkaste och mest livsdugliga klarade sig, medan andra och svagare arter dog ut. Men allt det här vet du ju redan. Det är bara det att du av någon för mig oförklarlig anledning inte vill tro på det.
- Det där låter kanske klokt och enkelt, men tycker du inte att det saknas något? frågade Sven. Det du säger är ju att alla levande varelser ända sedan begynnelsen bara tänkt på sig själva och fört en grym och hänsynslös kamp för den egna överlevnaden. Det är en kall och hård värld som du beskriver, men i själva verket finns det ju så mycket mer som inte förklaras av dina teorier. Hur skulle världen till exempel se ut om det inte fanns kärlek? Då skulle den kanske se ut så som du beskriver den. Men nu finns det faktiskt något som heter kärlek och därför ser världen också annorlunda ut.
- Och då menar du att det är kärleken som sätter sin prägel på tillvaron och att kärleken är Gud för Jesus har ju sagt att Gud är kärleken. Är det så?
- Ja, så kan man kanske uttrycka det, svarade Sven, medan Anna nickade bifall.
- Då menar ni alltså att denna abstraktion som ni kallar kärleken på något outgrundligt sätt skapat den här verkligheten och medvetet byggt den på principen om "the survival of the fittiest" enligt vilken det gäller att äta eller ätas. Detta är ju i så fall helt schizofrent eller egentligen rätt djävulskt. Är ni säkra på att det är kärleken som är Gud och inte någon annan? Om Gud verkligen är så kärleksfull som ni säger, varför skulle han då låta Djävulen härja så fritt som han gör?
......

Om rädslan för religioner och religiösa fanatiker
- Jag är helt enkelt rädd, sa jag, för den intolerans som präglar många religioner och deras mest ivriga företrädare. Och för allt vad de kan ställa till med i form av krig, mord och terror i sina försök att straffa, såra, skada eller döda andra människor bara för att själva få beröm av sina ihopfantiserade gudar. Om vi är rädda för det våld som religionerna ger upphov till, då måste vi komma på ett sätt att försvara oss och man brukar säga att anfall är bästa försvar. Därför säger jag, att om jag bara kunde, skulle jag göra rent hus med alla vanföreställningar, all tro på det övernaturliga, all religiös magi, all vidskepelse och alla religioner.
- Det här har vi talat om tidigare, sa Sven, och jag sa då att jag inte trodde att en gudlös värld, det vill säga en värld utan religioner skulle vara bra att leva i. I vilket fall som helst är det en utopi att människorna skulle kunna leva utan religion. Religioner har funnits i alla tider och så kommer det alltid att förbli.
- Ett är dock säkert, svarade jag, om vi inte får bukt med religionerna, så kommer ständigt nya religiösa ledare att bygga sin makt på religiöst indoktrinerade människor och förleda dem till att i religiöst nit begå de mest hårresande brott mot dem som råkar tro på andra gudar än dem de själva tror på.
- Därför, återtog jag, måste vi värja oss. Det räcker inte att säga som Fredrik den Store, att var och en får bli salig på sin fason. De riktigt religiösa nöjer sig inte med det, för innerst inne vill de att alla ska bli saliga på deras fason, för det är så de tror att deras gud vill ha det. Religionsfrihet är kanske bra. Frihet från religioner vore ännu bättre.
......

Ur Efterordet

Om ateismen
Mitt problem med ateismen och några av dess förkunnare är inte så mycket den självsäkerhet med vilken de framför sina budskap utan deras hurtighet. Det verkar ibland som om döden och människors ängslan inför den inte var så mycket att bry sig om. Ungefär så här brukar det låta från ateistiskt håll: ”Vi lever bara en gång i denna underbara värld och bara för en kort tid. Därför ska vi inte slösa bort vår dyrbara tid med att tänka på döden och tiden därefter utan på hur vi bäst kan ta vara på livet före döden.”

Detta är en i och för sig förnuftig tanke och inte utan visdom. Men vad säger man till dem som är rädda för att dö och gå in i den eviga glömskan? – Att de inte ska ängslas? Att det inte finns något liv bortom döden och därför inte heller något att oroa sig för? – För dem som är rädda för helvetet kan det kanske vara en tröst, men knappast för de andra. Många är de som genom tiderna brottats med sin ångest inför det ateistiska perspektivet att det enda som väntar i slutet av livet är döden.

Om religiös tro och religioner
Varje i frihet skapad religiös tro är djupt personlig, formad av den enskilde med en mix av reflexioner, känslor, ängslan och längtan, dikt och tanke, andlighet och poesi.
En sådan tro kan ha mening för den troende. Den kan skänka tröst och ge en form av trygghet. Den skadar heller ingen men den bidrar till att legitimera ett religiöst tänkande som ofta leder till svåra problem. Sådana uppstår exempelvis, när de troende ivrar för att övertyga andra om den ”sanning” de själva funnit, när sådana samtal medför påtryckningar av olika slag, när de leder till indoktrinering och till att människors trosfrihet kränks. När tron inte förblir den enskildes ensak, när likasinnade troende samlas i sekter, samfund och organiserade religioner med anspråk på medlemmarnas trohet och med makt över deras beteende, då hotas toleransen gentemot oliktänkande. Då måste vi räkna med terrorhandlingar, andra våldshandlingar och ett utbrett religiöst förtryck.
......

Genom alla tider har det käbblats om vilken religiös riktning som är den sanna, om vem som förvanskat vad. När man inte på fredlig väg kunnat övertyga motparten om den ”rätta” läran, har man inte dragit sig för att fördöma, förtrycka, förfölja, fördriva, bränna eller slå ihjäl dem som ”förvanskat” den, dvs de ”otrogna”. Religionernas historia är fylld av otaliga ”sanna” läror och lika många ”förvanskningar”.
......

Därför menar jag: Vi behöver inga predikanter, inget missionerande, inga inkvisitioner, inga korståg, inga heliga krig, inga ockupationer av heliga platser, inget religiöst förtryck – kort sagt, vi behöver inga religiösa sekter eller religiösa samfund. Vi behöver heller ingen organiserad religiositet.
VI BEHÖVER INGA RELIGIONER!

tisdag 1 januari 2008

Hur boken kan beställas

Boken "Tro Vett Vanvett" kom ut i början av 2008. Formatet blev det som kallas för storpocket, dvs 21*13,5 cm. I bokhandeln kom priset att ligga kring 115:- kr, men boken kan också beställas direkt från förlaget till ett pris av 40:- kr plus porto. Medlemmar i Humanisterna kan få den till ett rabatterat pris av 30:- kr plus porto.

Så här går det till att beställa boken:
  • Skicka ett e-mail till info(at)seedcap.se.
  • Ange Ditt namn och postadress dit Du vill att boken ska skickas.
  • Ange det antal böcker Du vill ha. (Om uppgift saknas skickas en bok).
  • Glöm inte att nämna om Du är medlem i Humanisterna.
  • Boken/böckerna skickas omgående till den adress Du lämnat.
  • Ett inbetalningskort bifogas samt uppgift för banktransferering.
  • Betalningen bör göras så snart Du fått boken.
  • Om Du har frågor, är Du välkommen per e-mail till Hchcars4(at)yahoo.com.