.
Background
Ms. Soile Lautsi is the mother of two boys. During their education in Italian public schools the boys were exposed to crucifixes being displayed in their classroom as was also the case in all other classrooms. When in 2002, Ms. Lautsi’s husband asked the school’s governors whether they could agree to have the crucifixes removed, they decided not to do so.
Ms. Lautsi then filed a complaint with the Italian Administrative Court complaining of an infringement of the principle of secularism, relying in that regard on various Articles of the Italian Constitution.
Well before the Court had the time to consider the case the Minister of Education instructed the competent services to oblige all school governors to ensure the presence of crucifixes in all classrooms.
Three years later, in March 2005, the Administrative Court dismissed the case partly based on its view that the crucifix should be considered a symbol of a value system underpinning the secular nature of the Italian State and its Constitution.
Ms. Lautsi then brought the case to the Supreme Administrative Court, which in 2006, held that the crucifix was a symbol that reflected the remarkable sources of the values that defined secularism in the State's present legal order. Thus, when displayed in classrooms, the crucifix could fulfil – even distinct from the religious perspective to which it specifically referred – a highly educational symbolic function, irrespective of the religion professed by the pupils.
Unbroken by these arguments put forth by the Administrative Courts, Ms. Lautsi then brought her case to the European Court of Human Rights (ECHR). The Chamber to which the case had been referred ruled in November 2009 that the hanging of crucifixes in classrooms of public schools did, indeed, constitute a violation of integral parts of the European Convention on Human Rights.
This judgement caused an up-roar of sentiments from Catholic politicians and other Catholics in Austria, some of them vehemently stating that they would not remove any crucifixes from any classrooms for any reason and under no circumstances, so help them God.
The State of Italy, which had lost the case, challenged the ECHR judgment by asking in January 2010 that the case be referred to the Grand Chamber of the Court. Several other states were allowed to intervene before the Grand Chamber in favour of Italy. A small number of Catholic and non-Catholic NGOs were also allowed to intervene in favour of one or the other parties.
At the very outset of its deliberations, the Court observed that the only question before it was concerning the compatibility of the presence of crucifixes in Italian State-school classrooms with certain Articles of the European Convention. Thus, it was not required for the Court to rule on the compatibility of the presence of crucifixes in State-school classrooms with the principle of secularism as enshrined in Italian law.
Upon careful examination of the preceeding procedures and several similar court cases, the Court ruled on 18 March 2011 by fifteen votes to two, that the contested display of crucifixes in public schools was not in violation of the Convention.
Conclusions:
1. The judgement is based on a legal interpretation of certain Articles of the European Convention on Human Rights and its Protocols. As the question as to whether the display of crucifixes in classrooms is compatible with secularism - a principle embraced by many believers and non-believers alike - was not considered by the Court, this question remains an important issue of primarily political and non-legal nature.
2. The display of crucifixes in public schools does not violate the Convention, neither does their removal. Thus, there is ample room for all those who believe in the principles of secularism to achieve the desired result by persuasion rather than through legal process.
3. Just as much as a crucifix is a religious symbol, the matter before the Court was a symbolic issue. The real and more important issue is the special extra-parliamentary impact that religious groups, i.e. various kinds of Christians and Muslims and other believers, have on the conduct of political affairs in several countries. This practice is more widespread and accepted by the population in some countries than in others. Speaking from my own experience, there are, for instance, vast differences in this regard between Austria and Sweden.
4. There are no crucifixes displayed on the walls of Swedish public schools, because most people would not like that. In Austria, it is the other way around, because a large amount of the Austrian people want it. In Sweden, the majority of the people believe that the state should remain neutral with regard to religions and that these should not have any undemocratic influence on how the country is governed. In Austria, it is the other way around, because of historic legally binding relations with the Catholic Church that guarantee a continued Catholic education of school children, irrespective of whether crucifixes are displayed in the classrooms or not, which is of much less importance than the educational privileges, which were long ago bestowed on the Catholic church and are still retained.
5. Admittedly, the judgement just pronounced by the Grand Chamber of the ECHR is not particularly helpful for those who wish to promote a secular world view, but more importantly, the best way to make it materialise is by way of convincing our fellow citizens of our view that a secular democratic society is preferable in comparison with any society where the democracy and the rule of law are tampered with through religious infiltration, interference, intimidation and indoctrination.
fredag 18 mars 2011
torsdag 17 mars 2011
Om respekt, tolerans och människors värdighet
För ungefär en vecka sedan kom Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten med en mycket tänkvärd artikel på Newsmill i vilken de hävdar att vi måste sätta gränser för hur långt vi kan och bör respektera religiösa gruppers krav på särbehandling. För egen del tror jag att just bristen på klarhet om var dessa gränser bör gå, inte minst från ledande politiskt håll, medverkat till osäkerhet om vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Detta har också lett till ett invandringspolitiskt dilemma som gynnat Sverigedemokraterna.
Att sätta gränser är ett uttryck för att säga ifrån och detta undviker man av rädsla för att stämplas som islamofob eller främlingsfientlig. Tolerans har blivit ett honnörsord trots att begreppet som sådant varken är positivt eller negativt, för om det är det ena eller andra beror ju helt och hållet på vad det är som ska tolereras.
Religionsfrihet är en viktig del av vår demokrati. Den ger alla troende och icke-troende samma rätt att forma sin egen världsbild och livsåskådning, vare sig den är religiös eller icke-religiös. Den ger dock inte frihet för någon att kräva en alldeles särskild respekt för just ens egen tro eller övertygelse, ej heller att tvinga andra att underkasta sig ett synsätt eller beteende som strider mot deras egna värderingar.
Bauhn och Demirbag-Sten ger många bra exempel på områden där vi kan bli klarare över vad som bör respekteras och vad som kan kritiseras. Det är som jag ser det en mycket lovvärd ansats som kan konstruktivt bidra till en fri och öppen samhällsdialog och större förståelse mellan grupper med olika bakgrund.
För egen del menar jag att det är den enskilda människan som behöver respekteras, inte hennes religiösa tro eller övertygelser, hennes politiska ideal eller andra uppfattningar och åsikter. Allt detta måste man få kritisera, men för den skull behöver man inte bete sig respektlöst mot dem som hyser dem. Det är inte rätt att medvetet och avsiktligt söka kränka någons värdighet.
Beträffande människors värdighet skrev Bauhn och Demirbag-Steen följande: ”Den som utsätter fångar för sexuell förnedring berövar dem deras värdighet genom att demonstrera att fångarna inte äger någon privat sfär och att de är helt utlämnade åt fångvaktarnas godtycke.”
På den punkten kan jag inte hålla med författarna för enligt min mening kan ingen berövas sin värdighet genom att förnedras, torteras eller missbrukas – sexuellt eller på annat sätt. Den som utför sådana handlingar berövar sig bara sin egen värdighet, inte offrets.
Ändå uppfattas det ofta inte så, vare sig av en aningslös och oförstående omgivning eller ens av offren själva. Detta fenomen skapar enligt min mening ett allvarligt problem i kampen mot olika former av förtryck och brott mot mänskliga rättigheter.
De som utsätts för förnedrande behandling intalas ofta och ibland intalar de sig kanske själva att de på något sätt besudlats av det våld de utsatts för. Många kvinnor som våldtagits på sätt som uteslutit varje form av medverkan eller acceptans från deras sida har ändå avstått från att anmäla händelsen av rädsla för hur andra kan uppfatta dem.
Det är därför angeläget att återigen understryka att förövarna bara förverkar sin egen värdighet, inte sina offers. Beskrivningen av Jesus-gestaltens tragiska slut var ganska klargörande på den punkten. Berättelsen om kvinnan som skulle stenas handlade om respekt för en trakasserad människa.
Likväl har det i katolska kyrkan under senare år brutit fram en våg av anklagelser för sexuella övergrepp mot små barn som begåtts av katolska präster och andra kyrkotjänare. Än mer upprörande är att dessa gömts och skyddats av den katolska maktapparaten ända upp till påven och att man intalat offren att de själva haft skuld till det skedda och därför inte skulle berätta för någon om det som hänt, inte ens sina föräldrar.
En högt meriterad brittisk jurist vid namn Geoffrey Robertson QC har ingående beskrivit mekanismen bakom detta omfattande sexuella utnyttjande av små barn och hur kyrkan använt sin ”kanoniska lag” till att kringgå det civila samhällets rättsskipning. Hans bok heter ”The Case of the Pope”. Den gavs ut förra året som en Penguin Special. Mer om denna utmärkta bok kan läsas här http://trovettvanvett.blogspot.com/2010/11/holy-see-catholic-church-as-state.html
I Wien träffade jag nyligen ett av de otaliga offren för sexuell misshandel. Inte heller han hade yppat något om övergreppen, när de skedde. Anledningen var att rektorn för det katolska internatet intalat honom att det som skett inte skett utan bara var ett uttryck för barnets egen smutsiga fantasi. De allra flesta av dem som misshandlats har också i vuxen ålder avstått från att stämma sina våldtäktsmän. Det är först på senare tid som fler av dem tagit mod till sig att berätta vad de utsatts för.
Det är en fruktansvärd och en i grunden helt orimlig inställning att den som utsätts för sexuellt eller annat våld skulle förlora en del av sin egen värdighet eller ses som mindre värda. – Jag inser att värdighet och värde inte är identiska begrepp, men de ligger nära varandra. Den som saknar värdighet är i omvärldens ögon heller inte mycket värd.
Jag tror inte att Bauhn och Demirbag-Sten egentligen menar att de som utsätts för våld eller förtryck förlorar sin värdighet, men det är uppenbart att många ser eller känner det så. Det finns mängder med exempel på det.
Därför får vi aldrig - vare sig slentrianmässigt eller medvetet - sträcka ut ens ett finger till stöd för föreställningen att någon skulle förlora sin värdighet till följd av att han eller hon blir förnedrad eller förödmjukad, torterad eller trakasserad.
Det finns förresten en sång om detta sjungen av Whitney Houston:
”No matter what they take from me, they can’t take away my dignity”.
Hon har så rätt.
Att sätta gränser är ett uttryck för att säga ifrån och detta undviker man av rädsla för att stämplas som islamofob eller främlingsfientlig. Tolerans har blivit ett honnörsord trots att begreppet som sådant varken är positivt eller negativt, för om det är det ena eller andra beror ju helt och hållet på vad det är som ska tolereras.
Religionsfrihet är en viktig del av vår demokrati. Den ger alla troende och icke-troende samma rätt att forma sin egen världsbild och livsåskådning, vare sig den är religiös eller icke-religiös. Den ger dock inte frihet för någon att kräva en alldeles särskild respekt för just ens egen tro eller övertygelse, ej heller att tvinga andra att underkasta sig ett synsätt eller beteende som strider mot deras egna värderingar.
Bauhn och Demirbag-Sten ger många bra exempel på områden där vi kan bli klarare över vad som bör respekteras och vad som kan kritiseras. Det är som jag ser det en mycket lovvärd ansats som kan konstruktivt bidra till en fri och öppen samhällsdialog och större förståelse mellan grupper med olika bakgrund.
För egen del menar jag att det är den enskilda människan som behöver respekteras, inte hennes religiösa tro eller övertygelser, hennes politiska ideal eller andra uppfattningar och åsikter. Allt detta måste man få kritisera, men för den skull behöver man inte bete sig respektlöst mot dem som hyser dem. Det är inte rätt att medvetet och avsiktligt söka kränka någons värdighet.
Beträffande människors värdighet skrev Bauhn och Demirbag-Steen följande: ”Den som utsätter fångar för sexuell förnedring berövar dem deras värdighet genom att demonstrera att fångarna inte äger någon privat sfär och att de är helt utlämnade åt fångvaktarnas godtycke.”
På den punkten kan jag inte hålla med författarna för enligt min mening kan ingen berövas sin värdighet genom att förnedras, torteras eller missbrukas – sexuellt eller på annat sätt. Den som utför sådana handlingar berövar sig bara sin egen värdighet, inte offrets.
Ändå uppfattas det ofta inte så, vare sig av en aningslös och oförstående omgivning eller ens av offren själva. Detta fenomen skapar enligt min mening ett allvarligt problem i kampen mot olika former av förtryck och brott mot mänskliga rättigheter.
De som utsätts för förnedrande behandling intalas ofta och ibland intalar de sig kanske själva att de på något sätt besudlats av det våld de utsatts för. Många kvinnor som våldtagits på sätt som uteslutit varje form av medverkan eller acceptans från deras sida har ändå avstått från att anmäla händelsen av rädsla för hur andra kan uppfatta dem.
Det är därför angeläget att återigen understryka att förövarna bara förverkar sin egen värdighet, inte sina offers. Beskrivningen av Jesus-gestaltens tragiska slut var ganska klargörande på den punkten. Berättelsen om kvinnan som skulle stenas handlade om respekt för en trakasserad människa.
Likväl har det i katolska kyrkan under senare år brutit fram en våg av anklagelser för sexuella övergrepp mot små barn som begåtts av katolska präster och andra kyrkotjänare. Än mer upprörande är att dessa gömts och skyddats av den katolska maktapparaten ända upp till påven och att man intalat offren att de själva haft skuld till det skedda och därför inte skulle berätta för någon om det som hänt, inte ens sina föräldrar.
En högt meriterad brittisk jurist vid namn Geoffrey Robertson QC har ingående beskrivit mekanismen bakom detta omfattande sexuella utnyttjande av små barn och hur kyrkan använt sin ”kanoniska lag” till att kringgå det civila samhällets rättsskipning. Hans bok heter ”The Case of the Pope”. Den gavs ut förra året som en Penguin Special. Mer om denna utmärkta bok kan läsas här http://trovettvanvett.blogspot.com/2010/11/holy-see-catholic-church-as-state.html
I Wien träffade jag nyligen ett av de otaliga offren för sexuell misshandel. Inte heller han hade yppat något om övergreppen, när de skedde. Anledningen var att rektorn för det katolska internatet intalat honom att det som skett inte skett utan bara var ett uttryck för barnets egen smutsiga fantasi. De allra flesta av dem som misshandlats har också i vuxen ålder avstått från att stämma sina våldtäktsmän. Det är först på senare tid som fler av dem tagit mod till sig att berätta vad de utsatts för.
Det är en fruktansvärd och en i grunden helt orimlig inställning att den som utsätts för sexuellt eller annat våld skulle förlora en del av sin egen värdighet eller ses som mindre värda. – Jag inser att värdighet och värde inte är identiska begrepp, men de ligger nära varandra. Den som saknar värdighet är i omvärldens ögon heller inte mycket värd.
Jag tror inte att Bauhn och Demirbag-Sten egentligen menar att de som utsätts för våld eller förtryck förlorar sin värdighet, men det är uppenbart att många ser eller känner det så. Det finns mängder med exempel på det.
Därför får vi aldrig - vare sig slentrianmässigt eller medvetet - sträcka ut ens ett finger till stöd för föreställningen att någon skulle förlora sin värdighet till följd av att han eller hon blir förnedrad eller förödmjukad, torterad eller trakasserad.
Det finns förresten en sång om detta sjungen av Whitney Houston:
”No matter what they take from me, they can’t take away my dignity”.
Hon har så rätt.
onsdag 16 mars 2011
Multikultidebatten fortsätter
Detta är ett inlägg av författaren Kaj Attorps som bl.a. skrivit de mycket läsvärda böckerna ”Gredelins längtan” och ”Liv för liv” vilka jag läst med stor behållning. Efter Kajs inlägg följer mitt svar:
Tack för dina texter. Jag har läst din artikel och en del av inläggen. Ämnet är stort.
Själv är jag skeptisk till multikulti. Den tycks inte fungera i något land. (Schweiz har ju andra och unika förutsättningar). Visst kan man prisa idén och skylla på politiken, men politiken i det här fallet är ju det samma som verkligheten. Ingen tvivlar väl på att svenska beslutande politiker har de bästa intentioner, ändå erkänner de alla att integrationen har misslyckats. "Lika barn leka bäst" är en beskäftig men oftast korrekt sanning.
Det är klart att utländsk kultur och mentalitet berikar ett land. Det är också klart att om invandrarna var duktiga, skötsamma, villiga att i viktiga avseenden smälta in i sitt nya samhälle osv, så vore multikulti något att prisa. Du skriver: ”För de flesta torde ”multikulti” stå för kulturell mångfald, ett samhälle där olika kulturer lever tillsammans och där man accepterar varandras kulturella olikheter ifråga om religion, seder och bruk, etc, etc.” - Men detta är ett idealtillstånd som inte föreligger.
Till Sverige kommer ca 100 000 nya flyktingar per år, de flesta muslimer. Av dem har drygt hälften inte ett arbete efter sju (eller fem) år. De bor tillsammans med landsmän och torde bidra obetydligt till det gemensamma samhället. En stor del lär sig inte svenska, hundratusentals personer (också i andra generationen) talar en veritabel rotvälska. I en skola i Rosengård klarar blott 13 % godkända betyg i grundskolan. Du vet att den svenska skolan fallit från en topposition för 20 år sedan till under medel i Europamätningar. Multikulti är en förklaring.
Vi läser i tidningen att ambulans och brandkår inte vågar sig in i Rosengård. Vissa busslinjer måste inställas pga stenkastning. Ett antal judiska familjer har lämnat Malmö pga muslimska takasserier. Sådana exempel var fullkomligt otänkbara för ett antal år sen. Man kan ge exempel från den kriminella världen.
I princip är naturligtvis multikulti bra. Men den verkar inte fungera i verkligheten. Det är inte idén som det är fel på utan på politiken, säger du. Varför ändrar då de ansvariga inte på politiken?
Liksom socialismen-kommunismen kräver ett slags idealmänniska för att fungera, så gör multikulti det också. I alla fall en människa som i viktiga avseenden ligger nära, eller vill ligga nära, sitt nya land. Det är ju inte invandrare som kommer (som efter kriget), utan flyktingar, oftast utan papper. Andra länder har en mer "egoistisk" invandringspolitik, de tar bara personer som kan bli till nytta, smälta in och försörja sig. I Sverige är vi humanitära, och det är väl vackert det, men då får vi också problemen. Det är inte så värst många somalier som arbetar, till exempel. Vems felet är, spelar mindre roll. Men sådan är verkligheten.
Man säger att samhället blir mer och mer segregerat. Den svenska gymnasieskolan t ex har aldrig under sin historia varit så segregerad. De flesta bostadsområden likaså. Multikulti är inte den enda, men en viktig förklaring. Man kan beklaga det, men inte förneka det.
Jag anser att vi i Sverige haft en större invandring än vi klarar av.att hantera. Sverige har befolkningsmässigt förändrats mer under de sista 30 åren än någonsin tidigare. Någon debatt om detta har inte ägt rum. Det borde i så fall ha avspeglats i DN och SvD som jag läst hela mitt liv. Jag minns några enstaka kritiska artiklar, men ingen debatt. Gillade man inte massinvandringen så var man främlingsfientlig. Svenska myndigheter och media har så till vida varit framgångsrika som svenskarna utåt accepterat massinvandringen och vi inte fått något värre än lilla SD.
Nationalismen, som uppstod under 1800-talet, kom att bli den moderna världens gissel. Multikulti hade varit bättre. Men multikulti förutsätter en annan slags människotyp.
Här är mitt svar på Kaj Attorps inlägg:
Du skriver att ”politiken i det här fallet är ju det samma som verkligheten”. - Jag är inte klar över vad Du menar. Politiken är förvisso en del av verkligheten, men den är också något som påverkar verkligheten. Genom att förändra politiken kan man förändra verkligheten, förhoppningsvis i en för flertalet positiv riktning.
Att min definition av multikulti beskriver ett mångkulturellt idealtillstånd som inte föreligger är jag naturligtvis medveten om. Sådana tillstånd är dock normalt värda att eftersträva. Ett samhälle där människor med exempelvis olika etnisk bakgrund, politiska åsikter, religiösa föreställningar och sexuell läggning kan leva fredligt tillsammans måste vara en vision för varje fungerande demokrati. Däremot är det mycket tveksamt att ens i välmenande avsikt att motverka diskriminering, tillerkänna vissa religiöst eller kulturellt särpräglade grupper rättigheter som andra inte har eller acceptera beteenden som inkräktar på andra människors sätt att leva. Detta brukar kallas för multikulturalism.
När man hör ropen skalla i Europa om att multikulti är död så tror jag och hoppas jag att det är det senare fenomenet som avses, men det är säkert många som menar att det också borde omfatta idén om ett mångkulturellt samhälle.
Du tecknar en mycket dyster bild av förhållandena i Sverige. Muslimska invandrare är till 50% arbetslösa, bor i muslimskt dominerade områden, har inte lärt sig svenska och underminerar det svenska skolväsendet som förut var så bra. Judiska familjer trakasseras och kriminaliteten växer. Om det nu är så och säkert har Du till stor del rätt med Din beskrivning av den svenska verkligheten, måste vi väl fundera över vad vi kan göra för att förbättra situationen.
Vi har i huvudsak tre alternativ. (a) Vi bryr oss inte, utan låter det gå som det går samtidigt som vi gnäller lite över hur dåligt allting blivit och hur mycket bättre det var förr. (b) Vi stoppar all vidare muslimsk invandring och försöker med alla någotsånär legala medel få de muslimer som är här att lämna landet eller (c) Vi vägrar acceptera situationen som den är och vidtar åtgärder som förstärker vårt mångkulturella samhälle.
Detta måste sannolikt innebära
- att säga adjö till den kanske välmenande men verkningslösa multikulturalismen;
- att ställa större krav på alla invandrare att lära sig svenska, bli bra skolelever och bra på att försörja sig själva;
- att i än högre grad än hittills förmå arbetsgivare att anställa arbetslösa;
- att också hjälpa invandrade kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden samt verka för att även de får chansen att lära sig svenska och att de också tar den;
- att stärka skolundervisningen i de områden som domineras av svagpresterande elever;
- att minska olika gruppers isolering i samhället, typ Rosengården, genom att verka för en mera spridd geografisk fördelning;
- att på samma sätt behandla icke-kristna gruppers ansökningar om att få bygga moskéer, tempel, etc som om de gällt att bygga nya kyrkor, vilket väl inte behövs så ofta i dagsläget. Kanske kunde man till och med förmå svenska kyrkan att upplåta eller överlåta några av sina byggnader till icke-kristna samfund;
Listan på vad som kan göras kan göras längre. Sammanfattningsvis tror jag att det viktigaste är att alla oavsett bakgrund (i) lär sig svenska, (ii) skaffar sig en bra utbildning, (iii) försörjer sig själva och sina familjer samt (iv) smälter in i den svenska mångkulturen utan att för den skull förlora sin egen identitet. Detta tror jag är viktigt för hela samhället och minst lika viktigt och önskvärt också för dem som ännu inte förverkligat (i) – (iv).
Du håller med om att ett mångkulturellt samhälle är eftersträvansvärt och undrar varför inte ansvariga politiker ändrar på politiken så att vi får (får bibehålla) ett sådant samhälle. Faktiskt, det undrar jag också och efterlyser klarare besked om invandringspolitikens fortsatta inriktning.
Du säger att vi de senaste decennierna haft en större invandring än vad vi kunnat hantera och att det inte förekommit någon debatt om detta. Därigenom skulle regering och media ha fått svenskarna att acceptera den massinvandring som skett utan att vi ”fått något värre än lilla SD”.
Personligen tycker jag faktiskt att det är illa nog och jag tror inte att Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet på minsta vis minskar Sverigedemokraternas framfart. Så här skriver Mp i sitt partiprogram: ”Alla människor skall ha rätt att leva och bo var de vill. Vi vill därför på sikt införa en helt fri in- och utvandring ur Sverige och övriga Europa”. Jag ställer mig mycket frågande till om det verkligen är det som en majoritet av svenska folket verkligen vill.
Slutligen menar Du att multikulti nog vore bra men förutsätter en annan slags människotyp.
Det tror inte jag. Det måste gå. Alternativet är inte ett vackert Sörgården där alla ser ungefär likadana ut och tänker och leker på samma sätt. Alternativet är diskriminering och våld, hat och förtryck, rädsla och isolering.
Tack för dina texter. Jag har läst din artikel och en del av inläggen. Ämnet är stort.
Själv är jag skeptisk till multikulti. Den tycks inte fungera i något land. (Schweiz har ju andra och unika förutsättningar). Visst kan man prisa idén och skylla på politiken, men politiken i det här fallet är ju det samma som verkligheten. Ingen tvivlar väl på att svenska beslutande politiker har de bästa intentioner, ändå erkänner de alla att integrationen har misslyckats. "Lika barn leka bäst" är en beskäftig men oftast korrekt sanning.
Det är klart att utländsk kultur och mentalitet berikar ett land. Det är också klart att om invandrarna var duktiga, skötsamma, villiga att i viktiga avseenden smälta in i sitt nya samhälle osv, så vore multikulti något att prisa. Du skriver: ”För de flesta torde ”multikulti” stå för kulturell mångfald, ett samhälle där olika kulturer lever tillsammans och där man accepterar varandras kulturella olikheter ifråga om religion, seder och bruk, etc, etc.” - Men detta är ett idealtillstånd som inte föreligger.
Till Sverige kommer ca 100 000 nya flyktingar per år, de flesta muslimer. Av dem har drygt hälften inte ett arbete efter sju (eller fem) år. De bor tillsammans med landsmän och torde bidra obetydligt till det gemensamma samhället. En stor del lär sig inte svenska, hundratusentals personer (också i andra generationen) talar en veritabel rotvälska. I en skola i Rosengård klarar blott 13 % godkända betyg i grundskolan. Du vet att den svenska skolan fallit från en topposition för 20 år sedan till under medel i Europamätningar. Multikulti är en förklaring.
Vi läser i tidningen att ambulans och brandkår inte vågar sig in i Rosengård. Vissa busslinjer måste inställas pga stenkastning. Ett antal judiska familjer har lämnat Malmö pga muslimska takasserier. Sådana exempel var fullkomligt otänkbara för ett antal år sen. Man kan ge exempel från den kriminella världen.
I princip är naturligtvis multikulti bra. Men den verkar inte fungera i verkligheten. Det är inte idén som det är fel på utan på politiken, säger du. Varför ändrar då de ansvariga inte på politiken?
Liksom socialismen-kommunismen kräver ett slags idealmänniska för att fungera, så gör multikulti det också. I alla fall en människa som i viktiga avseenden ligger nära, eller vill ligga nära, sitt nya land. Det är ju inte invandrare som kommer (som efter kriget), utan flyktingar, oftast utan papper. Andra länder har en mer "egoistisk" invandringspolitik, de tar bara personer som kan bli till nytta, smälta in och försörja sig. I Sverige är vi humanitära, och det är väl vackert det, men då får vi också problemen. Det är inte så värst många somalier som arbetar, till exempel. Vems felet är, spelar mindre roll. Men sådan är verkligheten.
Man säger att samhället blir mer och mer segregerat. Den svenska gymnasieskolan t ex har aldrig under sin historia varit så segregerad. De flesta bostadsområden likaså. Multikulti är inte den enda, men en viktig förklaring. Man kan beklaga det, men inte förneka det.
Jag anser att vi i Sverige haft en större invandring än vi klarar av.att hantera. Sverige har befolkningsmässigt förändrats mer under de sista 30 åren än någonsin tidigare. Någon debatt om detta har inte ägt rum. Det borde i så fall ha avspeglats i DN och SvD som jag läst hela mitt liv. Jag minns några enstaka kritiska artiklar, men ingen debatt. Gillade man inte massinvandringen så var man främlingsfientlig. Svenska myndigheter och media har så till vida varit framgångsrika som svenskarna utåt accepterat massinvandringen och vi inte fått något värre än lilla SD.
Nationalismen, som uppstod under 1800-talet, kom att bli den moderna världens gissel. Multikulti hade varit bättre. Men multikulti förutsätter en annan slags människotyp.
Här är mitt svar på Kaj Attorps inlägg:
Du skriver att ”politiken i det här fallet är ju det samma som verkligheten”. - Jag är inte klar över vad Du menar. Politiken är förvisso en del av verkligheten, men den är också något som påverkar verkligheten. Genom att förändra politiken kan man förändra verkligheten, förhoppningsvis i en för flertalet positiv riktning.
Att min definition av multikulti beskriver ett mångkulturellt idealtillstånd som inte föreligger är jag naturligtvis medveten om. Sådana tillstånd är dock normalt värda att eftersträva. Ett samhälle där människor med exempelvis olika etnisk bakgrund, politiska åsikter, religiösa föreställningar och sexuell läggning kan leva fredligt tillsammans måste vara en vision för varje fungerande demokrati. Däremot är det mycket tveksamt att ens i välmenande avsikt att motverka diskriminering, tillerkänna vissa religiöst eller kulturellt särpräglade grupper rättigheter som andra inte har eller acceptera beteenden som inkräktar på andra människors sätt att leva. Detta brukar kallas för multikulturalism.
När man hör ropen skalla i Europa om att multikulti är död så tror jag och hoppas jag att det är det senare fenomenet som avses, men det är säkert många som menar att det också borde omfatta idén om ett mångkulturellt samhälle.
Du tecknar en mycket dyster bild av förhållandena i Sverige. Muslimska invandrare är till 50% arbetslösa, bor i muslimskt dominerade områden, har inte lärt sig svenska och underminerar det svenska skolväsendet som förut var så bra. Judiska familjer trakasseras och kriminaliteten växer. Om det nu är så och säkert har Du till stor del rätt med Din beskrivning av den svenska verkligheten, måste vi väl fundera över vad vi kan göra för att förbättra situationen.
Vi har i huvudsak tre alternativ. (a) Vi bryr oss inte, utan låter det gå som det går samtidigt som vi gnäller lite över hur dåligt allting blivit och hur mycket bättre det var förr. (b) Vi stoppar all vidare muslimsk invandring och försöker med alla någotsånär legala medel få de muslimer som är här att lämna landet eller (c) Vi vägrar acceptera situationen som den är och vidtar åtgärder som förstärker vårt mångkulturella samhälle.
Detta måste sannolikt innebära
- att säga adjö till den kanske välmenande men verkningslösa multikulturalismen;
- att ställa större krav på alla invandrare att lära sig svenska, bli bra skolelever och bra på att försörja sig själva;
- att i än högre grad än hittills förmå arbetsgivare att anställa arbetslösa;
- att också hjälpa invandrade kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden samt verka för att även de får chansen att lära sig svenska och att de också tar den;
- att stärka skolundervisningen i de områden som domineras av svagpresterande elever;
- att minska olika gruppers isolering i samhället, typ Rosengården, genom att verka för en mera spridd geografisk fördelning;
- att på samma sätt behandla icke-kristna gruppers ansökningar om att få bygga moskéer, tempel, etc som om de gällt att bygga nya kyrkor, vilket väl inte behövs så ofta i dagsläget. Kanske kunde man till och med förmå svenska kyrkan att upplåta eller överlåta några av sina byggnader till icke-kristna samfund;
Listan på vad som kan göras kan göras längre. Sammanfattningsvis tror jag att det viktigaste är att alla oavsett bakgrund (i) lär sig svenska, (ii) skaffar sig en bra utbildning, (iii) försörjer sig själva och sina familjer samt (iv) smälter in i den svenska mångkulturen utan att för den skull förlora sin egen identitet. Detta tror jag är viktigt för hela samhället och minst lika viktigt och önskvärt också för dem som ännu inte förverkligat (i) – (iv).
Du håller med om att ett mångkulturellt samhälle är eftersträvansvärt och undrar varför inte ansvariga politiker ändrar på politiken så att vi får (får bibehålla) ett sådant samhälle. Faktiskt, det undrar jag också och efterlyser klarare besked om invandringspolitikens fortsatta inriktning.
Du säger att vi de senaste decennierna haft en större invandring än vad vi kunnat hantera och att det inte förekommit någon debatt om detta. Därigenom skulle regering och media ha fått svenskarna att acceptera den massinvandring som skett utan att vi ”fått något värre än lilla SD”.
Personligen tycker jag faktiskt att det är illa nog och jag tror inte att Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet på minsta vis minskar Sverigedemokraternas framfart. Så här skriver Mp i sitt partiprogram: ”Alla människor skall ha rätt att leva och bo var de vill. Vi vill därför på sikt införa en helt fri in- och utvandring ur Sverige och övriga Europa”. Jag ställer mig mycket frågande till om det verkligen är det som en majoritet av svenska folket verkligen vill.
Slutligen menar Du att multikulti nog vore bra men förutsätter en annan slags människotyp.
Det tror inte jag. Det måste gå. Alternativet är inte ett vackert Sörgården där alla ser ungefär likadana ut och tänker och leker på samma sätt. Alternativet är diskriminering och våld, hat och förtryck, rädsla och isolering.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
