Jag hjärnan

I senaste numret av SANS (4/2011) publicerades ett utdrag från Susan Blackmores bok ”Kort om medvetandet”. I detta diskuterar Blackmore frågan om ”vem eller vad är jag?”. Hon menar att ett svar som ”jag är min hjärna” inte är tillräckligt, eftersom ingen upplever sig som om man vore sin egen hjärna. Det har hon säkert rätt i men vad vi ”upplever” måste inte alltid vara vad som faktiskt är.

Mycket av det som sker omkring oss kan uppfattas på ett visst sätt av en person men på ett helt annat sätt av någon annan, även om de varit med om och ”upplevt” samma sak. De kan också vara hundraprocentigt eniga om vad de ”upplevt” men ändå ha helt fel. Ett paradexempel på detta är vår upplevelse av att solen går upp i öster och ner i väster. Likväl är det så att solen faktiskt står stilla, medan jord rör sig. Det vet vi numera men för femhundra år sedan vara alla övertygade om att deras upplevelser av att solen roterade kring jorden var korrekta. Ändå var de felaktiga.

Mot den här bakgrunden är det inte självklart att en ståndpunkt måste vara fel för att den inte överensstämmer med våra egna eller andras upplevelser. Man måste alltså inte föreställa sig att något djupt obegripligt, mystiskt och svåråtkomligt ligger bakom begreppen ”jag” och ”medvetande”. Enkla svar på till synes komplicerade frågor kan mycket väl vara riktiga. Jorden rör sig faktiskt, även om vi inte upplever det så.

Pseudopsykologiskt spekulerande kring frågan om vad medvetandet är och hur det kommer sig att var och en av oss upplever sig själv som ”jag” kan naturligtvis ha sitt intresse. Man kan också spekulera i hur man varit om man levt i en annan tid under andra omständigheter och fötts av andra föräldrar. Skulle jag då varit en annan och hur hade jag i så fall varit? Sådant fantiserande leder oss in absurdum för om jag inte varit den jag är, hade jag heller inte varit någon annan för jag är det som finns, förekommer och pågår i den hjärna som finns i mitt huvud.

Varför uttrycker jag mig så konstigt? - ”Hjärna som finns i mitt huvud”, det är väl detsamma som ”min hjärna” skulle nog de flesta säga, men så är det inte. Enligt min mening finns det inget ”jag” som äger ”min” hjärna. Det är hjärnan som är jag och som till sitt förfogande har en kropp försedd med sensorer av olika slag (öron, ögon m fl) och operativa system som ben, armar och inre organ för att förse hjärnan med det den behöver för att kunna tänka, känna, drömma, fantisera, m m. Samt för att utföra rörelser och förmedla sig med omvärlden.

Det finns inget ”jag” som styr hjärnan. Den styr sig själv och de fysiska funktioner den förfogar över. Hur den gör detta är ett ytterst spännande forskningsfält.

Skulle då det här betyda att vi bara är ett slags robotar? - Inte alls. Vad som händer i människohjärnor är oerhört många och simultant pågående processer. Information i form av data forslas på miljarder olika vägar från en plats till en annan, processas, värderas, väljs eller förkastas, minns eller glöms, i ett oerhört komplicerat system och på ett i det närmaste helt oförutbestämbart sätt.

Dessa processer kan vi kalla tankar, fantasier, drömmar och känslor, som ger oss upplevelser av smärta, sorg, lycka, välbefinnande m m. Allt detta sker i hjärnan. Om vi skadar foten, gör det ont. Om vi kapar av den onda foten, gör det fortfarande ont. I foten? – Nej, i hjärnan som projicerar det onda till foten för det är därifrån signalerna kom och som hjärnan uppfattade som smärta. Det är i hjärnan vi upplever smärtan – även den icke fysiska – inte i hjärtat eller någon annan kroppsdel. Detta kan nog de allra flesta hålla med om. Det är heller inte så konstigt för det är hjärnorna som sitter i våra huvuden som är vi och om våra kroppar skadas är det vi som upplever att det gör ont.

På alla andra områden än inom kirurgin är hjärnans förmåga att uppleva smärta en förutsättning för vår överlevnad. Smärtan signalerar fara. Ju större och omedelbarare fara, desto större smärta. Råkar vi få handen i elden rycker vi genast tillbaka den. Hjärnan agerar blixtsnabbt för att rädda ett av sina viktigaste verktyg. Det som flertalet skulle kalla ”jag” har inte tillfrågats. Hjärnan har agerat snabbt, utan att tänka och på eget bevåg.

I andra situationer har hjärnan mer tid att överlägga med sig själv, att väga för- och nackdelar med olika tillvägagångssätt. Hjärnan tänker, jag tänker. Vi tänker. Vi tänker på exakt samma sätt. Hjärnan är jag. Jag är hjärnan. Vari skulle skillnaden bestå?

Skulle nu detta vara att degradera människan till den gråa, mjuka massa som sitter i hennes skalle? Är det som ovan sagts ett uttryck för en materialistisk livssyn? – Nej, inte alls. Tvärtom. Det är att bejaka det faktum att vi är våra tankar, våra minnen, våra värderingar, våra känslor, våra fantasier och vanföreställningar samt allt annat som ryms och dväljs i de hjärnor som är vi.

Det är att bejaka föreställningen att en människa i allt väsentligt är en spirituell eller om man så vill andlig varelse med förmåga att tänka, känna, lida, älska, osv. Det är dessa processer som tillsammans utgör livet. Att bejaka denna föreställning är alltså att bejaka livet.

Människans kropp är av inget annat värde än att tjäna hjärnans intressen och behov. Detta tycks vi alla vara överens om med undantag för ett fåtal kannibaler. För när hjärnan slocknat vad gör man då med det som är kvar av vår kropp? Den bränns eller grävs ner.

Är det då så svårt att tänka sig att det vid sidan om hjärnan inte skulle finnas ett ”jag”, att hjärnan inte skulle ha ett ”jag” att konsultera? Det är det säkerligen för många. Man kan naturligtvis fråga sig hur hjärnan själv kan skilja mellan rätt och fel. Vad är samvetet och var sitter det? – Svaret är lika enkelt som frågorna är svåra. Samvetet är uttryck för vars och ens grundläggande värderingar som formats genom intryck och egna reflexioner. Allt detta finns i hjärnan. Var skulle det annars finnas?

För religiösa människor är frågan om samvetet naturligtvis mycket mera komplicerad än så, men det kan jag inte förklara. Det får jag lämna till dem. - Vad som är allra svårast för många med det jag ovan sagt är nog ändå den närliggande slutsatsen att mänskligt liv består av de processer m.m. som sker i hjärnan och därför beror av att denna kan fungera. När så inte längre är fallet, när varje form av hjärnprocess upphört och hjärncellerna dött, då är också livet slut. Även detta är rätt allmänt vedertaget, men frågan om livet efter döden är ingalunda död. Vad händer med mig, med mitt ”jag”, min ”själ”?

De processer som sker i en levande mänsklig hjärna är av andlig, spirituell, icke-materiell natur. Varje människas minnen, tankar, värderingar, förhoppningar, osv tagna tillsammans utgör hennes personlighet. Om man vill, kan man kalla denna hennes själ. Så länge hjärnan fungerar, finns denna ”själ” som naturligtvis också kan förändra sig över tiden. Men på vilken grund kan vi hävda att den skulle vara tidlös?

En levande mänsklig hjärna kan frambringa oerhört mycket av såväl andlig som konkret natur, exempelvis i form av konstverk av olika slag. Den kan skapa mycket gott men också mycket ont. Sådant är livet. Men i alla sina abstrakta processer och funktioner är varje hjärna beroende av sina kemo-fysio-biologiska förutsättningar i form av miljarder synapser, neuroner, hjärnceller m m förknippade med varandra på ett ännu så länge i huvudsak outforskat sätt.

Liv är det som utspelar sig i en hjärnas processer, i hennes tankar, känslor, m m. - Cogito et amo, ergo vivo. Och det är jag hjärnan som lever och upplever, inte något ”jag” vid sidan om, som på något mystiskt sätt skulle kunna frigöra sig från de fjättrar som begränsar hjärnans andliga processer och aktiviteter och vandra iväg på eget håll, när hjärnan slutat fungera.

När man upphört att föreställa sig ett ”jag” som skulle vara något annat eller något förmer än hjärnan, då blir begreppet ”medvetande” betydligt mindre obegripligt. Det som inte finns i hjärnan är vi omedvetna om. Det allra mesta av det som hjärnan tagit till sig hålls inte aktuellt utan skjuts undan eller förträngs men finns likväl kvar i hjärnans ”undermedvetna”. Härifrån kan det eventuellt medvetet lyftas fram till eller ändå flyta upp bland sådant som hjärnan för närvarande arbetar med. När hjärnan får en knock-out eller sövs ner av en narkosläkare blir den medvetslös. Behöver det vara så mycket svårare än så?

Ja, naturligtvis. Om man är hjärnforskare och söker utröna hur hjärnan arbetar, hur tankar ”föds”, hur intryck tas emot, sorteras, värderas och kombineras i relation till andra intryck och egna tankar, hur värderingar skapas och känslor m.m. Allt detta är ju oerhört komplicerat och fantastiskt fascinerande utan att vara mystiskt. Men när medvetandet kommer på tal, verkar det nästan alltid som om det skulle vara något mystiskt med det.

För egen del tror jag att flertalet av oss ganska väl vet vad vi är medvetna om men är tämligen osäkra på vad som finns i vårt undermedvetna. Kanske är det denna osäkerhet som lockat många till att se något mystiskt med själva medvetandet och därtill något övernaturligt, bl a till stöd för religiösa föreställningar om att det skulle finnas något slags universellt medvetande.

Dalai Lama on Religion, Ethics and Secularism

A new book with the title “Beyond Religion” was published a few months ago by Dalai Lama. It is worth noting that also this deeply religious and highly respected man has now come to the conclusion that “religion alone is no longer adequate as a basis for ethics”. Thus, he sees a need to go beyond religion in order to find the kind of ethical awareness and inner values that can be embraced by all and not be depending on religion. Here follows an excerpt from Dalai Lama’s introduction to his book.

“……for all its benefits in offering moral guidance and meaning in life, in today’s secular world religion alone is no longer adequate as a basis for ethics. One reason for this is that many people in the world no longer follow any particular religion. Another reason is that, as the peoples of the world become ever more closely interconnected in an age of globalization and in multicultural societies, ethics based in any one religion would only appeal to some of us; it would not be meaningful for all….     ….any religion-based answer to the problem of our neglect of inner values can never be universal, and so will be inadequate. What we need today is an approach to ethics which makes no recourse to religion and can be equally acceptable to those with faith and those without: (i.e.we need) a secular ethics.

……….

I am confident that it is both possible and worthwhile to attempt a new secular approach to universal ethics. My confidence comes from my conviction that all of us, all human beings, are basically inclined or disposed toward what we perceive to be good…… We are all, by nature, oriented toward the basic human values of love and compassion.

………..

……the reality of the world today is that grounding ethics in religion is no longer adequate. This is why I believe the time has come to find a way of thinking about spirituality and ethics that is beyond religion.”

Needless to say that I very much welcome this approach. What about you?

You can find the complete introduction at this link.
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2011/12/dalai-lamas-introduction-to-his-new.html

Das Papstkreuz - Fortsetzung

Am 5. Dezember veröffentlichte Der Standard diesen Artikel:
http://derstandard.at/1322872918416/Donaupark-Anzeige-gegen-Sanierung-des-Papstkreuzes-in-Wien

Steuergelder der Wiener für die Katholische Kirche

Wie „Die Presse“ heute am 26. November berichtet, wird das sogenannte Papstkreuz eben wiederhergerichtet. Die Kosten dafür betragen etwa 220.000 Euro. Dieser Betrag sollen die Erzdiözese und die Stadt Wien unter sich teilen. Warum? Warum soll sich die Stadt Wien mit Geldern ihrer Steuerzahler an die Reparatur und Wiederherrichtung eines religiösen Monuments finanziell beteiligen?

Das Kreuz wurde erstmals für den Besuch vom Papst Johannes Paul II. im Jahre 1983 errichtet. Es kann also kaum schon einen kulturhistorischen Wert haben? In Zeiten in denen man überall von der Notwendigkeit redet,  die öffentlichen  Schuldenbergen zu reduzieren, ist es erstaunlich, dass die Stadt nicht die Chance nutzt, sich eine Ausgabe von etwa  110.000 Euro zu sparen, eine Ausgabe, die eigentlich nur der Propaganda der Katholischen Kirche dient.

LGBT people in the Commonwealth

You are kindly invited to take note of the following good news:

The President of European Humanist Federation, Mr. David Pollock, wrote on 4 October 2011 to Kamalesh Sharma, Secretary General of the Commonwealth, as follows:

"Please do your best to ensure that the appalling persecution of LGBT people is placed on the agenda for the Commonwealth Conference later this month.

CHOGM [Commonwealth Heads of Government Meeting] should mandate:

 -  Decriminalisation of homosexuality

 -  Laws to prohibit discrimination based on sexual orientation and gender identity

 -  Protection of LGBT people from hate crimes by full enforcement of legislation against threats and violence

 -  Government consultation and dialogue with LGBT organisations".

We received an acknowledgement next day:

"The Commonwealth Secretary-General, Mr Kamalesh Sharma, has asked me to thank you for your e-mail of 4 October 2011 and writing of your concerns. I can assure you that your views have been taken carefully into account. And in his opening address to the conference on 25 October, he came out with a clear statement in support of LGBT rights. The Commonwealth Secretary-General said:

"We recall the 2009 Affirmation of Commonwealth Values and Principles, which includes a clear commitment to tolerance, respect and understanding. This means we embrace difference, and that includes sexual identity. Discrimination and criminalisation on grounds of sexual orientation is at odds with our values."

It remains to be seen how much this welcome and unambiguous declaration will affect the situation in countries being part of the Commonwealth.

Reporting from a current OSCE meeting

The Organisation for Security and Co-operation in Europe comprises some 56 states in Europe, Central Asia and Northern America. Some of the OSCE’s main tasks are to safeguard peace and security, promote the implementation of human rights, freedom of the media and the rule-of-law and to help strengthening democracy, inter alia, through the monitoring of national elections and by way of assisting participating states in their efforts to create and develop democratic institutions.

The OSCE Secretariat is in Vienna. However, its Office for Democratic Institutions and Human Rights (ODIHR) is placed in Warsaw, where large meetings are regularly convened to scrutinize the implementation of OSCE plans and programmes within the human dimension area, including the freedom of religion and beliefs.

NGOs are usually invited to attend this kind of meetings, not just as observers, but are also allowed to speak at the plenary and organise side-meetings. This was so also this year. At the meeting that took place on 27 September, serious concerns were expressed by several NGOs regarding actions by various governments, especially in Central Asia, restricting their citizens from freely practising and manifesting their religious beliefs. Complaints were also expressed regarding situations in Ireland, Greece and Turkey.

In his intervention during the plenary Mr. David Pollock, the President of the European Humanist Federation, referred to the decision by the European Court of Human Rights to allow the Italian Government to enforce that all Italian schools must hang a crucifix on the wall in every classroom. 
Here is what he said

On the subject of rule-of-law Ms. Vera Pegna, speaking on behalf of the Union of Rational Atheists and Agnostics, a member organisation of the EHF, said that she had reviewed a number of statements made by various authoritative Vatican representatives including the pope himself. This review prompted her to raise several issues regarding the attitudes and opinions reflected in these statements.
Here is her statement:

At a side meeting organised by the EHF the President asked me to open the meeting by introducing the concept of humanism. Here is what I said:

"Humanism is a non-religious life stance largely inspired by the open frame of mind that developed during the era of enlightenment in the 18^th century, when all kinds of supra-natural explanations and beliefs were challenged and not least the role and power of religion, especially that of the Catholic church.

Humanists have confidence in the human intellect and its ability to progress by way of using scientific methods that accept theories as valid when based on evidence. In our search for answers to eternal questions such as that about the meaning of life and what may be beyond, we don’t find comfort in relying on supra-natural explanations, i.e. in believing the incredible.

We also don’t believe that there is a divine morality given to us from above but that moral convictions and values have developed over hundreds of thousands of years through continuous interaction between human beings in various settings ranging from tribes to modern states. As a result, fundamental moral values have become quite similar, but they differ in some areas due to geographical, historical, political and other circumstances including the large variety of religious beliefs.

Therefore, we still need to discuss and negotiate amongst ourselves with a view to agreeing on what is right and what is not. But surely, all of us can be good without God. At least, there is nothing to say, we can’t.

As humanists we firmly believe in the freedom of religion but also in everybody’s right to hold fundamental beliefs that are not religious.

We are, however, strongly opposed to the idea and the practice of religious organisations playing special roles in the governing of social affairs. The state should in our view remain neutral between various belief systems and there should be a separation between them and the state. This is what we mean by the concept of secularism.

We favour the implementation of human rights as included, inter alia, in the Universal Declaration of Human Rights and the European Convention on Human Rights. These rights have more and more become reflected in national legislations, which is good but not sufficient. In order to be effective, laws must also be implemented. That’s why we are anxious to promote the rule-of-law in both national and international realms.

Last but not least, I wish to stress our conviction that democracy is indispensable to ensure the proliferation and implementation of aforementioned values. Experience tells us that without democracy, there is no humanism, no freedom of opinion, religion or belief, no human rights and no rule-of-law. There may or may not be secularism but this is not enough. We need to secure all of our basic values."

The Lautsi case - in the flickering light of secularism

.

Background

Ms. Soile Lautsi is the mother of two boys. During their education in Italian public schools the boys were exposed to crucifixes being displayed in their classroom as was also the case in all other classrooms. When in 2002, Ms. Lautsi’s husband asked the school’s governors whether they could agree to have the crucifixes removed, they decided not to do so.

Ms. Lautsi then filed a complaint with the Italian Administrative Court complaining of an infringement of the principle of secularism, relying in that regard on various Articles of the Italian Constitution.

Well before the Court had the time to consider the case the Minister of Education instructed the competent services to oblige all school governors to ensure the presence of crucifixes in all classrooms.

Three years later, in March 2005, the Administrative Court dismissed the case partly based on its view that the crucifix should be considered a symbol of a value system underpinning the secular nature of the Italian State and its Constitution.

Ms. Lautsi then brought the case to the Supreme Administrative Court, which in 2006, held that the crucifix was a symbol that reflected the remarkable sources of the values that defined secularism in the State's present legal order. Thus, when displayed in classrooms, the crucifix could fulfil – even distinct from the religious perspective to which it specifically referred – a highly educational symbolic function, irrespective of the religion professed by the pupils.

Unbroken by these arguments put forth by the Administrative Courts, Ms. Lautsi then brought her case to the European Court of Human Rights (ECHR). The Chamber to which the case had been referred ruled in November 2009 that the hanging of crucifixes in classrooms of public schools did, indeed, constitute a violation of integral parts of the European Convention on Human Rights.

This judgement caused an up-roar of sentiments from Catholic politicians and other Catholics in Austria, some of them vehemently stating that they would not remove any crucifixes from any classrooms for any reason and under no circumstances, so help them God.

The State of Italy, which had lost the case, challenged the ECHR judgment by asking in January 2010 that the case be referred to the Grand Chamber of the Court. Several other states were allowed to intervene before the Grand Chamber in favour of Italy. A small number of Catholic and non-Catholic NGOs were also allowed to intervene in favour of one or the other parties.

At the very outset of its deliberations, the Court observed that the only question before it was concerning the compatibility of the presence of crucifixes in Italian State-school classrooms with certain Articles of the European Convention. Thus, it was not required for the Court to rule on the compatibility of the presence of crucifixes in State-school classrooms with the principle of secularism as enshrined in Italian law.

Upon careful examination of the preceeding procedures and several similar court cases, the Court ruled on 18 March 2011 by fifteen votes to two, that the contested display of crucifixes in public schools was not in violation of the Convention.

Conclusions:

1. The judgement is based on a legal interpretation of certain Articles of the European Convention on Human Rights and its Protocols. As the question as to whether the display of crucifixes in classrooms is compatible with secularism - a principle embraced by many believers and non-believers alike - was not considered by the Court, this question remains an important issue of primarily political and non-legal nature.

2. The display of crucifixes in public schools does not violate the Convention, neither does their removal. Thus, there is ample room for all those who believe in the principles of secularism to achieve the desired result by persuasion rather than through legal process.

3. Just as much as a crucifix is a religious symbol, the matter before the Court was a symbolic issue. The real and more important issue is the special extra-parliamentary impact that religious groups, i.e. various kinds of Christians and Muslims and other believers, have on the conduct of political affairs in several countries. This practice is more widespread and accepted by the population in some countries than in others. Speaking from my own experience, there are, for instance, vast differences in this regard between Austria and Sweden.

4. There are no crucifixes displayed on the walls of Swedish public schools, because most people would not like that. In Austria, it is the other way around, because a large amount of the Austrian people want it. In Sweden, the majority of the people believe that the state should remain neutral with regard to religions and that these should not have any undemocratic influence on how the country is governed. In Austria, it is the other way around, because of historic legally binding relations with the Catholic Church that guarantee a continued Catholic education of school children, irrespective of whether crucifixes are displayed in the classrooms or not, which is of much less importance than the educational privileges, which were long ago bestowed on the Catholic church and are still retained.

5. Admittedly, the judgement just pronounced by the Grand Chamber of the ECHR is not particularly helpful for those who wish to promote a secular world view, but more importantly, the best way to make it materialise is by way of convincing our fellow citizens of our view that a secular democratic society is preferable in comparison with any society where the democracy and the rule of law are tampered with through religious infiltration, interference, intimidation and indoctrination.

Om respekt, tolerans och människors värdighet

För ungefär en vecka sedan kom Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten med en mycket tänkvärd artikel på Newsmill i vilken de hävdar att vi måste sätta gränser för hur långt vi kan och bör respektera religiösa gruppers krav på särbehandling. För egen del tror jag att just bristen på klarhet om var dessa gränser bör gå, inte minst från ledande politiskt håll, medverkat till osäkerhet om vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Detta har också lett till ett invandringspolitiskt dilemma som gynnat Sverigedemokraterna.

Att sätta gränser är ett uttryck för att säga ifrån och detta undviker man av rädsla för att stämplas som islamofob eller främlingsfientlig. Tolerans har blivit ett honnörsord trots att begreppet som sådant varken är positivt eller negativt, för om det är det ena eller andra beror ju helt och hållet på vad det är som ska tolereras.

Religionsfrihet är en viktig del av vår demokrati. Den ger alla troende och icke-troende samma rätt att forma sin egen världsbild och livsåskådning, vare sig den är religiös eller icke-religiös. Den ger dock inte frihet för någon att kräva en alldeles särskild respekt för just ens egen tro eller övertygelse, ej heller att tvinga andra att underkasta sig ett synsätt eller beteende som strider mot deras egna värderingar.

Bauhn och Demirbag-Sten ger många bra exempel på områden där vi kan bli klarare över vad som bör respekteras och vad som kan kritiseras. Det är som jag ser det en mycket lovvärd ansats som kan konstruktivt bidra till en fri och öppen samhällsdialog och större förståelse mellan grupper med olika bakgrund.

För egen del menar jag att det är den enskilda människan som behöver respekteras, inte hennes religiösa tro eller övertygelser, hennes politiska ideal eller andra uppfattningar och åsikter. Allt detta måste man få kritisera, men för den skull behöver man inte bete sig respektlöst mot dem som hyser dem. Det är inte rätt att medvetet och avsiktligt söka kränka någons värdighet.

Beträffande människors värdighet skrev Bauhn och Demirbag-Steen följande: ”Den som utsätter fångar för sexuell förnedring berövar dem deras värdighet genom att demonstrera att fångarna inte äger någon privat sfär och att de är helt utlämnade åt fångvaktarnas godtycke.”

På den punkten kan jag inte hålla med författarna för enligt min mening kan ingen berövas sin värdighet genom att förnedras, torteras eller missbrukas – sexuellt eller på annat sätt. Den som utför sådana handlingar berövar sig bara sin egen värdighet, inte offrets.

Ändå uppfattas det ofta inte så, vare sig av en aningslös och oförstående omgivning eller ens av offren själva. Detta fenomen skapar enligt min mening ett allvarligt problem i kampen mot olika former av förtryck och brott mot mänskliga rättigheter.

De som utsätts för förnedrande behandling intalas ofta och ibland intalar de sig kanske själva att de på något sätt besudlats av det våld de utsatts för. Många kvinnor som våldtagits på sätt som uteslutit varje form av medverkan eller acceptans från deras sida har ändå avstått från att anmäla händelsen av rädsla för hur andra kan uppfatta dem.

Det är därför angeläget att återigen understryka att förövarna bara förverkar sin egen värdighet, inte sina offers. Beskrivningen av Jesus-gestaltens tragiska slut var ganska klargörande på den punkten. Berättelsen om kvinnan som skulle stenas handlade om respekt för en trakasserad människa.

Likväl har det i katolska kyrkan under senare år brutit fram en våg av anklagelser för sexuella övergrepp mot små barn som begåtts av katolska präster och andra kyrkotjänare. Än mer upprörande är att dessa gömts och skyddats av den katolska maktapparaten ända upp till påven och att man intalat offren att de själva haft skuld till det skedda och därför inte skulle berätta för någon om det som hänt, inte ens sina föräldrar.

En högt meriterad brittisk jurist vid namn Geoffrey Robertson QC har ingående beskrivit mekanismen bakom detta omfattande sexuella utnyttjande av små barn och hur kyrkan använt sin ”kanoniska lag” till att kringgå det civila samhällets rättsskipning. Hans bok heter ”The Case of the Pope”. Den gavs ut förra året som en Penguin Special. Mer om denna utmärkta bok kan läsas här http://trovettvanvett.blogspot.com/2010/11/holy-see-catholic-church-as-state.html

I Wien träffade jag nyligen ett av de otaliga offren för sexuell misshandel. Inte heller han hade yppat något om övergreppen, när de skedde. Anledningen var att rektorn för det katolska internatet intalat honom att det som skett inte skett utan bara var ett uttryck för barnets egen smutsiga fantasi. De allra flesta av dem som misshandlats har också i vuxen ålder avstått från att stämma sina våldtäktsmän. Det är först på senare tid som fler av dem tagit mod till sig att berätta vad de utsatts för.

Det är en fruktansvärd och en i grunden helt orimlig inställning att den som utsätts för sexuellt eller annat våld skulle förlora en del av sin egen värdighet eller ses som mindre värda. – Jag inser att värdighet och värde inte är identiska begrepp, men de ligger nära varandra. Den som saknar värdighet är i omvärldens ögon heller inte mycket värd.

Jag tror inte att Bauhn och Demirbag-Sten egentligen menar att de som utsätts för våld eller förtryck förlorar sin värdighet, men det är uppenbart att många ser eller känner det så. Det finns mängder med exempel på det.

Därför får vi aldrig - vare sig slentrianmässigt eller medvetet - sträcka ut ens ett finger till stöd för föreställningen att någon skulle förlora sin värdighet till följd av att han eller hon blir förnedrad eller förödmjukad, torterad eller trakasserad.

Det finns förresten en sång om detta sjungen av Whitney Houston:

”No matter what they take from me, they can’t take away my dignity”.

Hon har så rätt.

Multikultidebatten fortsätter

Detta är ett inlägg av författaren Kaj Attorps som bl.a. skrivit de mycket läsvärda böckerna ”Gredelins längtan” och ”Liv för liv” vilka jag läst med stor behållning. Efter Kajs inlägg följer mitt svar:

Tack för dina texter. Jag har läst din artikel och en del av inläggen. Ämnet är stort.

Själv är jag skeptisk till multikulti. Den tycks inte fungera i något land. (Schweiz har ju andra och unika förutsättningar). Visst kan man prisa idén och skylla på politiken, men politiken i det här fallet är ju det samma som verkligheten. Ingen tvivlar väl på att svenska beslutande politiker har de bästa intentioner, ändå erkänner de alla att integrationen har misslyckats. "Lika barn leka bäst" är en beskäftig men oftast korrekt sanning.

Det är klart att utländsk kultur och mentalitet berikar ett land. Det är också klart att om invandrarna var duktiga, skötsamma, villiga att i viktiga avseenden smälta in i sitt nya samhälle osv, så vore multikulti något att prisa. Du skriver: ”För de flesta torde ”multikulti” stå för kulturell mångfald, ett samhälle där olika kulturer lever tillsammans och där man accepterar varandras kulturella olikheter ifråga om religion, seder och bruk, etc, etc.” - Men detta är ett idealtillstånd som inte föreligger.

Till Sverige kommer ca 100 000 nya flyktingar per år, de flesta muslimer. Av dem har drygt hälften inte ett arbete efter sju (eller fem) år. De bor tillsammans med landsmän och torde bidra obetydligt till det gemensamma samhället. En stor del lär sig inte svenska, hundratusentals personer (också i andra generationen) talar en veritabel rotvälska. I en skola i Rosengård klarar blott 13 % godkända betyg i grundskolan. Du vet att den svenska skolan fallit från en topposition för 20 år sedan till under medel i Europamätningar. Multikulti är en förklaring.

Vi läser i tidningen att ambulans och brandkår inte vågar sig in i Rosengård. Vissa busslinjer måste inställas pga stenkastning. Ett antal judiska familjer har lämnat Malmö pga muslimska takasserier. Sådana exempel var fullkomligt otänkbara för ett antal år sen. Man kan ge exempel från den kriminella världen.

I princip är naturligtvis multikulti bra. Men den verkar inte fungera i verkligheten. Det är inte idén som det är fel på utan på politiken, säger du. Varför ändrar då de ansvariga inte på politiken?

Liksom socialismen-kommunismen kräver ett slags idealmänniska för att fungera, så gör multikulti det också. I alla fall en människa som i viktiga avseenden ligger nära, eller vill ligga nära, sitt nya land. Det är ju inte invandrare som kommer (som efter kriget), utan flyktingar, oftast utan papper. Andra länder har en mer "egoistisk" invandringspolitik, de tar bara personer som kan bli till nytta, smälta in och försörja sig. I Sverige är vi humanitära, och det är väl vackert det, men då får vi också problemen. Det är inte så värst många somalier som arbetar, till exempel. Vems felet är, spelar mindre roll. Men sådan är verkligheten.

Man säger att samhället blir mer och mer segregerat. Den svenska gymnasieskolan t ex har aldrig under sin historia varit så segregerad. De flesta bostadsområden likaså. Multikulti är inte den enda, men en viktig förklaring. Man kan beklaga det, men inte förneka det.

Jag anser att vi i Sverige haft en större invandring än vi klarar av.att hantera. Sverige har befolkningsmässigt förändrats mer under de sista 30 åren än någonsin tidigare. Någon debatt om detta har inte ägt rum. Det borde i så fall ha avspeglats i DN och SvD som jag läst hela mitt liv. Jag minns några enstaka kritiska artiklar, men ingen debatt. Gillade man inte massinvandringen så var man främlingsfientlig. Svenska myndigheter och media har så till vida varit framgångsrika som svenskarna utåt accepterat massinvandringen och vi inte fått något värre än lilla SD.

Nationalismen, som uppstod under 1800-talet, kom att bli den moderna världens gissel. Multikulti hade varit bättre. Men multikulti förutsätter en annan slags människotyp.

Här är mitt svar på Kaj Attorps inlägg:

Du skriver att ”politiken i det här fallet är ju det samma som verkligheten”. - Jag är inte klar över vad Du menar. Politiken är förvisso en del av verkligheten, men den är också något som påverkar verkligheten. Genom att förändra politiken kan man förändra verkligheten, förhoppningsvis i en för flertalet positiv riktning.

Att min definition av multikulti beskriver ett mångkulturellt idealtillstånd som inte föreligger är jag naturligtvis medveten om. Sådana tillstånd är dock normalt värda att eftersträva. Ett samhälle där människor med exempelvis olika etnisk bakgrund, politiska åsikter, religiösa föreställningar och sexuell läggning kan leva fredligt tillsammans måste vara en vision för varje fungerande demokrati. Däremot är det mycket tveksamt att ens i välmenande avsikt att motverka diskriminering, tillerkänna vissa religiöst eller kulturellt särpräglade grupper rättigheter som andra inte har eller acceptera beteenden som inkräktar på andra människors sätt att leva. Detta brukar kallas för multikulturalism.

När man hör ropen skalla i Europa om att multikulti är död så tror jag och hoppas jag att det är det senare fenomenet som avses, men det är säkert många som menar att det också borde omfatta idén om ett mångkulturellt samhälle.

Du tecknar en mycket dyster bild av förhållandena i Sverige. Muslimska invandrare är till 50% arbetslösa, bor i muslimskt dominerade områden, har inte lärt sig svenska och underminerar det svenska skolväsendet som förut var så bra. Judiska familjer trakasseras och kriminaliteten växer. Om det nu är så och säkert har Du till stor del rätt med Din beskrivning av den svenska verkligheten, måste vi väl fundera över vad vi kan göra för att förbättra situationen.

Vi har i huvudsak tre alternativ. (a) Vi bryr oss inte, utan låter det gå som det går samtidigt som vi gnäller lite över hur dåligt allting blivit och hur mycket bättre det var förr. (b) Vi stoppar all vidare muslimsk invandring och försöker med alla någotsånär legala medel få de muslimer som är här att lämna landet eller (c) Vi vägrar acceptera situationen som den är och vidtar åtgärder som förstärker vårt mångkulturella samhälle.

Detta måste sannolikt innebära
- att säga adjö till den kanske välmenande men verkningslösa multikulturalismen;
- att ställa större krav på alla invandrare att lära sig svenska, bli bra skolelever och bra på att försörja sig själva;
- att i än högre grad än hittills förmå arbetsgivare att anställa arbetslösa;
- att också hjälpa invandrade kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden samt verka för att även de får chansen att lära sig svenska och att de också tar den;
- att stärka skolundervisningen i de områden som domineras av svagpresterande elever;
- att minska olika gruppers isolering i samhället, typ Rosengården, genom att verka för en mera spridd geografisk fördelning;
- att på samma sätt behandla icke-kristna gruppers ansökningar om att få bygga moskéer, tempel, etc som om de gällt att bygga nya kyrkor, vilket väl inte behövs så ofta i dagsläget. Kanske kunde man till och med förmå svenska kyrkan att upplåta eller överlåta några av sina byggnader till icke-kristna samfund;

Listan på vad som kan göras kan göras längre. Sammanfattningsvis tror jag att det viktigaste är att alla oavsett bakgrund (i) lär sig svenska, (ii) skaffar sig en bra utbildning, (iii) försörjer sig själva och sina familjer samt (iv) smälter in i den svenska mångkulturen utan att för den skull förlora sin egen identitet. Detta tror jag är viktigt för hela samhället och minst lika viktigt och önskvärt också för dem som ännu inte förverkligat (i) – (iv).

Du håller med om att ett mångkulturellt samhälle är eftersträvansvärt och undrar varför inte ansvariga politiker ändrar på politiken så att vi får (får bibehålla) ett sådant samhälle. Faktiskt, det undrar jag också och efterlyser klarare besked om invandringspolitikens fortsatta inriktning.

Du säger att vi de senaste decennierna haft en större invandring än vad vi kunnat hantera och att det inte förekommit någon debatt om detta. Därigenom skulle regering och media ha fått svenskarna att acceptera den massinvandring som skett utan att vi ”fått något värre än lilla SD”.

Personligen tycker jag faktiskt att det är illa nog och jag tror inte att Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet på minsta vis minskar Sverigedemokraternas framfart. Så här skriver Mp i sitt partiprogram: ”Alla människor skall ha rätt att leva och bo var de vill. Vi vill därför på sikt införa en helt fri in- och utvandring ur Sverige och övriga Europa”. Jag ställer mig mycket frågande till om det verkligen är det som en majoritet av svenska folket verkligen vill.
Slutligen menar Du att multikulti nog vore bra men förutsätter en annan slags människotyp.

Det tror inte jag. Det måste gå. Alternativet är inte ett vackert Sörgården där alla ser ungefär likadana ut och tänker och leker på samma sätt. Alternativet är diskriminering och våld, hat och förtryck, rädsla och isolering.

Är idén bakom ”multikulti” verkligen död?

I oktober förklarade Angela Merkel att försöket med ”multikulti” misslyckats. - ”Multikulti ist tot!” sa hon. Därmed solidariserade hon sig med CSU-ledaren Seehofer som hävdat att man i första hand måste värna om den tyska kulturen.

I början av februari pekade Englands David Cameron ut multikulti-ansatsen som orsaken till landets problem med radikala islamister och efterlyste en starkare nationell identitet. ”Vi behöver mindre av passiv tolerans”, sa han, ”och en mycket aktivare och muskulösare liberalism”.

I Frankrike förkunnade Nicolas Sarkozy helt nyligen i TV att ”multikulti” misslyckats. - ”Vi har brytt oss mer om våra invandrares kultur än om vår egen”, sa han. Liksom Cameron riktade även han in sig på det växande muslimska inslaget. - ”Våra muslimska medborgare”, sa han, ”ska kunna utöva sin religion men det kan bara handla om en fransk islam, inte om en islam i Frankrike”. - Kanske vände sig Sarkozy med de orden mot den tyske presidenten Christian Wulff som bara två veckor före Merkels angrepp på ”multikulti” förklarat att också islam hörde till Tyskland?

Håller verkligen idén bakom ”multikulti” på att avlivas i Europa? Vad menas egentligen med ”multikulti”? Antagligen finns det ingen för alla likalydande definition av begreppet. För de flesta torde ”multikulti” stå för kulturell mångfald, ett samhälle där olika kulturer lever tillsammans och där man accepterar varandras kulturella olikheter ifråga om religion, seder och bruk, etc, etc.

Vill inte Merkel och de andra två ha det så? Har de alla blivit Sverigedemokrater utan att veta om det? Så illa kan det väl inte vara?

Där idén om ett mångkulturellt samhälle misslyckats är det inte idén det är fel på utan på samhällets förmåga att hantera de konflikter som uppstår, när olika kulturer träffar samman. Det är inte idén utan politiken som behöver ändras, men inte för att tvinga alla in i samma kulturella kostym utan för att bättre bygga ett mångkulturellt samhälle.

Hur ska då detta gå till?

Inte bara Cameron och Sarkozy oroar sig för de problem de förknippar med en växande invandring av muslimer. En stor del av den svenska allmänheten gör det säkert också, eftersom man inte vet hur denna och annan invandring kommer att på sikt påverka samhället. Det är därför viktigt att det klart och öppet redovisas efter vilka kriterier en fortsatt invandring ska ske. På vilka grunder – förutom asylbehov - kan utländska medborgare få svenskt medborgarskap? Hur bedömer man de skäl som asylsökande anför? Hur kontrollerar man att de stämmer? Hur många invandrare – asylsökande och andra – vill man ta emot som svenska medborgare under den närmaste tioårsperioden? Detta är exempel på frågor som behöver diskuteras.

Att begära besked från regeringen beträffande invandrinspolitikens inriktning är inte ett uttryck för främlingsfientlighet. Svaren är nödvändiga som underlag för en saklig diskussion fri från överdrifter, fördomar och spekulationer.

Det är också viktigt att de som kommer till Sverige vet vad som förväntas av dem ifråga om deras integration i samhället. Vad menar vi konkret med begreppet integration? Att lära sig svenska? Att göra vad man kan för att skaffa sig arbete? Att följa svenska lagar? Vad mer? – Att inte bosätta sig i områden där det redan finns många familjer med samma etniska bakgrund?

Det får heller inte råda någon tvekan om att det är landets i demokratisk ordning fastställda lagar som gäller och inga andra rättsuppfattningar som grundar sig på religiösa texter eller olika seder och bruk ifall dessa är oförenliga med gällande lagstiftning. De som anser att detta är fel får bemöda sig om att i demokratiska former plädera för av dem önskade ändringar som dock bara får göras med riksdagens godkännande. Detta ger en trygghet för alla som lever i ett rättssamhälle.

Av den europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter framgår att ingen får diskrimineras och att detta gäller utan åtskillnad ”på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt”. Detta måste vara grunden för hur vi ska leva med varandra i ett öppet och mångkulturellt samhälle - utan rädsla men med respekt för varandra, dock inte nödvändigtvis för varandras övertygelser och åsikter som måste få ifrågasättas.

Yttrandefriheten är nämligen en av de viktigaste fri- och rättigheter som skyddas av den nyss nämnda konventionen. En annan är rätten till religionsfrihet. Ett sekulärt land där regeringen förhåller sig neutral till olika religiösa och icke-religiösa livsåskådningar är den bästa garanten för denna frihet. Varje sådan livsåskådning är och bör vara en integrerad del i vår gemensamma kultur, men kultur är mycket mer än detta. Den är också dans och konst, film och teater, sång och musik, poesi och litteratur, ja hela vårt sätt att bo och leva och hur vi firar våra fester. Det vore ju förfärligt om alla gjorde allt detta på samma sätt!

Vår frihet kan endast frodas och försvaras i ett samhälle med kulturell mångfald. Den måste vi slå vakt om. Ryktet om dess död är överdrivet. Genom hänsyn och respekt, en viss positiv nyfikenhet samt intresse för varandras olikheter kan vi visa att idén om kulturell mångfald inte alls är död och att de som säger så har fel.

Definition of Life, revisited

The following is my reply to James Lavers’ comment shown below under the rubric of “Definition of Life, continued.” As my reply is rather long and elaborate I have decided to publish it as a separate posting. Those who want to comment on it may do so by clicking on the word “kommentarer” at the end of the text or send me an e-mail to Hchcars4(at)yahoo.com.

Dear James

My understanding of the first part of your comment is
1. that you refute the idea of physical determinism, because it is impossible to predict the movements of sub-atomic particles;
2. that we cannot, however, influence these uncertainties in any way, from which it follows
3. that this “indeterminism”/”uncertainty” does not infer the existence of “free will” and
4. that we react the way we are programmed by our biochemical configuration.

Thus, you are of the view that our individual reactions are mediated purely through our biochemical responses to external stimuli, controlled by our genetic make up. This is what you call “Biological Determinism”.

Having touched upon the regulation of brain receptors and the effect of the environment on biologically mediated human behaviour, you come to the conclusion that the idea of us having no power to affect anything is non-sensical. We are able to influence our environment with our actions, but we cannot decide as to whether we will do so or not. Such decisions are caused by the chemicals in our brains but through our awareness we perceive an “illusion of free will”.

In the second part of your comment you assert your view that the concept of determinism is of considerable interest from a scientific point of view and that searching for the truth is always important irrespective of whether the result can be of any practical use or not.

In the third part you marvel at the origin of the Big Bang and at the emergence of the first biological organism, which you cannot accept as a result of a chemical molecular process. However, you believe that the Darwinian theory of evolution is valid from the moment after which the first single cell was created.

Finally you maintain that neither the start of the universe, nor the unique creation of the first single cell was logical by which I think you mean scientifically explainable using logic.

The above is an honest attempt from my side to summarise your main points as a basis for my comments and I apologise, of course, if I have in any way misrepresented your views. Please correct me if I have. – Let me now proceed with a comparison between your views and mine.

I agree with you that a “Biological Determinism” is a possibility. It is, however, still a theory that needs to be scientifically verified or rejected. It is important that proven scientific methods be applied in our search for the “truth”, whilst we always should remain humbly conscious of the fact that any “truth” may later be replaced by another one based on additional evidence or a clearer analysis.

My rejection of determinism as a useless concept is not founded in a belief that it is false. It may be correct, it may be false. I don’t know. If the theory is proven false, it is, of course, useless. I assume you will agree with me on that. Where we seem to differ is that I also maintain the view that the theory is useless, even if proven correct, because I wouldn’t know what to do with that information.

Would I be depressed being informed by our best scientists in the field that I am just some sophisticated biological machine programmed to exist in this world and behave in certain predetermined ways during a pre-specified period of time? Would that revelation have any impact at all on the way I lead my life? Would I in any way change the way in which I make decisions, if I am told by the scientists that I have no “free will”?

My answer to each of these questions is “no”. Given a scientifically proven information that I am “biologically determined” and therefore unable to freely decide what to think or do, as all this would be handled by the chemicals in my brain, then I would also be unable to act on this information, as there would be no “I” able to do so, only a biological machine.

This is why I think that the theory of determinism is useless, even if it is correct. I believe it is useless also for the reason that our awareness, as you said, “provides the illusion of free will”. You are perhaps right in saying that our sense of having a “free will” and not being biologically (or otherwise?) determined is just an illusion. More famous philosophers than you and I have spent considerable time on discussing the possibility that just about everything may be an illusion, even the entire universe.

My somewhat disrespectful reaction to this is “so what?” – We may be living in an illusion, but that is not our reality! This is not the way we perceive the world or each other. Determinism and lack of free will may be scientifically interesting concepts and may even be correct, but incapable of giving us any guidance for how we should conduct ourselves, therefore useless.

The other theme on which we seem to disagree is about our understanding and valuation of the emergence of the first single cell organism. It is not by chance but on purpose that I have used the word “emergence” and not “creation”, which is easily associated with the words “creator” and “creationism”. Whilst I see this important event as resulting from a physio-chemical process, thus explainable, you see it as something that cannot be logically explained.

To my understanding there are reports already telling how “life” has been produced in a laboratory. See the following link as an example of such reports: http://www.economist.com/node/16163154.
You may rightly say that conditions existing on earth some four billion years ago were quite different from those prevailing in a modern laboratory, but it seems to me quite conceivable that present or future scientists will one day be able to explain how “life” came about in the circumstances prevailing at that very first time.

If this very first cell marked the birth of “life” or wether it was just a bio-chemical machine that initiated a process called evolution, which led to the gradual emergence of forms of “life” able – as you said - to perceive beauty, humour, love and even themselves depends on what one understands by “life”, i.e. by being alive.

In a world where every single step of our lives is predetermined and we have no free will we are in fact no more than bio-chemical machines, more complex but nevertheless comparable to bacteria, mussels, vegetables and worms. In a world where our lives are not predetermined and free will exists, we are categorically different from such creatures in that we have something that they don’t have, i.e. the ability to think, feel, dream, etc, etc. and to be aware of ourselves and our environment. The nature of these abilities is not vegetative but spiritual.

To me the concept of life is also not vegetative but spiritual. Thus, so-called “life forms” lacking this quality are merely bio-chemical machineries similar to any other kinds of machinery. This is also why I – unlike you – do not find their appearance being so extraordinary and non-logical and that the gradual evolution of brains that are able to think and feel is - as you put it - “the evolution’s most sparkling achievement – worth celebrating”. – Yes, let’s drink to that and let it be champagne.

Finally, regarding your points about the origins of the universe and the logic or lack of logic behind it, you may be interested in learning about the M-theory as elaborated by Stephen Hawking in his latest (co-authored) book with the title “The Grand Design”. Whilst you seem to mean that the Big Bang was a unique miracle defying any logical explanation and that “nothing we understand can explain it and likely never will”, Hawking says that “perhaps the true miracle is that abstract considerations of logic lead to a unique theory that predicts and describes a vast universe full of the amazing variety that we see”.

Based on the M-theory, which is yet to be confirmed, Hawking maintains that a whole universe can appear out of nothing. If finite, the theory “can become a model of a universe that creates itself”. Thus, Hawking claims, “it is not necessary to invoke God to light the blue touch paper and set the universe going”.

Qui vivra, verra! Or perhaps not.

Det finns inga raser

I DN av den 26 januari 2011 redogjorde utbildningsradions VD, programchef och redaktionschef för reaktioner de fått på den satsning de gör för att öka förståelsen och toleransen bland ungdomar beträffande intima relationer mellan människor med olika etnisk bakgrund och olika sexuell läggning. Detta är utan tvekan en viktig satsning.

Enligt UR-cheferna har de bemötts av starkt rasistiska uttalanden på diverse bloggar och i e-mails med smaklösa utläggningar och öppna hot mot dem som ser en fredlig samlevnad mellan människor med olika sorters bakgrund som naturlig och eftersträvansvärd. Det är skrämmande vad UR-ledningen har att berätta om de reaktioner de fått. Den hårresande intolerans, illvilja, rädsla och hat som kommit till uttryck i dessa måste tas på mycket stort allvar.

Ett vanligt sätt att bemöta rasister är att hävda att människor av olika raser mycket väl kan leva i fred och sämja med varandra. Det är ett bra påstående, ett välmenande sådant men ändå felaktigt för det utgår från samma vanföreställning som rasisternas, nämligen att det skulle finnas olika raser.

För egen del tror jag att vi måste höja oss över det rasistiska käbblet och konstatera att det faktiskt inte finns olika raser. Det finns förvisso människor med olika hudfärg men hudfärg är inte ett tecken på ras. Det är inte ens ett etniskt kännetecken utan ett geografiskt. I områden nära ekvatorn utvecklade människor under hundratusentals år ett pigment som hjälpte dem att skydda sig mot den skadligt starka solbestrålningen, medan de som drog sig längre norrut inte längre behövde detta skydd utan tvärtom en hud som lät dem tillgodogöra sig den i dessa områden mer sparsamt förekommande solbestrålningen.

Därför finns det ett helt spektrum av olika hudfärger som varierar från söder till norr. Människor som vi kallar för svarta är som regel inte alls svarta utan snarare bruna. Har någon hört talas om den ”bruna” rasen? – Att indela människor i olika ”raser” beroende på deras hudfärg är ett påfund som det inte finns någon vetenskaplig grund för. Däremot finns det – som jag hävdade i boken ”Tro Vett Vanvett” – miljarder olika sätt att se ut.

Jag tror det vore bra om myndigheter och vetenskapare i god förening ville dödförklara rasbegreppet genom att förklara att det faktiskt inte finns olika raser utan att vi alla tillhör en och samma ”ras” eller art som den i stället bör kallas, dvs arten homo sapiens. Jag tror inte att ett klargörande av det här slaget innebär en lösning på problemet, men det kan få en psykologisk inverkan och bli ett stöd i den fortsatta kampen mot rasismen.

Självfallet kommer somliga människor att även fortsättningsvis hysa agg mot dem som inte har samma hudfärg som de själva, men kanske kan de fås att inse att dessa inte tillhör andra ”raser” lika lite som tjocka människor, eller människor med stora näsor, eller människor med plattfot, eller människor med etc, etc. ej heller tillhör andra raser än de själva. De har visserligen en annan genetisk struktur som för varje människa är unik, men inte ens den värste rasist kommer på idén att indela sådana människor i ”den tjocka rasen” eller ”den stornästa rasen” eller ”plattfotsrasen”.

Så låt oss en för alla gånger kasta föreställningen om olika raser på den historiska sophögen med förlegade och farliga myter och annat skräp.

Definition of Life, continued

The following is a contribution from MD James Lavers to the discussion that started on this blog on the "Definition of Life" on 17 November 2010. For previous contributions to this discussion, please refer to that posting:


This conversation continues to take some interesting turns. I hope that my further muddled thoughts on the points raised will be of some interest.

It seems Katie and I are in agreement on the majority of the debate, perhaps unsurprisingly given we have touched on some of these issues before and found considerable common ground; conversations that were always compelling and challenging and are much missed. She has certainly expanded substantially on my suggestion that we are all just incomprehensibly complex biochemical machines thus eliminating the need to draw any distinction between life-forms in terms of what it means to be alive or indeed in possession of free-will.

I am uncertain how much my thoughts will add to such a well trodden philosophical debate as that of free will vs determinism, but for what its worth I will try and find a coherent line of thought.

I do not like the word determinism. To me it implies that everything is pre-determined and inevitable. This physical determinism, which is admittedly only one strand of the several determinist arguments, implies that there is only one possible future, which is being acted out blindly by everything, every atom, every quark in the Universe to a foregone conclusion. There seems to be substantial doubt over this view, not least because of the sub-atomic uncertainty that you have alluded to in your comments. However I do not believe that the presence of this physical indeterminism infers the existence of free will. While it seems there is room for variation and uncertainty, there is no evidence that we have the ability to influence these uncertainties in any way. We cannot control or choose the instantaneous position of an electron. The uncertainty that exists is external to our decision making and affects us indistinguishably from any other event. We react as we always do, in the way we are programmed to by our biochemical configuration through the stimulation of neuroreceptors by neurotransmitters.

As such, my personal view is closest to a type of Biological Determinism. I imagine that we are all independent physical entities (although the word entity is in itself problematic given not a single atom remains constantly as a part of us throughout our lifetime) that inhabit an uncertain Universe, but that our individual reactions are mediated purely through our biochemical responses to external stimuli, controlled by our genetic make up. An analogy might be that of a computer programme. When it is written, the programmer does not know exactly what it will do and when, but it has no free will, it just reacts to stimuli in the way it was designed to. Clearly, the situation for human beings is more complex than that, because we have an ability to change and will not act in the same way throughout our life. For the solution, I once again have Katie to thank for one of the most interesting and important conversations I have ever had. It seems that the genome does not produce an intransigent code as I had imagined but it acts more like a database from which receptors governing different things may be upregulated and downregulated. The numbers of particular receptors up and down-regulated at any one time affects mood, behaviour and pretty much anything. In experiments (in Humming birds I think), this regulation has been shown to be influenced by environmental factors. In one fell swoop this provides a logical route for the environment to effect the biologically mediated behaviour of humans (including in utero) and may solve another well trodden philosophical path, the debate of nature vs nurture. This model would mean that when considering doing something the idea of not doing it because everything is predetermined and inevitable and thus you have no power to affect anything is nonsensical. You are able to influence your environment with your actions and thus also the reactions of other people. What you cannot do is make a free decision over whether you will do it or not. The chemicals in your brain do that. But the evolution of awareness in the human brain provides the illusion of free will by necessity, as the alternative would mean being a confused passenger on a ride where you feel no association at all with the decision processes.

I admit my argument relies on time being a linear unidirectional entity, which while our perception as humans, may be just evolutionally how it is useful for us to perceive it within the frame of reference of our own existence. However, even if time is capable of being perceived in different ways, it is unlikely that this would make the Universe less deterministic.

You comment in your answers ‘Even if the concept of determinism is correct, it is for us a useless concept.’ Again I am afraid I do not agree. It is true it is a fairly depressing thought, although for me the pursuit of truth is in itself reason enough to try and understand, regardless of what you might find. However, I also believe it has far reaching implications for our society. To what extent are people really responsible for their actions? If some sort of biological determinism is indeed the reality, then the answer is fairly uncomfortable. Should this influence the way society acts in for example punishing criminals? Almost certainly. It is not as simple as saying we should completely scrap the penal system. I imagine that the environmental factors of society have a powerful effect on us. We have evolved to become highly social beings and social pressure and the threat of incarceration effect behaviour, even if in a biochemically mediated way. However, with consideration and research, better understanding of how and why we act may be able to produce a fairer society in a range of areas. Certainly it is worth considering, although clearly care would be needed to avoid producing a ‘Big Brotheresque’ society, where humans were controlled using environmental cues in a mechanistic fashion to produce uniform, conformist beings, which have lost the invention and variation that are such positive traits in our species.

Finally, I would like to return to the original subject matter to reassert my disagreement with what you describe as the exaggerated attention given to the emergence of the first single-cell organism. I think there are two moments in the history of the universe that completely defy logical explanation. The first is the Big Bang itself, where for no reason that we can yet understand an incomprehensibly enormous mass suddenly emanated from one single point. From a fraction of a second after the Big Bang, the expansion of the universe, the formation of stars, galaxies and planets follows a logical process. We have formulated rules that appear to conform to our observations. But what caused that initial moment? What caused the birth of the Universe? From what did it come from? What was there before? Nothing we understand can explain it and likely never will.

Only slightly less extraordinary to me is the first emergence of life. I don't see this as a ‘natural next step of the evolution from the Big Bang via the formation of subatomic particles, atoms, molecules, stars and galaxies,’ as you do. It is something completely different. It is unlikely it was a unique moment, given the incomprehensible number of stars and planets in the Universe, but it is extraordinary and for me, again without logic. What possible reason is there that molecules, to all intensive purposes inanimate objects should start acting together for a common goal? To reproduce and develop? There was no evolution before. It is like the Big Bang but on Earth. The single point from where all life has emanated. From that moment the diversification and development of life on Earth, has again followed a logical process, this time governed by the laws of evolution. That does not make the process of evolution anything less than extraordinary, but it does follow a pattern that we can understand. That an ability to perceive and process the reflections of a section of the electromagnetic spectrum has been developed, to the extent that a representation of what surrounds us can be constructed is unbelievable. Light was not designed to be used to see. It is emitted from stars as a byproduct of nuclear reaction. Evolution has provided the tools to utilise it to confer a survival advantage. It is remarkable. But it follows a logical course of development, which can even be followed by studying organisms with variously developed abilities to perceive light and react to it. A process of slow improvement can be traced. It is logical.

And yes, even with all that has developed, vision, hearing, motor function, sensation, there is no doubt that the self-aware brain is evolution's most sparkling achievement. The crown jewels. A stunning work worthy of awe and wonder, with the ability to perceive beauty, humour, love and even itself. That such a seemingly haphazard process as evolution could create such a work of art is remarkable and worth celebrating. But there is a process there. A process which started with that very first life form. A process that is rational. Why that first life form first came together, at least for me, is not logical.

Det är viktigt med demokrati överallt

„Är vi beredda att acceptera demokrati i Mellanöstern, även om den kan bli en besvärligare granne än en lagom korrupt despot?” frågar Ingvar Persson i Aftonbladet den 18 januari.

Det är en ytterligt cynisk fråga. Nu är ju inte Tunisien just vår ”granne”, men visst skulle vi välkomna varje steg mot ökad demokrati i den arabiska världen. Eller har det verkligen gått så långt att vi också från Sveriges sida skulle förorda medgörliga despotiska och lagom (!?) korrupta regimer framför demokratiska?

Vad frågan i första hand gäller är väl om den utveckling som nu kan skönjas i riktning mot demokratiska förhållanden i Tunisien kan fortsätta eller om den kommer att överflyglas av islamistiska krafter syftande till att skapa en fundamentalistisk religiös regim med åtföljande förtryck av oliktänkande.

Det är en sådan utveckling som vi skulle ha svårt att acceptera, inte en tunisisk demokrati.

För oss som tror på demokratin är det viktigt att göra vad vi kan för att främja en utveckling mot att allt fler stater blir demokratiskt styrda och att stödja de demokratier som är hotade.

På just den punkten har jag i gott demokratiskt sinnelag svårt att acceptera oliktänkande.


http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article8426186.ab

Celibacy–a Catholic Violation of Human Rights

During the last few months lay catholics have voiced demands on the Catholic Church to abolish the celibacy. A quite recent example of such initiatives was reported on 7 January in the Austrian daily newspaper “Die Presse”.

An important motivation for this emerging pressure is the growing problem of finding qualified clergymen to replace those who retire or are leaving the church for other reasons.

The idea is that the abolition of celibacy would help to attract young male heterosexual theologians to become priests, which would also – as an extra bonus - probably reduce the number of children being sexually abused by priests with abnormal sexual orientation. - Yes, it is abnormal to have sex with children – and criminal as well.

The above reasons for ceasing to demand of Catholic priests that they live in celibacy are good and valid but why not simply admit or acknowledge that even Catholic priests have a fundamental right to get married, if they so wish? Why do states that are not governed by the Pope himself, like the Holy See, allow this inhuman discrimination by one employer (the Catholic Church) of a part of its employees (the Catholic priests)?

The following is an excerpt of the UN Universal Declaration of Human Rights adopted by the General Assembly in 1948:

Article 16.1
Men and women of full age, without any limitation due to race, nationality or religion, have the right to marry and to found a family.

Article 2
Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status.

And here is an excerpt from the European Convention on Human Rights which entered into force in 1953:

Article 12 – Right to marry
Men and women of marriageable age have the right to marry and to found a family, according to the national laws governing the exercise of this right.

Article 14 – Prohibition of discrimination
The enjoyment of the rights and freedoms set forth in this Convention shall be secured without discrimination on any ground such as sex, race, colour, language, religion, political or other opinion, national or social origin, association with a national minority, property, birth or other status.

Please note the references in both documents to both “sex” and “religion”.

I repeat my question, why do states, especially those that ascribe to the principles of secularism, accept this kind of discriminatory treatment of a whole professional category?

The Catholic Church in its name of “Holy See” is an internationally recognised “state”, but how long shall other states tolerate its operation as a state-in-their-state?

One of many examples of this situation is its pre-medieval practice of mandatory celibacy for a significant part of its staff, a practice which is in overt violation of human rights and national legislation!