lördag 17 december 2011

Jag hjärnan

I senaste numret av SANS (4/2011) publicerades ett utdrag från Susan Blackmores bok ”Kort om medvetandet”. I detta diskuterar Blackmore frågan om ”vem eller vad är jag?”. Hon menar att ett svar som ”jag är min hjärna” inte är tillräckligt, eftersom ingen upplever sig som om man vore sin egen hjärna. Det har hon säkert rätt i men vad vi ”upplever” måste inte alltid vara vad som faktiskt är.

Mycket av det som sker omkring oss kan uppfattas på ett visst sätt av en person men på ett helt annat sätt av någon annan, även om de varit med om och ”upplevt” samma sak. De kan också vara hundraprocentigt eniga om vad de ”upplevt” men ändå ha helt fel. Ett paradexempel på detta är vår upplevelse av att solen går upp i öster och ner i väster. Likväl är det så att solen faktiskt står stilla, medan jord rör sig. Det vet vi numera men för femhundra år sedan vara alla övertygade om att deras upplevelser av att solen roterade kring jorden var korrekta. Ändå var de felaktiga.

Mot den här bakgrunden är det inte självklart att en ståndpunkt måste vara fel för att den inte överensstämmer med våra egna eller andras upplevelser. Man måste alltså inte föreställa sig att något djupt obegripligt, mystiskt och svåråtkomligt ligger bakom begreppen ”jag” och ”medvetande”. Enkla svar på till synes komplicerade frågor kan mycket väl vara riktiga. Jorden rör sig faktiskt, även om vi inte upplever det så.

Pseudopsykologiskt spekulerande kring frågan om vad medvetandet är och hur det kommer sig att var och en av oss upplever sig själv som ”jag” kan naturligtvis ha sitt intresse. Man kan också spekulera i hur man varit om man levt i en annan tid under andra omständigheter och fötts av andra föräldrar. Skulle jag då varit en annan och hur hade jag i så fall varit? Sådant fantiserande leder oss in absurdum för om jag inte varit den jag är, hade jag heller inte varit någon annan för jag är det som finns, förekommer och pågår i den hjärna som finns i mitt huvud.

Varför uttrycker jag mig så konstigt? - ”Hjärna som finns i mitt huvud”, det är väl detsamma som ”min hjärna” skulle nog de flesta säga, men så är det inte. Enligt min mening finns det inget ”jag” som äger ”min” hjärna. Det är hjärnan som är jag och som till sitt förfogande har en kropp försedd med sensorer av olika slag (öron, ögon m fl) och operativa system som ben, armar och inre organ för att förse hjärnan med det den behöver för att kunna tänka, känna, drömma, fantisera, m m. Samt för att utföra rörelser och förmedla sig med omvärlden.

Det finns inget ”jag” som styr hjärnan. Den styr sig själv och de fysiska funktioner den förfogar över. Hur den gör detta är ett ytterst spännande forskningsfält.

Skulle då det här betyda att vi bara är ett slags robotar? - Inte alls. Vad som händer i människohjärnor är oerhört många och simultant pågående processer. Information i form av data forslas på miljarder olika vägar från en plats till en annan, processas, värderas, väljs eller förkastas, minns eller glöms, i ett oerhört komplicerat system och på ett i det närmaste helt oförutbestämbart sätt.

Dessa processer kan vi kalla tankar, fantasier, drömmar och känslor, som ger oss upplevelser av smärta, sorg, lycka, välbefinnande m m. Allt detta sker i hjärnan. Om vi skadar foten, gör det ont. Om vi kapar av den onda foten, gör det fortfarande ont. I foten? – Nej, i hjärnan som projicerar det onda till foten för det är därifrån signalerna kom och som hjärnan uppfattade som smärta. Det är i hjärnan vi upplever smärtan – även den icke fysiska – inte i hjärtat eller någon annan kroppsdel. Detta kan nog de allra flesta hålla med om. Det är heller inte så konstigt för det är hjärnorna som sitter i våra huvuden som är vi och om våra kroppar skadas är det vi som upplever att det gör ont.

På alla andra områden än inom kirurgin är hjärnans förmåga att uppleva smärta en förutsättning för vår överlevnad. Smärtan signalerar fara. Ju större och omedelbarare fara, desto större smärta. Råkar vi få handen i elden rycker vi genast tillbaka den. Hjärnan agerar blixtsnabbt för att rädda ett av sina viktigaste verktyg. Det som flertalet skulle kalla ”jag” har inte tillfrågats. Hjärnan har agerat snabbt, utan att tänka och på eget bevåg.

I andra situationer har hjärnan mer tid att överlägga med sig själv, att väga för- och nackdelar med olika tillvägagångssätt. Hjärnan tänker, jag tänker. Vi tänker. Vi tänker på exakt samma sätt. Hjärnan är jag. Jag är hjärnan. Vari skulle skillnaden bestå?

Skulle nu detta vara att degradera människan till den gråa, mjuka massa som sitter i hennes skalle? Är det som ovan sagts ett uttryck för en materialistisk livssyn? – Nej, inte alls. Tvärtom. Det är att bejaka det faktum att vi är våra tankar, våra minnen, våra värderingar, våra känslor, våra fantasier och vanföreställningar samt allt annat som ryms och dväljs i de hjärnor som är vi.

Det är att bejaka föreställningen att en människa i allt väsentligt är en spirituell eller om man så vill andlig varelse med förmåga att tänka, känna, lida, älska, osv. Det är dessa processer som tillsammans utgör livet. Att bejaka denna föreställning är alltså att bejaka livet.

Människans kropp är av inget annat värde än att tjäna hjärnans intressen och behov. Detta tycks vi alla vara överens om med undantag för ett fåtal kannibaler. För när hjärnan slocknat vad gör man då med det som är kvar av vår kropp? Den bränns eller grävs ner.

Är det då så svårt att tänka sig att det vid sidan om hjärnan inte skulle finnas ett ”jag”, att hjärnan inte skulle ha ett ”jag” att konsultera? Det är det säkerligen för många. Man kan naturligtvis fråga sig hur hjärnan själv kan skilja mellan rätt och fel. Vad är samvetet och var sitter det? – Svaret är lika enkelt som frågorna är svåra. Samvetet är uttryck för vars och ens grundläggande värderingar som formats genom intryck och egna reflexioner. Allt detta finns i hjärnan. Var skulle det annars finnas?

För religiösa människor är frågan om samvetet naturligtvis mycket mera komplicerad än så, men det kan jag inte förklara. Det får jag lämna till dem. - Vad som är allra svårast för många med det jag ovan sagt är nog ändå den närliggande slutsatsen att mänskligt liv består av de processer m.m. som sker i hjärnan och därför beror av att denna kan fungera. När så inte längre är fallet, när varje form av hjärnprocess upphört och hjärncellerna dött, då är också livet slut. Även detta är rätt allmänt vedertaget, men frågan om livet efter döden är ingalunda död. Vad händer med mig, med mitt ”jag”, min ”själ”?

De processer som sker i en levande mänsklig hjärna är av andlig, spirituell, icke-materiell natur. Varje människas minnen, tankar, värderingar, förhoppningar, osv tagna tillsammans utgör hennes personlighet. Om man vill, kan man kalla denna hennes själ. Så länge hjärnan fungerar, finns denna ”själ” som naturligtvis också kan förändra sig över tiden. Men på vilken grund kan vi hävda att den skulle vara tidlös?

En levande mänsklig hjärna kan frambringa oerhört mycket av såväl andlig som konkret natur, exempelvis i form av konstverk av olika slag. Den kan skapa mycket gott men också mycket ont. Sådant är livet. Men i alla sina abstrakta processer och funktioner är varje hjärna beroende av sina kemo-fysio-biologiska förutsättningar i form av miljarder synapser, neuroner, hjärnceller m m förknippade med varandra på ett ännu så länge i huvudsak outforskat sätt.

Liv är det som utspelar sig i en hjärnas processer, i hennes tankar, känslor, m m. - Cogito et amo, ergo vivo. Och det är jag hjärnan som lever och upplever, inte något ”jag” vid sidan om, som på något mystiskt sätt skulle kunna frigöra sig från de fjättrar som begränsar hjärnans andliga processer och aktiviteter och vandra iväg på eget håll, när hjärnan slutat fungera.

När man upphört att föreställa sig ett ”jag” som skulle vara något annat eller något förmer än hjärnan, då blir begreppet ”medvetande” betydligt mindre obegripligt. Det som inte finns i hjärnan är vi omedvetna om. Det allra mesta av det som hjärnan tagit till sig hålls inte aktuellt utan skjuts undan eller förträngs men finns likväl kvar i hjärnans ”undermedvetna”. Härifrån kan det eventuellt medvetet lyftas fram till eller ändå flyta upp bland sådant som hjärnan för närvarande arbetar med. När hjärnan får en knock-out eller sövs ner av en narkosläkare blir den medvetslös. Behöver det vara så mycket svårare än så?

Ja, naturligtvis. Om man är hjärnforskare och söker utröna hur hjärnan arbetar, hur tankar ”föds”, hur intryck tas emot, sorteras, värderas och kombineras i relation till andra intryck och egna tankar, hur värderingar skapas och känslor m.m. Allt detta är ju oerhört komplicerat och fantastiskt fascinerande utan att vara mystiskt. Men när medvetandet kommer på tal, verkar det nästan alltid som om det skulle vara något mystiskt med det.

För egen del tror jag att flertalet av oss ganska väl vet vad vi är medvetna om men är tämligen osäkra på vad som finns i vårt undermedvetna. Kanske är det denna osäkerhet som lockat många till att se något mystiskt med själva medvetandet och därtill något övernaturligt, bl a till stöd för religiösa föreställningar om att det skulle finnas något slags universellt medvetande.

4 kommentarer:

Integral Monastery sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Integral Monastery sa...

Bra inlägg! Fin mat för tanken.

Som zen-praktikant är det väldigt intressant att läsa rader som:

"Det finns inget ”jag” som styr hjärnan. Den styr sig själv och de fysiska funktioner den förfogar över."

Zen skulle möjligtvis kunna sägas vara konsten att leva just utan denna föreställning; att allt styrs av ett oberoende "jag" som på något sätt befinner sig in inne i skallen, någonstans bakom ögonen. Jag vet att Susan Blackmore själv är zen-utövare.

"If it is true that the self is not a thing, but a process, as I have described it, then it is also true that the tragedy of the ego dissolves. Because strictly speaking, nobody is ever born and nobody ever dies."
~ Thomas Metzinger

Tack för en bra blogg!

Mvh,
Dawid

Mac Lennart Lindskog sa...

Hej HC.

Mitt bidrag till debatten om "Vem eller vad är jag?":

Jag = min kropp + mina tankar + mina känslor.

Vänligen

Mac Lennart Lindskog

mac.lennart.lindskog@transit.se

Hans Christian Cars sa...

Tack Mac Lennart för att Du tog Dig med att kommentera mitt inlägg. Men sig mig vem är detta "jag" som talar om sin kropp? Dina tankar och eller Dina känslor? Vem är detta "jag" som talar om om sina tankar? Din kropp och eller Dina känslor? Vem är detta "jag" som talar om sina känslor? Din kropp och eller Dina tankar? Var finns detta "jag"? Kan Du säga mig det?