tisdag 3 april 2012

Recension av Lone Franks bok „Mina vackra gener”

Lone Frank har skrivit en fascinerande bok om genetik. Den heter ”Mina vackra gener” och har getts ut av förlaget ”Fri Tanke”. Det var inte hennes tankar kring sina egna gener som var fascinerande. Snarare var de nästan lite tröttande, men utifrån de kunskaper hon skaffade sig om sina gener tog hon upp en lång rad intressanta frågor om hur sådana kunskaper kan användas.

Utvecklingen inom området för gendiagnostik går mycket fort. Gentester blir allt billigare och den information man kan få fram blir bättre och tillgängligare. Fler och fler människor får därmed råd att skaffa sig tidig förvarning om de hälsorisker de kan bära på. Gentekniska analyser ger sällan svar på vad som kommer att hända men kan ge indikationer om hur stora riskerna är att man under en normal livstid kommer att utveckla den ena eller andra sjukdomen. Med vetskap om sådana risker kan man minimera dessa genom att anpassa sin livsföring. Använd på rätt sätt kan alltså kunskap om ens gener vara till stort värde för var och en.

Det är inte bara ifråga om sjukdomsrisker som ett gentest kan ge värdefull information. Ju mer tekniken utvecklas desto lättare kan vi också få veta vilka talanger vi har eller saknar, vad vi är bäst på och vad som ligger oss i fatet. Vuxna människor har sannolikt lärt sig detta ”the hard way”, men vetenskapligt belagd kunskap om barnens talanger kan ha sitt intresse såväl för föräldrarna som för barnen själva, bland annat inför deras vägval i skolan och med hänsyn till senare yrkesinriktning. Gentekniskt framtagen kunskap är naturligtvis inte ensamt saliggörande, men den kan i växande utsträckning ge ökad information av betydelse för var och en som är intresserad av den.

Därmed kommer vi raskt in på frågan hur sådan information, exempelvis om människors sjukdomsrisker, möjliga talanger och andra anlag ska kunna handhas så att den inte missbrukas. Horrorscenarier är inte svåra att föreställa sig. Man kan bl a fråga sig om företag bör få kräva gentester av jobbsökande för att därigenom undvika anställa personer som bär på en särskilt riskfylld sjukdomsbild eller har specifika anlag som inte anses passa in i den egna företagsmiljön? – Bör livförsäkringsbolagen få kräva gentester av sina kunder för att kunna finjustera vars och ens premie med hänsyn till den ökade kunskap om vederbörandes förväntade livslängd som sådana tester kan ge?

Polisen använder numera DNA för att fastställa identiteten hos dem som lämnat sådana spår på en brottsplats. Denna vidareutveckling av den gamla fingeravtryckstekniken från Sherlock Holmes tid är inte särskilt kontroversiell och används allmänt för bevisning i domstolarna. Frågan är emellertid om sådana DNA-spår som vi alla lämnar efter oss lite här och där ska få användas av vem som helst för att undersöka våra genom och publicera resultaten på samma självklara sätt som man idag visar bilder på kändisar, ofta i sensationssyfte, gör sig löjlig över vissa personer eller i syfte att skada politiska motståndare. Vad bör samhället göra för att skydda sina medborgares integritet? Vad kan samhället göra?

En annan fråga är vad man bör och inte bör få göra med gentekniskt framtagen kunskap beträffande foster i tidiga stadier av deras utveckling. Finns det skäl att frukta en mer eller mindre ohämmad strävan att avla ”perfekta” barn? Vem vill inte att ens kommande barn ska bli så friska och begåvade som möjligt? Kanske kommer många foster att väljas bort på grund av risken för defekter som de tilltänkta föräldrarna betraktar som allvarliga. Detta sker ju redan idag beträffande foster med downs syndrom eller svåra ryggmärgsskador.

Sådana val, säger Frank, är idag allmänt accepterade men vad bör gälla ifråga om risker för mindre allvarliga sjukdomar eller för andra smärre avvikelser från någon slags idealbild för hur man vill att ens barn ska vara beskaffat? Är detta något som samhället måste lägga sig i genom att sätta upp regler eller etiska normer?

För egen del tror jag inte det och detta av flera skäl. För det första torde det vara mycket få avsiktligt gravida kvinnor som skulle vilja experimentera med upprepade aborter och begynnande havandeskap för att till slut kunna föda det ”perfekta” barnet. För det andra är den svenska abortlagstiftningen sådan att man inte behöver ge något skäl alls för abort under graviditetens första tolv månader. Frågan om vilka skäl som bör eller inte bör godkännas för abort blir därmed en helt personlig angelägenhet och inte någon som samhället, dvs vi andra behöver ha några moraliska synpunkter på. I så fall bör väl detta också gälla rätten att avla foster i provrör och med hjälp av preimplantationsdiagnostik välja det eller dem man vill föda?

Sammanfattningsvis vill jag säga att Lone Frank skrivit en mycket läsvärd bok där hon behandlar många olika aspekter av genteknikens välsignelser och de faror som kan vara förknippade med en okunnig och hänsynslös användning av de möjligheter den erbjuder. Att dessa möjligheter kommer att ökas i takt med teknikens fortsatta utveckling torde stå utom allt tvivel. Boken ger inte bara ökad kunskap för dem som i likhet med mig själv inte är så bevandrade i genetikens labyrinter. Den är också riktigt rolig att läsa.

Tack för att Du läst hela blogginlägget. Om Du har lust att kommentera det jag skrivit eller föra fram annat av intresse beträffande genetik, gen-etik eller genteknikens utveckling och användning så vore det roligt, om Du ville göra det. Du behöver bara trycka på kommentarer härnedan och sedan skriva vad Du önskar.

1 kommentar:

Emil Ems sa...

HEj Hans Christian,
Det är intressanta synpunkter som tas upp i denna bok, men jag frågar mig hur pass användbar kunskapen om ens egna gener kommer att bli för att förebygga sjukdomar.
Redan nu är det välkänt att ett rörligt liv, lagom med mat och goda relationer med medmänniskorna är häslobefrämjande. Men hur många människor lever på det sättet. Är det inte så att det finns ett självdestruktivt drag hos oss som frestar oss att tillgodose stundens begär på bekostnad av framtidens välmående?