Homophobia Rising in Russia

The following is a statement I made on behalf of the European Humanist Federation at a conference on Religion and Belief organised on 26/9 2013 by the OSCE Office for Democratic Institutions and Human Rights in Warsaw:

According to a recent study by the EU Fundamental Rights Agency, almost half of all lesbian women, gay men, bi-sexual or transgender people were exposed to harassment or discrimination in Europe during the past year.

You may wonder, what this has got to do with Freedom of Religion and Belief.

Well, there is ample evidence of homophobia in the Bible and many Muslim leaders and their followers regard homosexuality as a crime, even so severe that such people deserve to get killed.

This is also a matter of beliefs. Humanists believe that “gay is OK” meaning that every human being is entitled to live his or her life according to his/her sexual orientation. Homosexuality is not a disease, it is not anything for which one should be punished or badly treated, nor something from which one needs to be cured.

The FRA study does not cover the Russian Federation, but the situation for LGBT persons is becoming more and more critical in Russia, partly due to the growing influence of the Orthodox Church. Russia has recently adopted a law forbidding propaganda of nontraditional sexual relations to minors. It is not difficult to imagine the kind of signals that this is sending. Incidents of discrimination and violence have already become more frequent.

As the propagation amongst minors of non-traditional sexual relations has now become illegal in Russia, pride parades may not be allowed in this country. As a matter of fact, such events have been banned already in connection with next year’s Olympic Games in Sochi. This is, indeed, a serious curtailment of one of the most basic human rights, the freedom of expression and perhaps also in violation of the Russian constitution.

The new anti-gay legislation must have pleased the Orthodox Church as did, indeed, the imprisonment of members of the Pussy Riot group, who uninvited gave a humoristic, satirical and political performance in an orthodox cathedral in Moscow on 21 February 2012.

In this connection, I would like to make three points:

1. We would wish that President Putin would cease to embrace - politically and otherwise -  Patriarch Kirill, previously accused of having links with the KGB, now leader of the Russian Orthodox Church.

2. We demand that the two members of Pussy Riot who were charged with blasphemy be released and compensated for the injustice they have suffered for having criticised the close political links between the Russian Orthodox Church and President Putin.

3. Finally, we call on President Putin to take steps to achieve the abolishment of the recently adopted law forbidding homosexual people to show their love for same sex partners in the presence of young people.

Dubbla agendor och demokratin

Staffan Gunnarson, vice-president i Europeiska Humanistfederationen, har gjort ett inlägg på Newsmill med titeln "Dialog i vilket syfte?" i vilket han ifrågasätter förekomsten av dubbls agendor bland muslimska företrädare. Ni kan läsa hans inlägg här.

Gunnarsons inlägg inspirerade mig till följande kommentar:

 Dubbla agendor är naturligtvis inte unika för religiösa makthavare eller organisationer men dessa har onekligen en lång tradition att falla tillbaka på. Dubbla budskap är ju legio i alla religioner. (Frukta och älska Gud. God och allsmäktig Gud. m.m.) Man har varit förvånansvärt framgångsrik i att vinna proselyter genom att slå blå dunster i deras ögon, typ "Guds vägar är outgrundliga", vilket är ett förudmjukande svar för varje seriös frågeställare. 

I demokratisk politik är det inte lika enkelt att företräda dubbla med varandra oförenliga budskap, eftersom detta i längden straffas av väljarna.

Religiösa får gärna tro vad de vill beträffande uppståndelse, paradis och kvalfulla eviga straff efter döden men när de använder sina gamla böcker till att predika om död för homosexuella, judar eller oliktänkande, då måste rättsstaten bekämpa och beivra sådana yttringar på basis av lagen mot att uppmana till våld och hets mot folkgrupp.

Vi måste också slå vakt om en fri och levande demokrati där religiöst funtade föreställningar om hur vi bör leva tillsammans i ett gemensamt samhälle får brytas mot sekulärt baserade värderingar och föreställningar om vad som bäst gynnar medborgarna och samhället i stort och på sikt.

Gegen Kirchenprivilegien

Liebe österreichische Freunde!

Ab morgen könnt Ihr Eure Stimme für die Abschaffung etlicher Kirchenprivilegien sowie für die Trennung der Kirche vom Staat erheben. Die enge Verbindung zwischen der katholischen Kirche und Österreich wurde im 1933 vom austrofachistischen Kanzler Engelbert Dollfuss durch ein Konkordat mit dem Heiligen Stuhl besiegelt. Dieses noch bestehende Konkordat räumt sehr bedeutende Privilegien für die katholische Kirche in bezug auf Religionsunterricht in den Schulen ein. Das ist aber nicht der einzige Grund warum es gekündigt werden sollte.

Ausserdem hat die Kirche viele finanzielle Privilegien, wie zum Beispiel die Befreiung von Grundsteuer, Absetzbarkeit von Kirchenbeiträgen, erhebliche Subventionen an katholisch betriebene Schulen und Kindergärten.

Die hier beschriebenen Privilegien sind einige wichtige Beispiele einer viel längeren Liste entnommen. Diese findet Ihr hier

Vom. 15. - 22. April findet ein Volksbegehren statt. Falls Ihr wie ich und der Humanistische Freidenkerbund Österreichs meint, dass die katholische Kirche und andere Religionsgemeinschaften keine Sonderprivilegien haben sollten und ein sekulärer Staat angestrebt werden sollte, dann gebt bitte Eure Stimmen beim “Volksbegehren gegen Kirchenprivilegien“ ab.

Om skolavslutningar i kyrkan

(Jan Björklunds nyhetsbrev den 27 november 2012 med kommentarer i rött

av Hans Christian Cars)

Det rasar en debatt om skolavslutningar i kyrkan. 

 

Jag har inte märkt att det ”rasar” en debatt om skolavslutningar i kyrkan, däremot att det pågår en debatt, eftersom några, främst icke religiöst troende, funnit detta vara oförenligt med ett samhällssystem som förutsätts vara sekulärt och som därtill dristat sig till att påtala denna anomali. Tanken bakom att skilja kyrkan från staten var väl just att göra detta?
Det är en fin tradition i Sverige att många skolor firar sina avslutningar just i kyrkan.

 

Varför skulle det vara en finare tradition att fira skolavslutningar i kyrkan i stället för att göra det i skolan där de faktiskt sker?

 

På många ställen går denna tradition generationer tillbaka i tiden. Detta är en del av vårt kulturarv. – liksom mycket annat, som exempelvis vår rätt att själva välja vår religion liksom rätten att vara utan religion.

En del debattörer verkar tycka att det är okej att vara i kyrkan om man inte ägnar sig åt religion. Men det är naturligtvis omöjligt.

 

Varför det? Jag besöker ofta kyrkor på olika platser för att betrakta deras arkitektur och den sakrala konst som hänger på väggarna, dock utan att alls ägna mig åt någon religiös verksamhet. Att jag och många andra gjort detta är väl bevis nog för att Ditt påstående är felaktigt?

 

Kyrkan är inte vilken klubblokal som helst. Men när skolan går till kyrkan måste ceremonin utformas så att alla känner sig välkomna.

 

Det är väl inte så svårt om man avstår från religiösa inslag? Om de religiösa tycker att kyrkan profaneras genom att man avstår från sådana inslag av hänsyn till de icke kristna deltagarna, så är det väl bättre att förlägga skolavslutningarna till andra lokaler?

Det borde vara självklart att man på en skolavslutning i kyrkan kan sjunga psalmer.

 

Varför anser Du att detta är självklart? Det är ju det som diskussionen om skolavslutningar i kyrkorna handlar om, att inte genom tvång eller påtryckningar tubba unga människor att delta i religiösa ceremonier som de inte vill närvara vid.

 

Prästen kan berätta om varför julen firas, till exempel genom att läsa ur julevangeliet och reflektera över det. 

 

De skolavslutningar jag varit med om ägde alltid rum på försommaren, då nog ingen fann det angeläget att läsa just ur julevangeliet. Men det kan ju ha ändrats sedan dess och som skolminister vet Du självklart mycket mer än jag om detta. Naturligtvis kan prästen reflektera över julevangeliet men bör inte vid sådana tillfällen läsa ur det eller berätta varför julen firas. Det är en uppgift som bör falla under Dig som skolminister, nämligen att tillse att det bedrivs en icke-konfessionell undervisning om flera religioner i skolan för att lära barnen, exempelvis varför julen firas och vad det står i evangelierna, liksom varför somliga firar Jom Kippur och andra Eid-al-Fitr. Anser Du att en till äventyrs muslimsk rektor bör anordna skolavslutningar i en moské där den ansvarige imamen inför den religiöst brokiga barnaskaran kan berätta om ursprunget till den sist nämnda högtiden och sjunga några suror ur koranen?  Vore det inte bättre om imamen i stället inbjöds att komma till skolan och delta i någon av de lektionstimmar då man behandlar islam?

När allt kommer omkring är julen en religiös högtid. Vi omger oss av religiösa symboler i juletid; julstjärnan i fönstret i klassrummet är en symbol för Betlehems stjärna. Den bör inte heller förbjudas.

Finns det några begränsningar? Ja, gränsen går där man förutsätter att eleverna ska delta i en trosbekännelse eller en kollektiv bön. Men som ärkebiskopen sade i morse i ett tv-samtal med mig; kyrkan har en lång historia av att möta människor med olika inställning. De har inget intresse av att tvinga på människor en tro. 

 

Det sista är naturligtvis inte sant och strider tydligt mot kyrkans traditioner. Ärkebiskopen borde hålla sig för god för att hemfalla åt sådant hyckleri. Eller så har Du missuppfattat honom.

 

Ja, det finns gränser och jag tror att ärkebiskopen skulle hålla med mig om att en psalm är en lovsång till Gud och att en lovsång till Gud är liktydigt med bön.
Den förra diskrimineringsombudsmannen kritiserade skolavslutningar i kyrkan därför att sådana skulle kunna vara kränkande för invandrare med en annan religion. Jag tror detta resonemang är helt fel tänkt. 

 

Då ber jag Dig notera att frågan om kyrkans roll i samband med skolavslutningar inte bara berör personer med invandrarbakgrund utan att det i Sverige också finns ett växande antal personer med långvariga rötter i det svenska samhället som har andra religioner än den kristna, eller långt vanligare, inte bekänner sig till någon religion alls.

 

Jag möter sällan invandrare som kräver att vi i vårt land ska avskaffa våra traditioner för att visa tolerans. Många invandrare är tvärtom förvånade över att vi i Sverige är så dåliga på att vårda våra traditioner.

 

Det får stå för dem. Många andra tycker nog att vi är rätt duktiga på att exempelvis fira den svenska nationaldagen för att inte tala om midsommar, första maj, m.m. För egen del firar vi julen med julgran, julskinka, julgröt och enstaka julklappar väl medvetna om att man också kan göra det av andra skäl.

 

På många orter i vårt land är skolavslutning i kyrkan en uppskattad ceremoni. Självfallet ska den traditionen få leva vidare.

 

Jag förstår inte varför Du som ledare för ett liberalt parti med ideologiska rötter i upplysningstidens fritänkaranda vill plädera för en tradition som innebär att unga människor med - eller mer eller mindre mot - sin vilja motas in i en kyrklig ram med religiösa riter som de kanske inte vill vara med om.

 

Förvisso ska de som vill fira skolavslutning i en kyrka få göra detta men ingen ska vara tvingad eller behöva känna sig pressad att delta. Det är detta jag tycker Du skulle ha sagt som folkpartiets ordförande. Det hade räckt med det.

Liberala hälsningar,

Dito

Jan Björklund 

Hans Christian Cars   

Here is what I said at an OSCE meeting on 1 October 2012 when I spoke out against blasphemy laws on behalf of the European Humanist Federation
Humanism is a non-religious life stance, but we don’t say we know there is no god. We just don’t believe there is one, as we find this to be extremely unlikely, but we do have some other strong beliefs. We believe in democracy, human rights, the rule-of-law, secularism and last but not least in the freedom expression.
In our view, a limit to the freedom of expression must not be set where a speech or a text is considered provocative, a song insulting, a painting not artistic enough or showing the wrong motive or a drawing not respectful enough.
The only acceptable limit to the freedom of expression is when it is used to incite hatred aiming at physical violence against a person or group of persons. This is and should be illegal, but it is even more serious, when people actually resort to physical violence, either as a means to defend their religion or to frighten others from expressing their critical opinions.
One of the most difficult obstacles and threats to the freedom of expression is when Governments and religious leaders are more interested in safeguarding religion from criticism than to protect the freedom of expression and when laws against blasphemy restrict this freedom. The most recent events emanating from a stupid and offensive film displayed on YouTube have unfortunately led to an increase in demands for such legislation, not to mention numerous incidents of outrageous and murderous violence.
Thus, we are strongly opposed to the Turkish prime minister’s recent call for international regulations against blasphemy, as we don’t think there is a need for such regulations.
We are seriously concerned at what happens when Governments seek to protect religion from criticism. We are, for instance, appauled by the most intolerant treatment and imprisonment of Pussy Riots in Russia. Another example; as late as a week ago a young facebook user was arrested in Greece for having made jokes about an orthodox monk. Is this the kind of cultural climate we wish to see in a free society? - In our view, certainly not!
The Venice Commission of the Council of Europe reported four years ago, that it was neither necessary nor desirable to treat an insult to religious feelings as a criminal offence, unless it has an element of incitement to hatred as an essential component.
We agree with the Commission and call upon all around this table to defend the democratic achievements attained since the time of enlightenment and help us avoid a reactionary setback that would undoubtedly restrict our hard won freedom of expression.
Please help abolish laws against blasphemy and resist the creation of any new such laws.
Thank you.

Recension av Lone Franks bok „Mina vackra gener”

Lone Frank har skrivit en fascinerande bok om genetik. Den heter ”Mina vackra gener” och har getts ut av förlaget ”Fri Tanke”. Det var inte hennes tankar kring sina egna gener som var fascinerande. Snarare var de nästan lite tröttande, men utifrån de kunskaper hon skaffade sig om sina gener tog hon upp en lång rad intressanta frågor om hur sådana kunskaper kan användas.

Utvecklingen inom området för gendiagnostik går mycket fort. Gentester blir allt billigare och den information man kan få fram blir bättre och tillgängligare. Fler och fler människor får därmed råd att skaffa sig tidig förvarning om de hälsorisker de kan bära på. Gentekniska analyser ger sällan svar på vad som kommer att hända men kan ge indikationer om hur stora riskerna är att man under en normal livstid kommer att utveckla den ena eller andra sjukdomen. Med vetskap om sådana risker kan man minimera dessa genom att anpassa sin livsföring. Använd på rätt sätt kan alltså kunskap om ens gener vara till stort värde för var och en.

Det är inte bara ifråga om sjukdomsrisker som ett gentest kan ge värdefull information. Ju mer tekniken utvecklas desto lättare kan vi också få veta vilka talanger vi har eller saknar, vad vi är bäst på och vad som ligger oss i fatet. Vuxna människor har sannolikt lärt sig detta ”the hard way”, men vetenskapligt belagd kunskap om barnens talanger kan ha sitt intresse såväl för föräldrarna som för barnen själva, bland annat inför deras vägval i skolan och med hänsyn till senare yrkesinriktning. Gentekniskt framtagen kunskap är naturligtvis inte ensamt saliggörande, men den kan i växande utsträckning ge ökad information av betydelse för var och en som är intresserad av den.

Därmed kommer vi raskt in på frågan hur sådan information, exempelvis om människors sjukdomsrisker, möjliga talanger och andra anlag ska kunna handhas så att den inte missbrukas. Horrorscenarier är inte svåra att föreställa sig. Man kan bl a fråga sig om företag bör få kräva gentester av jobbsökande för att därigenom undvika anställa personer som bär på en särskilt riskfylld sjukdomsbild eller har specifika anlag som inte anses passa in i den egna företagsmiljön? – Bör livförsäkringsbolagen få kräva gentester av sina kunder för att kunna finjustera vars och ens premie med hänsyn till den ökade kunskap om vederbörandes förväntade livslängd som sådana tester kan ge?

Polisen använder numera DNA för att fastställa identiteten hos dem som lämnat sådana spår på en brottsplats. Denna vidareutveckling av den gamla fingeravtryckstekniken från Sherlock Holmes tid är inte särskilt kontroversiell och används allmänt för bevisning i domstolarna. Frågan är emellertid om sådana DNA-spår som vi alla lämnar efter oss lite här och där ska få användas av vem som helst för att undersöka våra genom och publicera resultaten på samma självklara sätt som man idag visar bilder på kändisar, ofta i sensationssyfte, gör sig löjlig över vissa personer eller i syfte att skada politiska motståndare. Vad bör samhället göra för att skydda sina medborgares integritet? Vad kan samhället göra?

En annan fråga är vad man bör och inte bör få göra med gentekniskt framtagen kunskap beträffande foster i tidiga stadier av deras utveckling. Finns det skäl att frukta en mer eller mindre ohämmad strävan att avla ”perfekta” barn? Vem vill inte att ens kommande barn ska bli så friska och begåvade som möjligt? Kanske kommer många foster att väljas bort på grund av risken för defekter som de tilltänkta föräldrarna betraktar som allvarliga. Detta sker ju redan idag beträffande foster med downs syndrom eller svåra ryggmärgsskador.

Sådana val, säger Frank, är idag allmänt accepterade men vad bör gälla ifråga om risker för mindre allvarliga sjukdomar eller för andra smärre avvikelser från någon slags idealbild för hur man vill att ens barn ska vara beskaffat? Är detta något som samhället måste lägga sig i genom att sätta upp regler eller etiska normer?

För egen del tror jag inte det och detta av flera skäl. För det första torde det vara mycket få avsiktligt gravida kvinnor som skulle vilja experimentera med upprepade aborter och begynnande havandeskap för att till slut kunna föda det ”perfekta” barnet. För det andra är den svenska abortlagstiftningen sådan att man inte behöver ge något skäl alls för abort under graviditetens första tolv månader. Frågan om vilka skäl som bör eller inte bör godkännas för abort blir därmed en helt personlig angelägenhet och inte någon som samhället, dvs vi andra behöver ha några moraliska synpunkter på. I så fall bör väl detta också gälla rätten att avla foster i provrör och med hjälp av preimplantationsdiagnostik välja det eller dem man vill föda?

Sammanfattningsvis vill jag säga att Lone Frank skrivit en mycket läsvärd bok där hon behandlar många olika aspekter av genteknikens välsignelser och de faror som kan vara förknippade med en okunnig och hänsynslös användning av de möjligheter den erbjuder. Att dessa möjligheter kommer att ökas i takt med teknikens fortsatta utveckling torde stå utom allt tvivel. Boken ger inte bara ökad kunskap för dem som i likhet med mig själv inte är så bevandrade i genetikens labyrinter. Den är också riktigt rolig att läsa.

Tack för att Du läst hela blogginlägget. Om Du har lust att kommentera det jag skrivit eller föra fram annat av intresse beträffande genetik, gen-etik eller genteknikens utveckling och användning så vore det roligt, om Du ville göra det. Du behöver bara trycka på kommentarer härnedan och sedan skriva vad Du önskar.

Kort om Humanism – en bok av Stephen Law

Den brittiske humanisten Stephen Law är bl a lektor i filosofi och huvudredaktör för tidskriften „Think“ som ges ut av „The Royal Institute of Philosphy“. För några år sedan skrev han boken ”Humanism: A very Short Introduction”. Den har nu översatts till svenska och getts ut av förlaget Fri Tanke med titeln ”Kort om Humanism”. Christer Sturmark har bett mig recensera boken på min blogg.

”Kort om Humanism” ger en i stort sett bra beskrivning av vad vi humanister menar med begreppet humanism. I de inledande avsnitten redovisar Law vad humanister som regel står för och ger en bra skildring av den humanistiska livsåskådningens utveckling från antiken till våra dagar.

Resten av boken ägnas främst åt att redovisa kända argument för och emot religion samt för och emot ateism. Enligt min mening har Law gjort ett relativt ärligt försök att lägga fram de olika argumenten och bryta dem mot varandra på ett någorlunda opartiskt sätt, men det rör sig inte om någon neutral jämförelse. Syftet är att redovisa och förklara humanismens idéer, dock utan att för den skull racka ner på religiösa föreställningar. Det är ett bra syfte.

I särskilda kapitel behandlas bl a frågan om Guds existens samt olika aspekter på moral, sekularism och meningen med livet.

Beträffande frågan om Guds existens tar Law upp det religiösa argumentet för att universum inte kan ha skapat sig självt och att det därför måste finnas en gudomlig skapare bakom dess tillkomst. Med samma resonemang hävdas det att alla former av liv, alla arter med sina specialiserade funktioner, ja hela vår värld och dess natur med all sin mångfald och komplexitet måste ha skapats av en intelligent kraft, en gud.

Få människor torde idag ha en annan mening om universums tillkomst än den förhärskande vetenskapliga teorin om ”Big Bang” som ska ha ägt rum för 13,7 miljarder år sedan, dvs vid den tidpunkt då tiden började. Förbluffande mycket kan man på vetenskapligt håll säga om det som därefter hände redan under den första sekunden, om hur materia bildades, galaxer skapades och solsystem uppstod med planeter som vår egen jord. – ”Det mest obegripliga med universum”, sa redan Einstein på sin tid, ”är att det går att begripa”.

Däremot har man inte kunnat säga någonting om tiden före Big Bang. Nu har emellertid Stephen Hawking i sin senaste bok hävdat att universum mycket väl kan ha skapat sig självt, vilket skulle bero på lagen om gravitation. Jag måste dock erkänna att denna tes gör mig lika lite klok som den om att universum skulle ha skapats av Gud. Om Gud skapade universum, hur skapades då Gud? Om lagen om gravitation ledde till en spontan skapelse av universum, hur kom då den lagen till?

För mig verkar det som om ingen av teorierna ger något slutligt svar på den urgamla frågan om varför det finns någonting i stället för ingenting. Någon vetskap om detta har vi inte och det förefaller ganska fruktlöst att spekulera. För egen del litar jag därför till följande citat av filosofen Ludwig Wittgentstein: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”.

Vad kan vi då säga om livets uppkomst och utveckling på jorden, detta sandkorn på en av rymdens otaliga vintergator? Finns det här några bevis på att det skulle finnas en gud? Flertalet torde vid det här laget ansluta sig till Darwins teori om arternas uppkomst, men fortfarande finns det trots allt många – särskilt i USA - som tror på kreationismen, dvs den bibliska skapelseberättelsen som säger att Gud skapade Adam och Eva samt alla djur och växter.

I sin kritik av kreationismen tar Law bl a upp den välkända frågan om hur det skulle kunna finnas en god och allsmäktig gud, trots att det finns så mycket lidande i världen. Den frågan har funnits med i religionsdebatten under många hundra år, dock utan att den fört till något allmänt accepterat svar. Man har bl a hänvisat till att Gud skulle ha gett människor fri vilja och därmed ”delegerat” till dem något av sin egen makt. Fri vilja förutsätter ju att man själv får fatta beslut och ta ansvar för dessa.

Men borde inte Gud ingripa om han ser att människor skadar sig själva och varandra på ett sätt som ingen god ”Fader” någonsin skulle acceptera ifall det gällde hans ”barn”? Kan en sådan Gud verkligen vara en god far? Kan han mena att priset för den fria viljan ska vara att hans barn får skylla sig själva om de beter sig så att de förorsakar väldiga lidanden? - Och hur är det med alla dem som faller offer för obotliga sjukdomar, naturkatastrofer, brand och andra olyckor? Dessa beror ju inte på människors inneboende ondska eller ansvarslösa handlingar. Varför låter Gud sådant ske om han är både god och allsmäktig? Kanske är han inte bäggedera, kanske bara god eller allsmäktig, eller ingendera! Kanske är den mest närliggande förklaringen att Gud inte finns. Somliga anser till och med att detta vore Guds bästa ursäkt.

Den av Darwin beskrivna evolutionen bygger på principen att de arter och individer som bäst anpassar sig till omgivningen har störst chanser att överleva. Lite förenklat kunde man också säga att det gäller att äta eller ätas. Den enes död, den andres bröd. Det är inte helt enkelt att förena denna princip med föreställningen om en alltigenom god skapare. Så varför då framhärda i tron att Gud skulle vara god? – ”De flesta skulle förstås betrakta hypotesen om en ond gud som absurd”, skriver Law. Varför det? Är inte tron på en god gud minst lika absurd?

Som svar på den frågan anför Law att han ”har svårt att betrakta tron på den traditionella monoteismens Gud som mer rimlig än tron på en ond gud, som förstås framstår som orimlig”. (Min kursivering). Med andra ord, bägge gudsföreställningarna är lika orimliga.

Beträffande människors moral behandlar Law den religiösa föreställningen att moralen skulle vara given av Gud. Hur kan vi göra det goda om vi inte tror på Gud? Moralen är absolut och icke religiösa personers åsikter i moralfrågor kritiseras ofta från religiöst håll för att vara ”relativistiska”. Lagen i form av de tio budorden är givna av Gud och dessa ska följas. Så kan det låta från människor med synnerligen stark religiös övertygelse, men inte heller dessa håller sig strikt till ”Guds ord” såsom de bl a återges i de tio budorden. Ett av dem är ”du skall inte döda”.

Enligt sin tolkning av detta budord kan sådana personer inte godta några som helst skäl till abort, medan andra som har en något vidare tolkning accepterar vissa skäl men inte andra. Medlemmar av bägge grupperna är dock vanligtvis ivriga förespråkare för dödsstraffet. De har heller inga problem med att skicka ut soldater i krig för att döda eller dödas.

Ett annat och något anekdotiskt exempel på relativistisk moral är ironiskt nog Moses eget handlande, när han kom ner från berget och såg hur hans följe hängav sig åt att dyrka en guldkalv? Som förste bärare av Guds bud slängde han stentavlorna på marken och uppdrog åt dem som samlades kring honom att gå ”igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och dräpen, vem I finnen”. Så skulle syndarna straffas. Innan dagens slut hade tretusen personer mördats.

Med detta vill jag inte säga att religiösa personer är omoraliska eller att de skulle vara mer eller mindre moraliska än humanister, men att också de har en relativistisk inställning till etik och moral. Vissa principer vill de hålla fast vid, andra kan de rucka på. Det är inte så mycket att säga om det för mänsklig moral är inte en gång för alla given. Vad som emellertid irriterar är när somliga religiösa människor ger skenheliga och arroganta uttryck för att deras moral skulle vara bättre än andras, eftersom den skulle komma från Gud.

De tio budorden må vara huggna i sten, men den mänskliga moralen är det sannerligen inte. Den har utvecklats under årtusenden och ständigt anpassats efter rådande omständigheter i syfte att värna det egna samhället i form av familj, släkt, stam, folk, by, land, rike, etc.
Vad som är rätt eller fel har människor i alla tider fått försöka komma överens om. Eller så har detta dikterats uppifrån utan särskilt goda resultat, i varje fall inte med hänsyn till rättvisa och rättssäkerhet.

Att inta en relativistisk hållning till frågor rörande moral innebär inte att man saknar moral, utan att man tar den på allvar. Den som helt förlitar sig på en fundamental ”sanning” avhänder sig möjligheten att söka sig fram till en egen ståndpunkt, en som man faktiskt kan motivera och därför också tro på.

Ordet sekulär är inte detsamma som icke-religiös, påpekar Law. Humanister förespråkar sekularism med vilket de menar att staten bör förhålla sig neutral till olika religiösa och icke-religiösa livsåskådningar. En sekulär stat kan alltså ha en övervägande religiös befolkning. Den humanistiska strävan efter sekularism syftar till att staten bör låta företrädare för religiösa och icke-religiösa lisvåskådningar utveckla sina samfund och organisationer på lika villkor. Åsiktsfrihet och likhet inför lagen är två av humanismens hörnpelare.

För humanister och förmodligen också många andra är det svårt att förstå varför religiösa samfund (eller ett visst sådant samfund som exempelvis i länder med övervägande katolsk befolkning) ska gynnas av staten med bidrag, skattemässiga lättnader eller andra avtalsmässiga fördelar som sammanslutningar med andra livsåskådningar inte får del av.

I ett av de sista kapitlen behandlar Law den till synes eviga frågan om meningen med livet. I sina försök att förklara den humanistiska inställningen förirrar sig Law in i för mig mycket egendomliga resonemang. Bland annat hävdar han att det inte skulle finnas ett officiellt ”humanistiskt svar”. Officiellt eller inte, men nog är det väl så att humanister tvivlar på att det skulle finnas någon övergripande gudomlig mening med universum eller livet på vår planet. Däremot menar vi att det står var och en fritt att själv bestämma vilken mening man ger åt sitt eget liv.

Law hävdar också att humanister skulle använda sig ”av ungefär samma kriterier som religiösa människor för att bedöma vilka liv som är och inte är meningsfulla”. Inte håller väl vi humanister på med att ranka människors liv med hänsyn till deras meningsfullhet. Tvärtom, en människas liv har i första hand mening för honom eller henne och den meningen kan bara individen själv bedöma. Människors liv har naturligtvis också mening för andra än dem själva men inte ankommer det på oss humanister att bedöma meningen med andra människors liv utifrån särskilda kriterier?

Sammanfattningsvis vill jag dock säga att Laws bok ger en god introduktion till humanismen som livsåskådning och de värden som förenar oss. Den som vill veta mer kan besöka de svenska humanisternas webbsida www.humanisterna.se och den europeiska humanistfederationens http://humanistfederation.eu/