Om respekt, tolerans och människors värdighet

För ungefär en vecka sedan kom Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten med en mycket tänkvärd artikel på Newsmill i vilken de hävdar att vi måste sätta gränser för hur långt vi kan och bör respektera religiösa gruppers krav på särbehandling. För egen del tror jag att just bristen på klarhet om var dessa gränser bör gå, inte minst från ledande politiskt håll, medverkat till osäkerhet om vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Detta har också lett till ett invandringspolitiskt dilemma som gynnat Sverigedemokraterna.

Att sätta gränser är ett uttryck för att säga ifrån och detta undviker man av rädsla för att stämplas som islamofob eller främlingsfientlig. Tolerans har blivit ett honnörsord trots att begreppet som sådant varken är positivt eller negativt, för om det är det ena eller andra beror ju helt och hållet på vad det är som ska tolereras.

Religionsfrihet är en viktig del av vår demokrati. Den ger alla troende och icke-troende samma rätt att forma sin egen världsbild och livsåskådning, vare sig den är religiös eller icke-religiös. Den ger dock inte frihet för någon att kräva en alldeles särskild respekt för just ens egen tro eller övertygelse, ej heller att tvinga andra att underkasta sig ett synsätt eller beteende som strider mot deras egna värderingar.

Bauhn och Demirbag-Sten ger många bra exempel på områden där vi kan bli klarare över vad som bör respekteras och vad som kan kritiseras. Det är som jag ser det en mycket lovvärd ansats som kan konstruktivt bidra till en fri och öppen samhällsdialog och större förståelse mellan grupper med olika bakgrund.

För egen del menar jag att det är den enskilda människan som behöver respekteras, inte hennes religiösa tro eller övertygelser, hennes politiska ideal eller andra uppfattningar och åsikter. Allt detta måste man få kritisera, men för den skull behöver man inte bete sig respektlöst mot dem som hyser dem. Det är inte rätt att medvetet och avsiktligt söka kränka någons värdighet.

Beträffande människors värdighet skrev Bauhn och Demirbag-Steen följande: ”Den som utsätter fångar för sexuell förnedring berövar dem deras värdighet genom att demonstrera att fångarna inte äger någon privat sfär och att de är helt utlämnade åt fångvaktarnas godtycke.”

På den punkten kan jag inte hålla med författarna för enligt min mening kan ingen berövas sin värdighet genom att förnedras, torteras eller missbrukas – sexuellt eller på annat sätt. Den som utför sådana handlingar berövar sig bara sin egen värdighet, inte offrets.

Ändå uppfattas det ofta inte så, vare sig av en aningslös och oförstående omgivning eller ens av offren själva. Detta fenomen skapar enligt min mening ett allvarligt problem i kampen mot olika former av förtryck och brott mot mänskliga rättigheter.

De som utsätts för förnedrande behandling intalas ofta och ibland intalar de sig kanske själva att de på något sätt besudlats av det våld de utsatts för. Många kvinnor som våldtagits på sätt som uteslutit varje form av medverkan eller acceptans från deras sida har ändå avstått från att anmäla händelsen av rädsla för hur andra kan uppfatta dem.

Det är därför angeläget att återigen understryka att förövarna bara förverkar sin egen värdighet, inte sina offers. Beskrivningen av Jesus-gestaltens tragiska slut var ganska klargörande på den punkten. Berättelsen om kvinnan som skulle stenas handlade om respekt för en trakasserad människa.

Likväl har det i katolska kyrkan under senare år brutit fram en våg av anklagelser för sexuella övergrepp mot små barn som begåtts av katolska präster och andra kyrkotjänare. Än mer upprörande är att dessa gömts och skyddats av den katolska maktapparaten ända upp till påven och att man intalat offren att de själva haft skuld till det skedda och därför inte skulle berätta för någon om det som hänt, inte ens sina föräldrar.

En högt meriterad brittisk jurist vid namn Geoffrey Robertson QC har ingående beskrivit mekanismen bakom detta omfattande sexuella utnyttjande av små barn och hur kyrkan använt sin ”kanoniska lag” till att kringgå det civila samhällets rättsskipning. Hans bok heter ”The Case of the Pope”. Den gavs ut förra året som en Penguin Special. Mer om denna utmärkta bok kan läsas här http://trovettvanvett.blogspot.com/2010/11/holy-see-catholic-church-as-state.html

I Wien träffade jag nyligen ett av de otaliga offren för sexuell misshandel. Inte heller han hade yppat något om övergreppen, när de skedde. Anledningen var att rektorn för det katolska internatet intalat honom att det som skett inte skett utan bara var ett uttryck för barnets egen smutsiga fantasi. De allra flesta av dem som misshandlats har också i vuxen ålder avstått från att stämma sina våldtäktsmän. Det är först på senare tid som fler av dem tagit mod till sig att berätta vad de utsatts för.

Det är en fruktansvärd och en i grunden helt orimlig inställning att den som utsätts för sexuellt eller annat våld skulle förlora en del av sin egen värdighet eller ses som mindre värda. – Jag inser att värdighet och värde inte är identiska begrepp, men de ligger nära varandra. Den som saknar värdighet är i omvärldens ögon heller inte mycket värd.

Jag tror inte att Bauhn och Demirbag-Sten egentligen menar att de som utsätts för våld eller förtryck förlorar sin värdighet, men det är uppenbart att många ser eller känner det så. Det finns mängder med exempel på det.

Därför får vi aldrig - vare sig slentrianmässigt eller medvetet - sträcka ut ens ett finger till stöd för föreställningen att någon skulle förlora sin värdighet till följd av att han eller hon blir förnedrad eller förödmjukad, torterad eller trakasserad.

Det finns förresten en sång om detta sjungen av Whitney Houston:

”No matter what they take from me, they can’t take away my dignity”.

Hon har så rätt.

"Är vi beredda att älska juden och muslimen?"

I en artikel i DN med titeln ”Är vi beredda att älska juden och muslimen?” hävdar fyra företrädare för olika kristna sammanslutningar att det i Sverige ”finns en svag acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden”. Detta säger de bero på ”den svenska sekulariseringen och synen att religion enbart ses som en privat angelägenhet”.

Snarare är det väl så att dominerande religiösa samfund i alla tider valt att bekämpa andra trosriktningar. Den katolska inkvisitionen är bara ett av många exempel på religiös förföljelse av oliktänkande. Bland utvandrarna till Amerika under 1800-talet var det många som lämnade sina länder i Europa till följd av det förtryck som utövades av de statsunderstödda religionerna.

Tvärtom torde det vara så att den ”acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden” som vi har i Sverige i själva verket är ganska stor och att detta till stor del beror på landets internationellt sett långtgående sekularisering. I en god demokrati som den svenska är det högt i tak för olika livsåskådningar trots flera religiösa rörelsers avoga inställning till konkurrerande riktningar.

Det är inte helt lätt att i förstone förstå vad författarna Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn egentligen vill med sin artikel. En sak torde vara att främja en ökad acceptans för andra religiösa rörelser och då i första hand för judendomen och islam. Man kan förstås fråga sig varför just dessa ska skiljas ut som de mest behövande, varför inte författarnas önskan om en ökad tolerans i samma mån omfattar alla livsåskådningar, ja varför inte även sådana som inte är av religiös natur.

Författarnas plädoyer för ökad tolerans beträffande religiösa och kulturella yttringar är dock i högsta grad välkommen och deras öppna attityd gentemot judiska och muslimska trosutövare är lovvärd. Den är dock inte oproblematisk vilket visar sig i skärningen mellan religiöst grundade sedvänjor och allmänt accepterade värderingar i det numera sekulariserade svenska samhället. Ett exempel på detta är författarnas tillfredsställelse med domstolens beslut till förmån för den man som avskedats för att han av ”religiösa” skäl vägrat ta sin kvinnliga chef i hand av den enda anledning att hon är kvinna.

Ska vi verkligen tolerera - i betydelsen acceptera - ett sådant beteende? Är det rimligt att vi i religionsfrihetens namn bör bejaka och som författarna till och med välkomna den här mannens rätt till sitt ”avvikande religiösa” beteende. Bör vi inte i stället söka övertyga honom om det olämpliga i att här i landet fortsätta med sitt förolämpande beteende?

Ett annat exempel är författarnas ömmande för ortodoxa judars och muslimers behov av kött från djur som slaktats enligt religiös ritual och som innebär att man skär halsen av djuren med en lång kniv så att de får långsamt förblöda tills de förlorar medvetandet och dör. Denna form av djurplågeri är inte tillåten enligt svensk lag som föreskriver att djuren först ska bedövas innan de utsätts för slaktarens ”religiösa” ritual. Författarna visar på denna punkt en skrämmande undfallenhet inför grymma religiösa sedvänjor. Det centrala måste väl ändå vara att djuren utsätts för så lite lidande som möjligt.

I Sverige finns utrymme för många kulturer och många religioner men det finns bara en svensk lag och det är den som gäller. Det bör inte finnas särskilda regler för religiösa trosutövare lika lite som för människor med icke-religiösa livsåskådningar. Religiöst motiverade handlingar som strider mot svensk lag får inte accepteras i toleransens eller religionsfrihetens namn.

Den svenska demokratin grundar sig på ett antal medborgerliga fri- och rättigheter. Hit hör bl.a. lagar om
• yttrandefrihet som ger oss rätt att i tal och skrift eller på annat sätt, meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter eller känslor;
• informationsfrihet som ger oss rätt att ta emot och inhämta upplysningar;
• mötesfrihet som garanterar rätten att anordna möten av alla möjliga slag;
• demonstrationsfrihet som ger oss en principiell rätt att ordna demonstrationer på allmänna platser;
• föreningsfrihet som ger oss rätt att bilda föreningar.

Därtill kommer lagar till skydd för religionsfriheten. Med hänsyn till det heltäckande system av lagar som redan finns till skydd för våra demokratiska fri- och rättigheter kan det emellertid diskuteras om det verkligen behövs en särskild lag till skydd just för religioner och religionsutövning. Vad är det som sker inom religiösa samfund som inte redan är skyddat av de grund- och andra lagar som vår demokrati vilar på?

Om det finns sådana företeelser, riter och procedurer, bör vi nog fråga oss om dessa verkligen bör få förekomma? Ska vi exempelvis i religionsfrihetens namn acceptera att pojkar omskärs? Vi gör det ju inte ifråga om flickor.

Förekomsten av en särskild lag om religionsfrihet kan lätt uppfattas av religiösa människor och samfund, av myndigheter och människor i allmänhet som att det kan eller bör få finnas särskilda fri- och rättigheter för olika former av religionsutövning, även om de står i strid med svensk lag. Ju mer en sådan inställning brer ut sig till följd av en missvisad tolerans och förståelse för oacceptabla religiösa riter och normer, desto svårare blir det att försvara och fördjupa tanken bakom en sekulär stat.

Tyvärr är det just en sådan inställning som speglas i de fyras artikel under en lös täckmantel av tolerans och ekumenisk vidsyndhet.

--------------

Den kommenterade artikeln var införd i DN den 23 juli 2010.

Inlägg av Per-Olof Hallqvist

Det har tagit en tid, innan jag nått fram till att skriva om din mycket välskrivna och trevligt upplagda bok.

Trots att jag i många avseenden delar dina åsikter, har jag svårt att acceptera den aggressivitet, stundtals gränsande till oartighet, med vilken du framför dina men framför allt angriper andras åsikter i de mest personliga livsfrågorna.

Häromkvällen framträdde Björn Ulvaeus i ett TV-program, där han drog en lans för "humanisternas idéer". Det han aggressivt och halvt ärekränkande tidigare uttalat i en tidningsartikel bad han nu om ursäkt för.

I en artikel med titeln "Rädda oss från humanisterna" får Sturmark den kritik som han så väl förtjänar. Hans argumentation och debattmetoder liknas vid den katolska inkvisitionen. Tyvärr har Humanisterna fått liten genomslagskraft just på grund av sitt aggressiva tonfall och hotfulla sätt att uttala sig. Det förvånade mig att Sturmark skulle sälla sig till skaran. Han hade i andra sammanhang gjort ett mycket lugnt och intelligent intryck.

Det är inte utan att man får en känsla av släktskap med Humanisternas ordval och debattmetoder i din - naturligtvis komprimerade - framställning av dina idédebatter med passagerarna ombord.

Vi har alla rätt att ha våra åsikter och har alla rätten (åtminstone knappt hälften av oss på jorden) att framföra dem. Däri har du helt rätt. Vi har naturligtvis på samma gång rätt att förolämpa och nedvärdera personer med andra åsikter än de egna. Men frågan är, om man i alla delar skall utnyttja den "rätten".

Tolerans och acceptans av andra åsikter än de egna borde väl också tilltala en gammal liberal? Och det är ju allmänt vedertaget att även små lögner eller stumt tigande kan vara att föredra i situationer, då man eljest lätt kunde tillfoga medmänniskor påtagliga obehag eller skada.

Icke desto mindre är det otroligt givande att ta del av dina åsikter och av passagerarnas hävdande av sina. Samtalen är intressanta men leder naturligtvis ingenstans, eftersom båda "sidor" är envetet övertygade om att just "den egna åsikten" är á priori den riktiga och rätta.