Lars Adaktusson har i ett par artiklar i Sv.D. den 3 och 17 december (*) attackerat Humanisterna vars medlemmar valt en icke-religiös livsåskådning. (Min användning av ordet "attackerat" är i enlighet med Adaktussons eget språkbruk). I dessa artiklar använde sig Adaktusson av flera debattekniska knep för att manipulera sina läsare.
Ett av dessa var att i en del av Humanisternas texter byta ut "religion" mot "kärlek". Enligt honom själv gjorde han det för att "illustrera hur människans inneboende och mest centrala behov i vetenskaplig mening kan vara omöjliga att bevisa". I själva verket var det väl så att han ville övertyga läsarna om att de som inte har en religiös tro är kärlekslösa fundamentalistiska ateister som saknar en andlig dimension. Eftersom de inte tror på någon religion kan de väl inte heller tro på kärleken? Det var nog så Adaktusson ville att hans budskap skulle uppfattas.
Ett annat av hans knep var att förleda läsarna till tron att Humanisterna inte vill bevara religionsfriheten, eftersom de inte anser att den behöver skyddas av en speciell lag utöver dem som redan finns. Till dessa hör lagar som värnar om rätten att tänka fritt, att få yttra sig och publicera sina tankar, att få samlas till möten och få sluta sig samman i församlingar och föreningar.
Vad är det de religiösa håller på med som inte omfattas av dessa fri- och rättigheter? Gäller det rätten till andefördrivning eller till att diskriminera kvinnor och homosexuella, eller rätten att utöva psykologisk terror mot religiöst avvikande eller att med hänvisning till synd och skam få skrämma människor att inte använda preventivmedel, eller rätten att till Guds ära och till försvar för den egna familjens heder slå ihjäl sin egen syster eller dotter för att hon haft ett sexuellt förhållande med en man hon älskar, eller gäller det rätten att....osv, osv? Vilka av alla dessa och andra religiöst funtade "rättigheter" är det den speciella lagen om religionsfrihet ska skydda?
Måste man beskyllas för att inte vilja värna om religionsfriheten för att man ifrågasätter behovet av en särskild lag för just denna frihet?
Ett tredje och likaså mycket vanligt knep är att som Adaktusson pådyvla sina motståndare uppfattningar som de inte har för att sedan angripa dessa i syfte att visa hur dumma, inskränkta, obegåvade, fundamentalistiska, kränkande, etc de är.
Adaktusson hävdar bland annat att Humanisternas budskap är att religionen är "roten till allt elände" och att "allting skulle vara bättre utan religiositet". Så är det ju inte. Var och en kan lätt inse att det finns mycket elände som beror på andra företeelser som exempelvis avund, girighet, maktbegär, m.m.
En del av "allt elände" har dock med säkerhet sina rötter i religiösa föreställningar och vanföreställningar. Det är knappast rätt att blunda för detta.
På en punkt är jag emellertid överens med Adaktusson. Liksom han tror jag det finns ett behov av att reflektera. Rubriken till den senare av hans artiklar säger att "den som saknar svar kan behöva reflektera". Jag skulle tro att detta i än högre grad gäller dem som tror sig ha färdiga och för all framtid giltiga svar på mänsklighetens eviga frågor.
Till den gruppen hör så kallade fundamentalister av olika slag. Kännetecknande för dem alla är att de grundar sina uppfattningar på för dem oantastliga fundament såsom Bibeln, Koranen, etc. Humanisterna som fäster stor vikt vid vetenskapliga rön anser exempelvis att arternas utveckling förklaras bättre av Darwin än av Bibeln. Likaså menar de att universums utveckling bättre förklaras genom vetenskapliga observationer än bibliska skapelseberättelser. Vetenskapliga landvinningar är dock inga "fundament" utan ständigt föremål för kritisk granskning, värderingar och omvärderingar, för att kunna tjäna som steg i en utveckling mot ökad förståelse av den värld vi lever i.
Genom att stämpla Humanisterna som fundamentalistiska söker Adaktusson bunta ihop icke religiösa människor med islamistiska och andra religiösa fundamentalister. Denna metod att misskreditera sina motståndare är ännu ett exempel på Adaktussons försåtliga knep.
(*) Adaktussons artiklar finns att läsa pǻ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2136717.svd och
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2212913.svd
fredag 9 januari 2009
fredag 14 november 2008
Svar på Tyrbergs inlägg
Kyrkoherde Tyrberg har gjort ett beaktansvärt försök att misskreditera de tankar som jag fört fram i min bok. Han har därvid använt sig av ett lika gammalt som oärligt knep att först tillvita motståndaren en rad klandervärda åsikter för att därefter angripa dessa i syfte att visa hur fel denne har. Därtill utnyttjar Tyrberg en annan ohederlig metod som heter "guilt by association" genom att hävda att det skulle råda någon sorts åsiktsgemenskap mellan mig och Bin Laden, en rent befängd tanke som knappast förtjänar ytterligare kommentarer.
Exempelvis har jag inte hävdat att "en värld utan Gud eller monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter". Eftersom jag inte tror att det finns någon Gud som styr och ställer här på jorden så kan jag inte heller tro att världen bleve bättre om Gud inte fanns. Världen är som den är, med eller utan Gud, och har genom årtusendena präglats av krig och konflikter. Däremot menar jag att vi i en värld utan religioner åtminstone haft en chans att slippa de krig och konflikter som orsakats av religiösa motsättningar och de är nog fler än vad Tyrberg tycks tro. - "Det upprörande med religionskrig", säger Tyrberg, "är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar". På den punkten är vi faktiskt överens.
Man kan fråga sig om vi verkligen behöver några religioner med hänsyn till allt elände de förorsakat eller medverkat till. Behöver vi en religiositet som organiseras i sekter, samfund och religioner som ständigt predikar att just deras Gud är den enda rätta? Jag tycker inte det och på den punkten är nog Tyrberg och jag inte särskilt ense.
I samma stycke där Tyrberg försöker klumpa ihop mig med Bin Laden anklagar han mig för att vilja bekämpa trosföreställningar, ett tema som han gärna återkommer till. På den sida i min bok som han hänvisar till skrev jag följande: "Jag tror att vidskepelse, magi, fördomar, religiösa dogmer och alla andra villfarelser bör bekämpas med hjälp av intellektuella och rationella resonemang och att vi därvid inte bör förtröttas".
Menar Tyrberg verkligen att vidskepelse, magi, fördomar och andra villfarelser är trosföreställningar? Vill han inte själv vara med om att bekämpa dessa företeelser med fredliga medel? Jag förmodar att Tyrberg vill slå vakt om de religiösa dogmerna, men på fyra av fem punkter hade jag faktiskt trott att vi kunnat vara överens.
För mig är begreppet "trosföreställning" något helt annat. Det är vad varje reflekterande människa utvecklar genom sitt ärliga sökande efter en förklaring till hur världen är som den är. Ett sådant sökande är högst personligt och kan leda till trosföreställningar av religiös natur med utrymme för övernaturliga fenomen som exempelvis gudar, änglar, häxor, paradis, helvete, själavandring, pånyttfödelse, etc, etc.
Vad Tyrberg verkar ha så svårt att acceptera är att samma slags sökande kan leda till trosföreställningar som inte lämnar något utrymme för religiösa fenomen.
Det bekymrar mig föga vad Tyrberg säger om att det skulle vara svårare att bevisa Guds inexistens än hans existens. Jag tror nämligen inte att det är detta det handlar om. För mig gäller det inte att "bevisa" vem som har "rätt" eller "fel" utan att var och en som så vill får utveckla en egen förståelse för världen omkring oss. Och denna värld omfattar hela universum och kanske mer därtill.
Jag tror att sökandet efter att i djupare mening förstå den värld vi lever i är viktigt för varje fritt tänkande människa liksom att utbyta tankar och idéer med andra, som nu med Tyrberg som jag hoppas känner på samma sätt även om jag inte kan uttrycka mig med samma intellektuella skärpa som Hedenius.
Tyrbergs påstående att kristna länge hävdat allas rätt att fritt formulera en tro är minst sagt tvivelaktigt. De kristna kyrkornas traditioner har ju främst gått ut på att hålla folk i "Herrans tukt och förmaning". Förföljelser av oliktänkande var snarare regel än undantag ända in på 1900-talet. Många var de som utvandrade till USA under 1800-talet för att de inte stod ut med det religiösa förtrycket i sina hemländer.
Likväl bröstar sig Tyrberg över "att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns!" - För det första kan påståendet ifrågasättas. För det andra är det väl så att den religionsfrihet vi åtnjuter i Europa inte beror på den kristna religionen utan på demokratins framväxt och dess främjande av människors frihet på många områden, däribland rätten att välja livsåskådning.
Tyrberg beskyller mig för att vara fundamentalist och undrar vilken kunskap jag menar mig ha fått av Gud för att kunna uttala mig så tvärsäkert i min bok. Svaret är naturligtvis att jag inte menar mig ha fått någon särskild kunskap av Gud, eftersom jag inte tror att det finns en Gud som förmedlar sådan kunskap. Kristna människor tror att Gud förmedlat viktig kunskap genom Bibeln. Därför går de ofta tillbaka till den boken för att läsa sig till vad Gud egentligen vill. Bibeln är den kristna religionens fundament.
För egen del tror jag att kunskap kan inhämtas på många sätt. Bibeln är en viktig källa till att förstå den kristna religionens uppkomst och de förhållanden som rådde under den tid den skrevs och dessförinnan. Det kan dock inte hjälpas att framställningen under de senaste 1700 åren hunnit bli rätt föråldrad och att det under tiden kommit fram en hel del annan intressant litteratur på de områden som behandlas i Bibeln.
En hel del av denna litteratur vilar på vetenskaplig grund och jag menar att det finns mycket i dessa modernare verk som är värt att ta del av i sökandet efter den egna livsåskådningen. Mot den bakgrunden kan man kanske fråga sig vem av oss som är den egentlige fundamentalisten.
Slutligen några ord om teologin som vetenskap. Tyrberg undrar om jag vet vad teologi är. Enligt vad jag minns från skolan består begreppet av de två grekiska orden theos (Gud) och logos (lära). Därav följer alltså att teologi är läran om Gud. Eftersom den bland religiösa människor vanligast förfäktade åsikten är den att Gud är outrannsaklig, hans vägar outgrundliga, hans handlingar obegripliga och att han verkar i det fördolda enligt en gudomlig plan som vi människor inte kan förstå, så är det med andra ord omöjligt att på vetenskaplig grund utveckla en lära om Gud. Härav följer att teologi inte kan vara en vetenskap, i varje fall med den angivna definitionen av begreppet teologi.
Till följd av den ökande sekulariseringen under 1900-talet gick man emellertid alltmer över till att kalla teologi för religionsvetenskap, vilket är helt logiskt. De vetenskapliga metoder som tillämpas inom ämnet historia kan man naturligtvis också använda inom ämnet religionshistoria. På liknande sätt kan man med vetenskapliga metoder studera religiösa yttringar och gudsföreställningar, men detta är ju något helt annat än en lära om Gud för någon sådan går inte att bygga på vetenskaplig grund.
Det är bra att Tyrberg läst min bok. Det är jag glad för. Det var bara synd att han skulle göra det på samma sätt som Fan, när han läser Bibeln.
Hans Christian Cars
Exempelvis har jag inte hävdat att "en värld utan Gud eller monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter". Eftersom jag inte tror att det finns någon Gud som styr och ställer här på jorden så kan jag inte heller tro att världen bleve bättre om Gud inte fanns. Världen är som den är, med eller utan Gud, och har genom årtusendena präglats av krig och konflikter. Däremot menar jag att vi i en värld utan religioner åtminstone haft en chans att slippa de krig och konflikter som orsakats av religiösa motsättningar och de är nog fler än vad Tyrberg tycks tro. - "Det upprörande med religionskrig", säger Tyrberg, "är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar". På den punkten är vi faktiskt överens.
Man kan fråga sig om vi verkligen behöver några religioner med hänsyn till allt elände de förorsakat eller medverkat till. Behöver vi en religiositet som organiseras i sekter, samfund och religioner som ständigt predikar att just deras Gud är den enda rätta? Jag tycker inte det och på den punkten är nog Tyrberg och jag inte särskilt ense.
I samma stycke där Tyrberg försöker klumpa ihop mig med Bin Laden anklagar han mig för att vilja bekämpa trosföreställningar, ett tema som han gärna återkommer till. På den sida i min bok som han hänvisar till skrev jag följande: "Jag tror att vidskepelse, magi, fördomar, religiösa dogmer och alla andra villfarelser bör bekämpas med hjälp av intellektuella och rationella resonemang och att vi därvid inte bör förtröttas".
Menar Tyrberg verkligen att vidskepelse, magi, fördomar och andra villfarelser är trosföreställningar? Vill han inte själv vara med om att bekämpa dessa företeelser med fredliga medel? Jag förmodar att Tyrberg vill slå vakt om de religiösa dogmerna, men på fyra av fem punkter hade jag faktiskt trott att vi kunnat vara överens.
För mig är begreppet "trosföreställning" något helt annat. Det är vad varje reflekterande människa utvecklar genom sitt ärliga sökande efter en förklaring till hur världen är som den är. Ett sådant sökande är högst personligt och kan leda till trosföreställningar av religiös natur med utrymme för övernaturliga fenomen som exempelvis gudar, änglar, häxor, paradis, helvete, själavandring, pånyttfödelse, etc, etc.
Vad Tyrberg verkar ha så svårt att acceptera är att samma slags sökande kan leda till trosföreställningar som inte lämnar något utrymme för religiösa fenomen.
Det bekymrar mig föga vad Tyrberg säger om att det skulle vara svårare att bevisa Guds inexistens än hans existens. Jag tror nämligen inte att det är detta det handlar om. För mig gäller det inte att "bevisa" vem som har "rätt" eller "fel" utan att var och en som så vill får utveckla en egen förståelse för världen omkring oss. Och denna värld omfattar hela universum och kanske mer därtill.
Jag tror att sökandet efter att i djupare mening förstå den värld vi lever i är viktigt för varje fritt tänkande människa liksom att utbyta tankar och idéer med andra, som nu med Tyrberg som jag hoppas känner på samma sätt även om jag inte kan uttrycka mig med samma intellektuella skärpa som Hedenius.
Tyrbergs påstående att kristna länge hävdat allas rätt att fritt formulera en tro är minst sagt tvivelaktigt. De kristna kyrkornas traditioner har ju främst gått ut på att hålla folk i "Herrans tukt och förmaning". Förföljelser av oliktänkande var snarare regel än undantag ända in på 1900-talet. Många var de som utvandrade till USA under 1800-talet för att de inte stod ut med det religiösa förtrycket i sina hemländer.
Likväl bröstar sig Tyrberg över "att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns!" - För det första kan påståendet ifrågasättas. För det andra är det väl så att den religionsfrihet vi åtnjuter i Europa inte beror på den kristna religionen utan på demokratins framväxt och dess främjande av människors frihet på många områden, däribland rätten att välja livsåskådning.
Tyrberg beskyller mig för att vara fundamentalist och undrar vilken kunskap jag menar mig ha fått av Gud för att kunna uttala mig så tvärsäkert i min bok. Svaret är naturligtvis att jag inte menar mig ha fått någon särskild kunskap av Gud, eftersom jag inte tror att det finns en Gud som förmedlar sådan kunskap. Kristna människor tror att Gud förmedlat viktig kunskap genom Bibeln. Därför går de ofta tillbaka till den boken för att läsa sig till vad Gud egentligen vill. Bibeln är den kristna religionens fundament.
För egen del tror jag att kunskap kan inhämtas på många sätt. Bibeln är en viktig källa till att förstå den kristna religionens uppkomst och de förhållanden som rådde under den tid den skrevs och dessförinnan. Det kan dock inte hjälpas att framställningen under de senaste 1700 åren hunnit bli rätt föråldrad och att det under tiden kommit fram en hel del annan intressant litteratur på de områden som behandlas i Bibeln.
En hel del av denna litteratur vilar på vetenskaplig grund och jag menar att det finns mycket i dessa modernare verk som är värt att ta del av i sökandet efter den egna livsåskådningen. Mot den bakgrunden kan man kanske fråga sig vem av oss som är den egentlige fundamentalisten.
Slutligen några ord om teologin som vetenskap. Tyrberg undrar om jag vet vad teologi är. Enligt vad jag minns från skolan består begreppet av de två grekiska orden theos (Gud) och logos (lära). Därav följer alltså att teologi är läran om Gud. Eftersom den bland religiösa människor vanligast förfäktade åsikten är den att Gud är outrannsaklig, hans vägar outgrundliga, hans handlingar obegripliga och att han verkar i det fördolda enligt en gudomlig plan som vi människor inte kan förstå, så är det med andra ord omöjligt att på vetenskaplig grund utveckla en lära om Gud. Härav följer att teologi inte kan vara en vetenskap, i varje fall med den angivna definitionen av begreppet teologi.
Till följd av den ökande sekulariseringen under 1900-talet gick man emellertid alltmer över till att kalla teologi för religionsvetenskap, vilket är helt logiskt. De vetenskapliga metoder som tillämpas inom ämnet historia kan man naturligtvis också använda inom ämnet religionshistoria. På liknande sätt kan man med vetenskapliga metoder studera religiösa yttringar och gudsföreställningar, men detta är ju något helt annat än en lära om Gud för någon sådan går inte att bygga på vetenskaplig grund.
Det är bra att Tyrberg läst min bok. Det är jag glad för. Det var bara synd att han skulle göra det på samma sätt som Fan, när han läser Bibeln.
Hans Christian Cars
Inlägg av kyrkoherde Johan Tyrberg
Pa 1950-talet var debatten het mellan intellektuella ateister och kristna. Idag har några ateister försökt blåsa liv i debatten genom att ge ut några böcker. I den nya debatten kan framför allt två saker noteras. Det första är att dessa nya böcker inte tillför debatten ny information. Det som säges har redan sagts, och bemötts. Det andra är att ateisrnen är en av de snabbast växande religionerna för närvarande. Visserligen fran en låg nivå. Beror detta på att man glömt debatten på 50-talet, och därför upplever den som ny och fräsch?
En av de senare böckerna i ämnet är TRO VETT VANVETT av Hans Christian Cars.
Hans Christian Cars samlar i boken fyra vänner med olika tro och samtalar om religion. Själv menar han att en värld utan Gud och monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter värd att eftersträva. Troligen skriver han så bara för att provocera, men bollen är i spel och det finns anledning att returnera...
Cars framstår i boken sam en djupt troende fundamentalistisk ateist. En märklig konsekvens av detta blir att när han påstår att alla monoteister har ett gemensamt ansvar för terrorhandlingar i någon guds namn faller det tillbaka på honom själv. Till skillnad från de flesta monoteister har han ju åsiktsgemenskap med de religiösa terroristerna, även om han inte själv förespråkar våld. Han står därmed egentligen människor som Usama bin Ladin nära i sin iver att "bekämpa" de läror han själv förnekar (se sid 158). Han talar visserligen om allas rätt att fritt formulera en tro - något sam kristna hävdat länge... märk att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns! Han lever emellertid inte själv efter detta i det att han enligt sin trosbekännelse vill just "bekämpa" trosföreställningar. Eftersom han själv förespråkar och propagerar för en trosföreställning gäller bekämpandet tydligen inte honom själv, och dem som tror som han. Han blir därmed den som äger sanningen och ska bestämma vad andra får tro. Det är just detta fundamentalister i alla trossammanhang vill, och varning brukar utfärdas mot dem som i likhet med Cars vill äga sanningen. Att han vill provocera bekännare av olika religioner även i relativt oväsentliga frågor, som t.ex. att han retar sig på att vissa inte vill äta griskött, blir mest lite löjligt, men också ett tecken på hans starka personliga engagemang för att sprida sin tro, alla ska tro som han.
Han talar om ateismen sam en självklarhet, men inser tydligen inte att det är ännu svårare för honom att bevisa icke existensen av en Gud, än det är för en teist att bevisa Guds existens. Ickeexistens är svårare att påvisa än existens. Han bortser helt ifrån sanningsbegreppet i religionerna och gör dem till subjektiva uttryck för känslor, viljor och drömmar - och ser troligen inte att ateismen är en av dessa religioner. Hans inkonsekvens är därmed påtaglig.
Han hävdar att utan religioner skulle vi ha fred i världen. Ett påstående han egentligen själv bevisar som verklighetsfrämmande i det att han påpekar att de värsta krigen i modern tid - de båda världskrigen under 1900-talet - saknar religiös grund. Jag skulle nog vilja hävda att om vi ser på alla stamkrig och gränstvister genom historien kommer vi att se att krigen med religiös grund är i minoritet. Det upprörande med religionskrig är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar! Det skulle vara spännade att se på motsatsen i ett historiskt perspektiv. Hur ofta förekommer det att krig utan religiös grund kommer till ett avslut på grund av ansträngningar av religiöst motiverat fredsarbete? Exempel är Dag Hammarskjöld, Röda korset/halvmånen etc. En värld utan religioner skulle inte vara en värld utan krig, möjligen skule det vara en värld utan fredsarbete.
Cars försöker argumentera utifrån moralen, och använder "barnet i isvaken" (se sid 89). "Barnet i isvaken" är berättelsen om hur en man ser ett barn i en isvak och drivs av sin spontana iver att hjälpa. Varje lidande människa i TV'n är ett barn i isvaken. Varför drivs vi inte att hjälpa då? Detta är ett nyttigt tankeexperiment om allas vårt ansvar, med det säger faktiskt inget om Guds existens. Kristnas aktivitet, eller inaktivitet säger överhuvud inget om huruvida Gud finns eller inte.
Pa sidan 171 påminner Cars om att det som inte finns, inte blir till av människors tro. "Det otroliga förblir otroligt oavsett hur många människor som tror det". Sant! Detta är ett av de få exemplen i boken på genomtänkt logik och objektivitet. Detta betyder ju naturligtvis också att det som finns, finns även om ingen tror det. Gud finns eller inte, oavsett min och Hans Christian Cars tro. Jag anser att tron på Gud har goda logiska grunder, han anser det inte. Ingen av oss påverkar emellertid Guds existens med vår tro.
Pa sid 176 nämner han att det inte finns någon vetskap om Gud. Det hävdar alla med tillägget att det inte går att veta något am Gud utom det Gud själv låter oss få veta. Det är just dessa källors tillförlitlighet det kan finnas anledning att diskutera och pröva med vetenskapliga metoder. Man kan inte undgå att undra vilken kunskap han menar sig ha fått av Gud för att kunna uttala sig så tvärsäkert...
Hans trosbekännelse på sidan 158 är intressant. Det mesta kan de flesta hålla med om, men en del måste jag ifrågasätta:
1. Han vill inte att någon ska drivas av skamkänslor. - Jag tror nog de flesta vill att den som stulit, men börjar känna skam över detta ska låta sig styras av dessa skamkänslor och återlämna det stulna. Skamkänslan kan i sig vara positiv, som en reaktion på att man gjort fel.
2. Han vill, som jag tidigare nämnt, "bekämpa" tro. Detta är en fundamentalistisk krigsförklaring som saknar varje uns av ödmjukhet, medmänsklig kärlek och humanism. Dessutom är detta inkonsekvent eftersom han själv bär på en tro.
Cars ställer vetenskap i motsats till teologi, Nu är ju teologi i själva verket en vetenskap som använder historiska, psykologiska, språkliga och andra metoder för att studera människors tro och de dokument man hänvisar till. Det är en vetenskap sam beskriver kyrkors och samfunds historia och utveckling med mera. Man frågar sig vilken vetenskapssyn Cars har. Kanske menar han att enbart naturvetenskap kan kallas riktig vetenskap? Hur är det då med andra humaniora vetenskaper som till exempel Nationalekonomi? Det är ju en vetenskap som en del brukar tycka är flummig och svårdefinierad. Det går i alla fall inte att med bibehållen vetenskaplig trovärdighet hävda att nationalekonomi är mer vetenskapligt än teologi. Då Cars genomgått forskarutbildningen i just nationalekonomi ställs hans vetenskapliga kompetens i tvivelaktig dager, eller vet han helt enkelt inte vad teologi är?
Det har hävdats att ingen ännu lyckats formulera en konsekvent hållbar ateism. HC Cars förstärker den uppfattningen. Inget nytt har tillförts samtalet om ateism sedan Hedenius blåste liv i den debatt på 1950-talet som självdog av brist på livaktigt innehåll. Det är förvisso intressant att Cars och andra nu gör ett nytt försök att börja där man slutade då. Tyvärr verkar det snarare som att man börjar där man då började, fast utan den intellektuella skärpa Hedenius visade.
Karlshamn 2008-10-07
Johan Tyrberg
En av de senare böckerna i ämnet är TRO VETT VANVETT av Hans Christian Cars.
Hans Christian Cars samlar i boken fyra vänner med olika tro och samtalar om religion. Själv menar han att en värld utan Gud och monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter värd att eftersträva. Troligen skriver han så bara för att provocera, men bollen är i spel och det finns anledning att returnera...
Cars framstår i boken sam en djupt troende fundamentalistisk ateist. En märklig konsekvens av detta blir att när han påstår att alla monoteister har ett gemensamt ansvar för terrorhandlingar i någon guds namn faller det tillbaka på honom själv. Till skillnad från de flesta monoteister har han ju åsiktsgemenskap med de religiösa terroristerna, även om han inte själv förespråkar våld. Han står därmed egentligen människor som Usama bin Ladin nära i sin iver att "bekämpa" de läror han själv förnekar (se sid 158). Han talar visserligen om allas rätt att fritt formulera en tro - något sam kristna hävdat länge... märk att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns! Han lever emellertid inte själv efter detta i det att han enligt sin trosbekännelse vill just "bekämpa" trosföreställningar. Eftersom han själv förespråkar och propagerar för en trosföreställning gäller bekämpandet tydligen inte honom själv, och dem som tror som han. Han blir därmed den som äger sanningen och ska bestämma vad andra får tro. Det är just detta fundamentalister i alla trossammanhang vill, och varning brukar utfärdas mot dem som i likhet med Cars vill äga sanningen. Att han vill provocera bekännare av olika religioner även i relativt oväsentliga frågor, som t.ex. att han retar sig på att vissa inte vill äta griskött, blir mest lite löjligt, men också ett tecken på hans starka personliga engagemang för att sprida sin tro, alla ska tro som han.
Han talar om ateismen sam en självklarhet, men inser tydligen inte att det är ännu svårare för honom att bevisa icke existensen av en Gud, än det är för en teist att bevisa Guds existens. Ickeexistens är svårare att påvisa än existens. Han bortser helt ifrån sanningsbegreppet i religionerna och gör dem till subjektiva uttryck för känslor, viljor och drömmar - och ser troligen inte att ateismen är en av dessa religioner. Hans inkonsekvens är därmed påtaglig.
Han hävdar att utan religioner skulle vi ha fred i världen. Ett påstående han egentligen själv bevisar som verklighetsfrämmande i det att han påpekar att de värsta krigen i modern tid - de båda världskrigen under 1900-talet - saknar religiös grund. Jag skulle nog vilja hävda att om vi ser på alla stamkrig och gränstvister genom historien kommer vi att se att krigen med religiös grund är i minoritet. Det upprörande med religionskrig är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar! Det skulle vara spännade att se på motsatsen i ett historiskt perspektiv. Hur ofta förekommer det att krig utan religiös grund kommer till ett avslut på grund av ansträngningar av religiöst motiverat fredsarbete? Exempel är Dag Hammarskjöld, Röda korset/halvmånen etc. En värld utan religioner skulle inte vara en värld utan krig, möjligen skule det vara en värld utan fredsarbete.
Cars försöker argumentera utifrån moralen, och använder "barnet i isvaken" (se sid 89). "Barnet i isvaken" är berättelsen om hur en man ser ett barn i en isvak och drivs av sin spontana iver att hjälpa. Varje lidande människa i TV'n är ett barn i isvaken. Varför drivs vi inte att hjälpa då? Detta är ett nyttigt tankeexperiment om allas vårt ansvar, med det säger faktiskt inget om Guds existens. Kristnas aktivitet, eller inaktivitet säger överhuvud inget om huruvida Gud finns eller inte.
Pa sidan 171 påminner Cars om att det som inte finns, inte blir till av människors tro. "Det otroliga förblir otroligt oavsett hur många människor som tror det". Sant! Detta är ett av de få exemplen i boken på genomtänkt logik och objektivitet. Detta betyder ju naturligtvis också att det som finns, finns även om ingen tror det. Gud finns eller inte, oavsett min och Hans Christian Cars tro. Jag anser att tron på Gud har goda logiska grunder, han anser det inte. Ingen av oss påverkar emellertid Guds existens med vår tro.
Pa sid 176 nämner han att det inte finns någon vetskap om Gud. Det hävdar alla med tillägget att det inte går att veta något am Gud utom det Gud själv låter oss få veta. Det är just dessa källors tillförlitlighet det kan finnas anledning att diskutera och pröva med vetenskapliga metoder. Man kan inte undgå att undra vilken kunskap han menar sig ha fått av Gud för att kunna uttala sig så tvärsäkert...
Hans trosbekännelse på sidan 158 är intressant. Det mesta kan de flesta hålla med om, men en del måste jag ifrågasätta:
1. Han vill inte att någon ska drivas av skamkänslor. - Jag tror nog de flesta vill att den som stulit, men börjar känna skam över detta ska låta sig styras av dessa skamkänslor och återlämna det stulna. Skamkänslan kan i sig vara positiv, som en reaktion på att man gjort fel.
2. Han vill, som jag tidigare nämnt, "bekämpa" tro. Detta är en fundamentalistisk krigsförklaring som saknar varje uns av ödmjukhet, medmänsklig kärlek och humanism. Dessutom är detta inkonsekvent eftersom han själv bär på en tro.
Cars ställer vetenskap i motsats till teologi, Nu är ju teologi i själva verket en vetenskap som använder historiska, psykologiska, språkliga och andra metoder för att studera människors tro och de dokument man hänvisar till. Det är en vetenskap sam beskriver kyrkors och samfunds historia och utveckling med mera. Man frågar sig vilken vetenskapssyn Cars har. Kanske menar han att enbart naturvetenskap kan kallas riktig vetenskap? Hur är det då med andra humaniora vetenskaper som till exempel Nationalekonomi? Det är ju en vetenskap som en del brukar tycka är flummig och svårdefinierad. Det går i alla fall inte att med bibehållen vetenskaplig trovärdighet hävda att nationalekonomi är mer vetenskapligt än teologi. Då Cars genomgått forskarutbildningen i just nationalekonomi ställs hans vetenskapliga kompetens i tvivelaktig dager, eller vet han helt enkelt inte vad teologi är?
Det har hävdats att ingen ännu lyckats formulera en konsekvent hållbar ateism. HC Cars förstärker den uppfattningen. Inget nytt har tillförts samtalet om ateism sedan Hedenius blåste liv i den debatt på 1950-talet som självdog av brist på livaktigt innehåll. Det är förvisso intressant att Cars och andra nu gör ett nytt försök att börja där man slutade då. Tyvärr verkar det snarare som att man börjar där man då började, fast utan den intellektuella skärpa Hedenius visade.
Karlshamn 2008-10-07
Johan Tyrberg
söndag 23 mars 2008
Inlägg av Per-Olof Hallqvist
Det har tagit en tid, innan jag nått fram till att skriva om din mycket välskrivna och trevligt upplagda bok.
Trots att jag i många avseenden delar dina åsikter, har jag svårt att acceptera den aggressivitet, stundtals gränsande till oartighet, med vilken du framför dina men framför allt angriper andras åsikter i de mest personliga livsfrågorna.
Häromkvällen framträdde Björn Ulvaeus i ett TV-program, där han drog en lans för "humanisternas idéer". Det han aggressivt och halvt ärekränkande tidigare uttalat i en tidningsartikel bad han nu om ursäkt för.
I en artikel med titeln "Rädda oss från humanisterna" får Sturmark den kritik som han så väl förtjänar. Hans argumentation och debattmetoder liknas vid den katolska inkvisitionen. Tyvärr har Humanisterna fått liten genomslagskraft just på grund av sitt aggressiva tonfall och hotfulla sätt att uttala sig. Det förvånade mig att Sturmark skulle sälla sig till skaran. Han hade i andra sammanhang gjort ett mycket lugnt och intelligent intryck.
Det är inte utan att man får en känsla av släktskap med Humanisternas ordval och debattmetoder i din - naturligtvis komprimerade - framställning av dina idédebatter med passagerarna ombord.
Vi har alla rätt att ha våra åsikter och har alla rätten (åtminstone knappt hälften av oss på jorden) att framföra dem. Däri har du helt rätt. Vi har naturligtvis på samma gång rätt att förolämpa och nedvärdera personer med andra åsikter än de egna. Men frågan är, om man i alla delar skall utnyttja den "rätten".
Tolerans och acceptans av andra åsikter än de egna borde väl också tilltala en gammal liberal? Och det är ju allmänt vedertaget att även små lögner eller stumt tigande kan vara att föredra i situationer, då man eljest lätt kunde tillfoga medmänniskor påtagliga obehag eller skada.
Icke desto mindre är det otroligt givande att ta del av dina åsikter och av passagerarnas hävdande av sina. Samtalen är intressanta men leder naturligtvis ingenstans, eftersom båda "sidor" är envetet övertygade om att just "den egna åsikten" är á priori den riktiga och rätta.
Trots att jag i många avseenden delar dina åsikter, har jag svårt att acceptera den aggressivitet, stundtals gränsande till oartighet, med vilken du framför dina men framför allt angriper andras åsikter i de mest personliga livsfrågorna.
Häromkvällen framträdde Björn Ulvaeus i ett TV-program, där han drog en lans för "humanisternas idéer". Det han aggressivt och halvt ärekränkande tidigare uttalat i en tidningsartikel bad han nu om ursäkt för.
I en artikel med titeln "Rädda oss från humanisterna" får Sturmark den kritik som han så väl förtjänar. Hans argumentation och debattmetoder liknas vid den katolska inkvisitionen. Tyvärr har Humanisterna fått liten genomslagskraft just på grund av sitt aggressiva tonfall och hotfulla sätt att uttala sig. Det förvånade mig att Sturmark skulle sälla sig till skaran. Han hade i andra sammanhang gjort ett mycket lugnt och intelligent intryck.
Det är inte utan att man får en känsla av släktskap med Humanisternas ordval och debattmetoder i din - naturligtvis komprimerade - framställning av dina idédebatter med passagerarna ombord.
Vi har alla rätt att ha våra åsikter och har alla rätten (åtminstone knappt hälften av oss på jorden) att framföra dem. Däri har du helt rätt. Vi har naturligtvis på samma gång rätt att förolämpa och nedvärdera personer med andra åsikter än de egna. Men frågan är, om man i alla delar skall utnyttja den "rätten".
Tolerans och acceptans av andra åsikter än de egna borde väl också tilltala en gammal liberal? Och det är ju allmänt vedertaget att även små lögner eller stumt tigande kan vara att föredra i situationer, då man eljest lätt kunde tillfoga medmänniskor påtagliga obehag eller skada.
Icke desto mindre är det otroligt givande att ta del av dina åsikter och av passagerarnas hävdande av sina. Samtalen är intressanta men leder naturligtvis ingenstans, eftersom båda "sidor" är envetet övertygade om att just "den egna åsikten" är á priori den riktiga och rätta.
tisdag 18 mars 2008
Recension av "Tro Vett Vanvett"
En ruskig storm på havet och ett slagsmål med en norsk sjundedagsadventist är de stora action-scenerna i Hans Christian Cars bok om människors sökande efter mening med livet i en till synes obegriplig värld. Tillvaron ombord på skeppet Algarina är dock mestadels att långsamt färdas med vinden över stillsamma vatten utan egentliga mål och utan förväntningar. Det är en behaglig resa med många goda måltider under vilka sex goda vänner kastar sig in i olika diskussioner, den ena mer laddad än den andra.
Mat och segling i all ära, men det är dessa diskussioner som är huvudtemat i boken, diskussioner som vi alla haft eller förr eller senare kommer att ha. Vad gör vi här? Varför finns det någonting och inte ingenting? Fri vilja? Finns Gud, och vad har han/hon/det i sådana fall för intentioner? Ja, många av de Stora Frågorna granskas.
Vad har jag då själv lärt mig av dessa samtal? Svaret är, inte mycket, men författaren har heller inte varit ute efter att föra fram nya revolutionerande filosofiska insikter. Hans fokus har legat på att utmana de gamla myter som världens religioner fortfarande verkar klänga sig fast vid, dock inte längre i så stor utsträckning i Sverige. Dessa myter, t.ex. att Jesus var född av en oskuld och återuppstod från de döda, att Gud verkligen delade det Röda havet för Moses, att Lao Tzu var 900 år gammal när han föddes, att det finns en personlig Gud som lyssnar på våra tankar dygnet runt, etc., verkar vara i något av ett heligt rum, även i dagens värld – "sanningen" i dem får bara inte ifrågasättas. Man måste ha vördnad och respekt för människors tro, oavsett vad den kan ha för konsekvenser.
Frågan är vem som får ut någonting av en bok som denna eller av Hitchens eller Dawkins böcker? De som tror på myter vill inte läsa dem, eftersom de utgör ett hot mot deras verklighetsbild och ateister nickar troligtvis bara instämmande redan vid de första sidorna. När författaren briljerar är när han vågar gräva djupare i en del av de stora filosofiska frågor som inte har med myter eller tro att göra. Detta borde kunna intressera såväl sökaren som vetenskapsmannen som den religiöse.
Dawid Dahl
Mat och segling i all ära, men det är dessa diskussioner som är huvudtemat i boken, diskussioner som vi alla haft eller förr eller senare kommer att ha. Vad gör vi här? Varför finns det någonting och inte ingenting? Fri vilja? Finns Gud, och vad har han/hon/det i sådana fall för intentioner? Ja, många av de Stora Frågorna granskas.
Vad har jag då själv lärt mig av dessa samtal? Svaret är, inte mycket, men författaren har heller inte varit ute efter att föra fram nya revolutionerande filosofiska insikter. Hans fokus har legat på att utmana de gamla myter som världens religioner fortfarande verkar klänga sig fast vid, dock inte längre i så stor utsträckning i Sverige. Dessa myter, t.ex. att Jesus var född av en oskuld och återuppstod från de döda, att Gud verkligen delade det Röda havet för Moses, att Lao Tzu var 900 år gammal när han föddes, att det finns en personlig Gud som lyssnar på våra tankar dygnet runt, etc., verkar vara i något av ett heligt rum, även i dagens värld – "sanningen" i dem får bara inte ifrågasättas. Man måste ha vördnad och respekt för människors tro, oavsett vad den kan ha för konsekvenser.
Frågan är vem som får ut någonting av en bok som denna eller av Hitchens eller Dawkins böcker? De som tror på myter vill inte läsa dem, eftersom de utgör ett hot mot deras verklighetsbild och ateister nickar troligtvis bara instämmande redan vid de första sidorna. När författaren briljerar är när han vågar gräva djupare i en del av de stora filosofiska frågor som inte har med myter eller tro att göra. Detta borde kunna intressera såväl sökaren som vetenskapsmannen som den religiöse.
Dawid Dahl
lördag 1 mars 2008
Recension av Olle Carlssons bok
Den 20 februari träffade jag Olle Carlsson. Vi hade ett stimulerande samtal. Vi passade också på att byta böcker med varandra. Jag har läst hans med stort intresse. Härnedan följer några reflexioner kring hans bok.
DEN TREDJE FRÅGAN
Prästen Olle Carlsson är en märklig man. I och runt Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm har han byggt en verksamhet som tilltalar många. När han håller gudsjänst fylls kyrkan av pesoner som kommer dit för att delta i en varm och tillitsfull gemenskap. På sitt lågmälda sätt vill han få församlingen att förstå att de är inneslutna i Guds kärlek, en kärlek som ingenting kräver.
Detta är också ett ledande tema i Carlssons bok ”Kristendom för ateister”. Flertalet av de frågor som han tar upp är av ett slag som alla människor ställt sig, troende såväl som icke troende. Här följer några exempel: Finns Gud? Vem är Gud? Hur kan en allsmäktig kärleksfull Gud tillåta att det finns så mycket elände i världen utan att ingripa?
I sin behandling av dessa och liknande frågor tar Carlsson itu med vad han menar är en föråldrad tolkning av kristendomen. Det behövs inte så många regler och föreskrifter om hur människor ska vara. Det verkligt viktiga är att ta emot Guds kärlek och finna trygghet och glädje i den. Ingen är utvald. Ingen är utstött. Guds kärlek gäller alla. Så ungefär tror jag att Carlsson själv skulle sammanfatta sin religion.
Hans svar på de första två frågorna är alltså: Ja, Gud finns och Gud är kärleksfull. - Hur lyder då svaret på den tredje frågan? – ”På den frågan”, säger Carlsson, ”finns det hur många dåliga svar som helst. För mig är den gåtan olöst”. - Enligt min mening är inte detta mycket till svar, men det är ändå mycket bättre och ärligare än den annars så vanliga floskeln att ”Guds vägar äro outrannsakliga” eller att det finns ”sådant som vi inte kan och ej heller bör försöka förstå”.
Ett annat för somliga mer närliggande svar är att om det nu finns en gud och om denne Gud till äventyrs är god och kärleksfull, så är han inte allsmäktig för om han är det, så är det tydligt att han inte bryr sig särskilt mycket om oss här på jorden. För Carlsson och många med honom är dock inte detta något bra svar, eftersom det leder till slutsatsen att Guds kärlek är begränsad eller endast en illusion för att nu låna ett ord från Richard Dawkins.
Är Gud en illusionist som kan trolla bort sig själv och visa sig ibland? Är han månne också en isolationist? Kanske har Gud som policy att aldrig gripa in utan bara ösa över oss människor sin omätliga kärlek som somliga är lyckliga nog att uppfatta med sina känslor men ingen kan begripa med hjälp av sitt förstånd?
Så tänker inte Carlsson. För honom är Gud inte bara kärleksfull. Gud bryr sig också om oss. På flera ställen i boken finns beskrivningar av hur Gud påverkar och agerar. För Carlsson är inte Gud ”något övernaturligt väsen som existerar avskilt från oss”. Han menar ”att vi själva är det gudomligas möjlighet att gripa in i världen”. Det låter vackert, men när Gud som alltså antas finnas inom oss ser att vi inte klarar av att förhindra olyckliga människors olidliga lidanden, vad gör Gud då? Frågan är väl inte var Gud finns - utanför eller inom oss - utan om Gud finns. Trots Carlssons i och för sig behjärtansvärda försök till förklaring tycks det mig som om ”den tredje frågan” fortfarande väntar på ett bra svar.
Den stora förtjänsten med Carlssons bok är att han i den vänder sig mot allsköns fördomar som inte är ovanliga bland starkt religiösa personer. Här är några exempel på hans raka och entydiga språk: ”För mig finns det bara en grundregel när det gäller sexualitet och det är att den ska vara ömsesidig och att man inte ska skada varandra”. – ”Ibland undrar jag varför man ber oss präster komma och föreläsa om etik och moral. Det har ju visat sig att det inte precis är vår starkaste sida”. – ”Jag vill...göra upp med en straffande gudsbild”. – Dagens västerländska kyrka ”påstår sig följa Jesus, men...det är snarare romarrikets hierarkiska och patriarkaliska värderingar som vi omedvetet följer”. – ”När vi distanslöst ser vår egen tro som den rätta kan det orsaka schismer och till och med innebära att människor får sätta livet till”.
Det är inte svårt att hitta flera minst lika tänkvärda citat.
Man behöver verkligen inte vara troende kristen för att bejaka väldigt mycket av det som Carlsson säger i sin bok. Den innehåller många intressanta tankar om frågor som sysselsatt människor i alla tider oavsett konfessionstillhörighet, även dem som kallar sig agnostiker eller ateister. Intrycket är dock att det inte är till ateister som boken främst vänder sig utan till dem bland Carlssons prästkolleger och andra trosfränder som sitter fast i en enligt honom förlegad syn på vad som är det väsentliga i det kristna budskapet. Därför är bokens titel ett exempel på missvisande varubeteckning. En mer rättvisande titel hade varit ”Carlssons lärobok för kristna”.
DEN TREDJE FRÅGAN
Prästen Olle Carlsson är en märklig man. I och runt Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm har han byggt en verksamhet som tilltalar många. När han håller gudsjänst fylls kyrkan av pesoner som kommer dit för att delta i en varm och tillitsfull gemenskap. På sitt lågmälda sätt vill han få församlingen att förstå att de är inneslutna i Guds kärlek, en kärlek som ingenting kräver.
Detta är också ett ledande tema i Carlssons bok ”Kristendom för ateister”. Flertalet av de frågor som han tar upp är av ett slag som alla människor ställt sig, troende såväl som icke troende. Här följer några exempel: Finns Gud? Vem är Gud? Hur kan en allsmäktig kärleksfull Gud tillåta att det finns så mycket elände i världen utan att ingripa?
I sin behandling av dessa och liknande frågor tar Carlsson itu med vad han menar är en föråldrad tolkning av kristendomen. Det behövs inte så många regler och föreskrifter om hur människor ska vara. Det verkligt viktiga är att ta emot Guds kärlek och finna trygghet och glädje i den. Ingen är utvald. Ingen är utstött. Guds kärlek gäller alla. Så ungefär tror jag att Carlsson själv skulle sammanfatta sin religion.
Hans svar på de första två frågorna är alltså: Ja, Gud finns och Gud är kärleksfull. - Hur lyder då svaret på den tredje frågan? – ”På den frågan”, säger Carlsson, ”finns det hur många dåliga svar som helst. För mig är den gåtan olöst”. - Enligt min mening är inte detta mycket till svar, men det är ändå mycket bättre och ärligare än den annars så vanliga floskeln att ”Guds vägar äro outrannsakliga” eller att det finns ”sådant som vi inte kan och ej heller bör försöka förstå”.
Ett annat för somliga mer närliggande svar är att om det nu finns en gud och om denne Gud till äventyrs är god och kärleksfull, så är han inte allsmäktig för om han är det, så är det tydligt att han inte bryr sig särskilt mycket om oss här på jorden. För Carlsson och många med honom är dock inte detta något bra svar, eftersom det leder till slutsatsen att Guds kärlek är begränsad eller endast en illusion för att nu låna ett ord från Richard Dawkins.
Är Gud en illusionist som kan trolla bort sig själv och visa sig ibland? Är han månne också en isolationist? Kanske har Gud som policy att aldrig gripa in utan bara ösa över oss människor sin omätliga kärlek som somliga är lyckliga nog att uppfatta med sina känslor men ingen kan begripa med hjälp av sitt förstånd?
Så tänker inte Carlsson. För honom är Gud inte bara kärleksfull. Gud bryr sig också om oss. På flera ställen i boken finns beskrivningar av hur Gud påverkar och agerar. För Carlsson är inte Gud ”något övernaturligt väsen som existerar avskilt från oss”. Han menar ”att vi själva är det gudomligas möjlighet att gripa in i världen”. Det låter vackert, men när Gud som alltså antas finnas inom oss ser att vi inte klarar av att förhindra olyckliga människors olidliga lidanden, vad gör Gud då? Frågan är väl inte var Gud finns - utanför eller inom oss - utan om Gud finns. Trots Carlssons i och för sig behjärtansvärda försök till förklaring tycks det mig som om ”den tredje frågan” fortfarande väntar på ett bra svar.
Den stora förtjänsten med Carlssons bok är att han i den vänder sig mot allsköns fördomar som inte är ovanliga bland starkt religiösa personer. Här är några exempel på hans raka och entydiga språk: ”För mig finns det bara en grundregel när det gäller sexualitet och det är att den ska vara ömsesidig och att man inte ska skada varandra”. – ”Ibland undrar jag varför man ber oss präster komma och föreläsa om etik och moral. Det har ju visat sig att det inte precis är vår starkaste sida”. – ”Jag vill...göra upp med en straffande gudsbild”. – Dagens västerländska kyrka ”påstår sig följa Jesus, men...det är snarare romarrikets hierarkiska och patriarkaliska värderingar som vi omedvetet följer”. – ”När vi distanslöst ser vår egen tro som den rätta kan det orsaka schismer och till och med innebära att människor får sätta livet till”.
Det är inte svårt att hitta flera minst lika tänkvärda citat.
Man behöver verkligen inte vara troende kristen för att bejaka väldigt mycket av det som Carlsson säger i sin bok. Den innehåller många intressanta tankar om frågor som sysselsatt människor i alla tider oavsett konfessionstillhörighet, även dem som kallar sig agnostiker eller ateister. Intrycket är dock att det inte är till ateister som boken främst vänder sig utan till dem bland Carlssons prästkolleger och andra trosfränder som sitter fast i en enligt honom förlegad syn på vad som är det väsentliga i det kristna budskapet. Därför är bokens titel ett exempel på missvisande varubeteckning. En mer rättvisande titel hade varit ”Carlssons lärobok för kristna”.
tisdag 26 februari 2008
Inlägg av Hans Ahlberg
När jag kom till Uppsala, var jag allmänt kristen, bad t o m aftonbön ibland. Under mina studier av grekiska, assyriologi och hebreiska, blev jag en smula förvirrad i vad avsåg min kristna tro. Till att börja med förkastade jag sekter och funderade allvarligt på att bli katolik men förklarade mig i stället för agnostiker. Kom sedan ut i förvärvslivet och grubblade ej mer.
Efter min pensionering fortsatte jag läsa grekiska och assyriologi. De existentiella frågorna dök då upp igen. Så småningom förstod jag att jag var ateist. På 50- talet fick jag lära mig att evangelierna skrivits långt efter Jesus’ död. I själva verket var Paulus den förste som berättade om honom. För mig framstår det som självklart att Paulus hittade på Jesus-gestalten. Antagligen fick han idén till detta från Qumran. Alvar Ellegård som egentligen är språkforskare har i sin bok om Jesus ägnat sig åt att förklara hur myten om honom uppstått. Också Lena Einhorn har sina tvivel om Jesus och menar att det i själva verket var Paulus som var Jesus.
Det gamla testamentet är ingalunda heligt för mig. Det består av en samling berättelser som var vanliga i Mellanöstern. Man kan hitta flera förebilder i den mesopotamiska kulturen, inte enbart historien om den stora floden och Noak. Många konstigheter som finns i den hebreiska texten får sin förklaring i babyloniska skrifter. Psalm 104 i Psaltaren är exempelvis en omdiktning av Echnaton’s solsång.
GT har ett högt litterärt värde. I det avseendet är GT klart bättre än de mesopotamiska sagorna, men det är en propagandaskrift som riktar sig mot judarnas fiender och tjänar till intern moralisk uppbyggnad. Det är dock ingen vacker moral man får sig till livs i GT. Jahweh beter sig verkligen illasinnat och blodtörstigt.
När det gäller den sortens moral tycker jag att norrmannen i "Tro Vett Vanvett" har det mest slagkraftiga (på alla sätt) argumentet, vilket också går igen i GT: "Du ska tro att Gud är god - annars slår jag dig på käften".
Det stora mysteriet är dock inte frågan om Gud eller Jesus. De kan inte bevisas att de finns eller har funnits. Vad som förundrar mig är livet.
Bland miljarders miljarder världar kan det väl ha slumpat sig så att några mineraler och aminosyror bildat en cell och att den av någon egendomlig anledning beslöt sig för att dela på sig så att två cellkärnor bildades. Men varför slog de sig ihop? Varför stack de inte åt var sitt håll? Vad fick två och flera celler med minimal tankeverksamhet att slå sig samman och bilda större enheter? Och varför ville de fortsätta dela sig och fortplanta sig istället för att lägga sig ner och dö? Viljan till liv och överlevnad är för mig det mest egendomliga i skapelsen. När jag var ung student, var Schopenhauer och Bergson följaktligen mina favoritfilosofer.
Beträffande boken vill jag uttrycka ett mycket positivt erkännande, inte minst vad gäller författarens mod att vara så uppriktig som han är. Det gladde mig också mycket att förstå att jag inte var ensam i världen med den här sortens funderingar. Det är sällan man får läsa en "grubblande" bok så elegant skriven.
Efter min pensionering fortsatte jag läsa grekiska och assyriologi. De existentiella frågorna dök då upp igen. Så småningom förstod jag att jag var ateist. På 50- talet fick jag lära mig att evangelierna skrivits långt efter Jesus’ död. I själva verket var Paulus den förste som berättade om honom. För mig framstår det som självklart att Paulus hittade på Jesus-gestalten. Antagligen fick han idén till detta från Qumran. Alvar Ellegård som egentligen är språkforskare har i sin bok om Jesus ägnat sig åt att förklara hur myten om honom uppstått. Också Lena Einhorn har sina tvivel om Jesus och menar att det i själva verket var Paulus som var Jesus.
Det gamla testamentet är ingalunda heligt för mig. Det består av en samling berättelser som var vanliga i Mellanöstern. Man kan hitta flera förebilder i den mesopotamiska kulturen, inte enbart historien om den stora floden och Noak. Många konstigheter som finns i den hebreiska texten får sin förklaring i babyloniska skrifter. Psalm 104 i Psaltaren är exempelvis en omdiktning av Echnaton’s solsång.
GT har ett högt litterärt värde. I det avseendet är GT klart bättre än de mesopotamiska sagorna, men det är en propagandaskrift som riktar sig mot judarnas fiender och tjänar till intern moralisk uppbyggnad. Det är dock ingen vacker moral man får sig till livs i GT. Jahweh beter sig verkligen illasinnat och blodtörstigt.
När det gäller den sortens moral tycker jag att norrmannen i "Tro Vett Vanvett" har det mest slagkraftiga (på alla sätt) argumentet, vilket också går igen i GT: "Du ska tro att Gud är god - annars slår jag dig på käften".
Det stora mysteriet är dock inte frågan om Gud eller Jesus. De kan inte bevisas att de finns eller har funnits. Vad som förundrar mig är livet.
Bland miljarders miljarder världar kan det väl ha slumpat sig så att några mineraler och aminosyror bildat en cell och att den av någon egendomlig anledning beslöt sig för att dela på sig så att två cellkärnor bildades. Men varför slog de sig ihop? Varför stack de inte åt var sitt håll? Vad fick två och flera celler med minimal tankeverksamhet att slå sig samman och bilda större enheter? Och varför ville de fortsätta dela sig och fortplanta sig istället för att lägga sig ner och dö? Viljan till liv och överlevnad är för mig det mest egendomliga i skapelsen. När jag var ung student, var Schopenhauer och Bergson följaktligen mina favoritfilosofer.
Beträffande boken vill jag uttrycka ett mycket positivt erkännande, inte minst vad gäller författarens mod att vara så uppriktig som han är. Det gladde mig också mycket att förstå att jag inte var ensam i världen med den här sortens funderingar. Det är sällan man får läsa en "grubblande" bok så elegant skriven.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
