söndag 19 december 2010

Kardinal Schönborn über Kirchenaustritte

Kardinal Schönborn beklagt sich in der heutigen Ausgabe (19.12.2010) der „Presse am Sonntag“ über die „Austrittswelle“ in dem österreichischen Teil der Katholischen Kirche. Nicht weniger als 80,000 Mitglieder sollen auf Grund der in 2010 entdeckten sexuellen Missbrauchsfälle ausgetreten sein.

Schönborn zieht Parallelle mit der Situation in der Nazizeit, als damals auch viele Kirchenmitglieder aus der Kirche austraten.

Weiss man aus welchen Gründen die Kirchenmitglieder damals der Kirche den Rücken zeigten? Wollten sie dadurch als „bessere“ Nazis dastehen oder war es hauptsächlich, weil sie mit dem fehlenden oder zumindest sehr schwachen Widerstand des damaligen Papstes Pius des XII gegen die Nazisten enttäuscht waren?

Wenn das letztere der Fall wäre, kann man den vom Kardinal Schönborn gemachten Vergleich vielleicht verstehen, weil dann könnte man ja die vielen Kirchenaustritte auf innerkirchliche Probleme zurückführen, wie auch heute.

Wenn dies nicht der Fall war, sondern die Kirchenaustritte mehr aus Angst vor den Nazis stattfanden, dann muss man wohl Herrn Hans Peter Hurka, dem Vertreter der Laien-Platform „Wir sind Kirche“, Recht geben, dass dieser Vergleich „unpassend“ sei.

Die Frage, die Kardinal Schönborn indirekt und wahrsscheinlich auch ungewollt hervorgehoben hat, wäre aber interessant zu klären. Vielleicht kann jemand dabei behilflich sein.

Den Zeitungsartikel gibt es hier zu lesen:
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/artikel-aus-presse-am-sonntag-19122010.html

fredag 17 december 2010

Wenn Menschen wegen religiöser Überzeugungen sterben müssen

Laut eines Artikels in „Die Presse“ vom 17.12.2010 sterben jährlich 150 Personen, weil sie auf ein lebenswichtiges Organ vergebens warten müssen.

Die Zahl der Organspenden steigt, aber ebenso die Nachfrage. In Österreich gelten als potenzielle Organspender alle, die sich nicht dagegen schriftlich ausgesprochen haben und dessen Namen in ein Sonderregister eingetragen wurden. Allen anderen dürfen nach dem Tod Organe für Transplantationszwecke entnommen werden.

So soll es eigentlich nach Gesetz geschehen aber in der Praxis fragen die Ärzte die Verwandten ob sie gegen eine Organtransplantation vielleicht irgendwelche Einsprüche hätten, etwa religiöser Art.

Die Schlussfolgerung ist also, dass Menschen mit besonderen religiösen Überzeugungen verhindern können, dass Leben anderer Menschen gerettet werden, weil manche Ärzte denken, dass sie solche Überzeugungen respektieren müssen. Religiöse Vorstellungen über die Unantastberkeit der Organe bereits toter Menschen sollen also mehr wert sein als die Rettung derjenigen todkranken Menschen, die auf ein lebensrettendes Organ noch warten und hoffen?

Meiner Meinung nach müssen die letzteren Vorrang haben. Ärzte sollen die engsten Verwandten zwar informieren aber nicht nach deren eventuellen Einsprüchen fragen.

Wenn ein Verstorbener vor seinem Tod keine Einwände zur Organdonation bekanntgegeben hat, dann ist diese Tatsache und die Bedürfnisse todkranker Menschen an erster Stelle zu respektieren.

Auszug aus dem oben erwähnten Artikel:
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/warten-auf-spenderorgane-jahrlich-150.html

torsdag 16 december 2010

Islam, islamism och svenska muslimer

I en artikel i DN av Ole Rothenborg kan man läsa om Bejzat Becirovs klagan över att muslimerna i Sverige och övriga Europa ska behöva känna sig utpekade av den muslimske attentatsmannens bombsprängning på Bryggargatan för ett par dagar sedan. Alla muslimer känner sig ”skuldbelagda” av det som hänt, säger Becirov som är chef för Islamic Center i Malmö. För varje sådan här händelse drabbas muslimerna av en kollektiv skuldbeläggelse, säger han.

”Guilt by association” är inget okänt fenomen och många som gärna skulle utvisa muslimska invandrare har säkert stärkts i sina övertygelser. Vad gör då de svenska muslimerna för att motverka detta?

• Protesterar de med kraft mot muslimska ”fatwor” med uppdrag om att mörda för Islam misshagliga personer som exempelvis Salman Rushdie?
• Tar de avstånd från det våld som utövas av muslimska våldsorganisationer som Al Qaida, Hisbollah och Hamas?
• Protesterar de mot att flertalet muslimska länder styrs av religiösa diktatorer?
• Kritiserar de den föråldrade och förnedrande kvinnosyn som är vanlig i flera muslimska samhällen och som också finns bland muslimska män i Sverige?
• Uttalar de sig unisont mot s.k. ”hedersmord”, mot könsstympning av unga pojkar och flickor, mot unga kvinnors/flickors tvångsäktenskap med män de knappast känner eller mot att kvinnor ska kunna tvingas bära burka?
• Brukar opinionsbildande muslimer propagera för att muslimska kvinnor ska ha rätt till samma goda skolutbildning, universitetsstudier och yrkeskarriärer som muslimska män?
• Håller flertalet muslimska män med om detta?
• Tar muslimerna i Sverige öppet avstånd från varje tanke på att i Sverige tillämpa den muslimska ”rättsordningen” Shariah, alltså inte bara den del som som innehåller bestämmelser om att kvinnor (!) som begår s.k. äktenskapsbrott kan dömas till att stenas till döds?
• Uttalar sig svenska muslimer för att länder där Shariah praktiseras bör modernisera denna typ av lag eller i vart fall dess tillämpning så att män och kvinnor behandlas lika?
• Har man protesterat mot de aktuella dödsdomarna i Pakistan och Iran?
• Har man krävt att man ska sluta förfölja och avrätta homosexuella?
• Bekänner sig muslimerna i Sverige till allmänt accepterade mänskliga rättigheter om religions- och trosfrihet, vilka innebär att var och en har rätt att utan tvång välja sin religion, att lämna den och gå över till en annan religion eller att inte ha någon religion alls?

Hur många av dessa frågor kan i dagsläget besvaras med ett ”ja”? Ju fler, desto bättre, särskilt med tanke på Becirovs oro för att muslimerna i Sverige ska drabbas av någon slags kollektivskuld. Ju mer de distanserar sig från odemokratiska värderingar, från våldets, ojämlikhetens och terrorns apostlar, desto mindre blir ju risken att associeras med extrema religiösa fanatiker och våldsverkare som utför och ligger bakom terrordåd likt det som häromdagen inträffade i Stockholm.

Med framväxten av en extrem och främlingsfientlig rörelse typ Sverigedemokraterna har risken för våldsbrott mot muslimer i Sverige antagligen ökat, men detta ursäktar verkligen inte Becirovs påstående om att utvecklingen i Europa skulle vara på väg mot en situation liknande den då judarna tvingades bära en stjärna på bröstet men med den skillnaden att detta skulle komma att gälla för muslimerna. Sådana självömkande och osmakliga jämförelser gör ingen nytta men klarhet från ledande muslimer beträffande deras inställning till grundläggande svenska värderingar som demokrati, jämlikhet mellan könen och religionsfrihet skulle säkert kunna hjälpa.

Klarhet kan också efterlysas från regeringens, myndigheternas och de politiska partiernas sida om vad de förväntar sig ifråga om anpassning till det svenska samhället av de invandrare som kommer till Sverige med grundläggande värderingar som är för oss främmande och ej heller acceptabla.

OSCE meeting on "Freedom of Religion and Belief"

Freedom of religion and belief was discussed at length at a meeting organised on 9-10 December by the OSCE Office for Democratic Institutions and Human Rights (ODIHR). OSCE member states, missions and institutions were represented at the meeting plus a few international organisations and more than 100 non-governmental organisations(NGOs).

The discussions took place in three sessions devoted to the following three topics:

I OSCE Commitments on Freedom of Religion and Belief: Emerging Issues and Challenges.
II Education and Religion or Belief.
III Religious Symbols and Expression.

Here are some brief and personal impressions from the meeting:

Although the list of participants included a fairly large number of human rights and other not typically religious NGOs, the debate in the plenary was overwhelmingly dominated by the religious ones, mainly pursuing their own individual interests rather than defending the freedom of religion and belief as a matter of principle.

The same pattern was followed in session II where focus was on the rights of parents to have their children educated in the religion of their choice. The possibility of opting out from religious instruction was generally recognised but there was little or no discussion on the negative consequences of this kind of discrimination of children who opt out. The fact that they may get a feeling of being somehow different and not belonging to the majority and also that they would not get any real education about their own or any other religions did not attract much attention. The humanist opinion that all children - irrespective of the life stance of their parents - should receive an unbiased education about religions was not supported by any of the other NGOs.

Concerning religious symbols the emphasis centered on the need to facilitate rather than to limit the display of such symbols and the Holy See condemned the removal of crucifixes from public buildings as an expression of “false secularism”.

The European Humanist Federation submitted the following written statements, one for each of the three sessions:

Pluralism, relativism and the rule-of-law
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/pluralism-relativism-and-rule-of-law.html

Education about religions but not religious indoctrination
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/education-about-religions-but-not.html

Display of crucifixes in public buildings
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/display-of-crucifixes-in-public.html