Jag hjärnan

I senaste numret av SANS (4/2011) publicerades ett utdrag från Susan Blackmores bok ”Kort om medvetandet”. I detta diskuterar Blackmore frågan om ”vem eller vad är jag?”. Hon menar att ett svar som ”jag är min hjärna” inte är tillräckligt, eftersom ingen upplever sig som om man vore sin egen hjärna. Det har hon säkert rätt i men vad vi ”upplever” måste inte alltid vara vad som faktiskt är.

Mycket av det som sker omkring oss kan uppfattas på ett visst sätt av en person men på ett helt annat sätt av någon annan, även om de varit med om och ”upplevt” samma sak. De kan också vara hundraprocentigt eniga om vad de ”upplevt” men ändå ha helt fel. Ett paradexempel på detta är vår upplevelse av att solen går upp i öster och ner i väster. Likväl är det så att solen faktiskt står stilla, medan jord rör sig. Det vet vi numera men för femhundra år sedan vara alla övertygade om att deras upplevelser av att solen roterade kring jorden var korrekta. Ändå var de felaktiga.

Mot den här bakgrunden är det inte självklart att en ståndpunkt måste vara fel för att den inte överensstämmer med våra egna eller andras upplevelser. Man måste alltså inte föreställa sig att något djupt obegripligt, mystiskt och svåråtkomligt ligger bakom begreppen ”jag” och ”medvetande”. Enkla svar på till synes komplicerade frågor kan mycket väl vara riktiga. Jorden rör sig faktiskt, även om vi inte upplever det så.

Pseudopsykologiskt spekulerande kring frågan om vad medvetandet är och hur det kommer sig att var och en av oss upplever sig själv som ”jag” kan naturligtvis ha sitt intresse. Man kan också spekulera i hur man varit om man levt i en annan tid under andra omständigheter och fötts av andra föräldrar. Skulle jag då varit en annan och hur hade jag i så fall varit? Sådant fantiserande leder oss in absurdum för om jag inte varit den jag är, hade jag heller inte varit någon annan för jag är det som finns, förekommer och pågår i den hjärna som finns i mitt huvud.

Varför uttrycker jag mig så konstigt? - ”Hjärna som finns i mitt huvud”, det är väl detsamma som ”min hjärna” skulle nog de flesta säga, men så är det inte. Enligt min mening finns det inget ”jag” som äger ”min” hjärna. Det är hjärnan som är jag och som till sitt förfogande har en kropp försedd med sensorer av olika slag (öron, ögon m fl) och operativa system som ben, armar och inre organ för att förse hjärnan med det den behöver för att kunna tänka, känna, drömma, fantisera, m m. Samt för att utföra rörelser och förmedla sig med omvärlden.

Det finns inget ”jag” som styr hjärnan. Den styr sig själv och de fysiska funktioner den förfogar över. Hur den gör detta är ett ytterst spännande forskningsfält.

Skulle då det här betyda att vi bara är ett slags robotar? - Inte alls. Vad som händer i människohjärnor är oerhört många och simultant pågående processer. Information i form av data forslas på miljarder olika vägar från en plats till en annan, processas, värderas, väljs eller förkastas, minns eller glöms, i ett oerhört komplicerat system och på ett i det närmaste helt oförutbestämbart sätt.

Dessa processer kan vi kalla tankar, fantasier, drömmar och känslor, som ger oss upplevelser av smärta, sorg, lycka, välbefinnande m m. Allt detta sker i hjärnan. Om vi skadar foten, gör det ont. Om vi kapar av den onda foten, gör det fortfarande ont. I foten? – Nej, i hjärnan som projicerar det onda till foten för det är därifrån signalerna kom och som hjärnan uppfattade som smärta. Det är i hjärnan vi upplever smärtan – även den icke fysiska – inte i hjärtat eller någon annan kroppsdel. Detta kan nog de allra flesta hålla med om. Det är heller inte så konstigt för det är hjärnorna som sitter i våra huvuden som är vi och om våra kroppar skadas är det vi som upplever att det gör ont.

På alla andra områden än inom kirurgin är hjärnans förmåga att uppleva smärta en förutsättning för vår överlevnad. Smärtan signalerar fara. Ju större och omedelbarare fara, desto större smärta. Råkar vi få handen i elden rycker vi genast tillbaka den. Hjärnan agerar blixtsnabbt för att rädda ett av sina viktigaste verktyg. Det som flertalet skulle kalla ”jag” har inte tillfrågats. Hjärnan har agerat snabbt, utan att tänka och på eget bevåg.

I andra situationer har hjärnan mer tid att överlägga med sig själv, att väga för- och nackdelar med olika tillvägagångssätt. Hjärnan tänker, jag tänker. Vi tänker. Vi tänker på exakt samma sätt. Hjärnan är jag. Jag är hjärnan. Vari skulle skillnaden bestå?

Skulle nu detta vara att degradera människan till den gråa, mjuka massa som sitter i hennes skalle? Är det som ovan sagts ett uttryck för en materialistisk livssyn? – Nej, inte alls. Tvärtom. Det är att bejaka det faktum att vi är våra tankar, våra minnen, våra värderingar, våra känslor, våra fantasier och vanföreställningar samt allt annat som ryms och dväljs i de hjärnor som är vi.

Det är att bejaka föreställningen att en människa i allt väsentligt är en spirituell eller om man så vill andlig varelse med förmåga att tänka, känna, lida, älska, osv. Det är dessa processer som tillsammans utgör livet. Att bejaka denna föreställning är alltså att bejaka livet.

Människans kropp är av inget annat värde än att tjäna hjärnans intressen och behov. Detta tycks vi alla vara överens om med undantag för ett fåtal kannibaler. För när hjärnan slocknat vad gör man då med det som är kvar av vår kropp? Den bränns eller grävs ner.

Är det då så svårt att tänka sig att det vid sidan om hjärnan inte skulle finnas ett ”jag”, att hjärnan inte skulle ha ett ”jag” att konsultera? Det är det säkerligen för många. Man kan naturligtvis fråga sig hur hjärnan själv kan skilja mellan rätt och fel. Vad är samvetet och var sitter det? – Svaret är lika enkelt som frågorna är svåra. Samvetet är uttryck för vars och ens grundläggande värderingar som formats genom intryck och egna reflexioner. Allt detta finns i hjärnan. Var skulle det annars finnas?

För religiösa människor är frågan om samvetet naturligtvis mycket mera komplicerad än så, men det kan jag inte förklara. Det får jag lämna till dem. - Vad som är allra svårast för många med det jag ovan sagt är nog ändå den närliggande slutsatsen att mänskligt liv består av de processer m.m. som sker i hjärnan och därför beror av att denna kan fungera. När så inte längre är fallet, när varje form av hjärnprocess upphört och hjärncellerna dött, då är också livet slut. Även detta är rätt allmänt vedertaget, men frågan om livet efter döden är ingalunda död. Vad händer med mig, med mitt ”jag”, min ”själ”?

De processer som sker i en levande mänsklig hjärna är av andlig, spirituell, icke-materiell natur. Varje människas minnen, tankar, värderingar, förhoppningar, osv tagna tillsammans utgör hennes personlighet. Om man vill, kan man kalla denna hennes själ. Så länge hjärnan fungerar, finns denna ”själ” som naturligtvis också kan förändra sig över tiden. Men på vilken grund kan vi hävda att den skulle vara tidlös?

En levande mänsklig hjärna kan frambringa oerhört mycket av såväl andlig som konkret natur, exempelvis i form av konstverk av olika slag. Den kan skapa mycket gott men också mycket ont. Sådant är livet. Men i alla sina abstrakta processer och funktioner är varje hjärna beroende av sina kemo-fysio-biologiska förutsättningar i form av miljarder synapser, neuroner, hjärnceller m m förknippade med varandra på ett ännu så länge i huvudsak outforskat sätt.

Liv är det som utspelar sig i en hjärnas processer, i hennes tankar, känslor, m m. - Cogito et amo, ergo vivo. Och det är jag hjärnan som lever och upplever, inte något ”jag” vid sidan om, som på något mystiskt sätt skulle kunna frigöra sig från de fjättrar som begränsar hjärnans andliga processer och aktiviteter och vandra iväg på eget håll, när hjärnan slutat fungera.

När man upphört att föreställa sig ett ”jag” som skulle vara något annat eller något förmer än hjärnan, då blir begreppet ”medvetande” betydligt mindre obegripligt. Det som inte finns i hjärnan är vi omedvetna om. Det allra mesta av det som hjärnan tagit till sig hålls inte aktuellt utan skjuts undan eller förträngs men finns likväl kvar i hjärnans ”undermedvetna”. Härifrån kan det eventuellt medvetet lyftas fram till eller ändå flyta upp bland sådant som hjärnan för närvarande arbetar med. När hjärnan får en knock-out eller sövs ner av en narkosläkare blir den medvetslös. Behöver det vara så mycket svårare än så?

Ja, naturligtvis. Om man är hjärnforskare och söker utröna hur hjärnan arbetar, hur tankar ”föds”, hur intryck tas emot, sorteras, värderas och kombineras i relation till andra intryck och egna tankar, hur värderingar skapas och känslor m.m. Allt detta är ju oerhört komplicerat och fantastiskt fascinerande utan att vara mystiskt. Men när medvetandet kommer på tal, verkar det nästan alltid som om det skulle vara något mystiskt med det.

För egen del tror jag att flertalet av oss ganska väl vet vad vi är medvetna om men är tämligen osäkra på vad som finns i vårt undermedvetna. Kanske är det denna osäkerhet som lockat många till att se något mystiskt med själva medvetandet och därtill något övernaturligt, bl a till stöd för religiösa föreställningar om att det skulle finnas något slags universellt medvetande.

Dalai Lama on Religion, Ethics and Secularism

A new book with the title “Beyond Religion” was published a few months ago by Dalai Lama. It is worth noting that also this deeply religious and highly respected man has now come to the conclusion that “religion alone is no longer adequate as a basis for ethics”. Thus, he sees a need to go beyond religion in order to find the kind of ethical awareness and inner values that can be embraced by all and not be depending on religion. Here follows an excerpt from Dalai Lama’s introduction to his book.

“……for all its benefits in offering moral guidance and meaning in life, in today’s secular world religion alone is no longer adequate as a basis for ethics. One reason for this is that many people in the world no longer follow any particular religion. Another reason is that, as the peoples of the world become ever more closely interconnected in an age of globalization and in multicultural societies, ethics based in any one religion would only appeal to some of us; it would not be meaningful for all….     ….any religion-based answer to the problem of our neglect of inner values can never be universal, and so will be inadequate. What we need today is an approach to ethics which makes no recourse to religion and can be equally acceptable to those with faith and those without: (i.e.we need) a secular ethics.

……….

I am confident that it is both possible and worthwhile to attempt a new secular approach to universal ethics. My confidence comes from my conviction that all of us, all human beings, are basically inclined or disposed toward what we perceive to be good…… We are all, by nature, oriented toward the basic human values of love and compassion.

………..

……the reality of the world today is that grounding ethics in religion is no longer adequate. This is why I believe the time has come to find a way of thinking about spirituality and ethics that is beyond religion.”

Needless to say that I very much welcome this approach. What about you?

You can find the complete introduction at this link.
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2011/12/dalai-lamas-introduction-to-his-new.html

The Lautsi case - in the flickering light of secularism

.

Background

Ms. Soile Lautsi is the mother of two boys. During their education in Italian public schools the boys were exposed to crucifixes being displayed in their classroom as was also the case in all other classrooms. When in 2002, Ms. Lautsi’s husband asked the school’s governors whether they could agree to have the crucifixes removed, they decided not to do so.

Ms. Lautsi then filed a complaint with the Italian Administrative Court complaining of an infringement of the principle of secularism, relying in that regard on various Articles of the Italian Constitution.

Well before the Court had the time to consider the case the Minister of Education instructed the competent services to oblige all school governors to ensure the presence of crucifixes in all classrooms.

Three years later, in March 2005, the Administrative Court dismissed the case partly based on its view that the crucifix should be considered a symbol of a value system underpinning the secular nature of the Italian State and its Constitution.

Ms. Lautsi then brought the case to the Supreme Administrative Court, which in 2006, held that the crucifix was a symbol that reflected the remarkable sources of the values that defined secularism in the State's present legal order. Thus, when displayed in classrooms, the crucifix could fulfil – even distinct from the religious perspective to which it specifically referred – a highly educational symbolic function, irrespective of the religion professed by the pupils.

Unbroken by these arguments put forth by the Administrative Courts, Ms. Lautsi then brought her case to the European Court of Human Rights (ECHR). The Chamber to which the case had been referred ruled in November 2009 that the hanging of crucifixes in classrooms of public schools did, indeed, constitute a violation of integral parts of the European Convention on Human Rights.

This judgement caused an up-roar of sentiments from Catholic politicians and other Catholics in Austria, some of them vehemently stating that they would not remove any crucifixes from any classrooms for any reason and under no circumstances, so help them God.

The State of Italy, which had lost the case, challenged the ECHR judgment by asking in January 2010 that the case be referred to the Grand Chamber of the Court. Several other states were allowed to intervene before the Grand Chamber in favour of Italy. A small number of Catholic and non-Catholic NGOs were also allowed to intervene in favour of one or the other parties.

At the very outset of its deliberations, the Court observed that the only question before it was concerning the compatibility of the presence of crucifixes in Italian State-school classrooms with certain Articles of the European Convention. Thus, it was not required for the Court to rule on the compatibility of the presence of crucifixes in State-school classrooms with the principle of secularism as enshrined in Italian law.

Upon careful examination of the preceeding procedures and several similar court cases, the Court ruled on 18 March 2011 by fifteen votes to two, that the contested display of crucifixes in public schools was not in violation of the Convention.

Conclusions:

1. The judgement is based on a legal interpretation of certain Articles of the European Convention on Human Rights and its Protocols. As the question as to whether the display of crucifixes in classrooms is compatible with secularism - a principle embraced by many believers and non-believers alike - was not considered by the Court, this question remains an important issue of primarily political and non-legal nature.

2. The display of crucifixes in public schools does not violate the Convention, neither does their removal. Thus, there is ample room for all those who believe in the principles of secularism to achieve the desired result by persuasion rather than through legal process.

3. Just as much as a crucifix is a religious symbol, the matter before the Court was a symbolic issue. The real and more important issue is the special extra-parliamentary impact that religious groups, i.e. various kinds of Christians and Muslims and other believers, have on the conduct of political affairs in several countries. This practice is more widespread and accepted by the population in some countries than in others. Speaking from my own experience, there are, for instance, vast differences in this regard between Austria and Sweden.

4. There are no crucifixes displayed on the walls of Swedish public schools, because most people would not like that. In Austria, it is the other way around, because a large amount of the Austrian people want it. In Sweden, the majority of the people believe that the state should remain neutral with regard to religions and that these should not have any undemocratic influence on how the country is governed. In Austria, it is the other way around, because of historic legally binding relations with the Catholic Church that guarantee a continued Catholic education of school children, irrespective of whether crucifixes are displayed in the classrooms or not, which is of much less importance than the educational privileges, which were long ago bestowed on the Catholic church and are still retained.

5. Admittedly, the judgement just pronounced by the Grand Chamber of the ECHR is not particularly helpful for those who wish to promote a secular world view, but more importantly, the best way to make it materialise is by way of convincing our fellow citizens of our view that a secular democratic society is preferable in comparison with any society where the democracy and the rule of law are tampered with through religious infiltration, interference, intimidation and indoctrination.

The Teaching of Religion

According to the Irish newspaper the Belfast Telegraph, Ireland's record on religion in schools will come under scrutiny next year during a review by the United Nations Human Rights Council.

The reason is that the way in which religion is taught in the overwhelming majority of schools in the Republic of Ireland may be a breach of the human rights of children.

The Government has been told it is time for it to reconsider the role of religion and how it is taught in Irish classrooms.

The Irish Human Rights Commission (IHCR) has in a discussion paper pointed out that parents have the right to withdraw their children from any instruction that conflicts with their own convictions. This may, however, not be enough considering the very prominent role played by religious orders in Irish education.

While most people in Ireland define themselves as belonging to the Roman Catholic Church or Church of Ireland, a significant number now define themselves as being of no belief or of Islamic, Jewish, Buddhist, Hindu or other beliefs.

By the end of January, recommendations will be made to the Government on the measures required for the State to meet its human rights obligations in this area.

Although the Irish situation may be seen as “somewhat unique internationally”, the IHCR also pointed to the fact that all countries were grappling with the issue regarding the role of religion and its teaching in their national school systems.

Source: http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/local-national/republic-of-ireland/religion-in-schools-may-be-breach-of-human-rights-15016751.html#ixzz16mfO6Cu0

- - - -

For my own part I welcome the initiative taken by the UN Human Rights Council and would hope that it will also apply to other countries such as Austria, where the teaching of religion is organised in conformity with a long-standing agreement with the Catholic church, which, for instance, may object to the appointment of teachers not acceptable to them.

In my view, religion should not be taught in any schools but students should be taught about religions in an unbiased and non-confessional way by teachers who are no preachers and also be taught about alternative life stances, such as humanism. In connection with that, students should also learn about ethical standards and human rights.

This subject should not be optional but treated in the same manner as other sucbjects, such as history, literature, philosophy and geography.

Religion may be taught and practised in churches, mosques, synagoges and temples and taught privately to students by their parents or others, but not in schools. To teach small children how to pray is not education. It is indoctrination.

Kommentar zum Interview mit Herrn Peter L. Berger

http://diepresse.com/home/kultur/literatur/613643/Am-zweitliebsten-waere-ich-ein-Muslim?from=suche.intern.portal

In einem Zeitungsinterview wies der renommierte Religionssoziologe Peter L. Berger darauf hin, dass „eine neue Gruppe von Atheisten“ die Religionen beschuldigen, dass es so viel Gewalt in der Welt gibt. Das hält er für „Unsinn“ und meint, dass die grössten Schrecklichkeiten im 20. Jahrhundert von nicht religiösen Regimen ausgelöst wurden.

Es ist sicherlich wahr, dass die Ermordung von Juden durch die Nazis hauptsächlich andere als religiöse Beweggründe hatten, wie zum Beispiel machtpolitische und rassistische, aber wie kann man wissen, dass der nazistische Hass gegen die Juden nicht auch durch religiöse Gegensätze verstärkt wurde. Schliesslich waren es ja hauptsächlich nazistische Christen oder christliche Nazisten die Angehörige eines anderen Glaubens verfolgten.

Auch der Balkankrieg der 90-iger Jahre hatte sicherlich teilweise rein machtpolitische Hintergründe, aber gewiss wurden die Gegensätze dadurch verschärft, dass die Kriegführenden Parteien unterschiedlichen Glaubensrichtungen angehörten.

Sicherlich glaubt keiner, dass die Gewalt nur von Religionen verursacht wurde, doch dass diese sehrwohl öfter dazu beitragend waren.

Im Laufe unserer Geschichte gibt es eine grosse Zahl ähnlicher und vielleicht auch noch überzeugenderer Beispiele dafür, dass religiöse Auseinandersetzungen zum Krieg beitrugen oder sogar Anlässe zum Krieg waren, die auch von grosser Graumsamkeit geprägt waren.

Es ist deshalb kein Unsinn, wie Herr Berger meint, der Auffassung zu sein, dass Religionen dazu beigetragen haben, die Gewalt in der Welt zu verschärfen und zu vermehren.

Wenn Herr Berger kein Christ mehr wäre, dann würde er wohl kaum zum Hinduismus oder Buddhismus übertreten. Nein, sagt er, dann wäre ich am liebsten ein Muslim.

Für eine tief gläubige Person wie Herrn Berger ist es wohl kaum vorstellbar, dass man auch ohne eine Religion leben kann. Aber genau so wie man zwischen verschiedenen Religionen wählen kann, kann man sich auch für eine nicht-religöse Lebensanschauung entscheiden. Diejenigen, die sich von uralten oder neuerfundenen und heute gängigen religiösen Vorstellungen immer mehr entfremdet fühlen, können beispielsweise im Humanismus eine attraktive nicht-religiöse Alternative finden.

Inlägg av Per-Olof Hallqvist

Det har tagit en tid, innan jag nått fram till att skriva om din mycket välskrivna och trevligt upplagda bok.

Trots att jag i många avseenden delar dina åsikter, har jag svårt att acceptera den aggressivitet, stundtals gränsande till oartighet, med vilken du framför dina men framför allt angriper andras åsikter i de mest personliga livsfrågorna.

Häromkvällen framträdde Björn Ulvaeus i ett TV-program, där han drog en lans för "humanisternas idéer". Det han aggressivt och halvt ärekränkande tidigare uttalat i en tidningsartikel bad han nu om ursäkt för.

I en artikel med titeln "Rädda oss från humanisterna" får Sturmark den kritik som han så väl förtjänar. Hans argumentation och debattmetoder liknas vid den katolska inkvisitionen. Tyvärr har Humanisterna fått liten genomslagskraft just på grund av sitt aggressiva tonfall och hotfulla sätt att uttala sig. Det förvånade mig att Sturmark skulle sälla sig till skaran. Han hade i andra sammanhang gjort ett mycket lugnt och intelligent intryck.

Det är inte utan att man får en känsla av släktskap med Humanisternas ordval och debattmetoder i din - naturligtvis komprimerade - framställning av dina idédebatter med passagerarna ombord.

Vi har alla rätt att ha våra åsikter och har alla rätten (åtminstone knappt hälften av oss på jorden) att framföra dem. Däri har du helt rätt. Vi har naturligtvis på samma gång rätt att förolämpa och nedvärdera personer med andra åsikter än de egna. Men frågan är, om man i alla delar skall utnyttja den "rätten".

Tolerans och acceptans av andra åsikter än de egna borde väl också tilltala en gammal liberal? Och det är ju allmänt vedertaget att även små lögner eller stumt tigande kan vara att föredra i situationer, då man eljest lätt kunde tillfoga medmänniskor påtagliga obehag eller skada.

Icke desto mindre är det otroligt givande att ta del av dina åsikter och av passagerarnas hävdande av sina. Samtalen är intressanta men leder naturligtvis ingenstans, eftersom båda "sidor" är envetet övertygade om att just "den egna åsikten" är á priori den riktiga och rätta.