Det har tagit en tid, innan jag nått fram till att skriva om din mycket välskrivna och trevligt upplagda bok.
Trots att jag i många avseenden delar dina åsikter, har jag svårt att acceptera den aggressivitet, stundtals gränsande till oartighet, med vilken du framför dina men framför allt angriper andras åsikter i de mest personliga livsfrågorna.
Häromkvällen framträdde Björn Ulvaeus i ett TV-program, där han drog en lans för "humanisternas idéer". Det han aggressivt och halvt ärekränkande tidigare uttalat i en tidningsartikel bad han nu om ursäkt för.
I en artikel med titeln "Rädda oss från humanisterna" får Sturmark den kritik som han så väl förtjänar. Hans argumentation och debattmetoder liknas vid den katolska inkvisitionen. Tyvärr har Humanisterna fått liten genomslagskraft just på grund av sitt aggressiva tonfall och hotfulla sätt att uttala sig. Det förvånade mig att Sturmark skulle sälla sig till skaran. Han hade i andra sammanhang gjort ett mycket lugnt och intelligent intryck.
Det är inte utan att man får en känsla av släktskap med Humanisternas ordval och debattmetoder i din - naturligtvis komprimerade - framställning av dina idédebatter med passagerarna ombord.
Vi har alla rätt att ha våra åsikter och har alla rätten (åtminstone knappt hälften av oss på jorden) att framföra dem. Däri har du helt rätt. Vi har naturligtvis på samma gång rätt att förolämpa och nedvärdera personer med andra åsikter än de egna. Men frågan är, om man i alla delar skall utnyttja den "rätten".
Tolerans och acceptans av andra åsikter än de egna borde väl också tilltala en gammal liberal? Och det är ju allmänt vedertaget att även små lögner eller stumt tigande kan vara att föredra i situationer, då man eljest lätt kunde tillfoga medmänniskor påtagliga obehag eller skada.
Icke desto mindre är det otroligt givande att ta del av dina åsikter och av passagerarnas hävdande av sina. Samtalen är intressanta men leder naturligtvis ingenstans, eftersom båda "sidor" är envetet övertygade om att just "den egna åsikten" är á priori den riktiga och rätta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Varmt tack för dina öppenhjärtiga synpunkter.
Jag är förstås medveten om att jag i somliga repliker i min bok varit väl "rakt på sak". Detta naturligtvis för att provocera ett ärligt meningsutbyte utan alltför mycket hänsyn till hövlighet och rädsla för att inte såra. En sådan diskussion kan ju bli ganska långtråkig.
Till mitt "försvar" får jag väl säga att jag faktiskt i boken diskuterat eller i varje fall berört det problem du tagit upp. Se sidorna 151-152. Om man har moralisk rätt att uttrycka sig på ett sätt som kan såra andra, när det gäller människors religiösa övertygelser är en fråga som diskuterats på många håll, till exempel i samband med Mohammed-karikatyrerna. Omvänt kan man fråga sig om vi har ”rätt” att bli kränkta av andras åsikter om sådant som vi själva håller heligt?
Här menar jag att de religiösa sedan urminnes tider mutat in och omgett sig med ett särskilt skyddsområde som saknar motsvarighet i alla andra sammanhang där det i övrigt råder yttrandefrihet. När man diskuterar politik, nationalism, kultur, sport, etc har man som regel rätt att uttrycka åsikter som går helt på tvärs med dem som andra har. Också här finns det vissa gränser för hur man bör eller ”får” uttrycka sig men dessa är som regel mycket vidare än de som omgärdar våra diskussioner med djupt troende människor. När det gäller deras övertygelser eller fixa idéer anses det höra till fin ton att respektera dessa, dvs att inte ifrågasätta dem på ett sätt som kan verka besvärande för motparten.
Jag dristar mig till att ifrågasätta den inställningen. Naturligtvis bör man inte söka såra någon. Att få andra människor att fundera över sina ståndpunkter är dock inte nödvändigtvis detsamma som att göra dem illa, även om det kan kännas smärtsamt ibland att pröva eller till och med ompröva invanda föreställningar. Att få del av och ta till sig andras åsikter/övertygelser/idéer etc är ju ett led i ens egen personliga utveckling och det är ju i så fall någonting positivt, eller hur? Ingen debattör bör sträva efter att ta heder och ära av dem som inte delar ens åsikter. Försöker man med det, är det i första hand ens egen som går förlorad.
Du håller med mig om att vi alla bör ha rätt att framföra våra åsikter. Att vi skulle ha rätt att förolämpa och nedvärdera personer med andra åsikter, anser jag dock inte. Men varför skulle inte vi som är icke-religiösa få hävda vår mening i trosfrågor med samma säkerhet och övertygelse som de som är religiösa. Varför skulle de som säger sig ha funnit ”Sanningen” och som bygger sina samfund på den grunden behandlas med större respekt än dem som inte tror på det som predikas?
För egen del anser jag att alla människor bör behandlas med respekt. Vi måste också respektera allas rätt att hysa åsikter och föra dem till torgs. Däremot har vi ingen skyldighet att respektera åsikterna själva, vare sig de kallas övertygelser, trossatser, dogmer eller något annat. I vissa fall kan det tvärtom vara en moralisk skyldighet att bemöta dem.
Skicka en kommentar