torsdag 17 mars 2011

Om respekt, tolerans och människors värdighet

För ungefär en vecka sedan kom Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten med en mycket tänkvärd artikel på Newsmill i vilken de hävdar att vi måste sätta gränser för hur långt vi kan och bör respektera religiösa gruppers krav på särbehandling. För egen del tror jag att just bristen på klarhet om var dessa gränser bör gå, inte minst från ledande politiskt håll, medverkat till osäkerhet om vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Detta har också lett till ett invandringspolitiskt dilemma som gynnat Sverigedemokraterna.

Att sätta gränser är ett uttryck för att säga ifrån och detta undviker man av rädsla för att stämplas som islamofob eller främlingsfientlig. Tolerans har blivit ett honnörsord trots att begreppet som sådant varken är positivt eller negativt, för om det är det ena eller andra beror ju helt och hållet på vad det är som ska tolereras.

Religionsfrihet är en viktig del av vår demokrati. Den ger alla troende och icke-troende samma rätt att forma sin egen världsbild och livsåskådning, vare sig den är religiös eller icke-religiös. Den ger dock inte frihet för någon att kräva en alldeles särskild respekt för just ens egen tro eller övertygelse, ej heller att tvinga andra att underkasta sig ett synsätt eller beteende som strider mot deras egna värderingar.

Bauhn och Demirbag-Sten ger många bra exempel på områden där vi kan bli klarare över vad som bör respekteras och vad som kan kritiseras. Det är som jag ser det en mycket lovvärd ansats som kan konstruktivt bidra till en fri och öppen samhällsdialog och större förståelse mellan grupper med olika bakgrund.

För egen del menar jag att det är den enskilda människan som behöver respekteras, inte hennes religiösa tro eller övertygelser, hennes politiska ideal eller andra uppfattningar och åsikter. Allt detta måste man få kritisera, men för den skull behöver man inte bete sig respektlöst mot dem som hyser dem. Det är inte rätt att medvetet och avsiktligt söka kränka någons värdighet.

Beträffande människors värdighet skrev Bauhn och Demirbag-Steen följande: ”Den som utsätter fångar för sexuell förnedring berövar dem deras värdighet genom att demonstrera att fångarna inte äger någon privat sfär och att de är helt utlämnade åt fångvaktarnas godtycke.”

På den punkten kan jag inte hålla med författarna för enligt min mening kan ingen berövas sin värdighet genom att förnedras, torteras eller missbrukas – sexuellt eller på annat sätt. Den som utför sådana handlingar berövar sig bara sin egen värdighet, inte offrets.

Ändå uppfattas det ofta inte så, vare sig av en aningslös och oförstående omgivning eller ens av offren själva. Detta fenomen skapar enligt min mening ett allvarligt problem i kampen mot olika former av förtryck och brott mot mänskliga rättigheter.

De som utsätts för förnedrande behandling intalas ofta och ibland intalar de sig kanske själva att de på något sätt besudlats av det våld de utsatts för. Många kvinnor som våldtagits på sätt som uteslutit varje form av medverkan eller acceptans från deras sida har ändå avstått från att anmäla händelsen av rädsla för hur andra kan uppfatta dem.

Det är därför angeläget att återigen understryka att förövarna bara förverkar sin egen värdighet, inte sina offers. Beskrivningen av Jesus-gestaltens tragiska slut var ganska klargörande på den punkten. Berättelsen om kvinnan som skulle stenas handlade om respekt för en trakasserad människa.

Likväl har det i katolska kyrkan under senare år brutit fram en våg av anklagelser för sexuella övergrepp mot små barn som begåtts av katolska präster och andra kyrkotjänare. Än mer upprörande är att dessa gömts och skyddats av den katolska maktapparaten ända upp till påven och att man intalat offren att de själva haft skuld till det skedda och därför inte skulle berätta för någon om det som hänt, inte ens sina föräldrar.

En högt meriterad brittisk jurist vid namn Geoffrey Robertson QC har ingående beskrivit mekanismen bakom detta omfattande sexuella utnyttjande av små barn och hur kyrkan använt sin ”kanoniska lag” till att kringgå det civila samhällets rättsskipning. Hans bok heter ”The Case of the Pope”. Den gavs ut förra året som en Penguin Special. Mer om denna utmärkta bok kan läsas här http://trovettvanvett.blogspot.com/2010/11/holy-see-catholic-church-as-state.html

I Wien träffade jag nyligen ett av de otaliga offren för sexuell misshandel. Inte heller han hade yppat något om övergreppen, när de skedde. Anledningen var att rektorn för det katolska internatet intalat honom att det som skett inte skett utan bara var ett uttryck för barnets egen smutsiga fantasi. De allra flesta av dem som misshandlats har också i vuxen ålder avstått från att stämma sina våldtäktsmän. Det är först på senare tid som fler av dem tagit mod till sig att berätta vad de utsatts för.

Det är en fruktansvärd och en i grunden helt orimlig inställning att den som utsätts för sexuellt eller annat våld skulle förlora en del av sin egen värdighet eller ses som mindre värda. – Jag inser att värdighet och värde inte är identiska begrepp, men de ligger nära varandra. Den som saknar värdighet är i omvärldens ögon heller inte mycket värd.

Jag tror inte att Bauhn och Demirbag-Sten egentligen menar att de som utsätts för våld eller förtryck förlorar sin värdighet, men det är uppenbart att många ser eller känner det så. Det finns mängder med exempel på det.

Därför får vi aldrig - vare sig slentrianmässigt eller medvetet - sträcka ut ens ett finger till stöd för föreställningen att någon skulle förlora sin värdighet till följd av att han eller hon blir förnedrad eller förödmjukad, torterad eller trakasserad.

Det finns förresten en sång om detta sjungen av Whitney Houston:

”No matter what they take from me, they can’t take away my dignity”.

Hon har så rätt.

Inga kommentarer: