The following is an English translation of "Min trosbekännelse" that was included in the chapter called "Epilogue".
I believe in love to others and to nature.
I believe that all need to be loved and give love.
I believe in a dignified life for all.
I believe in democratic principles of free elections, freedom of thought and expression, a free press, the right to form associations and in everyone’s right to further their own wellbeing and happiness, albeit not at the expense of others.
I believe in the joy of appreciating cultural differences and in everybody’s right to observe their own traditions as long as they do not harm others.
I believe in reason and in our right and duty to seek with compassion rational solutions to all problems.
I believe in generally accepted scientific methods to enhance and widen our knowledge of the world and all there is in it.
I believe we should comport ourselves in relation to others as we would wish them to do in relation to us.
I believe we should in all our doings be driven by positive thoughts but never by feelings of shame or other kinds of imaginary compulsion.
I believe in everyone’s right to always seek enjoyment and delight in all things they do as long as they do not harm others or in extreme cases themselves.
I believe in the freedom from all oppression including religious oppression.
I believe that we ought to fight superstition, magic, prejudice, religious dogmas and all other delusions and never get tired of doing so.
I believe there are no races but billions of different ways to look.
I believe that when we are about to die we should let our organs be used for transplantation and that we should do so joyfully in the hope of being able to contribute to the prolongation of the lives of others or to reduce their sufferings.
I believe that capital punishment should be abolished everywhere and for all times.
Amen.
tisdag 16 november 2010
Concluding Remarks
The following text is an English translation of the last chapter of "Tro Vett Vanvett" ("Faith Sanity Insanity")
If you were hoping to learn about new unique ideas or arguments, you are probably quite disappointed. Indeed, it is not easy to say something new on a subject that has been studied and debated for thousands of years and on which so much has been written by prestigious philosophers. The old saying "there is nothing new under the sun" is hard to deny when you venture into areas of religion and belief.
Not even the expression "the eternal book about the universe" is entirely new. Initially, I thought I had invented it myself, but a poetic reference to " the great book of the universe" had been made already some four hundred years earlier by noone less than Galileo Galilei himself. No need for further comparisons.
What could possibly be seen as something unusual about my writing is the disrespectful and rather mundane treatment of a sacred matters that one is traditionally expected to approach with great humility and solemn respect for established religious views and beliefs. Is this perhaps the reason why so many appear to be satisfied with empty phrases aimed at answering sincere questions about God, how he actually is and how we can understand his will and intentions behind all that happens in the world? An example of such empty phrases is that "God's ways are inscrutable", a phrase which is usually pronounced with a dignified look of profound thoughtfulness.
During the CNN hearing of the republican presidential candidates in the fall of 2008, the baptist priest Huckabee expressed himself in the following way about the Bible: "There are parts of it I don't fully comprehend and understand, but I am not supposed to, because the Bible is the revelations of an infinite Good and no finite person is ever going to fully understand him. If they do, their God is too small." - For this he received a resounding applause of the audience who apparently took the view that the answer was brilliant, which it may also have been in that particular situation. It is probably also not simple even for deeply religious clerical servants to understand the God that they worship. But why should one then worship God, if one is neither able nor even wishes to be able to understand how he is?
God is by definition all-powerful, but why would he be good, loving, forgiving, and a guarantee of eternal life, isn’t this just a fiction held by those who wish that God would be like that? With equally strong support in the Holy Scriptures, it can be claimed that God is a punitive and revengeful god who will when time is ripe "separate the wheat from the chaff". Perhaps there is a greater reason for us to fear God than to worship him?
According to the Christian faith we are actually called to do both, both love and fear God. The likely idea behind these hypotheses is that one should love God, because he is good and fear him because he is almighty. Can anyone think of a more schizophrenic message?
When we look around the world with all its evilness and misery, all the suffering and destitution, it is difficult to see how God could be both good and all-powerful. This question is ancient and widely known under the name of theodicy. It was one of many issues discussed in the book, however, without reference to that particular term.
I am not aware of having ever heard an intelligent answer to this question. Is there such an answer? In any case, the dogma of God's omnipotence and goodness is repeated over and over again as if it had never been questioned or the problem simply solved by reference to God’s inscrutability.
The conversations taking place in the book develop in ways that I think is common among people who have known each other for a very long time. They are not meant to be viewed as scientific discussions with high demands on rigourous stringency, but rather as a lively exchange of personal thoughts about religious and other lifestances. As you surely noticed, my friends were kind enough to give me very good opportunities to develop my own views. Their replies and standpoints were, however, not selected for the reason that they would be easy to refute but because they seem to me representative of ways in which many people ponder over these ultimate questions.
Even though the talks were not scientific, they touched on some specific scientific subjects. One of these is the "mischievous" electrons as Sven told us about in the sixth chapter. What he was referring to was the discovery that the physicist Werner Heisenberg made in the 1920s, and which has since been called the "Heisenberg's uncertainty principle."
Einstein initially refused to accept that it would be impossible to determine the behaviour of any physical element. In a letter dated 29 april 1924 to his colleague and friend Max Born – winner of the Nobel Prize in physics 1954 - he wrote the following lines translated by myself from German: "The thought that an electron that is hit by a beam can freely decide to choose the moment and the direction in which it shall move is to me unacceptable. If so, then I would rather be a shoemaker or even en employee at a casino than to be a physicist. My repeated attempts to give the quants a more tangible shape have, however, not succeeded."
It is against this background that one can understand Einstein's later and more famous expression that God does not play dice. So he wrote to Born on 4 December 1926 (also here in own my translation): "Quantum mechanics are very respectable. But an inner voice tells me that it is not the real Jacob. The theory offers a lot, but it conducts us hardly any closer to the Old man’s secret. In any case am I convinced that he does not play dice ".
Born experienced Einstein's rejection as a "hard blow". He noted, however, that Einstein actually did not put forward any real justification for his criticism but only justified it by reference to his "inner voice" and that God would not play dice. Was this an indication that Einstein, the possibly greatest scientific genius of all times, was genuinely religious? This is a question widely discussed even today. Richard Dawkins has for example touched on this topic in the introduction to his book "The God Delusion" and the Israeli physicist and philosopher Max Jammer has written an entire book on it with the title "Einstein and Religion".
The important thing here is not, however, Einstein's criticism or whether he by any chance was a deeply religious person. The essential thing is that Heisenbergs theory in fact has stood its ground over so many years and shaken the perception that everything is predetermined. At the same time it lent a scientific support to the idea that people have a free will. Much of what we do, think and say may be anticipated, but only with varying degrees of uncertainty. We are shaped by our genes and we react to what happens around us, but we can usually freely choose between the options available to us and these are normally quite many. The choices we make are our own personal choices. We are no robots.
This idea has long been challenged by prophets of determinism, beginning with the Greek philosopher Democritus till the French 19th century mathematician Laplace. However, it seems that it is now resting on a fairly strong scientific basis.
"Cogito, ergo sum", said Cartesius in the 17th century. He viewed his ablility to think as a proof of his own existence. The existence of stars and stones and other tangible things might well be doubted, but not his own. That he was able to question it proved to him that he actually existed.
In my own humble opinion Cartesius could have gone a step further and said: "I think, thus I live". Against this statement may be argued that even an earth-worm lives, even though it cannot think, and that life came about with the appearance of the first single cell organism. Is it so?
Biochemical researchers are likely to agree that life did not occur for the first time at one single marvelous moment ("such as when two atoms have sex with each other"), but through a long molecular process that led to the formation of single cell creatures with ability to develop into ever more complex species of plants and animals.
On this issue the chemistry professor, bio-physicist and Nobel Laureate Manfred Eigen has pronounced himself as follows: " ‘the origin of life‘, i.e. the development from a macromolecule to a microorganism is just one step among others, similar to that from elementary particle to atom, from atom to molecule ... or even that from single-cell organisms to organic compounds, and finally to the human central nervous system. Why would this step from the molecule to a single-cell organism be viewed with greater respect than any of the others? " (My translation)
In a book by the well-known catholic professor Hans Küng from where I have quoted Eigen’s statement I also found the following said by another theologian with the name of E. C. Hirsch: "The origin of life is no longer the secretive place where God would be found more than elsewhere. Either one believes in God, or one does it not here either. A proof of God does not present itself. Thus, it stays with the old question: ‘why is there anything at all and not nothing? ' With this, the secret of life rests within the secrecy of materia. From where has the matter come that has (under appropriate conditions) the property of producing life? " (My translation)
Beneath this bridge between science and theology one may sit down to ponder about what life is and which its origin is. For my own part, I am inclined to believe that life for its existence depends on the thought and vice versa. No thought without life. No life in the strict sense and especially not in a human sense without the ability to think. - Cogito, ergo vivo!
This approach is also consistent with the way in which death is defined in countries such as Sweden. When the possibility of thinking no longer exists, then also life is gone.
But what happens with thoughts that are not being thought any more? – Here is an answer given by Viktor Rydberg, a Swedish writer and poet of the 19th century.
“Your righteous thoughts, your loving kiss
the dreams you dreamt, no time can kill
such harvest lives and always will
belong in kingdom of eternities”
No doubt, this is a truly inspiring message, uplifting, encouraging, beautiful and poetic. But does anyone think that it is true? – What happens to all poems, when noone reads them anymore?
Not everyone shares the scientifically founded theory of evolution. In addition to those Norwegian members of the Seventh-day Adventist Church whom we met at a restaurant in Rab, there are many who advocate a theory of creation that is based on a literal interpretation of the old testament. The complexity of nature and the human species is for them the proof that everything was created in accordance with an 'intelligent design'. For them this is the Truth, no matter what.
How often has it not surprised me that people who are sceptical to religions are often accused of being "Besserwissers" claiming to have found the Truth, while others with cemented religious beliefs seem to merit particularly high degrees of respect and reverence.
In fact, it should be the opposite. Non-religious people may form their philosophy in a rational manner basing it on scientific observations and logical reasoning. With an approach like that one must be prepared to change one’s conclusions, if conditions change or if it is demonstrated that the logic is flawed. Our concept of truth must always be questioned. It must never be like carved in stone.
Those who are religiously convinced of having found the Truth do not find it necessary to defend this "Truth" with rational arguments, which they anyway reject as being too restrictive. According to Huckabee and others it is anyhow not possible to understand God. His routes are inscrutable and it is impossible to navigate along such routes with the help of logical thinking. Instead, we shall have to rely on something that we neither can nor even want to understand. Within Christianity one refers to Jesus' words: "I am the way, the truth and the life". – For convinced believers this is sufficient. With them, it is difficult to discuss as they know already all they need to know. They have found the Truth. They know better. Is it not these people who are the real "Besserwissers"?
My problem with atheism and some of its proponents is not so much the self-confidence with which they trumpet their message but their alacrity. Sometimes it seems as if death and the anxiety people feel when facing it would not be so much to worry about. You can usually hear atheists express themselves in the following way: "We live only once in this wonderful world and only a short time. Therefore, let's not waste our valuable time to think of death and the time thereafter but on how best we can live our lives before we die."
This is an essentially rational way of thinking and not without wisdom. But what does one say to those who are afraid of dying and disappearing into the eternal oblivion? – That they should not to be afraid? That there is no life beyond death and therefore nothing to worry about? – For those who are afraid of hell, it may be comforting, but hardly for the others. Throughout history, many have struggled with their anxiety when faced with the atheistic perspective that all that awaits you at the end of life is death. Herbert Tingsten was one of those who openly declared his fear of dying, both on TV and in books and articles. Others have also dealt with the same subject, sometimes in an artistic way in film and poetry, like Ingmar Bergman, Pär Lagerkvist and others. Outside the public stage one does not usually speak about one’s fear of death. It is not a subject that lends itself very well for discussion at dinner parties. Nevertheless, many belabour it in silence.
For those who are convinced that there is a life after death and not afraid of ending up in hell the fear of dying should not be very strong. However, for many atheists, who do not believe in a continuation of life beyond death, the fear of their ultimate obliteration may be a big problem. Against this background, I find it strange that neither of Richard Dawkins, Sam Harris or Christer Sturmark is treating this problem more seriously in their respective books, "The God Delusion”, "End of Faith" and "Faith and Knowledge 2.0 ".
A lot can be said in favour of atheism, such as its contribution to the human intellectual emancipation and its struggle against religious repression in all its forms. Unlike some religions it has, however, no earthshakingly joyful message to deliver, no gospel. On the contrary, it has a rather sad outlook on what awaits us after death, namely nothing. This notion is based on a well developed skepticism, a kind of honesty in recognition of the fact that the incredible remains incredible regardless of the number of people who believe it and of the strength of their faith. Whilst the firm believer thinks he sees the "Truth", the atheist chooses to see it in the white of the eye.
As mentioned in the first chapter, the world's most eminent science community has taught us that the universe began to exist some 13.7 billion years ago. This may seem to most of us a whole eternity, but it is not. Eternity is longer. No one knows how much longer. The concept of eternity cannot be imagined. However, it is not impossible to imagine that there was a time also 13.8 billion years ago, or 13.9, or 14.0 etc. It is the opposite that is difficult to understand, namely that, according to the same scientists, there was no time at all before the Big Bang. Also, we do not know what caused the Big Bang. We are again faced with the old question why there is something rather than nothing?
What it was that triggered the process which began with the Big Bang is still an open question. This phenomenon cannot be explained with the help of scientific methods. Not yet at least, I may add. Thus, the subject leaves ample room for speculations in the truest sense of the word, for reflections, fantasies, dreams, etc. In this complete lack of knowledge no opinion is wrong, nor is anyone right and nothing can be proven. Some say that they do not know and abstain from speculating. Most people tend, however, to believe in some sort of primary power, a universal consciousness or a cosmic spirit. Many people choose to name this phenomenon God without worrying too much about who created him.
Another question is what kind of relation this primary power or God has to the universe as it is today. Does he carefully follow all that happens? Does he involve himself in the functioning of galaxies and nebulae? Does he even know where our earth is? In this scientific vacuum, there are enormous opportunities for everyone to develop his/her most imaginative concepts. Also here, there is no right or wrong, because nothing can be proven, nor disproven.
Similarly, we can ponder about ourselves. As previously discussed, we may with reasonable certainty assume that we exist. We may even go so far as assume that we live, as we are able to think. We have reason to believe that we have a free will with which we have evolved to unique creatures. Everyone has his/her own personality. All of us perceive ourselves as subjects saying "I" about ourselves and experience the world around us with all our senses. We remember. We have a consciousness. All this together, we may call our soul.
The physicist Paul Davies, who in several books dealt with the borderland between metaphysics and physics, says in his book "The Mind of God": “I cannot believe that our existence in the universe is just a twist of fate, a historical coincidence, a temporary spot of light in the cosmic drama. Our involvement is too intimate. The physical species Homo may not mean anything, but the existence of an awareness in any organism on any planet in the universe is certainly a fact of fundamental importance.”
It has been said that a person loses a few grams of her weight, when she dies. Is this the soul that leaves the deceased? I would find it hard to believe that, but the question remains - what happens with the "soul", when we die? Does our consciousness live on in a spiritual dimension or is it strictly tied up with our poor brain cells?
Is there, as Davies seems to suggest, a connection between an x-dimensional cosmic consciousness and the individual human immaterial soul? Here one may again imagine several scenarios, one more fantastic than the other. Everyone can create his/her own view of the world in precisely the way that suits him/her best. One can speculate as one may wish. No one is right, and none is wrong for nobody knows anything. All must be free to develop their own theories without pressure from any side, no matter how benevolent. This is the meaning of freedom of religion.
Noone needs to learn from others which theory or belief that is correct and which is wrong. This is patently absurd, because none can be based on verifiable scientific observations. It is not about reality but about dreams of life in other from us hidden dimensions. Here we can get no help from any theology, because there is no knowledge of God.
Each in freedom created religious belief is profoundly personal, shaped by the individual with a mix of thoughts, feelings, fears and desires, hopes and worries, spirituality, and poetry.
Any such belief may have meaning for the believer. It can bring comfort and provide a form of security. It harms noone but helps to legitimise a religious thinking that may often lead to serious problems. They occur, for example, when the believers work hard to convince others of the "Truth" they found, when such conversations exert pressures of different kinds, when they lead to indoctrination and violations of the freedom to form one’s own life stance. When faith does not remain a matter for the individual, when like-minded believers gather in sects, congregations and organized religions that demand strict loyalty of their members and have the power to control their behaviour, then there is a growing risk that those who wish to think freely or differently will no longer be tolerated. Then we can expect terror, other acts of violence and widespread religious repression.
I therefore believe: we need no preachers, no missionaries, no inquisitions, no Crusades, no holy wars, no occupation of sacred places, no religious repression – in short, we need no religious sects or religious communities. Nor do we need any organized religions. WE NEED NO RELIGIONS!
Religions have many rules. They restrict people's freedom and make life difficult for those who have to adapt. Here's a selection of such rules:
* Provisions on Muslim women's clothing restrict their freedom and tend to underscore their social inferiority in relation to men. About the status of women and their humiliation in Muslim environments we can learn a lot from several different sources. One of these is Aayan Hirsi Ali's book "The Caged Virgin: an Emancipation Proclamation for Women and Islam.
* Muslim men and religious male Jews must wear a beard. Orthodox Jewish men must have curly sidelocks in front of their ears and their wives have to cover their hair, when they are away from home or shave it off and wear a wig. Why this interference in strictly personal matters?
* Muslims and Jews must not eat pork, a prohibition which Christians have not accepted and why would they do that? Pork is a quite suitable kind of nourishment for humans. If due to ethical or other reasons one would prefer vegetarian food, then one will abstain from eating meat, but that would apply to all kinds of meat, not just pork
* Jehovah's Witnesses may not eat food made of blood such as blood-pudding.
* Mormons must not drink coffee or tea, nor may they smoke.
* Faithful Muslims must not drink wine or other alcoholic beverages.
* Religious rules do also regulate when and what to eat during the Christian and Jewish holidays and for Muslims during the month of Ramadan.
* Jewish and Muslim rules prescribe how animals should be slaughtered and in orthodox Jewish homes, one must not keep certain types of food in the same places as other kinds of food, nor must they be placed on the same table at the same time.
* What we can and cannot do during holidays must also be regulated and in orthodox Jewish circles such rules are taken very seriously.
* Less surprising is perhaps that Christian, Muslim and Jewish rules prescribe for the believers how they must pray, when they should stand up and sit down, when they should be on their knees, which way to turn themselves and how to bow.
* Noone must crack a joke or speak critically about Mohammed. Anyone doing that risks to be murdered by some dutiful islamist acting on behalf of an Ayatollah.
* In several religions, their authoritative representatives take a specific interest in interfering with people's sexual behaviours. This interest is, however, not primarily focused on the prevention of prostitution or trafficking. Other issues seem to be much more important, such as prohibition of adulterous relationships, homosexuality, the use of contraceptives, etc.
* The Witnesses of Jehovah must not accept to receive blood transfusions, even if they otherwise risk to die on the operation table. A long list of people who died for this reason, including many children, is published on http://www.ajwrb.org/about.shtml. Behind this Web page is a group that calls itself the associated Jehovah's Witnesses for Reform on Blood. They struggle to reform the official policy of the Witnesses.
In the foregoing I gave some examples of sectarian prohibitions and restrictions that limit the believers in their choices. This list could be made very much longer. It is difficult to understand what all these rules have to do with religion, except that the majority of the rules have origins in one or the other passage in some ancient scripture.
Preachers of religions do, however, not restrict themselves to prescribing what their members must not do. They also provide guidance on what they have to do to get into heaven, to arrive there quickly and safely as martyrs, to escape hell, to gain salvation and avoid damnation, to find the eternal truth and do God’s will.
As mentioned already, none of this is based on any knowledge of God and his will, because no such knowledge exists. In the eminent confusion of religious beliefs about God and on whose side he is, religions tend to lead to discord and rivalry amongst each other and there are similar trends also within the religions. Religions do not unite, they divide, which often leads to terrorism and religious persecutions. Therefore, I believe that a world without religions would be a freer and safer place to live in.
The professor of religion and baptist reverend Charles Kimball has written an interesting book entitled "When religion becomes evil" in which he examines how seemingly peaceful religions can become evil and threatening. Kimball points out that the following five characteristics may serve as alarm bells:
When religious leaders claim to possess the absolute truth
When they demand blind obedience
When they announce that time will soon be ended
When they let the goals justify the means and
When they declare holy war,
In spite of the fact that he fully understands the implications of the development he describes, namely oppression, mutilations, murders, terrorism and “holy“ wars, he does not believe that the fault lies with religions but with the human tendency to distort them.
However, those accused by Kimball to "distort" religions are those who go back to their origins, to the oldest and most genuine of all documents, to the historical foundations of religions, i.e. their most ancient scriptures. Through all our times people have been bickering about which religious interpretation is the one that is “true” and about who has distorted what. When it has proved impossible to peacefully convince “the others” of the "correct" doctrine, one has not hesitated to condemn, oppress, persecute, expel, torture, burn or beat to death those who "distorted" the faith, i.e. the "infidels." The history of religions is filled with countless "true" teachings and an equal number of "false" ones.
Against this bleak background I would like to conclude by quoting another poem by Pär Lagerkvist, also this from "Anxiety" which was published in 1916.
Here I wish to stay,
silent.
Here I will lower my head.
Holy spaces.
No human words are true.
Neither any words of God, I feel inclined to add.
If you were hoping to learn about new unique ideas or arguments, you are probably quite disappointed. Indeed, it is not easy to say something new on a subject that has been studied and debated for thousands of years and on which so much has been written by prestigious philosophers. The old saying "there is nothing new under the sun" is hard to deny when you venture into areas of religion and belief.
Not even the expression "the eternal book about the universe" is entirely new. Initially, I thought I had invented it myself, but a poetic reference to " the great book of the universe" had been made already some four hundred years earlier by noone less than Galileo Galilei himself. No need for further comparisons.
What could possibly be seen as something unusual about my writing is the disrespectful and rather mundane treatment of a sacred matters that one is traditionally expected to approach with great humility and solemn respect for established religious views and beliefs. Is this perhaps the reason why so many appear to be satisfied with empty phrases aimed at answering sincere questions about God, how he actually is and how we can understand his will and intentions behind all that happens in the world? An example of such empty phrases is that "God's ways are inscrutable", a phrase which is usually pronounced with a dignified look of profound thoughtfulness.
During the CNN hearing of the republican presidential candidates in the fall of 2008, the baptist priest Huckabee expressed himself in the following way about the Bible: "There are parts of it I don't fully comprehend and understand, but I am not supposed to, because the Bible is the revelations of an infinite Good and no finite person is ever going to fully understand him. If they do, their God is too small." - For this he received a resounding applause of the audience who apparently took the view that the answer was brilliant, which it may also have been in that particular situation. It is probably also not simple even for deeply religious clerical servants to understand the God that they worship. But why should one then worship God, if one is neither able nor even wishes to be able to understand how he is?
God is by definition all-powerful, but why would he be good, loving, forgiving, and a guarantee of eternal life, isn’t this just a fiction held by those who wish that God would be like that? With equally strong support in the Holy Scriptures, it can be claimed that God is a punitive and revengeful god who will when time is ripe "separate the wheat from the chaff". Perhaps there is a greater reason for us to fear God than to worship him?
According to the Christian faith we are actually called to do both, both love and fear God. The likely idea behind these hypotheses is that one should love God, because he is good and fear him because he is almighty. Can anyone think of a more schizophrenic message?
When we look around the world with all its evilness and misery, all the suffering and destitution, it is difficult to see how God could be both good and all-powerful. This question is ancient and widely known under the name of theodicy. It was one of many issues discussed in the book, however, without reference to that particular term.
I am not aware of having ever heard an intelligent answer to this question. Is there such an answer? In any case, the dogma of God's omnipotence and goodness is repeated over and over again as if it had never been questioned or the problem simply solved by reference to God’s inscrutability.
The conversations taking place in the book develop in ways that I think is common among people who have known each other for a very long time. They are not meant to be viewed as scientific discussions with high demands on rigourous stringency, but rather as a lively exchange of personal thoughts about religious and other lifestances. As you surely noticed, my friends were kind enough to give me very good opportunities to develop my own views. Their replies and standpoints were, however, not selected for the reason that they would be easy to refute but because they seem to me representative of ways in which many people ponder over these ultimate questions.
Even though the talks were not scientific, they touched on some specific scientific subjects. One of these is the "mischievous" electrons as Sven told us about in the sixth chapter. What he was referring to was the discovery that the physicist Werner Heisenberg made in the 1920s, and which has since been called the "Heisenberg's uncertainty principle."
Einstein initially refused to accept that it would be impossible to determine the behaviour of any physical element. In a letter dated 29 april 1924 to his colleague and friend Max Born – winner of the Nobel Prize in physics 1954 - he wrote the following lines translated by myself from German: "The thought that an electron that is hit by a beam can freely decide to choose the moment and the direction in which it shall move is to me unacceptable. If so, then I would rather be a shoemaker or even en employee at a casino than to be a physicist. My repeated attempts to give the quants a more tangible shape have, however, not succeeded."
It is against this background that one can understand Einstein's later and more famous expression that God does not play dice. So he wrote to Born on 4 December 1926 (also here in own my translation): "Quantum mechanics are very respectable. But an inner voice tells me that it is not the real Jacob. The theory offers a lot, but it conducts us hardly any closer to the Old man’s secret. In any case am I convinced that he does not play dice ".
Born experienced Einstein's rejection as a "hard blow". He noted, however, that Einstein actually did not put forward any real justification for his criticism but only justified it by reference to his "inner voice" and that God would not play dice. Was this an indication that Einstein, the possibly greatest scientific genius of all times, was genuinely religious? This is a question widely discussed even today. Richard Dawkins has for example touched on this topic in the introduction to his book "The God Delusion" and the Israeli physicist and philosopher Max Jammer has written an entire book on it with the title "Einstein and Religion".
The important thing here is not, however, Einstein's criticism or whether he by any chance was a deeply religious person. The essential thing is that Heisenbergs theory in fact has stood its ground over so many years and shaken the perception that everything is predetermined. At the same time it lent a scientific support to the idea that people have a free will. Much of what we do, think and say may be anticipated, but only with varying degrees of uncertainty. We are shaped by our genes and we react to what happens around us, but we can usually freely choose between the options available to us and these are normally quite many. The choices we make are our own personal choices. We are no robots.
This idea has long been challenged by prophets of determinism, beginning with the Greek philosopher Democritus till the French 19th century mathematician Laplace. However, it seems that it is now resting on a fairly strong scientific basis.
"Cogito, ergo sum", said Cartesius in the 17th century. He viewed his ablility to think as a proof of his own existence. The existence of stars and stones and other tangible things might well be doubted, but not his own. That he was able to question it proved to him that he actually existed.
In my own humble opinion Cartesius could have gone a step further and said: "I think, thus I live". Against this statement may be argued that even an earth-worm lives, even though it cannot think, and that life came about with the appearance of the first single cell organism. Is it so?
Biochemical researchers are likely to agree that life did not occur for the first time at one single marvelous moment ("such as when two atoms have sex with each other"), but through a long molecular process that led to the formation of single cell creatures with ability to develop into ever more complex species of plants and animals.
On this issue the chemistry professor, bio-physicist and Nobel Laureate Manfred Eigen has pronounced himself as follows: " ‘the origin of life‘, i.e. the development from a macromolecule to a microorganism is just one step among others, similar to that from elementary particle to atom, from atom to molecule ... or even that from single-cell organisms to organic compounds, and finally to the human central nervous system. Why would this step from the molecule to a single-cell organism be viewed with greater respect than any of the others? " (My translation)
In a book by the well-known catholic professor Hans Küng from where I have quoted Eigen’s statement I also found the following said by another theologian with the name of E. C. Hirsch: "The origin of life is no longer the secretive place where God would be found more than elsewhere. Either one believes in God, or one does it not here either. A proof of God does not present itself. Thus, it stays with the old question: ‘why is there anything at all and not nothing? ' With this, the secret of life rests within the secrecy of materia. From where has the matter come that has (under appropriate conditions) the property of producing life? " (My translation)
Beneath this bridge between science and theology one may sit down to ponder about what life is and which its origin is. For my own part, I am inclined to believe that life for its existence depends on the thought and vice versa. No thought without life. No life in the strict sense and especially not in a human sense without the ability to think. - Cogito, ergo vivo!
This approach is also consistent with the way in which death is defined in countries such as Sweden. When the possibility of thinking no longer exists, then also life is gone.
But what happens with thoughts that are not being thought any more? – Here is an answer given by Viktor Rydberg, a Swedish writer and poet of the 19th century.
“Your righteous thoughts, your loving kiss
the dreams you dreamt, no time can kill
such harvest lives and always will
belong in kingdom of eternities”
No doubt, this is a truly inspiring message, uplifting, encouraging, beautiful and poetic. But does anyone think that it is true? – What happens to all poems, when noone reads them anymore?
Not everyone shares the scientifically founded theory of evolution. In addition to those Norwegian members of the Seventh-day Adventist Church whom we met at a restaurant in Rab, there are many who advocate a theory of creation that is based on a literal interpretation of the old testament. The complexity of nature and the human species is for them the proof that everything was created in accordance with an 'intelligent design'. For them this is the Truth, no matter what.
How often has it not surprised me that people who are sceptical to religions are often accused of being "Besserwissers" claiming to have found the Truth, while others with cemented religious beliefs seem to merit particularly high degrees of respect and reverence.
In fact, it should be the opposite. Non-religious people may form their philosophy in a rational manner basing it on scientific observations and logical reasoning. With an approach like that one must be prepared to change one’s conclusions, if conditions change or if it is demonstrated that the logic is flawed. Our concept of truth must always be questioned. It must never be like carved in stone.
Those who are religiously convinced of having found the Truth do not find it necessary to defend this "Truth" with rational arguments, which they anyway reject as being too restrictive. According to Huckabee and others it is anyhow not possible to understand God. His routes are inscrutable and it is impossible to navigate along such routes with the help of logical thinking. Instead, we shall have to rely on something that we neither can nor even want to understand. Within Christianity one refers to Jesus' words: "I am the way, the truth and the life". – For convinced believers this is sufficient. With them, it is difficult to discuss as they know already all they need to know. They have found the Truth. They know better. Is it not these people who are the real "Besserwissers"?
My problem with atheism and some of its proponents is not so much the self-confidence with which they trumpet their message but their alacrity. Sometimes it seems as if death and the anxiety people feel when facing it would not be so much to worry about. You can usually hear atheists express themselves in the following way: "We live only once in this wonderful world and only a short time. Therefore, let's not waste our valuable time to think of death and the time thereafter but on how best we can live our lives before we die."
This is an essentially rational way of thinking and not without wisdom. But what does one say to those who are afraid of dying and disappearing into the eternal oblivion? – That they should not to be afraid? That there is no life beyond death and therefore nothing to worry about? – For those who are afraid of hell, it may be comforting, but hardly for the others. Throughout history, many have struggled with their anxiety when faced with the atheistic perspective that all that awaits you at the end of life is death. Herbert Tingsten was one of those who openly declared his fear of dying, both on TV and in books and articles. Others have also dealt with the same subject, sometimes in an artistic way in film and poetry, like Ingmar Bergman, Pär Lagerkvist and others. Outside the public stage one does not usually speak about one’s fear of death. It is not a subject that lends itself very well for discussion at dinner parties. Nevertheless, many belabour it in silence.
For those who are convinced that there is a life after death and not afraid of ending up in hell the fear of dying should not be very strong. However, for many atheists, who do not believe in a continuation of life beyond death, the fear of their ultimate obliteration may be a big problem. Against this background, I find it strange that neither of Richard Dawkins, Sam Harris or Christer Sturmark is treating this problem more seriously in their respective books, "The God Delusion”, "End of Faith" and "Faith and Knowledge 2.0 ".
A lot can be said in favour of atheism, such as its contribution to the human intellectual emancipation and its struggle against religious repression in all its forms. Unlike some religions it has, however, no earthshakingly joyful message to deliver, no gospel. On the contrary, it has a rather sad outlook on what awaits us after death, namely nothing. This notion is based on a well developed skepticism, a kind of honesty in recognition of the fact that the incredible remains incredible regardless of the number of people who believe it and of the strength of their faith. Whilst the firm believer thinks he sees the "Truth", the atheist chooses to see it in the white of the eye.
As mentioned in the first chapter, the world's most eminent science community has taught us that the universe began to exist some 13.7 billion years ago. This may seem to most of us a whole eternity, but it is not. Eternity is longer. No one knows how much longer. The concept of eternity cannot be imagined. However, it is not impossible to imagine that there was a time also 13.8 billion years ago, or 13.9, or 14.0 etc. It is the opposite that is difficult to understand, namely that, according to the same scientists, there was no time at all before the Big Bang. Also, we do not know what caused the Big Bang. We are again faced with the old question why there is something rather than nothing?
What it was that triggered the process which began with the Big Bang is still an open question. This phenomenon cannot be explained with the help of scientific methods. Not yet at least, I may add. Thus, the subject leaves ample room for speculations in the truest sense of the word, for reflections, fantasies, dreams, etc. In this complete lack of knowledge no opinion is wrong, nor is anyone right and nothing can be proven. Some say that they do not know and abstain from speculating. Most people tend, however, to believe in some sort of primary power, a universal consciousness or a cosmic spirit. Many people choose to name this phenomenon God without worrying too much about who created him.
Another question is what kind of relation this primary power or God has to the universe as it is today. Does he carefully follow all that happens? Does he involve himself in the functioning of galaxies and nebulae? Does he even know where our earth is? In this scientific vacuum, there are enormous opportunities for everyone to develop his/her most imaginative concepts. Also here, there is no right or wrong, because nothing can be proven, nor disproven.
Similarly, we can ponder about ourselves. As previously discussed, we may with reasonable certainty assume that we exist. We may even go so far as assume that we live, as we are able to think. We have reason to believe that we have a free will with which we have evolved to unique creatures. Everyone has his/her own personality. All of us perceive ourselves as subjects saying "I" about ourselves and experience the world around us with all our senses. We remember. We have a consciousness. All this together, we may call our soul.
The physicist Paul Davies, who in several books dealt with the borderland between metaphysics and physics, says in his book "The Mind of God": “I cannot believe that our existence in the universe is just a twist of fate, a historical coincidence, a temporary spot of light in the cosmic drama. Our involvement is too intimate. The physical species Homo may not mean anything, but the existence of an awareness in any organism on any planet in the universe is certainly a fact of fundamental importance.”
It has been said that a person loses a few grams of her weight, when she dies. Is this the soul that leaves the deceased? I would find it hard to believe that, but the question remains - what happens with the "soul", when we die? Does our consciousness live on in a spiritual dimension or is it strictly tied up with our poor brain cells?
Is there, as Davies seems to suggest, a connection between an x-dimensional cosmic consciousness and the individual human immaterial soul? Here one may again imagine several scenarios, one more fantastic than the other. Everyone can create his/her own view of the world in precisely the way that suits him/her best. One can speculate as one may wish. No one is right, and none is wrong for nobody knows anything. All must be free to develop their own theories without pressure from any side, no matter how benevolent. This is the meaning of freedom of religion.
Noone needs to learn from others which theory or belief that is correct and which is wrong. This is patently absurd, because none can be based on verifiable scientific observations. It is not about reality but about dreams of life in other from us hidden dimensions. Here we can get no help from any theology, because there is no knowledge of God.
Each in freedom created religious belief is profoundly personal, shaped by the individual with a mix of thoughts, feelings, fears and desires, hopes and worries, spirituality, and poetry.
Any such belief may have meaning for the believer. It can bring comfort and provide a form of security. It harms noone but helps to legitimise a religious thinking that may often lead to serious problems. They occur, for example, when the believers work hard to convince others of the "Truth" they found, when such conversations exert pressures of different kinds, when they lead to indoctrination and violations of the freedom to form one’s own life stance. When faith does not remain a matter for the individual, when like-minded believers gather in sects, congregations and organized religions that demand strict loyalty of their members and have the power to control their behaviour, then there is a growing risk that those who wish to think freely or differently will no longer be tolerated. Then we can expect terror, other acts of violence and widespread religious repression.
I therefore believe: we need no preachers, no missionaries, no inquisitions, no Crusades, no holy wars, no occupation of sacred places, no religious repression – in short, we need no religious sects or religious communities. Nor do we need any organized religions. WE NEED NO RELIGIONS!
Religions have many rules. They restrict people's freedom and make life difficult for those who have to adapt. Here's a selection of such rules:
* Provisions on Muslim women's clothing restrict their freedom and tend to underscore their social inferiority in relation to men. About the status of women and their humiliation in Muslim environments we can learn a lot from several different sources. One of these is Aayan Hirsi Ali's book "The Caged Virgin: an Emancipation Proclamation for Women and Islam.
* Muslim men and religious male Jews must wear a beard. Orthodox Jewish men must have curly sidelocks in front of their ears and their wives have to cover their hair, when they are away from home or shave it off and wear a wig. Why this interference in strictly personal matters?
* Muslims and Jews must not eat pork, a prohibition which Christians have not accepted and why would they do that? Pork is a quite suitable kind of nourishment for humans. If due to ethical or other reasons one would prefer vegetarian food, then one will abstain from eating meat, but that would apply to all kinds of meat, not just pork
* Jehovah's Witnesses may not eat food made of blood such as blood-pudding.
* Mormons must not drink coffee or tea, nor may they smoke.
* Faithful Muslims must not drink wine or other alcoholic beverages.
* Religious rules do also regulate when and what to eat during the Christian and Jewish holidays and for Muslims during the month of Ramadan.
* Jewish and Muslim rules prescribe how animals should be slaughtered and in orthodox Jewish homes, one must not keep certain types of food in the same places as other kinds of food, nor must they be placed on the same table at the same time.
* What we can and cannot do during holidays must also be regulated and in orthodox Jewish circles such rules are taken very seriously.
* Less surprising is perhaps that Christian, Muslim and Jewish rules prescribe for the believers how they must pray, when they should stand up and sit down, when they should be on their knees, which way to turn themselves and how to bow.
* Noone must crack a joke or speak critically about Mohammed. Anyone doing that risks to be murdered by some dutiful islamist acting on behalf of an Ayatollah.
* In several religions, their authoritative representatives take a specific interest in interfering with people's sexual behaviours. This interest is, however, not primarily focused on the prevention of prostitution or trafficking. Other issues seem to be much more important, such as prohibition of adulterous relationships, homosexuality, the use of contraceptives, etc.
* The Witnesses of Jehovah must not accept to receive blood transfusions, even if they otherwise risk to die on the operation table. A long list of people who died for this reason, including many children, is published on http://www.ajwrb.org/about.shtml. Behind this Web page is a group that calls itself the associated Jehovah's Witnesses for Reform on Blood. They struggle to reform the official policy of the Witnesses.
In the foregoing I gave some examples of sectarian prohibitions and restrictions that limit the believers in their choices. This list could be made very much longer. It is difficult to understand what all these rules have to do with religion, except that the majority of the rules have origins in one or the other passage in some ancient scripture.
Preachers of religions do, however, not restrict themselves to prescribing what their members must not do. They also provide guidance on what they have to do to get into heaven, to arrive there quickly and safely as martyrs, to escape hell, to gain salvation and avoid damnation, to find the eternal truth and do God’s will.
As mentioned already, none of this is based on any knowledge of God and his will, because no such knowledge exists. In the eminent confusion of religious beliefs about God and on whose side he is, religions tend to lead to discord and rivalry amongst each other and there are similar trends also within the religions. Religions do not unite, they divide, which often leads to terrorism and religious persecutions. Therefore, I believe that a world without religions would be a freer and safer place to live in.
The professor of religion and baptist reverend Charles Kimball has written an interesting book entitled "When religion becomes evil" in which he examines how seemingly peaceful religions can become evil and threatening. Kimball points out that the following five characteristics may serve as alarm bells:
When religious leaders claim to possess the absolute truth
When they demand blind obedience
When they announce that time will soon be ended
When they let the goals justify the means and
When they declare holy war,
In spite of the fact that he fully understands the implications of the development he describes, namely oppression, mutilations, murders, terrorism and “holy“ wars, he does not believe that the fault lies with religions but with the human tendency to distort them.
However, those accused by Kimball to "distort" religions are those who go back to their origins, to the oldest and most genuine of all documents, to the historical foundations of religions, i.e. their most ancient scriptures. Through all our times people have been bickering about which religious interpretation is the one that is “true” and about who has distorted what. When it has proved impossible to peacefully convince “the others” of the "correct" doctrine, one has not hesitated to condemn, oppress, persecute, expel, torture, burn or beat to death those who "distorted" the faith, i.e. the "infidels." The history of religions is filled with countless "true" teachings and an equal number of "false" ones.
Against this bleak background I would like to conclude by quoting another poem by Pär Lagerkvist, also this from "Anxiety" which was published in 1916.
Here I wish to stay,
silent.
Here I will lower my head.
Holy spaces.
No human words are true.
Neither any words of God, I feel inclined to add.
måndag 16 augusti 2010
Världens Längsta Bokbord
Den 15 augusti anordnades Världens Längsta Bokbord som en del av Stockholms Kulturfestival. Det var roligt att vara med.
Stort tack till alla dem som köpte min bok eller kom fram för att diskutera ett tag.
Det vore kul att höra ifrån er igen.
Stort tack till alla dem som köpte min bok eller kom fram för att diskutera ett tag.
Det vore kul att höra ifrån er igen.
söndag 25 juli 2010
"Är vi beredda att älska juden och muslimen?"
I en artikel i DN med titeln ”Är vi beredda att älska juden och muslimen?” hävdar fyra företrädare för olika kristna sammanslutningar att det i Sverige ”finns en svag acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden”. Detta säger de bero på ”den svenska sekulariseringen och synen att religion enbart ses som en privat angelägenhet”.
Snarare är det väl så att dominerande religiösa samfund i alla tider valt att bekämpa andra trosriktningar. Den katolska inkvisitionen är bara ett av många exempel på religiös förföljelse av oliktänkande. Bland utvandrarna till Amerika under 1800-talet var det många som lämnade sina länder i Europa till följd av det förtryck som utövades av de statsunderstödda religionerna.
Tvärtom torde det vara så att den ”acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden” som vi har i Sverige i själva verket är ganska stor och att detta till stor del beror på landets internationellt sett långtgående sekularisering. I en god demokrati som den svenska är det högt i tak för olika livsåskådningar trots flera religiösa rörelsers avoga inställning till konkurrerande riktningar.
Det är inte helt lätt att i förstone förstå vad författarna Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn egentligen vill med sin artikel. En sak torde vara att främja en ökad acceptans för andra religiösa rörelser och då i första hand för judendomen och islam. Man kan förstås fråga sig varför just dessa ska skiljas ut som de mest behövande, varför inte författarnas önskan om en ökad tolerans i samma mån omfattar alla livsåskådningar, ja varför inte även sådana som inte är av religiös natur.
Författarnas plädoyer för ökad tolerans beträffande religiösa och kulturella yttringar är dock i högsta grad välkommen och deras öppna attityd gentemot judiska och muslimska trosutövare är lovvärd. Den är dock inte oproblematisk vilket visar sig i skärningen mellan religiöst grundade sedvänjor och allmänt accepterade värderingar i det numera sekulariserade svenska samhället. Ett exempel på detta är författarnas tillfredsställelse med domstolens beslut till förmån för den man som avskedats för att han av ”religiösa” skäl vägrat ta sin kvinnliga chef i hand av den enda anledning att hon är kvinna.
Ska vi verkligen tolerera - i betydelsen acceptera - ett sådant beteende? Är det rimligt att vi i religionsfrihetens namn bör bejaka och som författarna till och med välkomna den här mannens rätt till sitt ”avvikande religiösa” beteende. Bör vi inte i stället söka övertyga honom om det olämpliga i att här i landet fortsätta med sitt förolämpande beteende?
Ett annat exempel är författarnas ömmande för ortodoxa judars och muslimers behov av kött från djur som slaktats enligt religiös ritual och som innebär att man skär halsen av djuren med en lång kniv så att de får långsamt förblöda tills de förlorar medvetandet och dör. Denna form av djurplågeri är inte tillåten enligt svensk lag som föreskriver att djuren först ska bedövas innan de utsätts för slaktarens ”religiösa” ritual. Författarna visar på denna punkt en skrämmande undfallenhet inför grymma religiösa sedvänjor. Det centrala måste väl ändå vara att djuren utsätts för så lite lidande som möjligt.
I Sverige finns utrymme för många kulturer och många religioner men det finns bara en svensk lag och det är den som gäller. Det bör inte finnas särskilda regler för religiösa trosutövare lika lite som för människor med icke-religiösa livsåskådningar. Religiöst motiverade handlingar som strider mot svensk lag får inte accepteras i toleransens eller religionsfrihetens namn.
Den svenska demokratin grundar sig på ett antal medborgerliga fri- och rättigheter. Hit hör bl.a. lagar om
• yttrandefrihet som ger oss rätt att i tal och skrift eller på annat sätt, meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter eller känslor;
• informationsfrihet som ger oss rätt att ta emot och inhämta upplysningar;
• mötesfrihet som garanterar rätten att anordna möten av alla möjliga slag;
• demonstrationsfrihet som ger oss en principiell rätt att ordna demonstrationer på allmänna platser;
• föreningsfrihet som ger oss rätt att bilda föreningar.
Därtill kommer lagar till skydd för religionsfriheten. Med hänsyn till det heltäckande system av lagar som redan finns till skydd för våra demokratiska fri- och rättigheter kan det emellertid diskuteras om det verkligen behövs en särskild lag till skydd just för religioner och religionsutövning. Vad är det som sker inom religiösa samfund som inte redan är skyddat av de grund- och andra lagar som vår demokrati vilar på?
Om det finns sådana företeelser, riter och procedurer, bör vi nog fråga oss om dessa verkligen bör få förekomma? Ska vi exempelvis i religionsfrihetens namn acceptera att pojkar omskärs? Vi gör det ju inte ifråga om flickor.
Förekomsten av en särskild lag om religionsfrihet kan lätt uppfattas av religiösa människor och samfund, av myndigheter och människor i allmänhet som att det kan eller bör få finnas särskilda fri- och rättigheter för olika former av religionsutövning, även om de står i strid med svensk lag. Ju mer en sådan inställning brer ut sig till följd av en missvisad tolerans och förståelse för oacceptabla religiösa riter och normer, desto svårare blir det att försvara och fördjupa tanken bakom en sekulär stat.
Tyvärr är det just en sådan inställning som speglas i de fyras artikel under en lös täckmantel av tolerans och ekumenisk vidsyndhet.
--------------
Den kommenterade artikeln var införd i DN den 23 juli 2010.
Snarare är det väl så att dominerande religiösa samfund i alla tider valt att bekämpa andra trosriktningar. Den katolska inkvisitionen är bara ett av många exempel på religiös förföljelse av oliktänkande. Bland utvandrarna till Amerika under 1800-talet var det många som lämnade sina länder i Europa till följd av det förtryck som utövades av de statsunderstödda religionerna.
Tvärtom torde det vara så att den ”acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden” som vi har i Sverige i själva verket är ganska stor och att detta till stor del beror på landets internationellt sett långtgående sekularisering. I en god demokrati som den svenska är det högt i tak för olika livsåskådningar trots flera religiösa rörelsers avoga inställning till konkurrerande riktningar.
Det är inte helt lätt att i förstone förstå vad författarna Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn egentligen vill med sin artikel. En sak torde vara att främja en ökad acceptans för andra religiösa rörelser och då i första hand för judendomen och islam. Man kan förstås fråga sig varför just dessa ska skiljas ut som de mest behövande, varför inte författarnas önskan om en ökad tolerans i samma mån omfattar alla livsåskådningar, ja varför inte även sådana som inte är av religiös natur.
Författarnas plädoyer för ökad tolerans beträffande religiösa och kulturella yttringar är dock i högsta grad välkommen och deras öppna attityd gentemot judiska och muslimska trosutövare är lovvärd. Den är dock inte oproblematisk vilket visar sig i skärningen mellan religiöst grundade sedvänjor och allmänt accepterade värderingar i det numera sekulariserade svenska samhället. Ett exempel på detta är författarnas tillfredsställelse med domstolens beslut till förmån för den man som avskedats för att han av ”religiösa” skäl vägrat ta sin kvinnliga chef i hand av den enda anledning att hon är kvinna.
Ska vi verkligen tolerera - i betydelsen acceptera - ett sådant beteende? Är det rimligt att vi i religionsfrihetens namn bör bejaka och som författarna till och med välkomna den här mannens rätt till sitt ”avvikande religiösa” beteende. Bör vi inte i stället söka övertyga honom om det olämpliga i att här i landet fortsätta med sitt förolämpande beteende?
Ett annat exempel är författarnas ömmande för ortodoxa judars och muslimers behov av kött från djur som slaktats enligt religiös ritual och som innebär att man skär halsen av djuren med en lång kniv så att de får långsamt förblöda tills de förlorar medvetandet och dör. Denna form av djurplågeri är inte tillåten enligt svensk lag som föreskriver att djuren först ska bedövas innan de utsätts för slaktarens ”religiösa” ritual. Författarna visar på denna punkt en skrämmande undfallenhet inför grymma religiösa sedvänjor. Det centrala måste väl ändå vara att djuren utsätts för så lite lidande som möjligt.
I Sverige finns utrymme för många kulturer och många religioner men det finns bara en svensk lag och det är den som gäller. Det bör inte finnas särskilda regler för religiösa trosutövare lika lite som för människor med icke-religiösa livsåskådningar. Religiöst motiverade handlingar som strider mot svensk lag får inte accepteras i toleransens eller religionsfrihetens namn.
Den svenska demokratin grundar sig på ett antal medborgerliga fri- och rättigheter. Hit hör bl.a. lagar om
• yttrandefrihet som ger oss rätt att i tal och skrift eller på annat sätt, meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter eller känslor;
• informationsfrihet som ger oss rätt att ta emot och inhämta upplysningar;
• mötesfrihet som garanterar rätten att anordna möten av alla möjliga slag;
• demonstrationsfrihet som ger oss en principiell rätt att ordna demonstrationer på allmänna platser;
• föreningsfrihet som ger oss rätt att bilda föreningar.
Därtill kommer lagar till skydd för religionsfriheten. Med hänsyn till det heltäckande system av lagar som redan finns till skydd för våra demokratiska fri- och rättigheter kan det emellertid diskuteras om det verkligen behövs en särskild lag till skydd just för religioner och religionsutövning. Vad är det som sker inom religiösa samfund som inte redan är skyddat av de grund- och andra lagar som vår demokrati vilar på?
Om det finns sådana företeelser, riter och procedurer, bör vi nog fråga oss om dessa verkligen bör få förekomma? Ska vi exempelvis i religionsfrihetens namn acceptera att pojkar omskärs? Vi gör det ju inte ifråga om flickor.
Förekomsten av en särskild lag om religionsfrihet kan lätt uppfattas av religiösa människor och samfund, av myndigheter och människor i allmänhet som att det kan eller bör få finnas särskilda fri- och rättigheter för olika former av religionsutövning, även om de står i strid med svensk lag. Ju mer en sådan inställning brer ut sig till följd av en missvisad tolerans och förståelse för oacceptabla religiösa riter och normer, desto svårare blir det att försvara och fördjupa tanken bakom en sekulär stat.
Tyvärr är det just en sådan inställning som speglas i de fyras artikel under en lös täckmantel av tolerans och ekumenisk vidsyndhet.
--------------
Den kommenterade artikeln var införd i DN den 23 juli 2010.
fredag 9 januari 2009
Den knep-sluge Adaktusson
Lars Adaktusson har i ett par artiklar i Sv.D. den 3 och 17 december (*) attackerat Humanisterna vars medlemmar valt en icke-religiös livsåskådning. (Min användning av ordet "attackerat" är i enlighet med Adaktussons eget språkbruk). I dessa artiklar använde sig Adaktusson av flera debattekniska knep för att manipulera sina läsare.
Ett av dessa var att i en del av Humanisternas texter byta ut "religion" mot "kärlek". Enligt honom själv gjorde han det för att "illustrera hur människans inneboende och mest centrala behov i vetenskaplig mening kan vara omöjliga att bevisa". I själva verket var det väl så att han ville övertyga läsarna om att de som inte har en religiös tro är kärlekslösa fundamentalistiska ateister som saknar en andlig dimension. Eftersom de inte tror på någon religion kan de väl inte heller tro på kärleken? Det var nog så Adaktusson ville att hans budskap skulle uppfattas.
Ett annat av hans knep var att förleda läsarna till tron att Humanisterna inte vill bevara religionsfriheten, eftersom de inte anser att den behöver skyddas av en speciell lag utöver dem som redan finns. Till dessa hör lagar som värnar om rätten att tänka fritt, att få yttra sig och publicera sina tankar, att få samlas till möten och få sluta sig samman i församlingar och föreningar.
Vad är det de religiösa håller på med som inte omfattas av dessa fri- och rättigheter? Gäller det rätten till andefördrivning eller till att diskriminera kvinnor och homosexuella, eller rätten att utöva psykologisk terror mot religiöst avvikande eller att med hänvisning till synd och skam få skrämma människor att inte använda preventivmedel, eller rätten att till Guds ära och till försvar för den egna familjens heder slå ihjäl sin egen syster eller dotter för att hon haft ett sexuellt förhållande med en man hon älskar, eller gäller det rätten att....osv, osv? Vilka av alla dessa och andra religiöst funtade "rättigheter" är det den speciella lagen om religionsfrihet ska skydda?
Måste man beskyllas för att inte vilja värna om religionsfriheten för att man ifrågasätter behovet av en särskild lag för just denna frihet?
Ett tredje och likaså mycket vanligt knep är att som Adaktusson pådyvla sina motståndare uppfattningar som de inte har för att sedan angripa dessa i syfte att visa hur dumma, inskränkta, obegåvade, fundamentalistiska, kränkande, etc de är.
Adaktusson hävdar bland annat att Humanisternas budskap är att religionen är "roten till allt elände" och att "allting skulle vara bättre utan religiositet". Så är det ju inte. Var och en kan lätt inse att det finns mycket elände som beror på andra företeelser som exempelvis avund, girighet, maktbegär, m.m.
En del av "allt elände" har dock med säkerhet sina rötter i religiösa föreställningar och vanföreställningar. Det är knappast rätt att blunda för detta.
På en punkt är jag emellertid överens med Adaktusson. Liksom han tror jag det finns ett behov av att reflektera. Rubriken till den senare av hans artiklar säger att "den som saknar svar kan behöva reflektera". Jag skulle tro att detta i än högre grad gäller dem som tror sig ha färdiga och för all framtid giltiga svar på mänsklighetens eviga frågor.
Till den gruppen hör så kallade fundamentalister av olika slag. Kännetecknande för dem alla är att de grundar sina uppfattningar på för dem oantastliga fundament såsom Bibeln, Koranen, etc. Humanisterna som fäster stor vikt vid vetenskapliga rön anser exempelvis att arternas utveckling förklaras bättre av Darwin än av Bibeln. Likaså menar de att universums utveckling bättre förklaras genom vetenskapliga observationer än bibliska skapelseberättelser. Vetenskapliga landvinningar är dock inga "fundament" utan ständigt föremål för kritisk granskning, värderingar och omvärderingar, för att kunna tjäna som steg i en utveckling mot ökad förståelse av den värld vi lever i.
Genom att stämpla Humanisterna som fundamentalistiska söker Adaktusson bunta ihop icke religiösa människor med islamistiska och andra religiösa fundamentalister. Denna metod att misskreditera sina motståndare är ännu ett exempel på Adaktussons försåtliga knep.
(*) Adaktussons artiklar finns att läsa pǻ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2136717.svd och
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2212913.svd
Ett av dessa var att i en del av Humanisternas texter byta ut "religion" mot "kärlek". Enligt honom själv gjorde han det för att "illustrera hur människans inneboende och mest centrala behov i vetenskaplig mening kan vara omöjliga att bevisa". I själva verket var det väl så att han ville övertyga läsarna om att de som inte har en religiös tro är kärlekslösa fundamentalistiska ateister som saknar en andlig dimension. Eftersom de inte tror på någon religion kan de väl inte heller tro på kärleken? Det var nog så Adaktusson ville att hans budskap skulle uppfattas.
Ett annat av hans knep var att förleda läsarna till tron att Humanisterna inte vill bevara religionsfriheten, eftersom de inte anser att den behöver skyddas av en speciell lag utöver dem som redan finns. Till dessa hör lagar som värnar om rätten att tänka fritt, att få yttra sig och publicera sina tankar, att få samlas till möten och få sluta sig samman i församlingar och föreningar.
Vad är det de religiösa håller på med som inte omfattas av dessa fri- och rättigheter? Gäller det rätten till andefördrivning eller till att diskriminera kvinnor och homosexuella, eller rätten att utöva psykologisk terror mot religiöst avvikande eller att med hänvisning till synd och skam få skrämma människor att inte använda preventivmedel, eller rätten att till Guds ära och till försvar för den egna familjens heder slå ihjäl sin egen syster eller dotter för att hon haft ett sexuellt förhållande med en man hon älskar, eller gäller det rätten att....osv, osv? Vilka av alla dessa och andra religiöst funtade "rättigheter" är det den speciella lagen om religionsfrihet ska skydda?
Måste man beskyllas för att inte vilja värna om religionsfriheten för att man ifrågasätter behovet av en särskild lag för just denna frihet?
Ett tredje och likaså mycket vanligt knep är att som Adaktusson pådyvla sina motståndare uppfattningar som de inte har för att sedan angripa dessa i syfte att visa hur dumma, inskränkta, obegåvade, fundamentalistiska, kränkande, etc de är.
Adaktusson hävdar bland annat att Humanisternas budskap är att religionen är "roten till allt elände" och att "allting skulle vara bättre utan religiositet". Så är det ju inte. Var och en kan lätt inse att det finns mycket elände som beror på andra företeelser som exempelvis avund, girighet, maktbegär, m.m.
En del av "allt elände" har dock med säkerhet sina rötter i religiösa föreställningar och vanföreställningar. Det är knappast rätt att blunda för detta.
På en punkt är jag emellertid överens med Adaktusson. Liksom han tror jag det finns ett behov av att reflektera. Rubriken till den senare av hans artiklar säger att "den som saknar svar kan behöva reflektera". Jag skulle tro att detta i än högre grad gäller dem som tror sig ha färdiga och för all framtid giltiga svar på mänsklighetens eviga frågor.
Till den gruppen hör så kallade fundamentalister av olika slag. Kännetecknande för dem alla är att de grundar sina uppfattningar på för dem oantastliga fundament såsom Bibeln, Koranen, etc. Humanisterna som fäster stor vikt vid vetenskapliga rön anser exempelvis att arternas utveckling förklaras bättre av Darwin än av Bibeln. Likaså menar de att universums utveckling bättre förklaras genom vetenskapliga observationer än bibliska skapelseberättelser. Vetenskapliga landvinningar är dock inga "fundament" utan ständigt föremål för kritisk granskning, värderingar och omvärderingar, för att kunna tjäna som steg i en utveckling mot ökad förståelse av den värld vi lever i.
Genom att stämpla Humanisterna som fundamentalistiska söker Adaktusson bunta ihop icke religiösa människor med islamistiska och andra religiösa fundamentalister. Denna metod att misskreditera sina motståndare är ännu ett exempel på Adaktussons försåtliga knep.
(*) Adaktussons artiklar finns att läsa pǻ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2136717.svd och
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2212913.svd
fredag 14 november 2008
Svar på Tyrbergs inlägg
Kyrkoherde Tyrberg har gjort ett beaktansvärt försök att misskreditera de tankar som jag fört fram i min bok. Han har därvid använt sig av ett lika gammalt som oärligt knep att först tillvita motståndaren en rad klandervärda åsikter för att därefter angripa dessa i syfte att visa hur fel denne har. Därtill utnyttjar Tyrberg en annan ohederlig metod som heter "guilt by association" genom att hävda att det skulle råda någon sorts åsiktsgemenskap mellan mig och Bin Laden, en rent befängd tanke som knappast förtjänar ytterligare kommentarer.
Exempelvis har jag inte hävdat att "en värld utan Gud eller monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter". Eftersom jag inte tror att det finns någon Gud som styr och ställer här på jorden så kan jag inte heller tro att världen bleve bättre om Gud inte fanns. Världen är som den är, med eller utan Gud, och har genom årtusendena präglats av krig och konflikter. Däremot menar jag att vi i en värld utan religioner åtminstone haft en chans att slippa de krig och konflikter som orsakats av religiösa motsättningar och de är nog fler än vad Tyrberg tycks tro. - "Det upprörande med religionskrig", säger Tyrberg, "är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar". På den punkten är vi faktiskt överens.
Man kan fråga sig om vi verkligen behöver några religioner med hänsyn till allt elände de förorsakat eller medverkat till. Behöver vi en religiositet som organiseras i sekter, samfund och religioner som ständigt predikar att just deras Gud är den enda rätta? Jag tycker inte det och på den punkten är nog Tyrberg och jag inte särskilt ense.
I samma stycke där Tyrberg försöker klumpa ihop mig med Bin Laden anklagar han mig för att vilja bekämpa trosföreställningar, ett tema som han gärna återkommer till. På den sida i min bok som han hänvisar till skrev jag följande: "Jag tror att vidskepelse, magi, fördomar, religiösa dogmer och alla andra villfarelser bör bekämpas med hjälp av intellektuella och rationella resonemang och att vi därvid inte bör förtröttas".
Menar Tyrberg verkligen att vidskepelse, magi, fördomar och andra villfarelser är trosföreställningar? Vill han inte själv vara med om att bekämpa dessa företeelser med fredliga medel? Jag förmodar att Tyrberg vill slå vakt om de religiösa dogmerna, men på fyra av fem punkter hade jag faktiskt trott att vi kunnat vara överens.
För mig är begreppet "trosföreställning" något helt annat. Det är vad varje reflekterande människa utvecklar genom sitt ärliga sökande efter en förklaring till hur världen är som den är. Ett sådant sökande är högst personligt och kan leda till trosföreställningar av religiös natur med utrymme för övernaturliga fenomen som exempelvis gudar, änglar, häxor, paradis, helvete, själavandring, pånyttfödelse, etc, etc.
Vad Tyrberg verkar ha så svårt att acceptera är att samma slags sökande kan leda till trosföreställningar som inte lämnar något utrymme för religiösa fenomen.
Det bekymrar mig föga vad Tyrberg säger om att det skulle vara svårare att bevisa Guds inexistens än hans existens. Jag tror nämligen inte att det är detta det handlar om. För mig gäller det inte att "bevisa" vem som har "rätt" eller "fel" utan att var och en som så vill får utveckla en egen förståelse för världen omkring oss. Och denna värld omfattar hela universum och kanske mer därtill.
Jag tror att sökandet efter att i djupare mening förstå den värld vi lever i är viktigt för varje fritt tänkande människa liksom att utbyta tankar och idéer med andra, som nu med Tyrberg som jag hoppas känner på samma sätt även om jag inte kan uttrycka mig med samma intellektuella skärpa som Hedenius.
Tyrbergs påstående att kristna länge hävdat allas rätt att fritt formulera en tro är minst sagt tvivelaktigt. De kristna kyrkornas traditioner har ju främst gått ut på att hålla folk i "Herrans tukt och förmaning". Förföljelser av oliktänkande var snarare regel än undantag ända in på 1900-talet. Många var de som utvandrade till USA under 1800-talet för att de inte stod ut med det religiösa förtrycket i sina hemländer.
Likväl bröstar sig Tyrberg över "att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns!" - För det första kan påståendet ifrågasättas. För det andra är det väl så att den religionsfrihet vi åtnjuter i Europa inte beror på den kristna religionen utan på demokratins framväxt och dess främjande av människors frihet på många områden, däribland rätten att välja livsåskådning.
Tyrberg beskyller mig för att vara fundamentalist och undrar vilken kunskap jag menar mig ha fått av Gud för att kunna uttala mig så tvärsäkert i min bok. Svaret är naturligtvis att jag inte menar mig ha fått någon särskild kunskap av Gud, eftersom jag inte tror att det finns en Gud som förmedlar sådan kunskap. Kristna människor tror att Gud förmedlat viktig kunskap genom Bibeln. Därför går de ofta tillbaka till den boken för att läsa sig till vad Gud egentligen vill. Bibeln är den kristna religionens fundament.
För egen del tror jag att kunskap kan inhämtas på många sätt. Bibeln är en viktig källa till att förstå den kristna religionens uppkomst och de förhållanden som rådde under den tid den skrevs och dessförinnan. Det kan dock inte hjälpas att framställningen under de senaste 1700 åren hunnit bli rätt föråldrad och att det under tiden kommit fram en hel del annan intressant litteratur på de områden som behandlas i Bibeln.
En hel del av denna litteratur vilar på vetenskaplig grund och jag menar att det finns mycket i dessa modernare verk som är värt att ta del av i sökandet efter den egna livsåskådningen. Mot den bakgrunden kan man kanske fråga sig vem av oss som är den egentlige fundamentalisten.
Slutligen några ord om teologin som vetenskap. Tyrberg undrar om jag vet vad teologi är. Enligt vad jag minns från skolan består begreppet av de två grekiska orden theos (Gud) och logos (lära). Därav följer alltså att teologi är läran om Gud. Eftersom den bland religiösa människor vanligast förfäktade åsikten är den att Gud är outrannsaklig, hans vägar outgrundliga, hans handlingar obegripliga och att han verkar i det fördolda enligt en gudomlig plan som vi människor inte kan förstå, så är det med andra ord omöjligt att på vetenskaplig grund utveckla en lära om Gud. Härav följer att teologi inte kan vara en vetenskap, i varje fall med den angivna definitionen av begreppet teologi.
Till följd av den ökande sekulariseringen under 1900-talet gick man emellertid alltmer över till att kalla teologi för religionsvetenskap, vilket är helt logiskt. De vetenskapliga metoder som tillämpas inom ämnet historia kan man naturligtvis också använda inom ämnet religionshistoria. På liknande sätt kan man med vetenskapliga metoder studera religiösa yttringar och gudsföreställningar, men detta är ju något helt annat än en lära om Gud för någon sådan går inte att bygga på vetenskaplig grund.
Det är bra att Tyrberg läst min bok. Det är jag glad för. Det var bara synd att han skulle göra det på samma sätt som Fan, när han läser Bibeln.
Hans Christian Cars
Exempelvis har jag inte hävdat att "en värld utan Gud eller monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter". Eftersom jag inte tror att det finns någon Gud som styr och ställer här på jorden så kan jag inte heller tro att världen bleve bättre om Gud inte fanns. Världen är som den är, med eller utan Gud, och har genom årtusendena präglats av krig och konflikter. Däremot menar jag att vi i en värld utan religioner åtminstone haft en chans att slippa de krig och konflikter som orsakats av religiösa motsättningar och de är nog fler än vad Tyrberg tycks tro. - "Det upprörande med religionskrig", säger Tyrberg, "är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar". På den punkten är vi faktiskt överens.
Man kan fråga sig om vi verkligen behöver några religioner med hänsyn till allt elände de förorsakat eller medverkat till. Behöver vi en religiositet som organiseras i sekter, samfund och religioner som ständigt predikar att just deras Gud är den enda rätta? Jag tycker inte det och på den punkten är nog Tyrberg och jag inte särskilt ense.
I samma stycke där Tyrberg försöker klumpa ihop mig med Bin Laden anklagar han mig för att vilja bekämpa trosföreställningar, ett tema som han gärna återkommer till. På den sida i min bok som han hänvisar till skrev jag följande: "Jag tror att vidskepelse, magi, fördomar, religiösa dogmer och alla andra villfarelser bör bekämpas med hjälp av intellektuella och rationella resonemang och att vi därvid inte bör förtröttas".
Menar Tyrberg verkligen att vidskepelse, magi, fördomar och andra villfarelser är trosföreställningar? Vill han inte själv vara med om att bekämpa dessa företeelser med fredliga medel? Jag förmodar att Tyrberg vill slå vakt om de religiösa dogmerna, men på fyra av fem punkter hade jag faktiskt trott att vi kunnat vara överens.
För mig är begreppet "trosföreställning" något helt annat. Det är vad varje reflekterande människa utvecklar genom sitt ärliga sökande efter en förklaring till hur världen är som den är. Ett sådant sökande är högst personligt och kan leda till trosföreställningar av religiös natur med utrymme för övernaturliga fenomen som exempelvis gudar, änglar, häxor, paradis, helvete, själavandring, pånyttfödelse, etc, etc.
Vad Tyrberg verkar ha så svårt att acceptera är att samma slags sökande kan leda till trosföreställningar som inte lämnar något utrymme för religiösa fenomen.
Det bekymrar mig föga vad Tyrberg säger om att det skulle vara svårare att bevisa Guds inexistens än hans existens. Jag tror nämligen inte att det är detta det handlar om. För mig gäller det inte att "bevisa" vem som har "rätt" eller "fel" utan att var och en som så vill får utveckla en egen förståelse för världen omkring oss. Och denna värld omfattar hela universum och kanske mer därtill.
Jag tror att sökandet efter att i djupare mening förstå den värld vi lever i är viktigt för varje fritt tänkande människa liksom att utbyta tankar och idéer med andra, som nu med Tyrberg som jag hoppas känner på samma sätt även om jag inte kan uttrycka mig med samma intellektuella skärpa som Hedenius.
Tyrbergs påstående att kristna länge hävdat allas rätt att fritt formulera en tro är minst sagt tvivelaktigt. De kristna kyrkornas traditioner har ju främst gått ut på att hålla folk i "Herrans tukt och förmaning". Förföljelser av oliktänkande var snarare regel än undantag ända in på 1900-talet. Många var de som utvandrade till USA under 1800-talet för att de inte stod ut med det religiösa förtrycket i sina hemländer.
Likväl bröstar sig Tyrberg över "att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns!" - För det första kan påståendet ifrågasättas. För det andra är det väl så att den religionsfrihet vi åtnjuter i Europa inte beror på den kristna religionen utan på demokratins framväxt och dess främjande av människors frihet på många områden, däribland rätten att välja livsåskådning.
Tyrberg beskyller mig för att vara fundamentalist och undrar vilken kunskap jag menar mig ha fått av Gud för att kunna uttala mig så tvärsäkert i min bok. Svaret är naturligtvis att jag inte menar mig ha fått någon särskild kunskap av Gud, eftersom jag inte tror att det finns en Gud som förmedlar sådan kunskap. Kristna människor tror att Gud förmedlat viktig kunskap genom Bibeln. Därför går de ofta tillbaka till den boken för att läsa sig till vad Gud egentligen vill. Bibeln är den kristna religionens fundament.
För egen del tror jag att kunskap kan inhämtas på många sätt. Bibeln är en viktig källa till att förstå den kristna religionens uppkomst och de förhållanden som rådde under den tid den skrevs och dessförinnan. Det kan dock inte hjälpas att framställningen under de senaste 1700 åren hunnit bli rätt föråldrad och att det under tiden kommit fram en hel del annan intressant litteratur på de områden som behandlas i Bibeln.
En hel del av denna litteratur vilar på vetenskaplig grund och jag menar att det finns mycket i dessa modernare verk som är värt att ta del av i sökandet efter den egna livsåskådningen. Mot den bakgrunden kan man kanske fråga sig vem av oss som är den egentlige fundamentalisten.
Slutligen några ord om teologin som vetenskap. Tyrberg undrar om jag vet vad teologi är. Enligt vad jag minns från skolan består begreppet av de två grekiska orden theos (Gud) och logos (lära). Därav följer alltså att teologi är läran om Gud. Eftersom den bland religiösa människor vanligast förfäktade åsikten är den att Gud är outrannsaklig, hans vägar outgrundliga, hans handlingar obegripliga och att han verkar i det fördolda enligt en gudomlig plan som vi människor inte kan förstå, så är det med andra ord omöjligt att på vetenskaplig grund utveckla en lära om Gud. Härav följer att teologi inte kan vara en vetenskap, i varje fall med den angivna definitionen av begreppet teologi.
Till följd av den ökande sekulariseringen under 1900-talet gick man emellertid alltmer över till att kalla teologi för religionsvetenskap, vilket är helt logiskt. De vetenskapliga metoder som tillämpas inom ämnet historia kan man naturligtvis också använda inom ämnet religionshistoria. På liknande sätt kan man med vetenskapliga metoder studera religiösa yttringar och gudsföreställningar, men detta är ju något helt annat än en lära om Gud för någon sådan går inte att bygga på vetenskaplig grund.
Det är bra att Tyrberg läst min bok. Det är jag glad för. Det var bara synd att han skulle göra det på samma sätt som Fan, när han läser Bibeln.
Hans Christian Cars
Inlägg av kyrkoherde Johan Tyrberg
Pa 1950-talet var debatten het mellan intellektuella ateister och kristna. Idag har några ateister försökt blåsa liv i debatten genom att ge ut några böcker. I den nya debatten kan framför allt två saker noteras. Det första är att dessa nya böcker inte tillför debatten ny information. Det som säges har redan sagts, och bemötts. Det andra är att ateisrnen är en av de snabbast växande religionerna för närvarande. Visserligen fran en låg nivå. Beror detta på att man glömt debatten på 50-talet, och därför upplever den som ny och fräsch?
En av de senare böckerna i ämnet är TRO VETT VANVETT av Hans Christian Cars.
Hans Christian Cars samlar i boken fyra vänner med olika tro och samtalar om religion. Själv menar han att en värld utan Gud och monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter värd att eftersträva. Troligen skriver han så bara för att provocera, men bollen är i spel och det finns anledning att returnera...
Cars framstår i boken sam en djupt troende fundamentalistisk ateist. En märklig konsekvens av detta blir att när han påstår att alla monoteister har ett gemensamt ansvar för terrorhandlingar i någon guds namn faller det tillbaka på honom själv. Till skillnad från de flesta monoteister har han ju åsiktsgemenskap med de religiösa terroristerna, även om han inte själv förespråkar våld. Han står därmed egentligen människor som Usama bin Ladin nära i sin iver att "bekämpa" de läror han själv förnekar (se sid 158). Han talar visserligen om allas rätt att fritt formulera en tro - något sam kristna hävdat länge... märk att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns! Han lever emellertid inte själv efter detta i det att han enligt sin trosbekännelse vill just "bekämpa" trosföreställningar. Eftersom han själv förespråkar och propagerar för en trosföreställning gäller bekämpandet tydligen inte honom själv, och dem som tror som han. Han blir därmed den som äger sanningen och ska bestämma vad andra får tro. Det är just detta fundamentalister i alla trossammanhang vill, och varning brukar utfärdas mot dem som i likhet med Cars vill äga sanningen. Att han vill provocera bekännare av olika religioner även i relativt oväsentliga frågor, som t.ex. att han retar sig på att vissa inte vill äta griskött, blir mest lite löjligt, men också ett tecken på hans starka personliga engagemang för att sprida sin tro, alla ska tro som han.
Han talar om ateismen sam en självklarhet, men inser tydligen inte att det är ännu svårare för honom att bevisa icke existensen av en Gud, än det är för en teist att bevisa Guds existens. Ickeexistens är svårare att påvisa än existens. Han bortser helt ifrån sanningsbegreppet i religionerna och gör dem till subjektiva uttryck för känslor, viljor och drömmar - och ser troligen inte att ateismen är en av dessa religioner. Hans inkonsekvens är därmed påtaglig.
Han hävdar att utan religioner skulle vi ha fred i världen. Ett påstående han egentligen själv bevisar som verklighetsfrämmande i det att han påpekar att de värsta krigen i modern tid - de båda världskrigen under 1900-talet - saknar religiös grund. Jag skulle nog vilja hävda att om vi ser på alla stamkrig och gränstvister genom historien kommer vi att se att krigen med religiös grund är i minoritet. Det upprörande med religionskrig är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar! Det skulle vara spännade att se på motsatsen i ett historiskt perspektiv. Hur ofta förekommer det att krig utan religiös grund kommer till ett avslut på grund av ansträngningar av religiöst motiverat fredsarbete? Exempel är Dag Hammarskjöld, Röda korset/halvmånen etc. En värld utan religioner skulle inte vara en värld utan krig, möjligen skule det vara en värld utan fredsarbete.
Cars försöker argumentera utifrån moralen, och använder "barnet i isvaken" (se sid 89). "Barnet i isvaken" är berättelsen om hur en man ser ett barn i en isvak och drivs av sin spontana iver att hjälpa. Varje lidande människa i TV'n är ett barn i isvaken. Varför drivs vi inte att hjälpa då? Detta är ett nyttigt tankeexperiment om allas vårt ansvar, med det säger faktiskt inget om Guds existens. Kristnas aktivitet, eller inaktivitet säger överhuvud inget om huruvida Gud finns eller inte.
Pa sidan 171 påminner Cars om att det som inte finns, inte blir till av människors tro. "Det otroliga förblir otroligt oavsett hur många människor som tror det". Sant! Detta är ett av de få exemplen i boken på genomtänkt logik och objektivitet. Detta betyder ju naturligtvis också att det som finns, finns även om ingen tror det. Gud finns eller inte, oavsett min och Hans Christian Cars tro. Jag anser att tron på Gud har goda logiska grunder, han anser det inte. Ingen av oss påverkar emellertid Guds existens med vår tro.
Pa sid 176 nämner han att det inte finns någon vetskap om Gud. Det hävdar alla med tillägget att det inte går att veta något am Gud utom det Gud själv låter oss få veta. Det är just dessa källors tillförlitlighet det kan finnas anledning att diskutera och pröva med vetenskapliga metoder. Man kan inte undgå att undra vilken kunskap han menar sig ha fått av Gud för att kunna uttala sig så tvärsäkert...
Hans trosbekännelse på sidan 158 är intressant. Det mesta kan de flesta hålla med om, men en del måste jag ifrågasätta:
1. Han vill inte att någon ska drivas av skamkänslor. - Jag tror nog de flesta vill att den som stulit, men börjar känna skam över detta ska låta sig styras av dessa skamkänslor och återlämna det stulna. Skamkänslan kan i sig vara positiv, som en reaktion på att man gjort fel.
2. Han vill, som jag tidigare nämnt, "bekämpa" tro. Detta är en fundamentalistisk krigsförklaring som saknar varje uns av ödmjukhet, medmänsklig kärlek och humanism. Dessutom är detta inkonsekvent eftersom han själv bär på en tro.
Cars ställer vetenskap i motsats till teologi, Nu är ju teologi i själva verket en vetenskap som använder historiska, psykologiska, språkliga och andra metoder för att studera människors tro och de dokument man hänvisar till. Det är en vetenskap sam beskriver kyrkors och samfunds historia och utveckling med mera. Man frågar sig vilken vetenskapssyn Cars har. Kanske menar han att enbart naturvetenskap kan kallas riktig vetenskap? Hur är det då med andra humaniora vetenskaper som till exempel Nationalekonomi? Det är ju en vetenskap som en del brukar tycka är flummig och svårdefinierad. Det går i alla fall inte att med bibehållen vetenskaplig trovärdighet hävda att nationalekonomi är mer vetenskapligt än teologi. Då Cars genomgått forskarutbildningen i just nationalekonomi ställs hans vetenskapliga kompetens i tvivelaktig dager, eller vet han helt enkelt inte vad teologi är?
Det har hävdats att ingen ännu lyckats formulera en konsekvent hållbar ateism. HC Cars förstärker den uppfattningen. Inget nytt har tillförts samtalet om ateism sedan Hedenius blåste liv i den debatt på 1950-talet som självdog av brist på livaktigt innehåll. Det är förvisso intressant att Cars och andra nu gör ett nytt försök att börja där man slutade då. Tyvärr verkar det snarare som att man börjar där man då började, fast utan den intellektuella skärpa Hedenius visade.
Karlshamn 2008-10-07
Johan Tyrberg
En av de senare böckerna i ämnet är TRO VETT VANVETT av Hans Christian Cars.
Hans Christian Cars samlar i boken fyra vänner med olika tro och samtalar om religion. Själv menar han att en värld utan Gud och monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter värd att eftersträva. Troligen skriver han så bara för att provocera, men bollen är i spel och det finns anledning att returnera...
Cars framstår i boken sam en djupt troende fundamentalistisk ateist. En märklig konsekvens av detta blir att när han påstår att alla monoteister har ett gemensamt ansvar för terrorhandlingar i någon guds namn faller det tillbaka på honom själv. Till skillnad från de flesta monoteister har han ju åsiktsgemenskap med de religiösa terroristerna, även om han inte själv förespråkar våld. Han står därmed egentligen människor som Usama bin Ladin nära i sin iver att "bekämpa" de läror han själv förnekar (se sid 158). Han talar visserligen om allas rätt att fritt formulera en tro - något sam kristna hävdat länge... märk att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns! Han lever emellertid inte själv efter detta i det att han enligt sin trosbekännelse vill just "bekämpa" trosföreställningar. Eftersom han själv förespråkar och propagerar för en trosföreställning gäller bekämpandet tydligen inte honom själv, och dem som tror som han. Han blir därmed den som äger sanningen och ska bestämma vad andra får tro. Det är just detta fundamentalister i alla trossammanhang vill, och varning brukar utfärdas mot dem som i likhet med Cars vill äga sanningen. Att han vill provocera bekännare av olika religioner även i relativt oväsentliga frågor, som t.ex. att han retar sig på att vissa inte vill äta griskött, blir mest lite löjligt, men också ett tecken på hans starka personliga engagemang för att sprida sin tro, alla ska tro som han.
Han talar om ateismen sam en självklarhet, men inser tydligen inte att det är ännu svårare för honom att bevisa icke existensen av en Gud, än det är för en teist att bevisa Guds existens. Ickeexistens är svårare att påvisa än existens. Han bortser helt ifrån sanningsbegreppet i religionerna och gör dem till subjektiva uttryck för känslor, viljor och drömmar - och ser troligen inte att ateismen är en av dessa religioner. Hans inkonsekvens är därmed påtaglig.
Han hävdar att utan religioner skulle vi ha fred i världen. Ett påstående han egentligen själv bevisar som verklighetsfrämmande i det att han påpekar att de värsta krigen i modern tid - de båda världskrigen under 1900-talet - saknar religiös grund. Jag skulle nog vilja hävda att om vi ser på alla stamkrig och gränstvister genom historien kommer vi att se att krigen med religiös grund är i minoritet. Det upprörande med religionskrig är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar! Det skulle vara spännade att se på motsatsen i ett historiskt perspektiv. Hur ofta förekommer det att krig utan religiös grund kommer till ett avslut på grund av ansträngningar av religiöst motiverat fredsarbete? Exempel är Dag Hammarskjöld, Röda korset/halvmånen etc. En värld utan religioner skulle inte vara en värld utan krig, möjligen skule det vara en värld utan fredsarbete.
Cars försöker argumentera utifrån moralen, och använder "barnet i isvaken" (se sid 89). "Barnet i isvaken" är berättelsen om hur en man ser ett barn i en isvak och drivs av sin spontana iver att hjälpa. Varje lidande människa i TV'n är ett barn i isvaken. Varför drivs vi inte att hjälpa då? Detta är ett nyttigt tankeexperiment om allas vårt ansvar, med det säger faktiskt inget om Guds existens. Kristnas aktivitet, eller inaktivitet säger överhuvud inget om huruvida Gud finns eller inte.
Pa sidan 171 påminner Cars om att det som inte finns, inte blir till av människors tro. "Det otroliga förblir otroligt oavsett hur många människor som tror det". Sant! Detta är ett av de få exemplen i boken på genomtänkt logik och objektivitet. Detta betyder ju naturligtvis också att det som finns, finns även om ingen tror det. Gud finns eller inte, oavsett min och Hans Christian Cars tro. Jag anser att tron på Gud har goda logiska grunder, han anser det inte. Ingen av oss påverkar emellertid Guds existens med vår tro.
Pa sid 176 nämner han att det inte finns någon vetskap om Gud. Det hävdar alla med tillägget att det inte går att veta något am Gud utom det Gud själv låter oss få veta. Det är just dessa källors tillförlitlighet det kan finnas anledning att diskutera och pröva med vetenskapliga metoder. Man kan inte undgå att undra vilken kunskap han menar sig ha fått av Gud för att kunna uttala sig så tvärsäkert...
Hans trosbekännelse på sidan 158 är intressant. Det mesta kan de flesta hålla med om, men en del måste jag ifrågasätta:
1. Han vill inte att någon ska drivas av skamkänslor. - Jag tror nog de flesta vill att den som stulit, men börjar känna skam över detta ska låta sig styras av dessa skamkänslor och återlämna det stulna. Skamkänslan kan i sig vara positiv, som en reaktion på att man gjort fel.
2. Han vill, som jag tidigare nämnt, "bekämpa" tro. Detta är en fundamentalistisk krigsförklaring som saknar varje uns av ödmjukhet, medmänsklig kärlek och humanism. Dessutom är detta inkonsekvent eftersom han själv bär på en tro.
Cars ställer vetenskap i motsats till teologi, Nu är ju teologi i själva verket en vetenskap som använder historiska, psykologiska, språkliga och andra metoder för att studera människors tro och de dokument man hänvisar till. Det är en vetenskap sam beskriver kyrkors och samfunds historia och utveckling med mera. Man frågar sig vilken vetenskapssyn Cars har. Kanske menar han att enbart naturvetenskap kan kallas riktig vetenskap? Hur är det då med andra humaniora vetenskaper som till exempel Nationalekonomi? Det är ju en vetenskap som en del brukar tycka är flummig och svårdefinierad. Det går i alla fall inte att med bibehållen vetenskaplig trovärdighet hävda att nationalekonomi är mer vetenskapligt än teologi. Då Cars genomgått forskarutbildningen i just nationalekonomi ställs hans vetenskapliga kompetens i tvivelaktig dager, eller vet han helt enkelt inte vad teologi är?
Det har hävdats att ingen ännu lyckats formulera en konsekvent hållbar ateism. HC Cars förstärker den uppfattningen. Inget nytt har tillförts samtalet om ateism sedan Hedenius blåste liv i den debatt på 1950-talet som självdog av brist på livaktigt innehåll. Det är förvisso intressant att Cars och andra nu gör ett nytt försök att börja där man slutade då. Tyvärr verkar det snarare som att man börjar där man då började, fast utan den intellektuella skärpa Hedenius visade.
Karlshamn 2008-10-07
Johan Tyrberg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
