söndag 25 juli 2010

"Är vi beredda att älska juden och muslimen?"

I en artikel i DN med titeln ”Är vi beredda att älska juden och muslimen?” hävdar fyra företrädare för olika kristna sammanslutningar att det i Sverige ”finns en svag acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden”. Detta säger de bero på ”den svenska sekulariseringen och synen att religion enbart ses som en privat angelägenhet”.

Snarare är det väl så att dominerande religiösa samfund i alla tider valt att bekämpa andra trosriktningar. Den katolska inkvisitionen är bara ett av många exempel på religiös förföljelse av oliktänkande. Bland utvandrarna till Amerika under 1800-talet var det många som lämnade sina länder i Europa till följd av det förtryck som utövades av de statsunderstödda religionerna.

Tvärtom torde det vara så att den ”acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden” som vi har i Sverige i själva verket är ganska stor och att detta till stor del beror på landets internationellt sett långtgående sekularisering. I en god demokrati som den svenska är det högt i tak för olika livsåskådningar trots flera religiösa rörelsers avoga inställning till konkurrerande riktningar.

Det är inte helt lätt att i förstone förstå vad författarna Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn egentligen vill med sin artikel. En sak torde vara att främja en ökad acceptans för andra religiösa rörelser och då i första hand för judendomen och islam. Man kan förstås fråga sig varför just dessa ska skiljas ut som de mest behövande, varför inte författarnas önskan om en ökad tolerans i samma mån omfattar alla livsåskådningar, ja varför inte även sådana som inte är av religiös natur.

Författarnas plädoyer för ökad tolerans beträffande religiösa och kulturella yttringar är dock i högsta grad välkommen och deras öppna attityd gentemot judiska och muslimska trosutövare är lovvärd. Den är dock inte oproblematisk vilket visar sig i skärningen mellan religiöst grundade sedvänjor och allmänt accepterade värderingar i det numera sekulariserade svenska samhället. Ett exempel på detta är författarnas tillfredsställelse med domstolens beslut till förmån för den man som avskedats för att han av ”religiösa” skäl vägrat ta sin kvinnliga chef i hand av den enda anledning att hon är kvinna.

Ska vi verkligen tolerera - i betydelsen acceptera - ett sådant beteende? Är det rimligt att vi i religionsfrihetens namn bör bejaka och som författarna till och med välkomna den här mannens rätt till sitt ”avvikande religiösa” beteende. Bör vi inte i stället söka övertyga honom om det olämpliga i att här i landet fortsätta med sitt förolämpande beteende?

Ett annat exempel är författarnas ömmande för ortodoxa judars och muslimers behov av kött från djur som slaktats enligt religiös ritual och som innebär att man skär halsen av djuren med en lång kniv så att de får långsamt förblöda tills de förlorar medvetandet och dör. Denna form av djurplågeri är inte tillåten enligt svensk lag som föreskriver att djuren först ska bedövas innan de utsätts för slaktarens ”religiösa” ritual. Författarna visar på denna punkt en skrämmande undfallenhet inför grymma religiösa sedvänjor. Det centrala måste väl ändå vara att djuren utsätts för så lite lidande som möjligt.

I Sverige finns utrymme för många kulturer och många religioner men det finns bara en svensk lag och det är den som gäller. Det bör inte finnas särskilda regler för religiösa trosutövare lika lite som för människor med icke-religiösa livsåskådningar. Religiöst motiverade handlingar som strider mot svensk lag får inte accepteras i toleransens eller religionsfrihetens namn.

Den svenska demokratin grundar sig på ett antal medborgerliga fri- och rättigheter. Hit hör bl.a. lagar om
• yttrandefrihet som ger oss rätt att i tal och skrift eller på annat sätt, meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter eller känslor;
• informationsfrihet som ger oss rätt att ta emot och inhämta upplysningar;
• mötesfrihet som garanterar rätten att anordna möten av alla möjliga slag;
• demonstrationsfrihet som ger oss en principiell rätt att ordna demonstrationer på allmänna platser;
• föreningsfrihet som ger oss rätt att bilda föreningar.

Därtill kommer lagar till skydd för religionsfriheten. Med hänsyn till det heltäckande system av lagar som redan finns till skydd för våra demokratiska fri- och rättigheter kan det emellertid diskuteras om det verkligen behövs en särskild lag till skydd just för religioner och religionsutövning. Vad är det som sker inom religiösa samfund som inte redan är skyddat av de grund- och andra lagar som vår demokrati vilar på?

Om det finns sådana företeelser, riter och procedurer, bör vi nog fråga oss om dessa verkligen bör få förekomma? Ska vi exempelvis i religionsfrihetens namn acceptera att pojkar omskärs? Vi gör det ju inte ifråga om flickor.

Förekomsten av en särskild lag om religionsfrihet kan lätt uppfattas av religiösa människor och samfund, av myndigheter och människor i allmänhet som att det kan eller bör få finnas särskilda fri- och rättigheter för olika former av religionsutövning, även om de står i strid med svensk lag. Ju mer en sådan inställning brer ut sig till följd av en missvisad tolerans och förståelse för oacceptabla religiösa riter och normer, desto svårare blir det att försvara och fördjupa tanken bakom en sekulär stat.

Tyvärr är det just en sådan inställning som speglas i de fyras artikel under en lös täckmantel av tolerans och ekumenisk vidsyndhet.

--------------

Den kommenterade artikeln var införd i DN den 23 juli 2010.

11 kommentarer:

Emil Ems sa...

Hej Hans Christian!

Bara två reflexioner.

Den första berör frågan hur tolerant Sverige är gentemot olika religioner och deras utövning. Jag vill, som du, hävda att vi är klart mer toleranta än Europa i genomsnitt, för att inte tala om resten av världen. När jag dricker mitt kaffe på Söderhallens terrass och ser mig omkring, skönjer jag vid horisonten två torn, ett med halvmåne på och ett med en kyrktupp. Var annanstans i icke muslimska världen tillåts moskéer med MINARET mitt i stan? När jag var lärare vid Stockholms universitet på 70-talet hade vi en student som var ortodox jude. Han vägrade låta sig examineras på lördagar och fick extra tentamenstillfällen beviljade (tentafrågorna fick således konstrueras i två upplagor, varav en endast för honom).

Den andra berör frågan om det behövs en särskild religionsfrihetslag. Här tycker jag att man skall behålla den. Den är visserligen bara en transponering av vissa konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har skrivit under på, men den har en bra svensk vinkling adderad: religionsfrihet innebär inte bara rätten att utöva sin religion, den innebär också FRIHET FRÅN RELIGIONSTVÅNG, dvs förbud för staten att påtvinga oss en religion mot vår vilja.

Avslutningsvis tycker jag att extrema religionsutövare skall få vägra skaka hand med ”icke-troende” och få bära slöja på offentlig plats, så länge det inte hindrar offentlig maktutövning (t ex skall burka inte tillåtas i skola eller andra offentliga läroinstitut, eftersom läraren inte kan kommunicera med eleven ifråga på lämpligt sätt, och den bör avlägsnas på polisuppmaning ifall brottsmisstanke finns). Men det måste i så fall kombineras med t ex rätten att vägra anställning, ifall sådant extremt religionsbeteende hindrar eller försvårar yrkesutövning i anställningen ifråga. Socialarbetaren i det aktuella fallet skulle således inte ha avvisat mannen som vägrade skaka hand med henne, utan snarare informerat alla presumtiva arbetsgivare om hans idiosynkrasi.

Unknown sa...

Som alltid finner jag att ytterligheter sällan leder till något gott eller klargörande. Även om Platons dialoger ofta bygger på att renodla problemet för att få fram poängen.
Likväl anser jag som du, Hans Christian, att svensk lag ska gälla alla utan undantag som lever i Sverige. Likaså anser jag att varje människas frihet från religion/religiös tro lika väl som frihet till religion/religiös tro är fundamental för ett öppet och tolerant samhälle.
Så länge vissa kulturella/religiösa sedvänjor inte är förbjudna i svensk lag måste de tolereras. Därmed inte sagt att jag direkt vill förorda dem. Ej heller att jag avstår från att försöka via sedvanliga demokratiska vägar ändra dem.
Att lägga sig i människors klädsel är definitivt en integritetskränkning. Samtidigt måste alla acceptera att viss klädsel i vissa sammanhang är olämplig av hygieniska, juridiska eller andra skäl.
Halalslakt får inte bedrivas i Sverige utan bedövning. Att som exempelvis i Indien hälsa med sammanförda händer borde inte heller vara en stor fråga.
Men omskärelse av pojkar ter sig för mig ytterst tveksamt och av flickor helt oacceptabelt. I det förra fallet påstås det dock föreligga medicinska förmildrande omständigheter.
I hast
KG Lidström

HC sa...

Svar till Emil:
Tack för Din kommentar. I gengäld får Du här en från mig.
Om någon av religiösa skäl eller pga bacillskräck vägrar att ta andra människor i hand är det på sätt och vis begripligt men om denne någon är villig att skaka hand med andra, dock inte med kvinnor, då är det ett exempel på diskriminering som vi inte bör tolerera.

HC sa...

Svar till Karl-Gunnar:
Tack KG för Din kommentar.

Den klädsel saken gäller här är den heltäckande burkan som en del muslimska kvinnor bär av religiösa skäl eller tvingas bära av religiösa eller andra(!) skäl.

Tvånget att bära burka är svårt att komma till rätta med i varje enskilt fall. Genom att i lag förbjuda burkan kan man hjälpa de kvinnor som bär den av tvång att slippa bära den. Om deras män är tillräckligt rabiata finns dock risken att de i stället tvingar sina hustrur att stanna hemma.

Det finns alltså ingen enkel lösning på det här problemet som i många fall bottnar i ett religiöst förtryck av kvinnor, sannerligen inte det enda i sitt slag.

För- och nackdelar måste vägas mot varandra. För egen del ser jag det som så att fördelarna med ett föbud av burkan överväger nackdelarna.

Argumentet att samhället inte skulle få kränka människors integritet genom att lägga sig i, dvs föreskriva vissa regler för deras klädsel gäller inte i alla sammanhang. Du har själv pekat på en del situationer där samhället påbjuder viss klädsel. Skälen för detta är flera. Ett är att skydda medborgarna från att kränkas av somlig typ av klädsel eller brist på sådan. Exempelvis är det inte tillåtet att röra sig naken på gator och torg, eftersom detta av många uppfattas som stötande.

Det finns också de som störs av att inte kunna se ansiktena hos dem de möter på offentliga platser. Det inger dem en känsla av otrygghet.

HC sa...

Här är en kommentar från Ninni Cars-Höglund:

Jag håller helt med dig och jag blev oerhört förvånad över den artikel som de fyra skrev. Tanken att man i religionsfrihetens namn ska acceptera och stödja att kvinnor bär heltäckande slöjor och påstå att det är dom som vill ha det är ju bedrövligt. Och ska man också i religionsfrihetens namn acceptera hedersvåld, bara för att vi ska visa hur liberala vi är. Det är ju fruktansvärt motsägelsefullt.

sukarof sa...

Jag håller med om att det bör ifrågasättas ifall religion behöver särbehandlas. Jag vet att jag provocerar många när jag jämför religion med icke-religiösa intressen, men får aldrig någon förklaring till varför de inte kan jämställas. Det är bara rent allmänt "okunnigt" att fråga vad som skiljer dem åt. Varför skulle inte vilken annan personlig övertygelse som helst kunna jämställas med religiös övertygelse?

Eftersom det i debatten heter att de religiösa (kristna, judar och muslimer) inte är en enhetlig grupp och ibland påstås det till och med att det finns lika många tolkningar som det finns religiösa, så blir ju frågan väldigt naturlig tycker jag. Det blir lite förvirrande när religiösa är individer ena stunden när det passar, men sen när inga andra argument finns, då är de en enhetlig grupp plötsligt och ska särbehandlas.
Det skulle vara intressant och mer utvecklande för debatten om man var ärlig i sitt uppsåt, men framförallt att man använder sig av logik istället för att förirra sig i subjektiva känslor när man diskuterar.

Ta det här med kosher och halalslakt, ta kvinnor i hand, burkor, minareter och allt som man känner sig kränkt över när man inte får som man vill. Varför är dessa religionsrester ansedda som uttryck för religion som måste tillåtas därför?

Men stening, incest, mord osv anses vara något som bara ska ses historiskt "för att religionen utvecklas hela tiden och anpassats till den aktuella tiden"

Hur kommer det sig att man bara kan anpassa vissa saker till tidsandan medan andra saker anses vara huggna i sten? Man gör det lite bekvämt för sig genom att bara välja och vraka efter personligt tycke. Antingen är det som står i religionernas böcker guds ord eller så är det inte det. Eller menar man att gud någonstans sade att man får lägga till och ta bort vissa obehagliga saker ur religionen för att passa in i samtiden?

HC sa...

Svar till Varg i Veum:

Ja Du, det finns nog de som tycker att också jag är ganska duktig på att provocera. Varmt tack för Din kommentar. Jag känner mycket väl igen mig själv i många av de situation Du beskriver.

Ett par kommentarer vill jag lämna till Dina två sista stycken:

Om man tror att stening, incest och mord är något som endast hör historien till så är man illa informerad, mycket illa. Det var ju exempelvis inte så länge sedan som pressen skrev om ett internationellt upprop i syfte att stoppa stenandet av en kvinna.

Att "välja och vraka...bland det som står i religionernas böcker" är kanske inte en så dum idé när allt kommer omkring. I går såg jag en rubrik i DN om att någon borde se över det gamla testamentet. Det tyckte jag lät som en alldeles utmärkt idé, men tyvärr visade det sig vid en närmare genomläsning att det bara handlade om en privat vägledning inför framtida arvsskifte. Det tyckte jag var synd.

Tänk ändå om påven eller något kyrkomöte kunde utse någon eller några att se över det gamla testamentet för att rensa ut alla de gräsligheter som förekommer i detta uråldriga dokument. Det vore väl en Gudi behaglig gärning? Kanske något att stilla bedja om.

Samma ansats skulle med fördel kunna väljas också ifråga om koranen så att folk äntligen kan få reda på vad det faktiskt står och till och med förstå vad det står.

HC sa...

Här följer en kommentar från Eleonor Johansson:

Hej Hans Christian!

Jag är sedan länge medlem i Humanisterna och har med stor behållning läst Din bok "Tro Vett Vanvett".

Dina synpunkter ang inlägget "Är vi beredda att älska juden och muslimen" delar jag rakt av. Har egentligen svårt att se att det rent förnuftsmässigt skulle kunna finnas en annan uppfattning än den Du ger uttryck för!

Jag har sedan länge funderat mycket över varför de stora världsreligionerna gemensamt på ett nästan likvärdigt sätt nedvärderar och förtrycker kvinnor. De flesta nu existerande stora religioner kom ju till ungefär samtidigt (undantaget islam som kom lite senare och judendomen som kom tidigare) och innehåller nästan identiska kvinnoförtryckande texter. Varför? Finns det historiska förklaringar? Hur tänker Du angående religionsstiftarnas ursprungliga drivkrafter att skapa en samhällsordning byggd på ett köns maktstrukturer?

Jag ser fram emot ditt svar!

HC sa...

Hej Eleonor,

Först och främst stort tack för Din positiva kommentar.

Visst är det beklämmande att den uråldriga synen på kvinnans roll i samhället än i dag kommer till uttryck på så många olika sätt inom alla de religioner som Du nämner. Genom den betydelse som dessa religioner haft för den kulturella utvecklingen inom sina respektive geografiska områden har också samlevnaden och rollfördelningen mellan män och kvinnor kommit att starkt präglas av de texter som Du hänvisar till och inte minst av de tolkningar och utläggningar som gjorts och fortfarande görs av religiösa makthavare.

Jag har nyss läst en annons om en bok med titeln ”Hatar Gud kvinnor?”. Den är skriven av Ophelia Benson och Jeremy Stangroom och kommer i höst ut på Fri Tankes förlag. Det skulle kanske intressera Dig att läsa den.

HC sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
HC sa...

I sin utmärkta DN-artikel den 27 juli hänvisar integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni till Europakonventionen som bl a värnar om religionsfriheten. Konventionens artikel 9 beträffande tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet har följande lydelse:

”1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet; denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

2. Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.”

Enligt Sabuni sätter denna konvention ”tydliga gränser för religionsfriheten” som exempelvis rätten att fira gudstjänst. Den ger också alla rätt till en egen personlig övertygelse.

”Däremot, säger Sabuni, ger den inte någon allmän rätt att bete sig offentligt i enlighet med de regler som den egna religionen föreskriver. Rätten att utöva sin religion omfattar inte varje slag av handling som inspireras av en religion eller övertygelse. Det är också där gränsen går för vad som är diskriminering.”

Här är länken till Sabunis artikel: http://www.dn.se/debatt/finn-fem-fel-1.1143590