Kort om Humanism – en bok av Stephen Law

Den brittiske humanisten Stephen Law är bl a lektor i filosofi och huvudredaktör för tidskriften „Think“ som ges ut av „The Royal Institute of Philosphy“. För några år sedan skrev han boken ”Humanism: A very Short Introduction”. Den har nu översatts till svenska och getts ut av förlaget Fri Tanke med titeln ”Kort om Humanism”. Christer Sturmark har bett mig recensera boken på min blogg.

”Kort om Humanism” ger en i stort sett bra beskrivning av vad vi humanister menar med begreppet humanism. I de inledande avsnitten redovisar Law vad humanister som regel står för och ger en bra skildring av den humanistiska livsåskådningens utveckling från antiken till våra dagar.

Resten av boken ägnas främst åt att redovisa kända argument för och emot religion samt för och emot ateism. Enligt min mening har Law gjort ett relativt ärligt försök att lägga fram de olika argumenten och bryta dem mot varandra på ett någorlunda opartiskt sätt, men det rör sig inte om någon neutral jämförelse. Syftet är att redovisa och förklara humanismens idéer, dock utan att för den skull racka ner på religiösa föreställningar. Det är ett bra syfte.

I särskilda kapitel behandlas bl a frågan om Guds existens samt olika aspekter på moral, sekularism och meningen med livet.

Beträffande frågan om Guds existens tar Law upp det religiösa argumentet för att universum inte kan ha skapat sig självt och att det därför måste finnas en gudomlig skapare bakom dess tillkomst. Med samma resonemang hävdas det att alla former av liv, alla arter med sina specialiserade funktioner, ja hela vår värld och dess natur med all sin mångfald och komplexitet måste ha skapats av en intelligent kraft, en gud.

Få människor torde idag ha en annan mening om universums tillkomst än den förhärskande vetenskapliga teorin om ”Big Bang” som ska ha ägt rum för 13,7 miljarder år sedan, dvs vid den tidpunkt då tiden började. Förbluffande mycket kan man på vetenskapligt håll säga om det som därefter hände redan under den första sekunden, om hur materia bildades, galaxer skapades och solsystem uppstod med planeter som vår egen jord. – ”Det mest obegripliga med universum”, sa redan Einstein på sin tid, ”är att det går att begripa”.

Däremot har man inte kunnat säga någonting om tiden före Big Bang. Nu har emellertid Stephen Hawking i sin senaste bok hävdat att universum mycket väl kan ha skapat sig självt, vilket skulle bero på lagen om gravitation. Jag måste dock erkänna att denna tes gör mig lika lite klok som den om att universum skulle ha skapats av Gud. Om Gud skapade universum, hur skapades då Gud? Om lagen om gravitation ledde till en spontan skapelse av universum, hur kom då den lagen till?

För mig verkar det som om ingen av teorierna ger något slutligt svar på den urgamla frågan om varför det finns någonting i stället för ingenting. Någon vetskap om detta har vi inte och det förefaller ganska fruktlöst att spekulera. För egen del litar jag därför till följande citat av filosofen Ludwig Wittgentstein: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”.

Vad kan vi då säga om livets uppkomst och utveckling på jorden, detta sandkorn på en av rymdens otaliga vintergator? Finns det här några bevis på att det skulle finnas en gud? Flertalet torde vid det här laget ansluta sig till Darwins teori om arternas uppkomst, men fortfarande finns det trots allt många – särskilt i USA - som tror på kreationismen, dvs den bibliska skapelseberättelsen som säger att Gud skapade Adam och Eva samt alla djur och växter.

I sin kritik av kreationismen tar Law bl a upp den välkända frågan om hur det skulle kunna finnas en god och allsmäktig gud, trots att det finns så mycket lidande i världen. Den frågan har funnits med i religionsdebatten under många hundra år, dock utan att den fört till något allmänt accepterat svar. Man har bl a hänvisat till att Gud skulle ha gett människor fri vilja och därmed ”delegerat” till dem något av sin egen makt. Fri vilja förutsätter ju att man själv får fatta beslut och ta ansvar för dessa.

Men borde inte Gud ingripa om han ser att människor skadar sig själva och varandra på ett sätt som ingen god ”Fader” någonsin skulle acceptera ifall det gällde hans ”barn”? Kan en sådan Gud verkligen vara en god far? Kan han mena att priset för den fria viljan ska vara att hans barn får skylla sig själva om de beter sig så att de förorsakar väldiga lidanden? - Och hur är det med alla dem som faller offer för obotliga sjukdomar, naturkatastrofer, brand och andra olyckor? Dessa beror ju inte på människors inneboende ondska eller ansvarslösa handlingar. Varför låter Gud sådant ske om han är både god och allsmäktig? Kanske är han inte bäggedera, kanske bara god eller allsmäktig, eller ingendera! Kanske är den mest närliggande förklaringen att Gud inte finns. Somliga anser till och med att detta vore Guds bästa ursäkt.

Den av Darwin beskrivna evolutionen bygger på principen att de arter och individer som bäst anpassar sig till omgivningen har störst chanser att överleva. Lite förenklat kunde man också säga att det gäller att äta eller ätas. Den enes död, den andres bröd. Det är inte helt enkelt att förena denna princip med föreställningen om en alltigenom god skapare. Så varför då framhärda i tron att Gud skulle vara god? – ”De flesta skulle förstås betrakta hypotesen om en ond gud som absurd”, skriver Law. Varför det? Är inte tron på en god gud minst lika absurd?

Som svar på den frågan anför Law att han ”har svårt att betrakta tron på den traditionella monoteismens Gud som mer rimlig än tron på en ond gud, som förstås framstår som orimlig”. (Min kursivering). Med andra ord, bägge gudsföreställningarna är lika orimliga.

Beträffande människors moral behandlar Law den religiösa föreställningen att moralen skulle vara given av Gud. Hur kan vi göra det goda om vi inte tror på Gud? Moralen är absolut och icke religiösa personers åsikter i moralfrågor kritiseras ofta från religiöst håll för att vara ”relativistiska”. Lagen i form av de tio budorden är givna av Gud och dessa ska följas. Så kan det låta från människor med synnerligen stark religiös övertygelse, men inte heller dessa håller sig strikt till ”Guds ord” såsom de bl a återges i de tio budorden. Ett av dem är ”du skall inte döda”.

Enligt sin tolkning av detta budord kan sådana personer inte godta några som helst skäl till abort, medan andra som har en något vidare tolkning accepterar vissa skäl men inte andra. Medlemmar av bägge grupperna är dock vanligtvis ivriga förespråkare för dödsstraffet. De har heller inga problem med att skicka ut soldater i krig för att döda eller dödas.

Ett annat och något anekdotiskt exempel på relativistisk moral är ironiskt nog Moses eget handlande, när han kom ner från berget och såg hur hans följe hängav sig åt att dyrka en guldkalv? Som förste bärare av Guds bud slängde han stentavlorna på marken och uppdrog åt dem som samlades kring honom att gå ”igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och dräpen, vem I finnen”. Så skulle syndarna straffas. Innan dagens slut hade tretusen personer mördats.

Med detta vill jag inte säga att religiösa personer är omoraliska eller att de skulle vara mer eller mindre moraliska än humanister, men att också de har en relativistisk inställning till etik och moral. Vissa principer vill de hålla fast vid, andra kan de rucka på. Det är inte så mycket att säga om det för mänsklig moral är inte en gång för alla given. Vad som emellertid irriterar är när somliga religiösa människor ger skenheliga och arroganta uttryck för att deras moral skulle vara bättre än andras, eftersom den skulle komma från Gud.

De tio budorden må vara huggna i sten, men den mänskliga moralen är det sannerligen inte. Den har utvecklats under årtusenden och ständigt anpassats efter rådande omständigheter i syfte att värna det egna samhället i form av familj, släkt, stam, folk, by, land, rike, etc.
Vad som är rätt eller fel har människor i alla tider fått försöka komma överens om. Eller så har detta dikterats uppifrån utan särskilt goda resultat, i varje fall inte med hänsyn till rättvisa och rättssäkerhet.

Att inta en relativistisk hållning till frågor rörande moral innebär inte att man saknar moral, utan att man tar den på allvar. Den som helt förlitar sig på en fundamental ”sanning” avhänder sig möjligheten att söka sig fram till en egen ståndpunkt, en som man faktiskt kan motivera och därför också tro på.

Ordet sekulär är inte detsamma som icke-religiös, påpekar Law. Humanister förespråkar sekularism med vilket de menar att staten bör förhålla sig neutral till olika religiösa och icke-religiösa livsåskådningar. En sekulär stat kan alltså ha en övervägande religiös befolkning. Den humanistiska strävan efter sekularism syftar till att staten bör låta företrädare för religiösa och icke-religiösa lisvåskådningar utveckla sina samfund och organisationer på lika villkor. Åsiktsfrihet och likhet inför lagen är två av humanismens hörnpelare.

För humanister och förmodligen också många andra är det svårt att förstå varför religiösa samfund (eller ett visst sådant samfund som exempelvis i länder med övervägande katolsk befolkning) ska gynnas av staten med bidrag, skattemässiga lättnader eller andra avtalsmässiga fördelar som sammanslutningar med andra livsåskådningar inte får del av.

I ett av de sista kapitlen behandlar Law den till synes eviga frågan om meningen med livet. I sina försök att förklara den humanistiska inställningen förirrar sig Law in i för mig mycket egendomliga resonemang. Bland annat hävdar han att det inte skulle finnas ett officiellt ”humanistiskt svar”. Officiellt eller inte, men nog är det väl så att humanister tvivlar på att det skulle finnas någon övergripande gudomlig mening med universum eller livet på vår planet. Däremot menar vi att det står var och en fritt att själv bestämma vilken mening man ger åt sitt eget liv.

Law hävdar också att humanister skulle använda sig ”av ungefär samma kriterier som religiösa människor för att bedöma vilka liv som är och inte är meningsfulla”. Inte håller väl vi humanister på med att ranka människors liv med hänsyn till deras meningsfullhet. Tvärtom, en människas liv har i första hand mening för honom eller henne och den meningen kan bara individen själv bedöma. Människors liv har naturligtvis också mening för andra än dem själva men inte ankommer det på oss humanister att bedöma meningen med andra människors liv utifrån särskilda kriterier?

Sammanfattningsvis vill jag dock säga att Laws bok ger en god introduktion till humanismen som livsåskådning och de värden som förenar oss. Den som vill veta mer kan besöka de svenska humanisternas webbsida www.humanisterna.se och den europeiska humanistfederationens http://humanistfederation.eu/

Kort om Humanism – en bok av Stephen Law

Den brittiske humanisten Stephen Law är bl a lektor i filosofi och huvudredaktör för tidskriften „Think“ som ges ut av „The Royal Institute of Philosphy“. För några år sedan skrev han boken ”Humanism: A very Short Introduction”. Den har nu översatts till svenska och getts ut av förlaget Fri Tanke med titeln ”Kort om Humanism”. Christer Sturmark har bett mig recensera boken på min blogg.

”Kort om Humanism” ger en i stort sett bra beskrivning av vad vi humanister menar med begreppet humanism. I de inledande avsnitten redovisar Law vad humanister som regel står för och ger en bra skildring av den humanistiska livsåskådningens utveckling från antiken till våra dagar.

Resten av boken ägnas främst åt att redovisa kända argument för och emot religion samt för och emot ateism. Enligt min mening har Law gjort ett relativt ärligt försök att lägga fram de olika argumenten och bryta dem mot varandra på ett någorlunda opartiskt sätt, men det rör sig inte om någon neutral jämförelse. Syftet är att redovisa och försvara humanismens idéer, dock utan att för den skull racka ner på religiösa föreställningar. Det är ett bra syfte.

I särskilda kapitel behandlas bl a frågan om Guds existens samt olika aspekter på moral, sekularism och meningen med livet.

Beträffande frågan om Guds existens tar Law upp det religiösa argumentet för att universum inte kan ha skapat sig självt och att det därför måste finnas en gudomlig skapare bakom dess tillkomst. Med samma resonemang hävdas det att alla former av liv, alla arter med sina specialiserade funktioner, ja hela vår värld och dess natur med all sin mångfald och komplexitet måste ha skapats av en intelligent kraft, en gud.

Få människor torde idag ha en annan mening om universums tillkomst än den förhärskande vetenskapliga teorin om ”Big Bang” som ska ha ägt rum för 13,7 miljarder år sedan, dvs vid den tidpunkt då tiden började. Förbluffande mycket kan man på vetenskapligt håll säga om det som därefter hände redan under den första sekunden, om hur materia bildades, galaxer skapades och solsystem uppstod med planeter som vår egen jord. – ”Det mest obegripliga med universum”, sa redan Einstein på sin tid, ”är att det går att begripa”.

Däremot har man inte kunnat säga någonting om tiden före Big Bang. Nu har emellertid Stephen Hawking i sin senaste bok hävdat att universum mycket väl kan ha skapat sig självt, vilket skulle bero på lagen om gravitation. Jag måste dock erkänna att denna tes gör mig lika lite klok som den om att universum skulle ha skapats av Gud. Om Gud skapade universum, hur skapades då Gud? Om lagen om gravitation ledde till en spontan skapelse av universum, hur kom då den lagen till?

För mig verkar det som om ingen av teorierna ger något slutligt svar på den urgamla frågan om varför det finns någonting i stället för ingenting. Någon vetskap om detta har vi inte och det förefaller ganska fruktlöst att spekulera. För egen del litar jag därför till följande citat av filosofen Ludwig Wittgentstein: ”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”.

Vad kan vi då säga om livets uppkomst och utveckling på jorden, detta sandkorn på en av rymdens otaliga vintergator? Finns det här några bevis på att det skulle finnas en gud? Flertalet torde vid det här laget ansluta sig till Darwins teori om arternas uppkomst, men fortfarande finns det trots allt många – särskilt i USA - som tror på kreationismen, dvs den bibliska skapelseberättelsen som säger att Gud skapade Adam och Eva samt alla djur och växter.

I sin kritik av kreationismen tar Law bl a upp den välkända frågan om hur det skulle kunna finnas en god och allsmäktig gud, trots att det finns så mycket lidande i världen. Den frågan har funnits med i religionsdebatten under många hundra år, dock utan att den fört till något allmänt accepterat svar. Man har bl a hänvisat till att Gud skulle ha gett människor fri vilja och därmed ”delegerat” till dem något av sin egen makt. Fri vilja förutsätter ju att man själv får fatta beslut och ta ansvar för dessa.

Men borde inte Gud ingripa om han ser att människor skadar sig själva och varandra på ett sätt som ingen god ”Fader” någonsin skulle acceptera ifall det gällde hans ”barn”? Kan en sådan Gud verkligen vara en god far? Kan han mena att priset för den fria viljan ska vara att hans barn får skylla sig själva om de beter sig så att de förorsakar väldiga lidanden? - Och hur är det med alla dem som faller offer för obotliga sjukdomar, naturkatastrofer, brand och andra olyckor? Dessa beror ju inte på människors inneboende ondska eller ansvarslösa handlingar. Varför låter Gud sådant ske om han är både god och allsmäktig? Kanske är han inte bäggedera, kanske bara god eller allsmäktig, eller ingendera! Kanske är den mest närliggande förklaringen att Gud inte finns. Somliga anser till och med att detta vore Guds bästa ursäkt.

Den av Darwin beskrivna evolutionen bygger på principen att de arter och individer som bäst anpassar sig till omgivningen har störst chanser att överleva. Lite förenklat kunde man också säga att det gäller att äta eller ätas. Den enes död, den andres bröd. Det är inte helt enkelt att förena denna princip med föreställningen om en alltigenom god skapare. Så varför då framhärda i tron att Gud skulle vara god? – ”De flesta skulle förstås betrakta hypotesen om en ond gud som absurd”, skriver Law. Varför det? Är inte tron på en god gud minst lika absurd?

Som svar på den frågan anför Law att han ”har svårt att betrakta tron på den traditionella monoteismens Gud som mer rimlig än tron på en ond gud, som förstås framstår som orimlig”. (Min kursivering). Med andra ord, bägge gudsföreställningarna är lika orimliga.

Beträffande människors moral behandlar Law den religiösa föreställningen att moralen skulle vara given av Gud. Hur kan vi göra det goda om vi inte tror på Gud? Moralen är absolut och icke religiösa personers åsikter i moralfrågor kritiseras ofta från religiöst håll för att vara ”relativistiska”. Lagen i form av de tio budorden är givna av Gud och dessa ska följas. Så kan det låta från människor med synnerligen stark religiös övertygelse, men inte heller dessa håller sig strikt till ”Guds ord” såsom de bl a återges i de tio budorden. Ett av dem är ”du skall inte döda”.

Enligt sin tolkning av detta budord kan sådana personer inte godta några som helst skäl till abort, medan andra som har en något vidare tolkning accepterar vissa skäl men inte andra. Medlemmar av bägge grupperna är dock vanligtvis ivriga förespråkare för dödsstraffet. De har heller inga problem med att skicka ut soldater i krig för att döda eller dödas.

Ett annat och något anekdotiskt exempel på relativistisk moral är ironiskt nog Moses eget handlande, när han kom ner från berget och såg hur hans följe hängav sig åt att dyrka en guldkalv? Som förste bärare av Guds bud slängde han stentavlorna på marken och uppdrog åt dem som samlades kring honom att gå ”igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och dräpen, vem I finnen”. Så skulle syndarna straffas. Innan dagens slut hade tretusen personer mördats. 

Med detta vill jag inte säga att religiösa personer är omoraliska eller att de skulle vara mer eller mindre moraliska än humanister, men att också de har en relativistisk inställning till etik och moral. Vissa principer vill de hålla fast vid, andra kan de rucka på. Det är inte så mycket att säga om det för mänsklig moral är inte en gång för alla given. Vad som emellertid irriterar är när somliga religiösa människor ger skenheliga och arroganta uttryck för att deras moral skulle vara bättre än andras, eftersom den skulle komma från Gud.

De tio budorden må vara huggna i sten, men den mänskliga moralen är det sannerligen inte. Den har utvecklats under årtusenden och ständigt anpassats efter rådande omständigheter i syfte att värna det egna samhället i form av familj, släkt, stam, folk, by, land, rike, etc.

Vad som är rätt eller fel har människor i alla tider fått försöka komma överens om. Eller så har detta dikterats uppifrån utan särskilt goda resultat, i varje fall inte med hänsyn till rättvisa och rättssäkerhet.

Att inta en relativistisk hållning till frågor rörande moral innebär inte att man saknar moral, utan att man tar den på allvar. Den som helt förlitar sig på en fundamental ”sanning” avhänder sig möjligheten att söka sig fram till en egen ståndpunkt, en som man faktiskt kan motivera och därför också tro på.

Ordet sekulär är inte detsamma som icke-religiös, påpekar Law. Humanister förespråkar sekularism med vilket de menar att staten bör förhålla sig neutral till olika religiösa och icke-religiösa livsåskådningar. En sekulär stat kan alltså ha en övervägande religiös befolkning. Den humanistiska strävan efter sekularism syftar till att staten bör låta företrädare för religiösa och icke-religiösa lisvåskådningar utveckla sina samfund och organisationer på lika villkor. Åsiktsfrihet och likhet inför lagen är två av humanismens hörnpelare.

För humanister och förmodligen också många andra är det svårt att förstå varför religiösa samfund (eller ett visst sådant samfund som exempelvis i länder med övervägande katolsk befolkning) ska gynnas av staten med bidrag, skattemässiga lättnader eller andra avtalsmässiga fördelar som sammanslutningar med andra livsåskådningar inte får del av.

I ett av de sista kapitlen behandlar Law den till synes eviga frågan om meningen med livet. I sina försök att förklara den humanistiska inställningen förirrar sig Law in i för mig mycket egendomliga resonemang. Bland annat hävdar han att det inte skulle finnas ett officiellt ”humanistiskt svar”. Officiellt eller inte, men nog är det väl så att humanister tvivlar på att det skulle finnas någon övergripande gudomlig mening med universum eller livet på vår planet. Däremot menar vi att det står var och en fritt att själv bestämma vilken mening man ger åt sitt eget liv.

Law hävdar också att humanister skulle använda sig ”av ungefär samma kriterier som religiösa människor för att bedöma vilka liv som är och inte är meningsfulla”. Inte håller väl vi humanister på med att ranka människors liv med hänsyn till deras meningsfullhet. Tvärtom, en människas liv har i första hand mening för honom eller henne och den meningen kan bara individen själv bedöma. Människors liv har naturligtvis också mening för andra än dem själva men inte ankommer det på oss humanister att bedöma meningen med andra människors liv utifrån särskilda kriterier?

Sammanfattningsvis vill jag dock säga att Laws bok ger en god introduktion till humanismen som livsåskådning och de värden som förenar oss. Den som vill veta mer kan besöka de svenska humanisternas webbsida www.humanisterna.se och den europeiska humanistfederationens http://humanistfederation.eu/

Jag hjärnan

I senaste numret av SANS (4/2011) publicerades ett utdrag från Susan Blackmores bok ”Kort om medvetandet”. I detta diskuterar Blackmore frågan om ”vem eller vad är jag?”. Hon menar att ett svar som ”jag är min hjärna” inte är tillräckligt, eftersom ingen upplever sig som om man vore sin egen hjärna. Det har hon säkert rätt i men vad vi ”upplever” måste inte alltid vara vad som faktiskt är.

Mycket av det som sker omkring oss kan uppfattas på ett visst sätt av en person men på ett helt annat sätt av någon annan, även om de varit med om och ”upplevt” samma sak. De kan också vara hundraprocentigt eniga om vad de ”upplevt” men ändå ha helt fel. Ett paradexempel på detta är vår upplevelse av att solen går upp i öster och ner i väster. Likväl är det så att solen faktiskt står stilla, medan jord rör sig. Det vet vi numera men för femhundra år sedan vara alla övertygade om att deras upplevelser av att solen roterade kring jorden var korrekta. Ändå var de felaktiga.

Mot den här bakgrunden är det inte självklart att en ståndpunkt måste vara fel för att den inte överensstämmer med våra egna eller andras upplevelser. Man måste alltså inte föreställa sig att något djupt obegripligt, mystiskt och svåråtkomligt ligger bakom begreppen ”jag” och ”medvetande”. Enkla svar på till synes komplicerade frågor kan mycket väl vara riktiga. Jorden rör sig faktiskt, även om vi inte upplever det så.

Pseudopsykologiskt spekulerande kring frågan om vad medvetandet är och hur det kommer sig att var och en av oss upplever sig själv som ”jag” kan naturligtvis ha sitt intresse. Man kan också spekulera i hur man varit om man levt i en annan tid under andra omständigheter och fötts av andra föräldrar. Skulle jag då varit en annan och hur hade jag i så fall varit? Sådant fantiserande leder oss in absurdum för om jag inte varit den jag är, hade jag heller inte varit någon annan för jag är det som finns, förekommer och pågår i den hjärna som finns i mitt huvud.

Varför uttrycker jag mig så konstigt? - ”Hjärna som finns i mitt huvud”, det är väl detsamma som ”min hjärna” skulle nog de flesta säga, men så är det inte. Enligt min mening finns det inget ”jag” som äger ”min” hjärna. Det är hjärnan som är jag och som till sitt förfogande har en kropp försedd med sensorer av olika slag (öron, ögon m fl) och operativa system som ben, armar och inre organ för att förse hjärnan med det den behöver för att kunna tänka, känna, drömma, fantisera, m m. Samt för att utföra rörelser och förmedla sig med omvärlden.

Det finns inget ”jag” som styr hjärnan. Den styr sig själv och de fysiska funktioner den förfogar över. Hur den gör detta är ett ytterst spännande forskningsfält.

Skulle då det här betyda att vi bara är ett slags robotar? - Inte alls. Vad som händer i människohjärnor är oerhört många och simultant pågående processer. Information i form av data forslas på miljarder olika vägar från en plats till en annan, processas, värderas, väljs eller förkastas, minns eller glöms, i ett oerhört komplicerat system och på ett i det närmaste helt oförutbestämbart sätt.

Dessa processer kan vi kalla tankar, fantasier, drömmar och känslor, som ger oss upplevelser av smärta, sorg, lycka, välbefinnande m m. Allt detta sker i hjärnan. Om vi skadar foten, gör det ont. Om vi kapar av den onda foten, gör det fortfarande ont. I foten? – Nej, i hjärnan som projicerar det onda till foten för det är därifrån signalerna kom och som hjärnan uppfattade som smärta. Det är i hjärnan vi upplever smärtan – även den icke fysiska – inte i hjärtat eller någon annan kroppsdel. Detta kan nog de allra flesta hålla med om. Det är heller inte så konstigt för det är hjärnorna som sitter i våra huvuden som är vi och om våra kroppar skadas är det vi som upplever att det gör ont.

På alla andra områden än inom kirurgin är hjärnans förmåga att uppleva smärta en förutsättning för vår överlevnad. Smärtan signalerar fara. Ju större och omedelbarare fara, desto större smärta. Råkar vi få handen i elden rycker vi genast tillbaka den. Hjärnan agerar blixtsnabbt för att rädda ett av sina viktigaste verktyg. Det som flertalet skulle kalla ”jag” har inte tillfrågats. Hjärnan har agerat snabbt, utan att tänka och på eget bevåg.

I andra situationer har hjärnan mer tid att överlägga med sig själv, att väga för- och nackdelar med olika tillvägagångssätt. Hjärnan tänker, jag tänker. Vi tänker. Vi tänker på exakt samma sätt. Hjärnan är jag. Jag är hjärnan. Vari skulle skillnaden bestå?

Skulle nu detta vara att degradera människan till den gråa, mjuka massa som sitter i hennes skalle? Är det som ovan sagts ett uttryck för en materialistisk livssyn? – Nej, inte alls. Tvärtom. Det är att bejaka det faktum att vi är våra tankar, våra minnen, våra värderingar, våra känslor, våra fantasier och vanföreställningar samt allt annat som ryms och dväljs i de hjärnor som är vi.

Det är att bejaka föreställningen att en människa i allt väsentligt är en spirituell eller om man så vill andlig varelse med förmåga att tänka, känna, lida, älska, osv. Det är dessa processer som tillsammans utgör livet. Att bejaka denna föreställning är alltså att bejaka livet.

Människans kropp är av inget annat värde än att tjäna hjärnans intressen och behov. Detta tycks vi alla vara överens om med undantag för ett fåtal kannibaler. För när hjärnan slocknat vad gör man då med det som är kvar av vår kropp? Den bränns eller grävs ner.

Är det då så svårt att tänka sig att det vid sidan om hjärnan inte skulle finnas ett ”jag”, att hjärnan inte skulle ha ett ”jag” att konsultera? Det är det säkerligen för många. Man kan naturligtvis fråga sig hur hjärnan själv kan skilja mellan rätt och fel. Vad är samvetet och var sitter det? – Svaret är lika enkelt som frågorna är svåra. Samvetet är uttryck för vars och ens grundläggande värderingar som formats genom intryck och egna reflexioner. Allt detta finns i hjärnan. Var skulle det annars finnas?

För religiösa människor är frågan om samvetet naturligtvis mycket mera komplicerad än så, men det kan jag inte förklara. Det får jag lämna till dem. - Vad som är allra svårast för många med det jag ovan sagt är nog ändå den närliggande slutsatsen att mänskligt liv består av de processer m.m. som sker i hjärnan och därför beror av att denna kan fungera. När så inte längre är fallet, när varje form av hjärnprocess upphört och hjärncellerna dött, då är också livet slut. Även detta är rätt allmänt vedertaget, men frågan om livet efter döden är ingalunda död. Vad händer med mig, med mitt ”jag”, min ”själ”?

De processer som sker i en levande mänsklig hjärna är av andlig, spirituell, icke-materiell natur. Varje människas minnen, tankar, värderingar, förhoppningar, osv tagna tillsammans utgör hennes personlighet. Om man vill, kan man kalla denna hennes själ. Så länge hjärnan fungerar, finns denna ”själ” som naturligtvis också kan förändra sig över tiden. Men på vilken grund kan vi hävda att den skulle vara tidlös?

En levande mänsklig hjärna kan frambringa oerhört mycket av såväl andlig som konkret natur, exempelvis i form av konstverk av olika slag. Den kan skapa mycket gott men också mycket ont. Sådant är livet. Men i alla sina abstrakta processer och funktioner är varje hjärna beroende av sina kemo-fysio-biologiska förutsättningar i form av miljarder synapser, neuroner, hjärnceller m m förknippade med varandra på ett ännu så länge i huvudsak outforskat sätt.

Liv är det som utspelar sig i en hjärnas processer, i hennes tankar, känslor, m m. - Cogito et amo, ergo vivo. Och det är jag hjärnan som lever och upplever, inte något ”jag” vid sidan om, som på något mystiskt sätt skulle kunna frigöra sig från de fjättrar som begränsar hjärnans andliga processer och aktiviteter och vandra iväg på eget håll, när hjärnan slutat fungera.

När man upphört att föreställa sig ett ”jag” som skulle vara något annat eller något förmer än hjärnan, då blir begreppet ”medvetande” betydligt mindre obegripligt. Det som inte finns i hjärnan är vi omedvetna om. Det allra mesta av det som hjärnan tagit till sig hålls inte aktuellt utan skjuts undan eller förträngs men finns likväl kvar i hjärnans ”undermedvetna”. Härifrån kan det eventuellt medvetet lyftas fram till eller ändå flyta upp bland sådant som hjärnan för närvarande arbetar med. När hjärnan får en knock-out eller sövs ner av en narkosläkare blir den medvetslös. Behöver det vara så mycket svårare än så?

Ja, naturligtvis. Om man är hjärnforskare och söker utröna hur hjärnan arbetar, hur tankar ”föds”, hur intryck tas emot, sorteras, värderas och kombineras i relation till andra intryck och egna tankar, hur värderingar skapas och känslor m.m. Allt detta är ju oerhört komplicerat och fantastiskt fascinerande utan att vara mystiskt. Men när medvetandet kommer på tal, verkar det nästan alltid som om det skulle vara något mystiskt med det.

För egen del tror jag att flertalet av oss ganska väl vet vad vi är medvetna om men är tämligen osäkra på vad som finns i vårt undermedvetna. Kanske är det denna osäkerhet som lockat många till att se något mystiskt med själva medvetandet och därtill något övernaturligt, bl a till stöd för religiösa föreställningar om att det skulle finnas något slags universellt medvetande.

Dalai Lama on Religion, Ethics and Secularism

A new book with the title “Beyond Religion” was published a few months ago by Dalai Lama. It is worth noting that also this deeply religious and highly respected man has now come to the conclusion that “religion alone is no longer adequate as a basis for ethics”. Thus, he sees a need to go beyond religion in order to find the kind of ethical awareness and inner values that can be embraced by all and not be depending on religion. Here follows an excerpt from Dalai Lama’s introduction to his book.

“……for all its benefits in offering moral guidance and meaning in life, in today’s secular world religion alone is no longer adequate as a basis for ethics. One reason for this is that many people in the world no longer follow any particular religion. Another reason is that, as the peoples of the world become ever more closely interconnected in an age of globalization and in multicultural societies, ethics based in any one religion would only appeal to some of us; it would not be meaningful for all….     ….any religion-based answer to the problem of our neglect of inner values can never be universal, and so will be inadequate. What we need today is an approach to ethics which makes no recourse to religion and can be equally acceptable to those with faith and those without: (i.e.we need) a secular ethics.

……….

I am confident that it is both possible and worthwhile to attempt a new secular approach to universal ethics. My confidence comes from my conviction that all of us, all human beings, are basically inclined or disposed toward what we perceive to be good…… We are all, by nature, oriented toward the basic human values of love and compassion.

………..

……the reality of the world today is that grounding ethics in religion is no longer adequate. This is why I believe the time has come to find a way of thinking about spirituality and ethics that is beyond religion.”

Needless to say that I very much welcome this approach. What about you?

You can find the complete introduction at this link.
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2011/12/dalai-lamas-introduction-to-his-new.html

Das Papstkreuz - Fortsetzung

Am 5. Dezember veröffentlichte Der Standard diesen Artikel:
http://derstandard.at/1322872918416/Donaupark-Anzeige-gegen-Sanierung-des-Papstkreuzes-in-Wien

Steuergelder der Wiener für die Katholische Kirche

Wie „Die Presse“ heute am 26. November berichtet, wird das sogenannte Papstkreuz eben wiederhergerichtet. Die Kosten dafür betragen etwa 220.000 Euro. Dieser Betrag sollen die Erzdiözese und die Stadt Wien unter sich teilen. Warum? Warum soll sich die Stadt Wien mit Geldern ihrer Steuerzahler an die Reparatur und Wiederherrichtung eines religiösen Monuments finanziell beteiligen?

Das Kreuz wurde erstmals für den Besuch vom Papst Johannes Paul II. im Jahre 1983 errichtet. Es kann also kaum schon einen kulturhistorischen Wert haben? In Zeiten in denen man überall von der Notwendigkeit redet,  die öffentlichen  Schuldenbergen zu reduzieren, ist es erstaunlich, dass die Stadt nicht die Chance nutzt, sich eine Ausgabe von etwa  110.000 Euro zu sparen, eine Ausgabe, die eigentlich nur der Propaganda der Katholischen Kirche dient.

LGBT people in the Commonwealth

You are kindly invited to take note of the following good news:

The President of European Humanist Federation, Mr. David Pollock, wrote on 4 October 2011 to Kamalesh Sharma, Secretary General of the Commonwealth, as follows:

"Please do your best to ensure that the appalling persecution of LGBT people is placed on the agenda for the Commonwealth Conference later this month.

CHOGM [Commonwealth Heads of Government Meeting] should mandate:

 -  Decriminalisation of homosexuality

 -  Laws to prohibit discrimination based on sexual orientation and gender identity

 -  Protection of LGBT people from hate crimes by full enforcement of legislation against threats and violence

 -  Government consultation and dialogue with LGBT organisations".

We received an acknowledgement next day:

"The Commonwealth Secretary-General, Mr Kamalesh Sharma, has asked me to thank you for your e-mail of 4 October 2011 and writing of your concerns. I can assure you that your views have been taken carefully into account. And in his opening address to the conference on 25 October, he came out with a clear statement in support of LGBT rights. The Commonwealth Secretary-General said:

"We recall the 2009 Affirmation of Commonwealth Values and Principles, which includes a clear commitment to tolerance, respect and understanding. This means we embrace difference, and that includes sexual identity. Discrimination and criminalisation on grounds of sexual orientation is at odds with our values."

It remains to be seen how much this welcome and unambiguous declaration will affect the situation in countries being part of the Commonwealth.