söndag 13 februari 2011

Är idén bakom ”multikulti” verkligen död?

I oktober förklarade Angela Merkel att försöket med ”multikulti” misslyckats. - ”Multikulti ist tot!” sa hon. Därmed solidariserade hon sig med CSU-ledaren Seehofer som hävdat att man i första hand måste värna om den tyska kulturen.

I början av februari pekade Englands David Cameron ut multikulti-ansatsen som orsaken till landets problem med radikala islamister och efterlyste en starkare nationell identitet. ”Vi behöver mindre av passiv tolerans”, sa han, ”och en mycket aktivare och muskulösare liberalism”.

I Frankrike förkunnade Nicolas Sarkozy helt nyligen i TV att ”multikulti” misslyckats. - ”Vi har brytt oss mer om våra invandrares kultur än om vår egen”, sa han. Liksom Cameron riktade även han in sig på det växande muslimska inslaget. - ”Våra muslimska medborgare”, sa han, ”ska kunna utöva sin religion men det kan bara handla om en fransk islam, inte om en islam i Frankrike”. - Kanske vände sig Sarkozy med de orden mot den tyske presidenten Christian Wulff som bara två veckor före Merkels angrepp på ”multikulti” förklarat att också islam hörde till Tyskland?

Håller verkligen idén bakom ”multikulti” på att avlivas i Europa? Vad menas egentligen med ”multikulti”? Antagligen finns det ingen för alla likalydande definition av begreppet. För de flesta torde ”multikulti” stå för kulturell mångfald, ett samhälle där olika kulturer lever tillsammans och där man accepterar varandras kulturella olikheter ifråga om religion, seder och bruk, etc, etc.

Vill inte Merkel och de andra två ha det så? Har de alla blivit Sverigedemokrater utan att veta om det? Så illa kan det väl inte vara?

Där idén om ett mångkulturellt samhälle misslyckats är det inte idén det är fel på utan på samhällets förmåga att hantera de konflikter som uppstår, när olika kulturer träffar samman. Det är inte idén utan politiken som behöver ändras, men inte för att tvinga alla in i samma kulturella kostym utan för att bättre bygga ett mångkulturellt samhälle.

Hur ska då detta gå till?

Inte bara Cameron och Sarkozy oroar sig för de problem de förknippar med en växande invandring av muslimer. En stor del av den svenska allmänheten gör det säkert också, eftersom man inte vet hur denna och annan invandring kommer att på sikt påverka samhället. Det är därför viktigt att det klart och öppet redovisas efter vilka kriterier en fortsatt invandring ska ske. På vilka grunder – förutom asylbehov - kan utländska medborgare få svenskt medborgarskap? Hur bedömer man de skäl som asylsökande anför? Hur kontrollerar man att de stämmer? Hur många invandrare – asylsökande och andra – vill man ta emot som svenska medborgare under den närmaste tioårsperioden? Detta är exempel på frågor som behöver diskuteras.

Att begära besked från regeringen beträffande invandrinspolitikens inriktning är inte ett uttryck för främlingsfientlighet. Svaren är nödvändiga som underlag för en saklig diskussion fri från överdrifter, fördomar och spekulationer.

Det är också viktigt att de som kommer till Sverige vet vad som förväntas av dem ifråga om deras integration i samhället. Vad menar vi konkret med begreppet integration? Att lära sig svenska? Att göra vad man kan för att skaffa sig arbete? Att följa svenska lagar? Vad mer? – Att inte bosätta sig i områden där det redan finns många familjer med samma etniska bakgrund?

Det får heller inte råda någon tvekan om att det är landets i demokratisk ordning fastställda lagar som gäller och inga andra rättsuppfattningar som grundar sig på religiösa texter eller olika seder och bruk ifall dessa är oförenliga med gällande lagstiftning. De som anser att detta är fel får bemöda sig om att i demokratiska former plädera för av dem önskade ändringar som dock bara får göras med riksdagens godkännande. Detta ger en trygghet för alla som lever i ett rättssamhälle.

Av den europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter framgår att ingen får diskrimineras och att detta gäller utan åtskillnad ”på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt”. Detta måste vara grunden för hur vi ska leva med varandra i ett öppet och mångkulturellt samhälle - utan rädsla men med respekt för varandra, dock inte nödvändigtvis för varandras övertygelser och åsikter som måste få ifrågasättas.

Yttrandefriheten är nämligen en av de viktigaste fri- och rättigheter som skyddas av den nyss nämnda konventionen. En annan är rätten till religionsfrihet. Ett sekulärt land där regeringen förhåller sig neutral till olika religiösa och icke-religiösa livsåskådningar är den bästa garanten för denna frihet. Varje sådan livsåskådning är och bör vara en integrerad del i vår gemensamma kultur, men kultur är mycket mer än detta. Den är också dans och konst, film och teater, sång och musik, poesi och litteratur, ja hela vårt sätt att bo och leva och hur vi firar våra fester. Det vore ju förfärligt om alla gjorde allt detta på samma sätt!

Vår frihet kan endast frodas och försvaras i ett samhälle med kulturell mångfald. Den måste vi slå vakt om. Ryktet om dess död är överdrivet. Genom hänsyn och respekt, en viss positiv nyfikenhet samt intresse för varandras olikheter kan vi visa att idén om kulturell mångfald inte alls är död och att de som säger så har fel.

3 kommentarer:

Emil Ems sa...

Jag tror att rädslan för kulturell mångfald framförallt handlar om två saker:

- rädslan att en stor grupp immigranter inte klarar att "lyfte sig i håret", dvs på egen hand ta sig upp ur fattigdomsträsket, och därigenom förblir i ett underutvecklat getto i samhället. Det finns här en klar kulturell skillnad mellan vissa kulturer vad gäller att arbeta hårt och att arbeta hårt med att skaffa barnen bra utbildning. T ex har koreaner en kultur som får dem att offra allt för barnens utbildning, medans vissa andra folkslag närmast är intresserade av att barnen inte förlorar föräldrarnas kultur. Det finns en viss korrelation mellan religion och denna förmåga att arbeta sig upp i samhället. Mohammedanerna, med sin "Kismet"-inställning, har därvidlag ett visst handikapp.

- extrema uppfattningar (jämfört med våra) om vad som utgör ett "rätt" socialt beteende. Det handlar framförallt om kvinnans ställning i samhället och familjen och barnens rätt att själva välja sin framtid och livspartner. Sådana beteenden är i och för sig förenliga med svensk lag (för det mesta) men uppfattas som stötande och inte hörande till normalt samhällsliv av majoriteten svenskar (och europeer). Om sådana grupper blir alltmer flertaliga i samhället blir det allt svårare att samsas kring mer moderna och framåtsyftande samhällssyner.

Av detta framgår att det krävs en stor tydlighet från invandrarmyndigheternas sida, när invandrarna skall upplysas om vad som gäller i samhället. Asylsökande kan man aldrig avvisa, när de har giltigt skäl. Men det finns ingen anledning att låta deras familjer och släktningar komma efter, när de har en social uppfattning som strider mot vår. Arbetskraftinvandringen kan också styras i önskvärd riktning och styrs i viss mån av sig självt, eftersom viljan att arbeta och försörja sig och komma hit av det skälet sorterar fram rätt typ av socialt beteende, tycker jag.

Anonym sa...

Multikulturalismen som en påbjuden ideologi kanske håller på att rämna, tack och lov.

En naturlig multikulturalism som ett övergångsskede eller en ständigt pågående process har väl alltid fungerat och kommer väl alltid att fungera?

Överenskommelsen som behövs för att en nation, ett samhälle, en grupp, en sammanslutning, en familj etc, skall fungera, kan inte tvingas fram så som multikulturalisterna tror.

Man kan säkert med piska lag och polis tvingas att anpassa sig till den multikulturella agendan, men det skapar ett samhälle ingen vill leva i och i förlängningen kommer den oundvikliga Stora Konflikten nog trots allt.

Multikulturalismen är i Sverige, och säkert även flera andra västländer, på väg att skapa ett iskallt samhälle där det inte finns tillräckligt starka incitament för naturlig solidaritet. Detta kommer i förlängningen att omöjliggöra det skatteuttag som behövs för att det gemensamma samhället skall byggas och upprätthållas. Detta leder till en nattväktarstat med flera små sammanslutningar. Återgången till ett klansamhälle alltså. De extremkonservativas önskedröm mao.

Hans Christian Cars sa...

Här är en kommentar fran Rune Johansson som är bosatt i Wien.

Hejsan Hans Christian!

Det är fint som du skrivit i din blogg om ”multikulti”. Jag vill gärna utvidga det genom att delge dig några personliga erfarenheter och tankar:

Under en period jämförde jag hur det gick för olika typer av företagsledningar. I de länder där vi hade internationella ledningsgrupper med tre eller flera nationaliteter gick verksamheten mycket bättre än i de länder där vi hade bara lokala medarbetare. Kommunikationen fungerade bättre och gemensamma projekt kunde genomföras mycket snabbare. Dessutom var nästan alltid diskussionerna rikare och mer kreativa.

Du skriver: ”Där idén om ett mångkulturellt samhälle misslyckats är det inte idén det är fel på utan på samhällets förmåga att hantera de konflikter som uppstår, när olika kulturer träffar samman.” Jag uppfattar det på samma sätt, men integrationen är viktigare än både invandrarna och mottagarlandet inser. Idag ställs mycket få krav och det leder alltför ofta till att invandrare känner sig främmande i det nya landet och att de lokala ser dem som mindervärdiga, trots att de egentligen har både god intellektuell kapacitet och en stark vilja att komma framåt. När man till exempel ser hur duktiga medarbetare inte ens vågar gå till läkare därför att de är rädda att de inte ska förstå tyska blir det synligt för alla hur viktigt det är med lokala språkkunskaper. För att förstå allt ifrån den lokala humorn till skattelagstiftningen är det viktigt att man behärskar landets grundläggande historia och har kunskaper om landets viktigaste samhällsfunktioner. Invandrarna kommer dessutom i kontakt med en mängd samhälleliga institutioner under den första tiden i landet. Mängder av exempel kan ges på centrala kunskaper som borde/måste inhämtas. Att lära sig sådant på ett kraftfullt sätt, vore också en vettig ”intellektuell” sysselsättning för alla som väntar på att deras asylfrågor ska lösas.

Med en bättre integration i samhället kan förståelsen och respekten för olika kulturer öka och vi kan alla kan få ett rikare liv.

Rune