Tro Vett Vanvett

Jag hjärnan

2011-12-17T11:42:00.000+01:00

I senaste numret av SANS (4/2011) publicerades ett utdrag från Susan Blackmores bok ”Kort om medvetandet”. I detta diskuterar Blackmore frågan om ”vem eller vad är jag?”. Hon menar att ett svar som ”jag är min hjärna” inte är tillräckligt, eftersom ingen upplever sig som om man vore sin egen hjärna. Det har hon säkert rätt i men vad vi ”upplever” måste inte alltid vara vad som faktiskt är.

Mycket av det som sker omkring oss kan uppfattas på ett visst sätt av en person men på ett helt annat sätt av någon annan, även om de varit med om och ”upplevt” samma sak. De kan också vara hundraprocentigt eniga om vad de ”upplevt” men ändå ha helt fel. Ett paradexempel på detta är vår upplevelse av att solen går upp i öster och ner i väster. Likväl är det så att solen faktiskt står stilla, medan jord rör sig. Det vet vi numera men för femhundra år sedan vara alla övertygade om att deras upplevelser av att solen roterade kring jorden var korrekta. Ändå var de felaktiga.

Mot den här bakgrunden är det inte självklart att en ståndpunkt måste vara fel för att den inte överensstämmer med våra egna eller andras upplevelser. Man måste alltså inte föreställa sig att något djupt obegripligt, mystiskt och svåråtkomligt ligger bakom begreppen ”jag” och ”medvetande”. Enkla svar på till synes komplicerade frågor kan mycket väl vara riktiga. Jorden rör sig faktiskt, även om vi inte upplever det så.

Pseudopsykologiskt spekulerande kring frågan om vad medvetandet är och hur det kommer sig att var och en av oss upplever sig själv som ”jag” kan naturligtvis ha sitt intresse. Man kan också spekulera i hur man varit om man levt i en annan tid under andra omständigheter och fötts av andra föräldrar. Skulle jag då varit en annan och hur hade jag i så fall varit? Sådant fantiserande leder oss in absurdum för om jag inte varit den jag är, hade jag heller inte varit någon annan för jag är det som finns, förekommer och pågår i den hjärna som finns i mitt huvud.

Varför uttrycker jag mig så konstigt? - ”Hjärna som finns i mitt huvud”, det är väl detsamma som ”min hjärna” skulle nog de flesta säga, men så är det inte. Enligt min mening finns det inget ”jag” som äger ”min” hjärna. Det är hjärnan som är jag och som till sitt förfogande har en kropp försedd med sensorer av olika slag (öron, ögon m fl) och operativa system som ben, armar och inre organ för att förse hjärnan med det den behöver för att kunna tänka, känna, drömma, fantisera, m m. Samt för att utföra rörelser och förmedla sig med omvärlden.

Det finns inget ”jag” som styr hjärnan. Den styr sig själv och de fysiska funktioner den förfogar över. Hur den gör detta är ett ytterst spännande forskningsfält.

Skulle då det här betyda att vi bara är ett slags robotar? - Inte alls. Vad som händer i människohjärnor är oerhört många och simultant pågående processer. Information i form av data forslas på miljarder olika vägar från en plats till en annan, processas, värderas, väljs eller förkastas, minns eller glöms, i ett oerhört komplicerat system och på ett i det närmaste helt oförutbestämbart sätt.

Dessa processer kan vi kalla tankar, fantasier, drömmar och känslor, som ger oss upplevelser av smärta, sorg, lycka, välbefinnande m m. Allt detta sker i hjärnan. Om vi skadar foten, gör det ont. Om vi kapar av den onda foten, gör det fortfarande ont. I foten? – Nej, i hjärnan som projicerar det onda till foten för det är därifrån signalerna kom och som hjärnan uppfattade som smärta. Det är i hjärnan vi upplever smärtan – även den icke fysiska – inte i hjärtat eller någon annan kroppsdel. Detta kan nog de allra flesta hålla med om. Det är heller inte så konstigt för det är hjärnorna som sitter i våra huvuden som är vi och om våra kroppar skadas är det vi som upplever att det gör ont.

På alla andra områden än inom kirurgin är hjärnans förmåga att uppleva smärta en förutsättning för vår överlevnad. Smärtan signalerar fara. Ju större och omedelbarare fara, desto större smärta. Råkar vi få handen i elden rycker vi genast tillbaka den. Hjärnan agerar blixtsnabbt för att rädda ett av sina viktigaste verktyg. Det som flertalet skulle kalla ”jag” har inte tillfrågats. Hjärnan har agerat snabbt, utan att tänka och på eget bevåg.

I andra situationer har hjärnan mer tid att överlägga med sig själv, att väga för- och nackdelar med olika tillvägagångssätt. Hjärnan tänker, jag tänker. Vi tänker. Vi tänker på exakt samma sätt. Hjärnan är jag. Jag är hjärnan. Vari skulle skillnaden bestå?

Skulle nu detta vara att degradera människan till den gråa, mjuka massa som sitter i hennes skalle? Är det som ovan sagts ett uttryck för en materialistisk livssyn? – Nej, inte alls. Tvärtom. Det är att bejaka det faktum att vi är våra tankar, våra minnen, våra värderingar, våra känslor, våra fantasier och vanföreställningar samt allt annat som ryms och dväljs i de hjärnor som är vi.

Det är att bejaka föreställningen att en människa i allt väsentligt är en spirituell eller om man så vill andlig varelse med förmåga att tänka, känna, lida, älska, osv. Det är dessa processer som tillsammans utgör livet. Att bejaka denna föreställning är alltså att bejaka livet.

Människans kropp är av inget annat värde än att tjäna hjärnans intressen och behov. Detta tycks vi alla vara överens om med undantag för ett fåtal kannibaler. För när hjärnan slocknat vad gör man då med det som är kvar av vår kropp? Den bränns eller grävs ner.

Är det då så svårt att tänka sig att det vid sidan om hjärnan inte skulle finnas ett ”jag”, att hjärnan inte skulle ha ett ”jag” att konsultera? Det är det säkerligen för många. Man kan naturligtvis fråga sig hur hjärnan själv kan skilja mellan rätt och fel. Vad är samvetet och var sitter det? – Svaret är lika enkelt som frågorna är svåra. Samvetet är uttryck för vars och ens grundläggande värderingar som formats genom intryck och egna reflexioner. Allt detta finns i hjärnan. Var skulle det annars finnas?

För religiösa människor är frågan om samvetet naturligtvis mycket mera komplicerad än så, men det kan jag inte förklara. Det får jag lämna till dem. - Vad som är allra svårast för många med det jag ovan sagt är nog ändå den närliggande slutsatsen att mänskligt liv består av de processer m.m. som sker i hjärnan och därför beror av att denna kan fungera. När så inte längre är fallet, när varje form av hjärnprocess upphört och hjärncellerna dött, då är också livet slut. Även detta är rätt allmänt vedertaget, men frågan om livet efter döden är ingalunda död. Vad händer med mig, med mitt ”jag”, min ”själ”?

De processer som sker i en levande mänsklig hjärna är av andlig, spirituell, icke-materiell natur. Varje människas minnen, tankar, värderingar, förhoppningar, osv tagna tillsammans utgör hennes personlighet. Om man vill, kan man kalla denna hennes själ. Så länge hjärnan fungerar, finns denna ”själ” som naturligtvis också kan förändra sig över tiden. Men på vilken grund kan vi hävda att den skulle vara tidlös?

En levande mänsklig hjärna kan frambringa oerhört mycket av såväl andlig som konkret natur, exempelvis i form av konstverk av olika slag. Den kan skapa mycket gott men också mycket ont. Sådant är livet. Men i alla sina abstrakta processer och funktioner är varje hjärna beroende av sina kemo-fysio-biologiska förutsättningar i form av miljarder synapser, neuroner, hjärnceller m m förknippade med varandra på ett ännu så länge i huvudsak outforskat sätt.

Liv är det som utspelar sig i en hjärnas processer, i hennes tankar, känslor, m m. - Cogito et amo, ergo vivo. Och det är jag hjärnan som lever och upplever, inte något ”jag” vid sidan om, som på något mystiskt sätt skulle kunna frigöra sig från de fjättrar som begränsar hjärnans andliga processer och aktiviteter och vandra iväg på eget håll, när hjärnan slutat fungera.

När man upphört att föreställa sig ett ”jag” som skulle vara något annat eller något förmer än hjärnan, då blir begreppet ”medvetande” betydligt mindre obegripligt. Det som inte finns i hjärnan är vi omedvetna om. Det allra mesta av det som hjärnan tagit till sig hålls inte aktuellt utan skjuts undan eller förträngs men finns likväl kvar i hjärnans ”undermedvetna”. Härifrån kan det eventuellt medvetet lyftas fram till eller ändå flyta upp bland sådant som hjärnan för närvarande arbetar med. När hjärnan får en knock-out eller sövs ner av en narkosläkare blir den medvetslös. Behöver det vara så mycket svårare än så?

Ja, naturligtvis. Om man är hjärnforskare och söker utröna hur hjärnan arbetar, hur tankar ”föds”, hur intryck tas emot, sorteras, värderas och kombineras i relation till andra intryck och egna tankar, hur värderingar skapas och känslor m.m. Allt detta är ju oerhört komplicerat och fantastiskt fascinerande utan att vara mystiskt. Men när medvetandet kommer på tal, verkar det nästan alltid som om det skulle vara något mystiskt med det.

För egen del tror jag att flertalet av oss ganska väl vet vad vi är medvetna om men är tämligen osäkra på vad som finns i vårt undermedvetna. Kanske är det denna osäkerhet som lockat många till att se något mystiskt med själva medvetandet och därtill något övernaturligt, bl a till stöd för religiösa föreställningar om att det skulle finnas något slags universellt medvetande.

Dalai Lama on Religion, Ethics and Secularism

2011-12-11T03:26:00.003+01:00

A new book with the title “Beyond Religion” was published a few months ago by Dalai Lama. It is worth noting that also this deeply religious and highly respected man has now come to the conclusion that “religion alone is no longer adequate as a basis for ethics”. Thus, he sees a need to go beyond religion in order to find the kind of ethical awareness and inner values that can be embraced by all and not be depending on religion. Here follows an excerpt from Dalai Lama’s introduction to his book.

“……for all its benefits in offering moral guidance and meaning in life, in today’s secular world religion alone is no longer adequate as a basis for ethics. One reason for this is that many people in the world no longer follow any particular religion. Another reason is that, as the peoples of the world become ever more closely interconnected in an age of globalization and in multicultural societies, ethics based in any one religion would only appeal to some of us; it would not be meaningful for all…. ….any religion-based answer to the problem of our neglect of inner values can never be universal, and so will be inadequate. What we need today is an approach to ethics which makes no recourse to religion and can be equally acceptable to those with faith and those without: (i.e.we need) a secular ethics.

……….

I am confident that it is both possible and worthwhile to attempt a new secular approach to universal ethics. My confidence comes from my conviction that all of us, all human beings, are basically inclined or disposed toward what we perceive to be good…… We are all, by nature, oriented toward the basic human values of love and compassion.

………..

……the reality of the world today is that grounding ethics in religion is no longer adequate. This is why I believe the time has come to find a way of thinking about spirituality and ethics that is beyond religion.”

Needless to say that I very much welcome this approach. What about you?

You can find the complete introduction at this link.
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2011/12/dalai-lamas-introduction-to-his-new.html

Das Papstkreuz - Fortsetzung

2011-12-05T19:50:00.000+01:00

Am 5. Dezember veröffentlichte Der Standard diesen Artikel:
http://derstandard.at/1322872918416/Donaupark-Anzeige-gegen-Sanierung-des-Papstkreuzes-in-Wien

Steuergelder der Wiener für die Katholische Kirche

2011-11-26T14:28:00.000+01:00

Wie „Die Presse“ heute am 26. November berichtet, wird das sogenannte Papstkreuz eben wiederhergerichtet. Die Kosten dafür betragen etwa 220.000 Euro. Dieser Betrag sollen die Erzdiözese und die Stadt Wien unter sich teilen. Warum? Warum soll sich die Stadt Wien mit Geldern ihrer Steuerzahler an die Reparatur und Wiederherrichtung eines religiösen Monuments finanziell beteiligen?

Das Kreuz wurde erstmals für den Besuch vom Papst Johannes Paul II. im Jahre 1983 errichtet. Es kann also kaum schon einen kulturhistorischen Wert haben? In Zeiten in denen man überall von der Notwendigkeit redet, die öffentlichen Schuldenbergen zu reduzieren, ist es erstaunlich, dass die Stadt nicht die Chance nutzt, sich eine Ausgabe von etwa 110.000 Euro zu sparen, eine Ausgabe, die eigentlich nur der Propaganda der Katholischen Kirche dient.

LGBT people in the Commonwealth

2011-10-26T16:50:00.001+02:00

You are kindly invited to take note of the following good news:

The President of European Humanist Federation, Mr. David Pollock, wrote on 4 October 2011 to Kamalesh Sharma, Secretary General of the Commonwealth, as follows:

"Please do your best to ensure that the appalling persecution of LGBT people is placed on the agenda for the Commonwealth Conference later this month.

CHOGM [Commonwealth Heads of Government Meeting] should mandate:

- Decriminalisation of homosexuality

- Laws to prohibit discrimination based on sexual orientation and gender identity

- Protection of LGBT people from hate crimes by full enforcement of legislation against threats and violence

- Government consultation and dialogue with LGBT organisations".

We received an acknowledgement next day:

"The Commonwealth Secretary-General, Mr Kamalesh Sharma, has asked me to thank you for your e-mail of 4 October 2011 and writing of your concerns. I can assure you that your views have been taken carefully into account. And in his opening address to the conference on 25 October, he came out with a clear statement in support of LGBT rights. The Commonwealth Secretary-General said:

"We recall the 2009 Affirmation of Commonwealth Values and Principles, which includes a clear commitment to tolerance, respect and understanding. This means we embrace difference, and that includes sexual identity. Discrimination and criminalisation on grounds of sexual orientation is at odds with our values."

It remains to be seen how much this welcome and unambiguous declaration will affect the situation in countries being part of the Commonwealth.

Reporting from a current OSCE meeting

2011-09-29T17:18:00.009+02:00

The Organisation for Security and Co-operation in Europe comprises some 56 states in Europe, Central Asia and Northern America. Some of the OSCE’s main tasks are to safeguard peace and security, promote the implementation of human rights, freedom of the media and the rule-of-law and to help strengthening democracy, inter alia, through the monitoring of national elections and by way of assisting participating states in their efforts to create and develop democratic institutions.

The OSCE Secretariat is in Vienna. However, its Office for Democratic Institutions and Human Rights (ODIHR) is placed in Warsaw, where large meetings are regularly convened to scrutinize the implementation of OSCE plans and programmes within the human dimension area, including the freedom of religion and beliefs.

NGOs are usually invited to attend this kind of meetings, not just as observers, but are also allowed to speak at the plenary and organise side-meetings. This was so also this year. At the meeting that took place on 27 September, serious concerns were expressed by several NGOs regarding actions by various governments, especially in Central Asia, restricting their citizens from freely practising and manifesting their religious beliefs. Complaints were also expressed regarding situations in Ireland, Greece and Turkey.

In his intervention during the plenary Mr. David Pollock, the President of the European Humanist Federation, referred to the decision by the European Court of Human Rights to allow the Italian Government to enforce that all Italian schools must hang a crucifix on the wall in every classroom.
Here is what he said

On the subject of rule-of-law Ms. Vera Pegna, speaking on behalf of the Union of Rational Atheists and Agnostics, a member organisation of the EHF, said that she had reviewed a number of statements made by various authoritative Vatican representatives including the pope himself. This review prompted her to raise several issues regarding the attitudes and opinions reflected in these statements.
Here is her statement:

At a side meeting organised by the EHF the President asked me to open the meeting by introducing the concept of humanism. Here is what I said:

"Humanism is a non-religious life stance largely inspired by the open frame of mind that developed during the era of enlightenment in the 18^th century, when all kinds of supra-natural explanations and beliefs were challenged and not least the role and power of religion, especially that of the Catholic church.

Humanists have confidence in the human intellect and its ability to progress by way of using scientific methods that accept theories as valid when based on evidence. In our search for answers to eternal questions such as that about the meaning of life and what may be beyond, we don’t find comfort in relying on supra-natural explanations, i.e. in believing the incredible.

We also don’t believe that there is a divine morality given to us from above but that moral convictions and values have developed over hundreds of thousands of years through continuous interaction between human beings in various settings ranging from tribes to modern states. As a result, fundamental moral values have become quite similar, but they differ in some areas due to geographical, historical, political and other circumstances including the large variety of religious beliefs.

Therefore, we still need to discuss and negotiate amongst ourselves with a view to agreeing on what is right and what is not. But surely, all of us can be good without God. At least, there is nothing to say, we can’t.

As humanists we firmly believe in the freedom of religion but also in everybody’s right to hold fundamental beliefs that are not religious.

We are, however, strongly opposed to the idea and the practice of religious organisations playing special roles in the governing of social affairs. The state should in our view remain neutral between various belief systems and there should be a separation between them and the state. This is what we mean by the concept of secularism.

We favour the implementation of human rights as included, inter alia, in the Universal Declaration of Human Rights and the European Convention on Human Rights. These rights have more and more become reflected in national legislations, which is good but not sufficient. In order to be effective, laws must also be implemented. That’s why we are anxious to promote the rule-of-law in both national and international realms.

Last but not least, I wish to stress our conviction that democracy is indispensable to ensure the proliferation and implementation of aforementioned values. Experience tells us that without democracy, there is no humanism, no freedom of opinion, religion or belief, no human rights and no rule-of-law. There may or may not be secularism but this is not enough. We need to secure all of our basic values."

The Lautsi case - in the flickering light of secularism

2011-03-18T22:09:00.003+01:00

.

Background

Ms. Soile Lautsi is the mother of two boys. During their education in Italian public schools the boys were exposed to crucifixes being displayed in their classroom as was also the case in all other classrooms. When in 2002, Ms. Lautsi’s husband asked the school’s governors whether they could agree to have the crucifixes removed, they decided not to do so.

Ms. Lautsi then filed a complaint with the Italian Administrative Court complaining of an infringement of the principle of secularism, relying in that regard on various Articles of the Italian Constitution.

Well before the Court had the time to consider the case the Minister of Education instructed the competent services to oblige all school governors to ensure the presence of crucifixes in all classrooms.

Three years later, in March 2005, the Administrative Court dismissed the case partly based on its view that the crucifix should be considered a symbol of a value system underpinning the secular nature of the Italian State and its Constitution.

Ms. Lautsi then brought the case to the Supreme Administrative Court, which in 2006, held that the crucifix was a symbol that reflected the remarkable sources of the values that defined secularism in the State's present legal order. Thus, when displayed in classrooms, the crucifix could fulfil – even distinct from the religious perspective to which it specifically referred – a highly educational symbolic function, irrespective of the religion professed by the pupils.

Unbroken by these arguments put forth by the Administrative Courts, Ms. Lautsi then brought her case to the European Court of Human Rights (ECHR). The Chamber to which the case had been referred ruled in November 2009 that the hanging of crucifixes in classrooms of public schools did, indeed, constitute a violation of integral parts of the European Convention on Human Rights.

This judgement caused an up-roar of sentiments from Catholic politicians and other Catholics in Austria, some of them vehemently stating that they would not remove any crucifixes from any classrooms for any reason and under no circumstances, so help them God.

The State of Italy, which had lost the case, challenged the ECHR judgment by asking in January 2010 that the case be referred to the Grand Chamber of the Court. Several other states were allowed to intervene before the Grand Chamber in favour of Italy. A small number of Catholic and non-Catholic NGOs were also allowed to intervene in favour of one or the other parties.

At the very outset of its deliberations, the Court observed that the only question before it was concerning the compatibility of the presence of crucifixes in Italian State-school classrooms with certain Articles of the European Convention. Thus, it was not required for the Court to rule on the compatibility of the presence of crucifixes in State-school classrooms with the principle of secularism as enshrined in Italian law.

Upon careful examination of the preceeding procedures and several similar court cases, the Court ruled on 18 March 2011 by fifteen votes to two, that the contested display of crucifixes in public schools was not in violation of the Convention.

Conclusions:

1. The judgement is based on a legal interpretation of certain Articles of the European Convention on Human Rights and its Protocols. As the question as to whether the display of crucifixes in classrooms is compatible with secularism - a principle embraced by many believers and non-believers alike - was not considered by the Court, this question remains an important issue of primarily political and non-legal nature.

2. The display of crucifixes in public schools does not violate the Convention, neither does their removal. Thus, there is ample room for all those who believe in the principles of secularism to achieve the desired result by persuasion rather than through legal process.

3. Just as much as a crucifix is a religious symbol, the matter before the Court was a symbolic issue. The real and more important issue is the special extra-parliamentary impact that religious groups, i.e. various kinds of Christians and Muslims and other believers, have on the conduct of political affairs in several countries. This practice is more widespread and accepted by the population in some countries than in others. Speaking from my own experience, there are, for instance, vast differences in this regard between Austria and Sweden.

4. There are no crucifixes displayed on the walls of Swedish public schools, because most people would not like that. In Austria, it is the other way around, because a large amount of the Austrian people want it. In Sweden, the majority of the people believe that the state should remain neutral with regard to religions and that these should not have any undemocratic influence on how the country is governed. In Austria, it is the other way around, because of historic legally binding relations with the Catholic Church that guarantee a continued Catholic education of school children, irrespective of whether crucifixes are displayed in the classrooms or not, which is of much less importance than the educational privileges, which were long ago bestowed on the Catholic church and are still retained.

5. Admittedly, the judgement just pronounced by the Grand Chamber of the ECHR is not particularly helpful for those who wish to promote a secular world view, but more importantly, the best way to make it materialise is by way of convincing our fellow citizens of our view that a secular democratic society is preferable in comparison with any society where the democracy and the rule of law are tampered with through religious infiltration, interference, intimidation and indoctrination.

Om respekt, tolerans och människors värdighet

2011-03-17T15:09:00.000+01:00

För ungefär en vecka sedan kom Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten med en mycket tänkvärd artikel på Newsmill i vilken de hävdar att vi måste sätta gränser för hur långt vi kan och bör respektera religiösa gruppers krav på särbehandling. För egen del tror jag att just bristen på klarhet om var dessa gränser bör gå, inte minst från ledande politiskt håll, medverkat till osäkerhet om vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Detta har också lett till ett invandringspolitiskt dilemma som gynnat Sverigedemokraterna.

Att sätta gränser är ett uttryck för att säga ifrån och detta undviker man av rädsla för att stämplas som islamofob eller främlingsfientlig. Tolerans har blivit ett honnörsord trots att begreppet som sådant varken är positivt eller negativt, för om det är det ena eller andra beror ju helt och hållet på vad det är som ska tolereras.

Religionsfrihet är en viktig del av vår demokrati. Den ger alla troende och icke-troende samma rätt att forma sin egen världsbild och livsåskådning, vare sig den är religiös eller icke-religiös. Den ger dock inte frihet för någon att kräva en alldeles särskild respekt för just ens egen tro eller övertygelse, ej heller att tvinga andra att underkasta sig ett synsätt eller beteende som strider mot deras egna värderingar.

Bauhn och Demirbag-Sten ger många bra exempel på områden där vi kan bli klarare över vad som bör respekteras och vad som kan kritiseras. Det är som jag ser det en mycket lovvärd ansats som kan konstruktivt bidra till en fri och öppen samhällsdialog och större förståelse mellan grupper med olika bakgrund.

För egen del menar jag att det är den enskilda människan som behöver respekteras, inte hennes religiösa tro eller övertygelser, hennes politiska ideal eller andra uppfattningar och åsikter. Allt detta måste man få kritisera, men för den skull behöver man inte bete sig respektlöst mot dem som hyser dem. Det är inte rätt att medvetet och avsiktligt söka kränka någons värdighet.

Beträffande människors värdighet skrev Bauhn och Demirbag-Steen följande: ”Den som utsätter fångar för sexuell förnedring berövar dem deras värdighet genom att demonstrera att fångarna inte äger någon privat sfär och att de är helt utlämnade åt fångvaktarnas godtycke.”

På den punkten kan jag inte hålla med författarna för enligt min mening kan ingen berövas sin värdighet genom att förnedras, torteras eller missbrukas – sexuellt eller på annat sätt. Den som utför sådana handlingar berövar sig bara sin egen värdighet, inte offrets.

Ändå uppfattas det ofta inte så, vare sig av en aningslös och oförstående omgivning eller ens av offren själva. Detta fenomen skapar enligt min mening ett allvarligt problem i kampen mot olika former av förtryck och brott mot mänskliga rättigheter.

De som utsätts för förnedrande behandling intalas ofta och ibland intalar de sig kanske själva att de på något sätt besudlats av det våld de utsatts för. Många kvinnor som våldtagits på sätt som uteslutit varje form av medverkan eller acceptans från deras sida har ändå avstått från att anmäla händelsen av rädsla för hur andra kan uppfatta dem.

Det är därför angeläget att återigen understryka att förövarna bara förverkar sin egen värdighet, inte sina offers. Beskrivningen av Jesus-gestaltens tragiska slut var ganska klargörande på den punkten. Berättelsen om kvinnan som skulle stenas handlade om respekt för en trakasserad människa.

Likväl har det i katolska kyrkan under senare år brutit fram en våg av anklagelser för sexuella övergrepp mot små barn som begåtts av katolska präster och andra kyrkotjänare. Än mer upprörande är att dessa gömts och skyddats av den katolska maktapparaten ända upp till påven och att man intalat offren att de själva haft skuld till det skedda och därför inte skulle berätta för någon om det som hänt, inte ens sina föräldrar.

En högt meriterad brittisk jurist vid namn Geoffrey Robertson QC har ingående beskrivit mekanismen bakom detta omfattande sexuella utnyttjande av små barn och hur kyrkan använt sin ”kanoniska lag” till att kringgå det civila samhällets rättsskipning. Hans bok heter ”The Case of the Pope”. Den gavs ut förra året som en Penguin Special. Mer om denna utmärkta bok kan läsas här http://trovettvanvett.blogspot.com/2010/11/holy-see-catholic-church-as-state.html

I Wien träffade jag nyligen ett av de otaliga offren för sexuell misshandel. Inte heller han hade yppat något om övergreppen, när de skedde. Anledningen var att rektorn för det katolska internatet intalat honom att det som skett inte skett utan bara var ett uttryck för barnets egen smutsiga fantasi. De allra flesta av dem som misshandlats har också i vuxen ålder avstått från att stämma sina våldtäktsmän. Det är först på senare tid som fler av dem tagit mod till sig att berätta vad de utsatts för.

Det är en fruktansvärd och en i grunden helt orimlig inställning att den som utsätts för sexuellt eller annat våld skulle förlora en del av sin egen värdighet eller ses som mindre värda. – Jag inser att värdighet och värde inte är identiska begrepp, men de ligger nära varandra. Den som saknar värdighet är i omvärldens ögon heller inte mycket värd.

Jag tror inte att Bauhn och Demirbag-Sten egentligen menar att de som utsätts för våld eller förtryck förlorar sin värdighet, men det är uppenbart att många ser eller känner det så. Det finns mängder med exempel på det.

Därför får vi aldrig - vare sig slentrianmässigt eller medvetet - sträcka ut ens ett finger till stöd för föreställningen att någon skulle förlora sin värdighet till följd av att han eller hon blir förnedrad eller förödmjukad, torterad eller trakasserad.

Det finns förresten en sång om detta sjungen av Whitney Houston:

”No matter what they take from me, they can’t take away my dignity”.

Hon har så rätt.

Multikultidebatten fortsätter

2011-03-16T01:23:00.000+01:00

Detta är ett inlägg av författaren Kaj Attorps som bl.a. skrivit de mycket läsvärda böckerna ”Gredelins längtan” och ”Liv för liv” vilka jag läst med stor behållning. Efter Kajs inlägg följer mitt svar:

Tack för dina texter. Jag har läst din artikel och en del av inläggen. Ämnet är stort.

Själv är jag skeptisk till multikulti. Den tycks inte fungera i något land. (Schweiz har ju andra och unika förutsättningar). Visst kan man prisa idén och skylla på politiken, men politiken i det här fallet är ju det samma som verkligheten. Ingen tvivlar väl på att svenska beslutande politiker har de bästa intentioner, ändå erkänner de alla att integrationen har misslyckats. "Lika barn leka bäst" är en beskäftig men oftast korrekt sanning.

Det är klart att utländsk kultur och mentalitet berikar ett land. Det är också klart att om invandrarna var duktiga, skötsamma, villiga att i viktiga avseenden smälta in i sitt nya samhälle osv, så vore multikulti något att prisa. Du skriver: ”För de flesta torde ”multikulti” stå för kulturell mångfald, ett samhälle där olika kulturer lever tillsammans och där man accepterar varandras kulturella olikheter ifråga om religion, seder och bruk, etc, etc.” - Men detta är ett idealtillstånd som inte föreligger.

Till Sverige kommer ca 100 000 nya flyktingar per år, de flesta muslimer. Av dem har drygt hälften inte ett arbete efter sju (eller fem) år. De bor tillsammans med landsmän och torde bidra obetydligt till det gemensamma samhället. En stor del lär sig inte svenska, hundratusentals personer (också i andra generationen) talar en veritabel rotvälska. I en skola i Rosengård klarar blott 13 % godkända betyg i grundskolan. Du vet att den svenska skolan fallit från en topposition för 20 år sedan till under medel i Europamätningar. Multikulti är en förklaring.

Vi läser i tidningen att ambulans och brandkår inte vågar sig in i Rosengård. Vissa busslinjer måste inställas pga stenkastning. Ett antal judiska familjer har lämnat Malmö pga muslimska takasserier. Sådana exempel var fullkomligt otänkbara för ett antal år sen. Man kan ge exempel från den kriminella världen.

I princip är naturligtvis multikulti bra. Men den verkar inte fungera i verkligheten. Det är inte idén som det är fel på utan på politiken, säger du. Varför ändrar då de ansvariga inte på politiken?

Liksom socialismen-kommunismen kräver ett slags idealmänniska för att fungera, så gör multikulti det också. I alla fall en människa som i viktiga avseenden ligger nära, eller vill ligga nära, sitt nya land. Det är ju inte invandrare som kommer (som efter kriget), utan flyktingar, oftast utan papper. Andra länder har en mer "egoistisk" invandringspolitik, de tar bara personer som kan bli till nytta, smälta in och försörja sig. I Sverige är vi humanitära, och det är väl vackert det, men då får vi också problemen. Det är inte så värst många somalier som arbetar, till exempel. Vems felet är, spelar mindre roll. Men sådan är verkligheten.

Man säger att samhället blir mer och mer segregerat. Den svenska gymnasieskolan t ex har aldrig under sin historia varit så segregerad. De flesta bostadsområden likaså. Multikulti är inte den enda, men en viktig förklaring. Man kan beklaga det, men inte förneka det.

Jag anser att vi i Sverige haft en större invandring än vi klarar av.att hantera. Sverige har befolkningsmässigt förändrats mer under de sista 30 åren än någonsin tidigare. Någon debatt om detta har inte ägt rum. Det borde i så fall ha avspeglats i DN och SvD som jag läst hela mitt liv. Jag minns några enstaka kritiska artiklar, men ingen debatt. Gillade man inte massinvandringen så var man främlingsfientlig. Svenska myndigheter och media har så till vida varit framgångsrika som svenskarna utåt accepterat massinvandringen och vi inte fått något värre än lilla SD.

Nationalismen, som uppstod under 1800-talet, kom att bli den moderna världens gissel. Multikulti hade varit bättre. Men multikulti förutsätter en annan slags människotyp.

Här är mitt svar på Kaj Attorps inlägg:

Du skriver att ”politiken i det här fallet är ju det samma som verkligheten”. - Jag är inte klar över vad Du menar. Politiken är förvisso en del av verkligheten, men den är också något som påverkar verkligheten. Genom att förändra politiken kan man förändra verkligheten, förhoppningsvis i en för flertalet positiv riktning.

Att min definition av multikulti beskriver ett mångkulturellt idealtillstånd som inte föreligger är jag naturligtvis medveten om. Sådana tillstånd är dock normalt värda att eftersträva. Ett samhälle där människor med exempelvis olika etnisk bakgrund, politiska åsikter, religiösa föreställningar och sexuell läggning kan leva fredligt tillsammans måste vara en vision för varje fungerande demokrati. Däremot är det mycket tveksamt att ens i välmenande avsikt att motverka diskriminering, tillerkänna vissa religiöst eller kulturellt särpräglade grupper rättigheter som andra inte har eller acceptera beteenden som inkräktar på andra människors sätt att leva. Detta brukar kallas för multikulturalism.

När man hör ropen skalla i Europa om att multikulti är död så tror jag och hoppas jag att det är det senare fenomenet som avses, men det är säkert många som menar att det också borde omfatta idén om ett mångkulturellt samhälle.

Du tecknar en mycket dyster bild av förhållandena i Sverige. Muslimska invandrare är till 50% arbetslösa, bor i muslimskt dominerade områden, har inte lärt sig svenska och underminerar det svenska skolväsendet som förut var så bra. Judiska familjer trakasseras och kriminaliteten växer. Om det nu är så och säkert har Du till stor del rätt med Din beskrivning av den svenska verkligheten, måste vi väl fundera över vad vi kan göra för att förbättra situationen.

Vi har i huvudsak tre alternativ. (a) Vi bryr oss inte, utan låter det gå som det går samtidigt som vi gnäller lite över hur dåligt allting blivit och hur mycket bättre det var förr. (b) Vi stoppar all vidare muslimsk invandring och försöker med alla någotsånär legala medel få de muslimer som är här att lämna landet eller (c) Vi vägrar acceptera situationen som den är och vidtar åtgärder som förstärker vårt mångkulturella samhälle.

Detta måste sannolikt innebära
- att säga adjö till den kanske välmenande men verkningslösa multikulturalismen;
- att ställa större krav på alla invandrare att lära sig svenska, bli bra skolelever och bra på att försörja sig själva;
- att i än högre grad än hittills förmå arbetsgivare att anställa arbetslösa;
- att också hjälpa invandrade kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden samt verka för att även de får chansen att lära sig svenska och att de också tar den;
- att stärka skolundervisningen i de områden som domineras av svagpresterande elever;
- att minska olika gruppers isolering i samhället, typ Rosengården, genom att verka för en mera spridd geografisk fördelning;
- att på samma sätt behandla icke-kristna gruppers ansökningar om att få bygga moskéer, tempel, etc som om de gällt att bygga nya kyrkor, vilket väl inte behövs så ofta i dagsläget. Kanske kunde man till och med förmå svenska kyrkan att upplåta eller överlåta några av sina byggnader till icke-kristna samfund;

Listan på vad som kan göras kan göras längre. Sammanfattningsvis tror jag att det viktigaste är att alla oavsett bakgrund (i) lär sig svenska, (ii) skaffar sig en bra utbildning, (iii) försörjer sig själva och sina familjer samt (iv) smälter in i den svenska mångkulturen utan att för den skull förlora sin egen identitet. Detta tror jag är viktigt för hela samhället och minst lika viktigt och önskvärt också för dem som ännu inte förverkligat (i) – (iv).

Du håller med om att ett mångkulturellt samhälle är eftersträvansvärt och undrar varför inte ansvariga politiker ändrar på politiken så att vi får (får bibehålla) ett sådant samhälle. Faktiskt, det undrar jag också och efterlyser klarare besked om invandringspolitikens fortsatta inriktning.

Du säger att vi de senaste decennierna haft en större invandring än vad vi kunnat hantera och att det inte förekommit någon debatt om detta. Därigenom skulle regering och media ha fått svenskarna att acceptera den massinvandring som skett utan att vi ”fått något värre än lilla SD”.

Personligen tycker jag faktiskt att det är illa nog och jag tror inte att Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet på minsta vis minskar Sverigedemokraternas framfart. Så här skriver Mp i sitt partiprogram: ”Alla människor skall ha rätt att leva och bo var de vill. Vi vill därför på sikt införa en helt fri in- och utvandring ur Sverige och övriga Europa”. Jag ställer mig mycket frågande till om det verkligen är det som en majoritet av svenska folket verkligen vill.
Slutligen menar Du att multikulti nog vore bra men förutsätter en annan slags människotyp.

Det tror inte jag. Det måste gå. Alternativet är inte ett vackert Sörgården där alla ser ungefär likadana ut och tänker och leker på samma sätt. Alternativet är diskriminering och våld, hat och förtryck, rädsla och isolering.

Är idén bakom ”multikulti” verkligen död?

2011-02-13T21:34:00.002+01:00

I oktober förklarade Angela Merkel att försöket med ”multikulti” misslyckats. - ”Multikulti ist tot!” sa hon. Därmed solidariserade hon sig med CSU-ledaren Seehofer som hävdat att man i första hand måste värna om den tyska kulturen.

I början av februari pekade Englands David Cameron ut multikulti-ansatsen som orsaken till landets problem med radikala islamister och efterlyste en starkare nationell identitet. ”Vi behöver mindre av passiv tolerans”, sa han, ”och en mycket aktivare och muskulösare liberalism”.

I Frankrike förkunnade Nicolas Sarkozy helt nyligen i TV att ”multikulti” misslyckats. - ”Vi har brytt oss mer om våra invandrares kultur än om vår egen”, sa han. Liksom Cameron riktade även han in sig på det växande muslimska inslaget. - ”Våra muslimska medborgare”, sa han, ”ska kunna utöva sin religion men det kan bara handla om en fransk islam, inte om en islam i Frankrike”. - Kanske vände sig Sarkozy med de orden mot den tyske presidenten Christian Wulff som bara två veckor före Merkels angrepp på ”multikulti” förklarat att också islam hörde till Tyskland?

Håller verkligen idén bakom ”multikulti” på att avlivas i Europa? Vad menas egentligen med ”multikulti”? Antagligen finns det ingen för alla likalydande definition av begreppet. För de flesta torde ”multikulti” stå för kulturell mångfald, ett samhälle där olika kulturer lever tillsammans och där man accepterar varandras kulturella olikheter ifråga om religion, seder och bruk, etc, etc.

Vill inte Merkel och de andra två ha det så? Har de alla blivit Sverigedemokrater utan att veta om det? Så illa kan det väl inte vara?

Där idén om ett mångkulturellt samhälle misslyckats är det inte idén det är fel på utan på samhällets förmåga att hantera de konflikter som uppstår, när olika kulturer träffar samman. Det är inte idén utan politiken som behöver ändras, men inte för att tvinga alla in i samma kulturella kostym utan för att bättre bygga ett mångkulturellt samhälle.

Hur ska då detta gå till?

Inte bara Cameron och Sarkozy oroar sig för de problem de förknippar med en växande invandring av muslimer. En stor del av den svenska allmänheten gör det säkert också, eftersom man inte vet hur denna och annan invandring kommer att på sikt påverka samhället. Det är därför viktigt att det klart och öppet redovisas efter vilka kriterier en fortsatt invandring ska ske. På vilka grunder – förutom asylbehov - kan utländska medborgare få svenskt medborgarskap? Hur bedömer man de skäl som asylsökande anför? Hur kontrollerar man att de stämmer? Hur många invandrare – asylsökande och andra – vill man ta emot som svenska medborgare under den närmaste tioårsperioden? Detta är exempel på frågor som behöver diskuteras.

Att begära besked från regeringen beträffande invandrinspolitikens inriktning är inte ett uttryck för främlingsfientlighet. Svaren är nödvändiga som underlag för en saklig diskussion fri från överdrifter, fördomar och spekulationer.

Det är också viktigt att de som kommer till Sverige vet vad som förväntas av dem ifråga om deras integration i samhället. Vad menar vi konkret med begreppet integration? Att lära sig svenska? Att göra vad man kan för att skaffa sig arbete? Att följa svenska lagar? Vad mer? – Att inte bosätta sig i områden där det redan finns många familjer med samma etniska bakgrund?

Det får heller inte råda någon tvekan om att det är landets i demokratisk ordning fastställda lagar som gäller och inga andra rättsuppfattningar som grundar sig på religiösa texter eller olika seder och bruk ifall dessa är oförenliga med gällande lagstiftning. De som anser att detta är fel får bemöda sig om att i demokratiska former plädera för av dem önskade ändringar som dock bara får göras med riksdagens godkännande. Detta ger en trygghet för alla som lever i ett rättssamhälle.

Av den europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter framgår att ingen får diskrimineras och att detta gäller utan åtskillnad ”på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt”. Detta måste vara grunden för hur vi ska leva med varandra i ett öppet och mångkulturellt samhälle - utan rädsla men med respekt för varandra, dock inte nödvändigtvis för varandras övertygelser och åsikter som måste få ifrågasättas.

Yttrandefriheten är nämligen en av de viktigaste fri- och rättigheter som skyddas av den nyss nämnda konventionen. En annan är rätten till religionsfrihet. Ett sekulärt land där regeringen förhåller sig neutral till olika religiösa och icke-religiösa livsåskådningar är den bästa garanten för denna frihet. Varje sådan livsåskådning är och bör vara en integrerad del i vår gemensamma kultur, men kultur är mycket mer än detta. Den är också dans och konst, film och teater, sång och musik, poesi och litteratur, ja hela vårt sätt att bo och leva och hur vi firar våra fester. Det vore ju förfärligt om alla gjorde allt detta på samma sätt!

Vår frihet kan endast frodas och försvaras i ett samhälle med kulturell mångfald. Den måste vi slå vakt om. Ryktet om dess död är överdrivet. Genom hänsyn och respekt, en viss positiv nyfikenhet samt intresse för varandras olikheter kan vi visa att idén om kulturell mångfald inte alls är död och att de som säger så har fel.

Definition of Life, revisited

2011-02-05T21:09:00.005+01:00

The following is my reply to James Lavers’ comment shown below under the rubric of “Definition of Life, continued.” As my reply is rather long and elaborate I have decided to publish it as a separate posting. Those who want to comment on it may do so by clicking on the word “kommentarer” at the end of the text or send me an e-mail to Hchcars4(at)yahoo.com.

Dear James

My understanding of the first part of your comment is
1. that you refute the idea of physical determinism, because it is impossible to predict the movements of sub-atomic particles;
2. that we cannot, however, influence these uncertainties in any way, from which it follows
3. that this “indeterminism”/”uncertainty” does not infer the existence of “free will” and
4. that we react the way we are programmed by our biochemical configuration.

Thus, you are of the view that our individual reactions are mediated purely through our biochemical responses to external stimuli, controlled by our genetic make up. This is what you call “Biological Determinism”.

Having touched upon the regulation of brain receptors and the effect of the environment on biologically mediated human behaviour, you come to the conclusion that the idea of us having no power to affect anything is non-sensical. We are able to influence our environment with our actions, but we cannot decide as to whether we will do so or not. Such decisions are caused by the chemicals in our brains but through our awareness we perceive an “illusion of free will”.

In the second part of your comment you assert your view that the concept of determinism is of considerable interest from a scientific point of view and that searching for the truth is always important irrespective of whether the result can be of any practical use or not.

In the third part you marvel at the origin of the Big Bang and at the emergence of the first biological organism, which you cannot accept as a result of a chemical molecular process. However, you believe that the Darwinian theory of evolution is valid from the moment after which the first single cell was created.

Finally you maintain that neither the start of the universe, nor the unique creation of the first single cell was logical by which I think you mean scientifically explainable using logic.

The above is an honest attempt from my side to summarise your main points as a basis for my comments and I apologise, of course, if I have in any way misrepresented your views. Please correct me if I have. – Let me now proceed with a comparison between your views and mine.

I agree with you that a “Biological Determinism” is a possibility. It is, however, still a theory that needs to be scientifically verified or rejected. It is important that proven scientific methods be applied in our search for the “truth”, whilst we always should remain humbly conscious of the fact that any “truth” may later be replaced by another one based on additional evidence or a clearer analysis.

My rejection of determinism as a useless concept is not founded in a belief that it is false. It may be correct, it may be false. I don’t know. If the theory is proven false, it is, of course, useless. I assume you will agree with me on that. Where we seem to differ is that I also maintain the view that the theory is useless, even if proven correct, because I wouldn’t know what to do with that information.

Would I be depressed being informed by our best scientists in the field that I am just some sophisticated biological machine programmed to exist in this world and behave in certain predetermined ways during a pre-specified period of time? Would that revelation have any impact at all on the way I lead my life? Would I in any way change the way in which I make decisions, if I am told by the scientists that I have no “free will”?

My answer to each of these questions is “no”. Given a scientifically proven information that I am “biologically determined” and therefore unable to freely decide what to think or do, as all this would be handled by the chemicals in my brain, then I would also be unable to act on this information, as there would be no “I” able to do so, only a biological machine.

This is why I think that the theory of determinism is useless, even if it is correct. I believe it is useless also for the reason that our awareness, as you said, “provides the illusion of free will”. You are perhaps right in saying that our sense of having a “free will” and not being biologically (or otherwise?) determined is just an illusion. More famous philosophers than you and I have spent considerable time on discussing the possibility that just about everything may be an illusion, even the entire universe.

My somewhat disrespectful reaction to this is “so what?” – We may be living in an illusion, but that is not our reality! This is not the way we perceive the world or each other. Determinism and lack of free will may be scientifically interesting concepts and may even be correct, but incapable of giving us any guidance for how we should conduct ourselves, therefore useless.

The other theme on which we seem to disagree is about our understanding and valuation of the emergence of the first single cell organism. It is not by chance but on purpose that I have used the word “emergence” and not “creation”, which is easily associated with the words “creator” and “creationism”. Whilst I see this important event as resulting from a physio-chemical process, thus explainable, you see it as something that cannot be logically explained.

To my understanding there are reports already telling how “life” has been produced in a laboratory. See the following link as an example of such reports: http://www.economist.com/node/16163154.
You may rightly say that conditions existing on earth some four billion years ago were quite different from those prevailing in a modern laboratory, but it seems to me quite conceivable that present or future scientists will one day be able to explain how “life” came about in the circumstances prevailing at that very first time.

If this very first cell marked the birth of “life” or wether it was just a bio-chemical machine that initiated a process called evolution, which led to the gradual emergence of forms of “life” able – as you said - to perceive beauty, humour, love and even themselves depends on what one understands by “life”, i.e. by being alive.

In a world where every single step of our lives is predetermined and we have no free will we are in fact no more than bio-chemical machines, more complex but nevertheless comparable to bacteria, mussels, vegetables and worms. In a world where our lives are not predetermined and free will exists, we are categorically different from such creatures in that we have something that they don’t have, i.e. the ability to think, feel, dream, etc, etc. and to be aware of ourselves and our environment. The nature of these abilities is not vegetative but spiritual.

To me the concept of life is also not vegetative but spiritual. Thus, so-called “life forms” lacking this quality are merely bio-chemical machineries similar to any other kinds of machinery. This is also why I – unlike you – do not find their appearance being so extraordinary and non-logical and that the gradual evolution of brains that are able to think and feel is - as you put it - “the evolution’s most sparkling achievement – worth celebrating”. – Yes, let’s drink to that and let it be champagne.

Finally, regarding your points about the origins of the universe and the logic or lack of logic behind it, you may be interested in learning about the M-theory as elaborated by Stephen Hawking in his latest (co-authored) book with the title “The Grand Design”. Whilst you seem to mean that the Big Bang was a unique miracle defying any logical explanation and that “nothing we understand can explain it and likely never will”, Hawking says that “perhaps the true miracle is that abstract considerations of logic lead to a unique theory that predicts and describes a vast universe full of the amazing variety that we see”.

Based on the M-theory, which is yet to be confirmed, Hawking maintains that a whole universe can appear out of nothing. If finite, the theory “can become a model of a universe that creates itself”. Thus, Hawking claims, “it is not necessary to invoke God to light the blue touch paper and set the universe going”.

Qui vivra, verra! Or perhaps not.

Det finns inga raser

2011-01-31T13:23:00.001+01:00

I DN av den 26 januari 2011 redogjorde utbildningsradions VD, programchef och redaktionschef för reaktioner de fått på den satsning de gör för att öka förståelsen och toleransen bland ungdomar beträffande intima relationer mellan människor med olika etnisk bakgrund och olika sexuell läggning. Detta är utan tvekan en viktig satsning.

Enligt UR-cheferna har de bemötts av starkt rasistiska uttalanden på diverse bloggar och i e-mails med smaklösa utläggningar och öppna hot mot dem som ser en fredlig samlevnad mellan människor med olika sorters bakgrund som naturlig och eftersträvansvärd. Det är skrämmande vad UR-ledningen har att berätta om de reaktioner de fått. Den hårresande intolerans, illvilja, rädsla och hat som kommit till uttryck i dessa måste tas på mycket stort allvar.

Ett vanligt sätt att bemöta rasister är att hävda att människor av olika raser mycket väl kan leva i fred och sämja med varandra. Det är ett bra påstående, ett välmenande sådant men ändå felaktigt för det utgår från samma vanföreställning som rasisternas, nämligen att det skulle finnas olika raser.

För egen del tror jag att vi måste höja oss över det rasistiska käbblet och konstatera att det faktiskt inte finns olika raser. Det finns förvisso människor med olika hudfärg men hudfärg är inte ett tecken på ras. Det är inte ens ett etniskt kännetecken utan ett geografiskt. I områden nära ekvatorn utvecklade människor under hundratusentals år ett pigment som hjälpte dem att skydda sig mot den skadligt starka solbestrålningen, medan de som drog sig längre norrut inte längre behövde detta skydd utan tvärtom en hud som lät dem tillgodogöra sig den i dessa områden mer sparsamt förekommande solbestrålningen.

Därför finns det ett helt spektrum av olika hudfärger som varierar från söder till norr. Människor som vi kallar för svarta är som regel inte alls svarta utan snarare bruna. Har någon hört talas om den ”bruna” rasen? – Att indela människor i olika ”raser” beroende på deras hudfärg är ett påfund som det inte finns någon vetenskaplig grund för. Däremot finns det – som jag hävdade i boken ”Tro Vett Vanvett” – miljarder olika sätt att se ut.

Jag tror det vore bra om myndigheter och vetenskapare i god förening ville dödförklara rasbegreppet genom att förklara att det faktiskt inte finns olika raser utan att vi alla tillhör en och samma ”ras” eller art som den i stället bör kallas, dvs arten homo sapiens. Jag tror inte att ett klargörande av det här slaget innebär en lösning på problemet, men det kan få en psykologisk inverkan och bli ett stöd i den fortsatta kampen mot rasismen.

Självfallet kommer somliga människor att även fortsättningsvis hysa agg mot dem som inte har samma hudfärg som de själva, men kanske kan de fås att inse att dessa inte tillhör andra ”raser” lika lite som tjocka människor, eller människor med stora näsor, eller människor med plattfot, eller människor med etc, etc. ej heller tillhör andra raser än de själva. De har visserligen en annan genetisk struktur som för varje människa är unik, men inte ens den värste rasist kommer på idén att indela sådana människor i ”den tjocka rasen” eller ”den stornästa rasen” eller ”plattfotsrasen”.

Så låt oss en för alla gånger kasta föreställningen om olika raser på den historiska sophögen med förlegade och farliga myter och annat skräp.

Definition of Life, continued

2011-01-23T20:07:00.000+01:00

The following is a contribution from MD James Lavers to the discussion that started on this blog on the "Definition of Life" on 17 November 2010. For previous contributions to this discussion, please refer to that posting:

This conversation continues to take some interesting turns. I hope that my further muddled thoughts on the points raised will be of some interest.

It seems Katie and I are in agreement on the majority of the debate, perhaps unsurprisingly given we have touched on some of these issues before and found considerable common ground; conversations that were always compelling and challenging and are much missed. She has certainly expanded substantially on my suggestion that we are all just incomprehensibly complex biochemical machines thus eliminating the need to draw any distinction between life-forms in terms of what it means to be alive or indeed in possession of free-will.

I am uncertain how much my thoughts will add to such a well trodden philosophical debate as that of free will vs determinism, but for what its worth I will try and find a coherent line of thought.

I do not like the word determinism. To me it implies that everything is pre-determined and inevitable. This physical determinism, which is admittedly only one strand of the several determinist arguments, implies that there is only one possible future, which is being acted out blindly by everything, every atom, every quark in the Universe to a foregone conclusion. There seems to be substantial doubt over this view, not least because of the sub-atomic uncertainty that you have alluded to in your comments. However I do not believe that the presence of this physical indeterminism infers the existence of free will. While it seems there is room for variation and uncertainty, there is no evidence that we have the ability to influence these uncertainties in any way. We cannot control or choose the instantaneous position of an electron. The uncertainty that exists is external to our decision making and affects us indistinguishably from any other event. We react as we always do, in the way we are programmed to by our biochemical configuration through the stimulation of neuroreceptors by neurotransmitters.

As such, my personal view is closest to a type of Biological Determinism. I imagine that we are all independent physical entities (although the word entity is in itself problematic given not a single atom remains constantly as a part of us throughout our lifetime) that inhabit an uncertain Universe, but that our individual reactions are mediated purely through our biochemical responses to external stimuli, controlled by our genetic make up. An analogy might be that of a computer programme. When it is written, the programmer does not know exactly what it will do and when, but it has no free will, it just reacts to stimuli in the way it was designed to. Clearly, the situation for human beings is more complex than that, because we have an ability to change and will not act in the same way throughout our life. For the solution, I once again have Katie to thank for one of the most interesting and important conversations I have ever had. It seems that the genome does not produce an intransigent code as I had imagined but it acts more like a database from which receptors governing different things may be upregulated and downregulated. The numbers of particular receptors up and down-regulated at any one time affects mood, behaviour and pretty much anything. In experiments (in Humming birds I think), this regulation has been shown to be influenced by environmental factors. In one fell swoop this provides a logical route for the environment to effect the biologically mediated behaviour of humans (including in utero) and may solve another well trodden philosophical path, the debate of nature vs nurture. This model would mean that when considering doing something the idea of not doing it because everything is predetermined and inevitable and thus you have no power to affect anything is nonsensical. You are able to influence your environment with your actions and thus also the reactions of other people. What you cannot do is make a free decision over whether you will do it or not. The chemicals in your brain do that. But the evolution of awareness in the human brain provides the illusion of free will by necessity, as the alternative would mean being a confused passenger on a ride where you feel no association at all with the decision processes.

I admit my argument relies on time being a linear unidirectional entity, which while our perception as humans, may be just evolutionally how it is useful for us to perceive it within the frame of reference of our own existence. However, even if time is capable of being perceived in different ways, it is unlikely that this would make the Universe less deterministic.

You comment in your answers ‘Even if the concept of determinism is correct, it is for us a useless concept.’ Again I am afraid I do not agree. It is true it is a fairly depressing thought, although for me the pursuit of truth is in itself reason enough to try and understand, regardless of what you might find. However, I also believe it has far reaching implications for our society. To what extent are people really responsible for their actions? If some sort of biological determinism is indeed the reality, then the answer is fairly uncomfortable. Should this influence the way society acts in for example punishing criminals? Almost certainly. It is not as simple as saying we should completely scrap the penal system. I imagine that the environmental factors of society have a powerful effect on us. We have evolved to become highly social beings and social pressure and the threat of incarceration effect behaviour, even if in a biochemically mediated way. However, with consideration and research, better understanding of how and why we act may be able to produce a fairer society in a range of areas. Certainly it is worth considering, although clearly care would be needed to avoid producing a ‘Big Brotheresque’ society, where humans were controlled using environmental cues in a mechanistic fashion to produce uniform, conformist beings, which have lost the invention and variation that are such positive traits in our species.

Finally, I would like to return to the original subject matter to reassert my disagreement with what you describe as the exaggerated attention given to the emergence of the first single-cell organism. I think there are two moments in the history of the universe that completely defy logical explanation. The first is the Big Bang itself, where for no reason that we can yet understand an incomprehensibly enormous mass suddenly emanated from one single point. From a fraction of a second after the Big Bang, the expansion of the universe, the formation of stars, galaxies and planets follows a logical process. We have formulated rules that appear to conform to our observations. But what caused that initial moment? What caused the birth of the Universe? From what did it come from? What was there before? Nothing we understand can explain it and likely never will.

Only slightly less extraordinary to me is the first emergence of life. I don't see this as a ‘natural next step of the evolution from the Big Bang via the formation of subatomic particles, atoms, molecules, stars and galaxies,’ as you do. It is something completely different. It is unlikely it was a unique moment, given the incomprehensible number of stars and planets in the Universe, but it is extraordinary and for me, again without logic. What possible reason is there that molecules, to all intensive purposes inanimate objects should start acting together for a common goal? To reproduce and develop? There was no evolution before. It is like the Big Bang but on Earth. The single point from where all life has emanated. From that moment the diversification and development of life on Earth, has again followed a logical process, this time governed by the laws of evolution. That does not make the process of evolution anything less than extraordinary, but it does follow a pattern that we can understand. That an ability to perceive and process the reflections of a section of the electromagnetic spectrum has been developed, to the extent that a representation of what surrounds us can be constructed is unbelievable. Light was not designed to be used to see. It is emitted from stars as a byproduct of nuclear reaction. Evolution has provided the tools to utilise it to confer a survival advantage. It is remarkable. But it follows a logical course of development, which can even be followed by studying organisms with variously developed abilities to perceive light and react to it. A process of slow improvement can be traced. It is logical.

And yes, even with all that has developed, vision, hearing, motor function, sensation, there is no doubt that the self-aware brain is evolution's most sparkling achievement. The crown jewels. A stunning work worthy of awe and wonder, with the ability to perceive beauty, humour, love and even itself. That such a seemingly haphazard process as evolution could create such a work of art is remarkable and worth celebrating. But there is a process there. A process which started with that very first life form. A process that is rational. Why that first life form first came together, at least for me, is not logical.

Det är viktigt med demokrati överallt

2011-01-18T18:20:00.000+01:00

„Är vi beredda att acceptera demokrati i Mellanöstern, även om den kan bli en besvärligare granne än en lagom korrupt despot?” frågar Ingvar Persson i Aftonbladet den 18 januari.

Det är en ytterligt cynisk fråga. Nu är ju inte Tunisien just vår ”granne”, men visst skulle vi välkomna varje steg mot ökad demokrati i den arabiska världen. Eller har det verkligen gått så långt att vi också från Sveriges sida skulle förorda medgörliga despotiska och lagom (!?) korrupta regimer framför demokratiska?

Vad frågan i första hand gäller är väl om den utveckling som nu kan skönjas i riktning mot demokratiska förhållanden i Tunisien kan fortsätta eller om den kommer att överflyglas av islamistiska krafter syftande till att skapa en fundamentalistisk religiös regim med åtföljande förtryck av oliktänkande.

Det är en sådan utveckling som vi skulle ha svårt att acceptera, inte en tunisisk demokrati.

För oss som tror på demokratin är det viktigt att göra vad vi kan för att främja en utveckling mot att allt fler stater blir demokratiskt styrda och att stödja de demokratier som är hotade.

På just den punkten har jag i gott demokratiskt sinnelag svårt att acceptera oliktänkande.

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article8426186.ab

Celibacy–a Catholic Violation of Human Rights

2011-01-10T01:29:00.003+01:00

During the last few months lay catholics have voiced demands on the Catholic Church to abolish the celibacy. A quite recent example of such initiatives was reported on 7 January in the Austrian daily newspaper “Die Presse”.

An important motivation for this emerging pressure is the growing problem of finding qualified clergymen to replace those who retire or are leaving the church for other reasons.

The idea is that the abolition of celibacy would help to attract young male heterosexual theologians to become priests, which would also – as an extra bonus - probably reduce the number of children being sexually abused by priests with abnormal sexual orientation. - Yes, it is abnormal to have sex with children – and criminal as well.

The above reasons for ceasing to demand of Catholic priests that they live in celibacy are good and valid but why not simply admit or acknowledge that even Catholic priests have a fundamental right to get married, if they so wish? Why do states that are not governed by the Pope himself, like the Holy See, allow this inhuman discrimination by one employer (the Catholic Church) of a part of its employees (the Catholic priests)?

The following is an excerpt of the UN Universal Declaration of Human Rights adopted by the General Assembly in 1948:

Article 16.1
Men and women of full age, without any limitation due to race, nationality or religion, have the right to marry and to found a family.

Article 2
Everyone is entitled to all the rights and freedoms set forth in this Declaration, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other status.

And here is an excerpt from the European Convention on Human Rights which entered into force in 1953:

Article 12 – Right to marry
Men and women of marriageable age have the right to marry and to found a family, according to the national laws governing the exercise of this right.

Article 14 – Prohibition of discrimination
The enjoyment of the rights and freedoms set forth in this Convention shall be secured without discrimination on any ground such as sex, race, colour, language, religion, political or other opinion, national or social origin, association with a national minority, property, birth or other status.

Please note the references in both documents to both “sex” and “religion”.

I repeat my question, why do states, especially those that ascribe to the principles of secularism, accept this kind of discriminatory treatment of a whole professional category?

The Catholic Church in its name of “Holy See” is an internationally recognised “state”, but how long shall other states tolerate its operation as a state-in-their-state?

One of many examples of this situation is its pre-medieval practice of mandatory celibacy for a significant part of its staff, a practice which is in overt violation of human rights and national legislation!

Kardinal Schönborn über Kirchenaustritte

2010-12-19T17:10:00.004+01:00

Kardinal Schönborn beklagt sich in der heutigen Ausgabe (19.12.2010) der „Presse am Sonntag“ über die „Austrittswelle“ in dem österreichischen Teil der Katholischen Kirche. Nicht weniger als 80,000 Mitglieder sollen auf Grund der in 2010 entdeckten sexuellen Missbrauchsfälle ausgetreten sein.

Schönborn zieht Parallelle mit der Situation in der Nazizeit, als damals auch viele Kirchenmitglieder aus der Kirche austraten.

Weiss man aus welchen Gründen die Kirchenmitglieder damals der Kirche den Rücken zeigten? Wollten sie dadurch als „bessere“ Nazis dastehen oder war es hauptsächlich, weil sie mit dem fehlenden oder zumindest sehr schwachen Widerstand des damaligen Papstes Pius des XII gegen die Nazisten enttäuscht waren?

Wenn das letztere der Fall wäre, kann man den vom Kardinal Schönborn gemachten Vergleich vielleicht verstehen, weil dann könnte man ja die vielen Kirchenaustritte auf innerkirchliche Probleme zurückführen, wie auch heute.

Wenn dies nicht der Fall war, sondern die Kirchenaustritte mehr aus Angst vor den Nazis stattfanden, dann muss man wohl Herrn Hans Peter Hurka, dem Vertreter der Laien-Platform „Wir sind Kirche“, Recht geben, dass dieser Vergleich „unpassend“ sei.

Die Frage, die Kardinal Schönborn indirekt und wahrsscheinlich auch ungewollt hervorgehoben hat, wäre aber interessant zu klären. Vielleicht kann jemand dabei behilflich sein.

Den Zeitungsartikel gibt es hier zu lesen:
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/artikel-aus-presse-am-sonntag-19122010.html

Wenn Menschen wegen religiöser Überzeugungen sterben müssen

2010-12-17T23:12:00.009+01:00

Laut eines Artikels in „Die Presse“ vom 17.12.2010 sterben jährlich 150 Personen, weil sie auf ein lebenswichtiges Organ vergebens warten müssen.

Die Zahl der Organspenden steigt, aber ebenso die Nachfrage. In Österreich gelten als potenzielle Organspender alle, die sich nicht dagegen schriftlich ausgesprochen haben und dessen Namen in ein Sonderregister eingetragen wurden. Allen anderen dürfen nach dem Tod Organe für Transplantationszwecke entnommen werden.

So soll es eigentlich nach Gesetz geschehen aber in der Praxis fragen die Ärzte die Verwandten ob sie gegen eine Organtransplantation vielleicht irgendwelche Einsprüche hätten, etwa religiöser Art.

Die Schlussfolgerung ist also, dass Menschen mit besonderen religiösen Überzeugungen verhindern können, dass Leben anderer Menschen gerettet werden, weil manche Ärzte denken, dass sie solche Überzeugungen respektieren müssen. Religiöse Vorstellungen über die Unantastberkeit der Organe bereits toter Menschen sollen also mehr wert sein als die Rettung derjenigen todkranken Menschen, die auf ein lebensrettendes Organ noch warten und hoffen?

Meiner Meinung nach müssen die letzteren Vorrang haben. Ärzte sollen die engsten Verwandten zwar informieren aber nicht nach deren eventuellen Einsprüchen fragen.

Wenn ein Verstorbener vor seinem Tod keine Einwände zur Organdonation bekanntgegeben hat, dann ist diese Tatsache und die Bedürfnisse todkranker Menschen an erster Stelle zu respektieren.

Auszug aus dem oben erwähnten Artikel:
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/warten-auf-spenderorgane-jahrlich-150.html

Islam, islamism och svenska muslimer

2010-12-16T23:45:00.003+01:00

I en artikel i DN av Ole Rothenborg kan man läsa om Bejzat Becirovs klagan över att muslimerna i Sverige och övriga Europa ska behöva känna sig utpekade av den muslimske attentatsmannens bombsprängning på Bryggargatan för ett par dagar sedan. Alla muslimer känner sig ”skuldbelagda” av det som hänt, säger Becirov som är chef för Islamic Center i Malmö. För varje sådan här händelse drabbas muslimerna av en kollektiv skuldbeläggelse, säger han.

”Guilt by association” är inget okänt fenomen och många som gärna skulle utvisa muslimska invandrare har säkert stärkts i sina övertygelser. Vad gör då de svenska muslimerna för att motverka detta?

• Protesterar de med kraft mot muslimska ”fatwor” med uppdrag om att mörda för Islam misshagliga personer som exempelvis Salman Rushdie?
• Tar de avstånd från det våld som utövas av muslimska våldsorganisationer som Al Qaida, Hisbollah och Hamas?
• Protesterar de mot att flertalet muslimska länder styrs av religiösa diktatorer?
• Kritiserar de den föråldrade och förnedrande kvinnosyn som är vanlig i flera muslimska samhällen och som också finns bland muslimska män i Sverige?
• Uttalar de sig unisont mot s.k. ”hedersmord”, mot könsstympning av unga pojkar och flickor, mot unga kvinnors/flickors tvångsäktenskap med män de knappast känner eller mot att kvinnor ska kunna tvingas bära burka?
• Brukar opinionsbildande muslimer propagera för att muslimska kvinnor ska ha rätt till samma goda skolutbildning, universitetsstudier och yrkeskarriärer som muslimska män?
• Håller flertalet muslimska män med om detta?
• Tar muslimerna i Sverige öppet avstånd från varje tanke på att i Sverige tillämpa den muslimska ”rättsordningen” Shariah, alltså inte bara den del som som innehåller bestämmelser om att kvinnor (!) som begår s.k. äktenskapsbrott kan dömas till att stenas till döds?
• Uttalar sig svenska muslimer för att länder där Shariah praktiseras bör modernisera denna typ av lag eller i vart fall dess tillämpning så att män och kvinnor behandlas lika?
• Har man protesterat mot de aktuella dödsdomarna i Pakistan och Iran?
• Har man krävt att man ska sluta förfölja och avrätta homosexuella?
• Bekänner sig muslimerna i Sverige till allmänt accepterade mänskliga rättigheter om religions- och trosfrihet, vilka innebär att var och en har rätt att utan tvång välja sin religion, att lämna den och gå över till en annan religion eller att inte ha någon religion alls?

Hur många av dessa frågor kan i dagsläget besvaras med ett ”ja”? Ju fler, desto bättre, särskilt med tanke på Becirovs oro för att muslimerna i Sverige ska drabbas av någon slags kollektivskuld. Ju mer de distanserar sig från odemokratiska värderingar, från våldets, ojämlikhetens och terrorns apostlar, desto mindre blir ju risken att associeras med extrema religiösa fanatiker och våldsverkare som utför och ligger bakom terrordåd likt det som häromdagen inträffade i Stockholm.

Med framväxten av en extrem och främlingsfientlig rörelse typ Sverigedemokraterna har risken för våldsbrott mot muslimer i Sverige antagligen ökat, men detta ursäktar verkligen inte Becirovs påstående om att utvecklingen i Europa skulle vara på väg mot en situation liknande den då judarna tvingades bära en stjärna på bröstet men med den skillnaden att detta skulle komma att gälla för muslimerna. Sådana självömkande och osmakliga jämförelser gör ingen nytta men klarhet från ledande muslimer beträffande deras inställning till grundläggande svenska värderingar som demokrati, jämlikhet mellan könen och religionsfrihet skulle säkert kunna hjälpa.

Klarhet kan också efterlysas från regeringens, myndigheternas och de politiska partiernas sida om vad de förväntar sig ifråga om anpassning till det svenska samhället av de invandrare som kommer till Sverige med grundläggande värderingar som är för oss främmande och ej heller acceptabla.

OSCE meeting on "Freedom of Religion and Belief"

2010-12-16T18:02:00.007+01:00

Freedom of religion and belief was discussed at length at a meeting organised on 9-10 December by the OSCE Office for Democratic Institutions and Human Rights (ODIHR). OSCE member states, missions and institutions were represented at the meeting plus a few international organisations and more than 100 non-governmental organisations(NGOs).

The discussions took place in three sessions devoted to the following three topics:

I OSCE Commitments on Freedom of Religion and Belief: Emerging Issues and Challenges.
II Education and Religion or Belief.
III Religious Symbols and Expression.

Here are some brief and personal impressions from the meeting:

Although the list of participants included a fairly large number of human rights and other not typically religious NGOs, the debate in the plenary was overwhelmingly dominated by the religious ones, mainly pursuing their own individual interests rather than defending the freedom of religion and belief as a matter of principle.

The same pattern was followed in session II where focus was on the rights of parents to have their children educated in the religion of their choice. The possibility of opting out from religious instruction was generally recognised but there was little or no discussion on the negative consequences of this kind of discrimination of children who opt out. The fact that they may get a feeling of being somehow different and not belonging to the majority and also that they would not get any real education about their own or any other religions did not attract much attention. The humanist opinion that all children - irrespective of the life stance of their parents - should receive an unbiased education about religions was not supported by any of the other NGOs.

Concerning religious symbols the emphasis centered on the need to facilitate rather than to limit the display of such symbols and the Holy See condemned the removal of crucifixes from public buildings as an expression of “false secularism”.

The European Humanist Federation submitted the following written statements, one for each of the three sessions:

Pluralism, relativism and the rule-of-law
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/pluralism-relativism-and-rule-of-law.html

Education about religions but not religious indoctrination
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/education-about-religions-but-not.html

Display of crucifixes in public buildings
http://trovettvanvettbilagor.blogspot.com/2010/12/display-of-crucifixes-in-public.html

The Teaching of Religion

2010-11-30T18:41:00.002+01:00

According to the Irish newspaper the Belfast Telegraph, Ireland's record on religion in schools will come under scrutiny next year during a review by the United Nations Human Rights Council.

The reason is that the way in which religion is taught in the overwhelming majority of schools in the Republic of Ireland may be a breach of the human rights of children.

The Government has been told it is time for it to reconsider the role of religion and how it is taught in Irish classrooms.

The Irish Human Rights Commission (IHCR) has in a discussion paper pointed out that parents have the right to withdraw their children from any instruction that conflicts with their own convictions. This may, however, not be enough considering the very prominent role played by religious orders in Irish education.

While most people in Ireland define themselves as belonging to the Roman Catholic Church or Church of Ireland, a significant number now define themselves as being of no belief or of Islamic, Jewish, Buddhist, Hindu or other beliefs.

By the end of January, recommendations will be made to the Government on the measures required for the State to meet its human rights obligations in this area.

Although the Irish situation may be seen as “somewhat unique internationally”, the IHCR also pointed to the fact that all countries were grappling with the issue regarding the role of religion and its teaching in their national school systems.

Source: http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/local-national/republic-of-ireland/religion-in-schools-may-be-breach-of-human-rights-15016751.html#ixzz16mfO6Cu0

- - - -

For my own part I welcome the initiative taken by the UN Human Rights Council and would hope that it will also apply to other countries such as Austria, where the teaching of religion is organised in conformity with a long-standing agreement with the Catholic church, which, for instance, may object to the appointment of teachers not acceptable to them.

In my view, religion should not be taught in any schools but students should be taught about religions in an unbiased and non-confessional way by teachers who are no preachers and also be taught about alternative life stances, such as humanism. In connection with that, students should also learn about ethical standards and human rights.

This subject should not be optional but treated in the same manner as other sucbjects, such as history, literature, philosophy and geography.

Religion may be taught and practised in churches, mosques, synagoges and temples and taught privately to students by their parents or others, but not in schools. To teach small children how to pray is not education. It is indoctrination.

Kommentar zum Interview mit Herrn Peter L. Berger

2010-11-29T17:15:00.005+01:00

http://diepresse.com/home/kultur/literatur/613643/Am-zweitliebsten-waere-ich-ein-Muslim?from=suche.intern.portal

In einem Zeitungsinterview wies der renommierte Religionssoziologe Peter L. Berger darauf hin, dass „eine neue Gruppe von Atheisten“ die Religionen beschuldigen, dass es so viel Gewalt in der Welt gibt. Das hält er für „Unsinn“ und meint, dass die grössten Schrecklichkeiten im 20. Jahrhundert von nicht religiösen Regimen ausgelöst wurden.

Es ist sicherlich wahr, dass die Ermordung von Juden durch die Nazis hauptsächlich andere als religiöse Beweggründe hatten, wie zum Beispiel machtpolitische und rassistische, aber wie kann man wissen, dass der nazistische Hass gegen die Juden nicht auch durch religiöse Gegensätze verstärkt wurde. Schliesslich waren es ja hauptsächlich nazistische Christen oder christliche Nazisten die Angehörige eines anderen Glaubens verfolgten.

Auch der Balkankrieg der 90-iger Jahre hatte sicherlich teilweise rein machtpolitische Hintergründe, aber gewiss wurden die Gegensätze dadurch verschärft, dass die Kriegführenden Parteien unterschiedlichen Glaubensrichtungen angehörten.

Sicherlich glaubt keiner, dass die Gewalt nur von Religionen verursacht wurde, doch dass diese sehrwohl öfter dazu beitragend waren.

Im Laufe unserer Geschichte gibt es eine grosse Zahl ähnlicher und vielleicht auch noch überzeugenderer Beispiele dafür, dass religiöse Auseinandersetzungen zum Krieg beitrugen oder sogar Anlässe zum Krieg waren, die auch von grosser Graumsamkeit geprägt waren.

Es ist deshalb kein Unsinn, wie Herr Berger meint, der Auffassung zu sein, dass Religionen dazu beigetragen haben, die Gewalt in der Welt zu verschärfen und zu vermehren.

Wenn Herr Berger kein Christ mehr wäre, dann würde er wohl kaum zum Hinduismus oder Buddhismus übertreten. Nein, sagt er, dann wäre ich am liebsten ein Muslim.

Für eine tief gläubige Person wie Herrn Berger ist es wohl kaum vorstellbar, dass man auch ohne eine Religion leben kann. Aber genau so wie man zwischen verschiedenen Religionen wählen kann, kann man sich auch für eine nicht-religöse Lebensanschauung entscheiden. Diejenigen, die sich von uralten oder neuerfundenen und heute gängigen religiösen Vorstellungen immer mehr entfremdet fühlen, können beispielsweise im Humanismus eine attraktive nicht-religiöse Alternative finden.

The Holy See – the Catholic church as state

2010-11-27T18:58:00.002+01:00

The Holy See, which is defined as the Pope and the curia, has managed to acquire the international status of a national state. As such it is, inter alia, accepted as a non-member state of the United Nations and as a regular member state of the Organisation for Security and Co-operation in Europe (OSCE).

This internationally recognised statehood gives the Catholic church several advantages not given to other religious or belief organisations that can only act in their roles as non-governmental organisations (NGOs). Thus, in relation to these, the Catholic church has acquired excellent platforms to propagate its religious message and politico-ethical values.

This inequitable situation has been severely criticised by the British Queen’s Counsel and human rights lawyer and judge Geoffrey Robertson. In his recently published book “The Case of the Pope” he delivers a sharp analysis of the way in which the Catholic church has - through its own secretly applied legal system based on the so called Canon Law – protected criminal members of their staff from legal prosecution through the secular law enforcement systems of their respective countries.

This Canon Law system, which is promoted and defended by the Pope himself, has been instrumental in concealing large numbers of cases of sexual abuse of minors committed by Catholic priests and other servants of that church. Robertson reveals with great precision how this obsolete and non-transparent system has been used to conceal a widespread sexual eploitation and oppression of minors. He demonstrates that a lacking regard for their integrity and rehabilitation needs and an astonishing lack of accountability prevail at all levels of the entire hierarchy of the Catholic church.

Nobody should be above the law and no state should be allowed to interfere with the legal system of any other state. The Catholic church, however, still insists on applying their own Canon Law, even in cases where their staff are suspected of serious crimes and in doing so the church is deliberately acting to circumvent the rule of law of several countries.

Why is this disregard for the national sovereignty of other states and interference with their law enforcement systems tolerated by these states?

It is also unclear why a state that has neither a permanent population nor a territory of its own, why a state that shows little respect for the rule of law of other states, why a state that is not a democracy and which is, in fact, not even a state but a religion or a church, why such an entity should be a non-member state of the United Nations and a regular member of the OSCE.

Why is the Catholic church not simply treated as an NGO amongst others and accepted as such – no more, no less?

PS. Mr. Robertson’s book “The Case of the Pope” can be found at
http://www.amazon.de/Case-Pope-Vatican-Accountability-Rights/dp/0241953847

Definition of Life

2010-11-17T15:08:00.002+01:00

Since the English translation of my Concluding Remarks was published I received a few comments and questions regarding my rather unconventional definition of “life” as it obviously does not conform to the traditional view that life came about with the “birth” of the first cell. One question was how I could define brainless animals and vegetables as being without life.

Here is my answer:

As I have no academic background in biology or chemistry I realise that I am out on very thin ice. As you noticed, my starting point was Descartes’ revelation that he “is” because he thinks. Well, I am no expert on Decartes either, but the little that I have read about him has puzzled me. – If Descartes sees himself in a mirror, he cannot be sure, that what he sees is real, because his eyes may deceive him, but if he thinks that he sees himself in the mirror, then he can be certain that he exists! To my simple mind, that seems to be more like a play with words than deep philosophy.

So, that made me “think”, not to prove for myself that I exist, but to see whether I could improve on that revolutionising statement “cogito, ergo sum”.

The first question is what “cogito” actually means? What is the “I” in “I think” and subesequently included in “I am”? – Am “I” the thought produced by my thinking or some sort of consciousness, i.e. a pure abstraction? Or am “I” the thinking person consisting of a brain, a head and a body of flesh and blood?

If we assume – as I do – that Descartes had this latter definition in mind, then he must have also been convinced of having or having had parents. Thus, if Descartes exists, something else must also exist. Otherwise, he would have neither been created nor sustained in his existence. It follows from this that Decartes did not exist in a vacuum. There must have been an environment.

To discover this environment and what is in it we can use our intellect and our senses. These can deceive us, so we can never be sure of what it really is that we perceive as our environment, but following from the above, there must be something or some things around us that actually exist. Some of it may be alive, the rest may be dead materia, but it all exists.

Decartes’ conclusion “ergo sum” does not say anything as to whether Decartes is part of the world that lives or in that which does not.

Now back to the second leg of “cogito”. What is actually the meaning of the word “think”? - According to my way of “thinking” there is an important difference between simply reacting on stimuli and thinking, which is to assess stimuli, envisage options, form concepts and draw conclusions. (I am aware that this is only one of all possible definitions, but I believe it is sufficient in this context).

For a thinking process a brain is required. At the beginning of the evolution there was no brain and consequently, no thinking. Bio-chemical organisms reacted on changes in their environment, moved around and adapted themselves to changing circumstances. The world got gradually covered by grass, flowers and trees and inhabited by mussels, corals, worms and insects.

Later on some animal species developed brains capable of carrying out a thinking process. The first thought was born! - Reacting on stimuli continued, however, to be the predominant activity.

It is my personal view that it was not the appearance of the first single cell organism but the beginning of “thinking” that marked the beginning of life on earth. All there was, before the first thought was thought, was simply varying forms of bio-chemical machineries. – Therefore I reformulated Descartes’ phrase to read “cogito, ergo vivo”.

Thinking is, however, not the only indication of life. The other one is the “awareness” of our emotions, such as love, hate, fear, etc. This awareness is also inconceivable without a brain. Although the brain’s rational functionality is often severely impaired by very strong emotions, the awareness of loving and being loved is undoubtedly an indication of life. Thus, we can also say, “amo, ergo vivo”.

What it all boils down to is my perception that life is a spiritual phenomenon, not a bio-chemical one. This has led me to the conclusion that without “thinking” or “awareness” there is no life but materia only and various bio-chemical processes. Therefore, the inception of life did not come – as is generally stated - with the appearance of the first single cell organism but with the evolution of the first brains capable of enabling their bearers to “think” and/or reach at least some level of “awareness”.

Confession of Beliefs

2010-11-16T21:49:00.003+01:00

The following is an English translation of "Min trosbekännelse" that was included in the chapter called "Epilogue".

I believe in love to others and to nature.

I believe that all need to be loved and give love.

I believe in a dignified life for all.

I believe in democratic principles of free elections, freedom of thought and expression, a free press, the right to form associations and in everyone’s right to further their own wellbeing and happiness, albeit not at the expense of others.

I believe in the joy of appreciating cultural differences and in everybody’s right to observe their own traditions as long as they do not harm others.

I believe in reason and in our right and duty to seek with compassion rational solutions to all problems.

I believe in generally accepted scientific methods to enhance and widen our knowledge of the world and all there is in it.

I believe we should comport ourselves in relation to others as we would wish them to do in relation to us.

I believe we should in all our doings be driven by positive thoughts but never by feelings of shame or other kinds of imaginary compulsion.

I believe in everyone’s right to always seek enjoyment and delight in all things they do as long as they do not harm others or in extreme cases themselves.

I believe in the freedom from all oppression including religious oppression.

I believe that we ought to fight superstition, magic, prejudice, religious dogmas and all other delusions and never get tired of doing so.

I believe there are no races but billions of different ways to look.

I believe that when we are about to die we should let our organs be used for transplantation and that we should do so joyfully in the hope of being able to contribute to the prolongation of the lives of others or to reduce their sufferings.

I believe that capital punishment should be abolished everywhere and for all times.

Amen.

Concluding Remarks

2010-11-16T19:51:00.004+01:00

The following text is an English translation of the last chapter of "Tro Vett Vanvett" ("Faith Sanity Insanity")

If you were hoping to learn about new unique ideas or arguments, you are probably quite disappointed. Indeed, it is not easy to say something new on a subject that has been studied and debated for thousands of years and on which so much has been written by prestigious philosophers. The old saying "there is nothing new under the sun" is hard to deny when you venture into areas of religion and belief.

Not even the expression "the eternal book about the universe" is entirely new. Initially, I thought I had invented it myself, but a poetic reference to " the great book of the universe" had been made already some four hundred years earlier by noone less than Galileo Galilei himself. No need for further comparisons.

What could possibly be seen as something unusual about my writing is the disrespectful and rather mundane treatment of a sacred matters that one is traditionally expected to approach with great humility and solemn respect for established religious views and beliefs. Is this perhaps the reason why so many appear to be satisfied with empty phrases aimed at answering sincere questions about God, how he actually is and how we can understand his will and intentions behind all that happens in the world? An example of such empty phrases is that "God's ways are inscrutable", a phrase which is usually pronounced with a dignified look of profound thoughtfulness.

During the CNN hearing of the republican presidential candidates in the fall of 2008, the baptist priest Huckabee expressed himself in the following way about the Bible: "There are parts of it I don't fully comprehend and understand, but I am not supposed to, because the Bible is the revelations of an infinite Good and no finite person is ever going to fully understand him. If they do, their God is too small." - For this he received a resounding applause of the audience who apparently took the view that the answer was brilliant, which it may also have been in that particular situation. It is probably also not simple even for deeply religious clerical servants to understand the God that they worship. But why should one then worship God, if one is neither able nor even wishes to be able to understand how he is?

God is by definition all-powerful, but why would he be good, loving, forgiving, and a guarantee of eternal life, isn’t this just a fiction held by those who wish that God would be like that? With equally strong support in the Holy Scriptures, it can be claimed that God is a punitive and revengeful god who will when time is ripe "separate the wheat from the chaff". Perhaps there is a greater reason for us to fear God than to worship him?

According to the Christian faith we are actually called to do both, both love and fear God. The likely idea behind these hypotheses is that one should love God, because he is good and fear him because he is almighty. Can anyone think of a more schizophrenic message?

When we look around the world with all its evilness and misery, all the suffering and destitution, it is difficult to see how God could be both good and all-powerful. This question is ancient and widely known under the name of theodicy. It was one of many issues discussed in the book, however, without reference to that particular term.

I am not aware of having ever heard an intelligent answer to this question. Is there such an answer? In any case, the dogma of God's omnipotence and goodness is repeated over and over again as if it had never been questioned or the problem simply solved by reference to God’s inscrutability.

The conversations taking place in the book develop in ways that I think is common among people who have known each other for a very long time. They are not meant to be viewed as scientific discussions with high demands on rigourous stringency, but rather as a lively exchange of personal thoughts about religious and other lifestances. As you surely noticed, my friends were kind enough to give me very good opportunities to develop my own views. Their replies and standpoints were, however, not selected for the reason that they would be easy to refute but because they seem to me representative of ways in which many people ponder over these ultimate questions.

Even though the talks were not scientific, they touched on some specific scientific subjects. One of these is the "mischievous" electrons as Sven told us about in the sixth chapter. What he was referring to was the discovery that the physicist Werner Heisenberg made in the 1920s, and which has since been called the "Heisenberg's uncertainty principle."

Einstein initially refused to accept that it would be impossible to determine the behaviour of any physical element. In a letter dated 29 april 1924 to his colleague and friend Max Born – winner of the Nobel Prize in physics 1954 - he wrote the following lines translated by myself from German: "The thought that an electron that is hit by a beam can freely decide to choose the moment and the direction in which it shall move is to me unacceptable. If so, then I would rather be a shoemaker or even en employee at a casino than to be a physicist. My repeated attempts to give the quants a more tangible shape have, however, not succeeded."

It is against this background that one can understand Einstein's later and more famous expression that God does not play dice. So he wrote to Born on 4 December 1926 (also here in own my translation): "Quantum mechanics are very respectable. But an inner voice tells me that it is not the real Jacob. The theory offers a lot, but it conducts us hardly any closer to the Old man’s secret. In any case am I convinced that he does not play dice ".

Born experienced Einstein's rejection as a "hard blow". He noted, however, that Einstein actually did not put forward any real justification for his criticism but only justified it by reference to his "inner voice" and that God would not play dice. Was this an indication that Einstein, the possibly greatest scientific genius of all times, was genuinely religious? This is a question widely discussed even today. Richard Dawkins has for example touched on this topic in the introduction to his book "The God Delusion" and the Israeli physicist and philosopher Max Jammer has written an entire book on it with the title "Einstein and Religion".

The important thing here is not, however, Einstein's criticism or whether he by any chance was a deeply religious person. The essential thing is that Heisenbergs theory in fact has stood its ground over so many years and shaken the perception that everything is predetermined. At the same time it lent a scientific support to the idea that people have a free will. Much of what we do, think and say may be anticipated, but only with varying degrees of uncertainty. We are shaped by our genes and we react to what happens around us, but we can usually freely choose between the options available to us and these are normally quite many. The choices we make are our own personal choices. We are no robots.

This idea has long been challenged by prophets of determinism, beginning with the Greek philosopher Democritus till the French 19th century mathematician Laplace. However, it seems that it is now resting on a fairly strong scientific basis.

"Cogito, ergo sum", said Cartesius in the 17th century. He viewed his ablility to think as a proof of his own existence. The existence of stars and stones and other tangible things might well be doubted, but not his own. That he was able to question it proved to him that he actually existed.

In my own humble opinion Cartesius could have gone a step further and said: "I think, thus I live". Against this statement may be argued that even an earth-worm lives, even though it cannot think, and that life came about with the appearance of the first single cell organism. Is it so?

Biochemical researchers are likely to agree that life did not occur for the first time at one single marvelous moment ("such as when two atoms have sex with each other"), but through a long molecular process that led to the formation of single cell creatures with ability to develop into ever more complex species of plants and animals.

On this issue the chemistry professor, bio-physicist and Nobel Laureate Manfred Eigen has pronounced himself as follows: " ‘the origin of life‘, i.e. the development from a macromolecule to a microorganism is just one step among others, similar to that from elementary particle to atom, from atom to molecule ... or even that from single-cell organisms to organic compounds, and finally to the human central nervous system. Why would this step from the molecule to a single-cell organism be viewed with greater respect than any of the others? " (My translation)

In a book by the well-known catholic professor Hans Küng from where I have quoted Eigen’s statement I also found the following said by another theologian with the name of E. C. Hirsch: "The origin of life is no longer the secretive place where God would be found more than elsewhere. Either one believes in God, or one does it not here either. A proof of God does not present itself. Thus, it stays with the old question: ‘why is there anything at all and not nothing? ' With this, the secret of life rests within the secrecy of materia. From where has the matter come that has (under appropriate conditions) the property of producing life? " (My translation)

Beneath this bridge between science and theology one may sit down to ponder about what life is and which its origin is. For my own part, I am inclined to believe that life for its existence depends on the thought and vice versa. No thought without life. No life in the strict sense and especially not in a human sense without the ability to think. - Cogito, ergo vivo!

This approach is also consistent with the way in which death is defined in countries such as Sweden. When the possibility of thinking no longer exists, then also life is gone.

But what happens with thoughts that are not being thought any more? – Here is an answer given by Viktor Rydberg, a Swedish writer and poet of the 19th century.

“Your righteous thoughts, your loving kiss
the dreams you dreamt, no time can kill
such harvest lives and always will
belong in kingdom of eternities”

No doubt, this is a truly inspiring message, uplifting, encouraging, beautiful and poetic. But does anyone think that it is true? – What happens to all poems, when noone reads them anymore?

Not everyone shares the scientifically founded theory of evolution. In addition to those Norwegian members of the Seventh-day Adventist Church whom we met at a restaurant in Rab, there are many who advocate a theory of creation that is based on a literal interpretation of the old testament. The complexity of nature and the human species is for them the proof that everything was created in accordance with an 'intelligent design'. For them this is the Truth, no matter what.

How often has it not surprised me that people who are sceptical to religions are often accused of being "Besserwissers" claiming to have found the Truth, while others with cemented religious beliefs seem to merit particularly high degrees of respect and reverence.

In fact, it should be the opposite. Non-religious people may form their philosophy in a rational manner basing it on scientific observations and logical reasoning. With an approach like that one must be prepared to change one’s conclusions, if conditions change or if it is demonstrated that the logic is flawed. Our concept of truth must always be questioned. It must never be like carved in stone.

Those who are religiously convinced of having found the Truth do not find it necessary to defend this "Truth" with rational arguments, which they anyway reject as being too restrictive. According to Huckabee and others it is anyhow not possible to understand God. His routes are inscrutable and it is impossible to navigate along such routes with the help of logical thinking. Instead, we shall have to rely on something that we neither can nor even want to understand. Within Christianity one refers to Jesus' words: "I am the way, the truth and the life". – For convinced believers this is sufficient. With them, it is difficult to discuss as they know already all they need to know. They have found the Truth. They know better. Is it not these people who are the real "Besserwissers"?

My problem with atheism and some of its proponents is not so much the self-confidence with which they trumpet their message but their alacrity. Sometimes it seems as if death and the anxiety people feel when facing it would not be so much to worry about. You can usually hear atheists express themselves in the following way: "We live only once in this wonderful world and only a short time. Therefore, let's not waste our valuable time to think of death and the time thereafter but on how best we can live our lives before we die."

This is an essentially rational way of thinking and not without wisdom. But what does one say to those who are afraid of dying and disappearing into the eternal oblivion? – That they should not to be afraid? That there is no life beyond death and therefore nothing to worry about? – For those who are afraid of hell, it may be comforting, but hardly for the others. Throughout history, many have struggled with their anxiety when faced with the atheistic perspective that all that awaits you at the end of life is death. Herbert Tingsten was one of those who openly declared his fear of dying, both on TV and in books and articles. Others have also dealt with the same subject, sometimes in an artistic way in film and poetry, like Ingmar Bergman, Pär Lagerkvist and others. Outside the public stage one does not usually speak about one’s fear of death. It is not a subject that lends itself very well for discussion at dinner parties. Nevertheless, many belabour it in silence.

For those who are convinced that there is a life after death and not afraid of ending up in hell the fear of dying should not be very strong. However, for many atheists, who do not believe in a continuation of life beyond death, the fear of their ultimate obliteration may be a big problem. Against this background, I find it strange that neither of Richard Dawkins, Sam Harris or Christer Sturmark is treating this problem more seriously in their respective books, "The God Delusion”, "End of Faith" and "Faith and Knowledge 2.0 ".

A lot can be said in favour of atheism, such as its contribution to the human intellectual emancipation and its struggle against religious repression in all its forms. Unlike some religions it has, however, no earthshakingly joyful message to deliver, no gospel. On the contrary, it has a rather sad outlook on what awaits us after death, namely nothing. This notion is based on a well developed skepticism, a kind of honesty in recognition of the fact that the incredible remains incredible regardless of the number of people who believe it and of the strength of their faith. Whilst the firm believer thinks he sees the "Truth", the atheist chooses to see it in the white of the eye.

As mentioned in the first chapter, the world's most eminent science community has taught us that the universe began to exist some 13.7 billion years ago. This may seem to most of us a whole eternity, but it is not. Eternity is longer. No one knows how much longer. The concept of eternity cannot be imagined. However, it is not impossible to imagine that there was a time also 13.8 billion years ago, or 13.9, or 14.0 etc. It is the opposite that is difficult to understand, namely that, according to the same scientists, there was no time at all before the Big Bang. Also, we do not know what caused the Big Bang. We are again faced with the old question why there is something rather than nothing?

What it was that triggered the process which began with the Big Bang is still an open question. This phenomenon cannot be explained with the help of scientific methods. Not yet at least, I may add. Thus, the subject leaves ample room for speculations in the truest sense of the word, for reflections, fantasies, dreams, etc. In this complete lack of knowledge no opinion is wrong, nor is anyone right and nothing can be proven. Some say that they do not know and abstain from speculating. Most people tend, however, to believe in some sort of primary power, a universal consciousness or a cosmic spirit. Many people choose to name this phenomenon God without worrying too much about who created him.

Another question is what kind of relation this primary power or God has to the universe as it is today. Does he carefully follow all that happens? Does he involve himself in the functioning of galaxies and nebulae? Does he even know where our earth is? In this scientific vacuum, there are enormous opportunities for everyone to develop his/her most imaginative concepts. Also here, there is no right or wrong, because nothing can be proven, nor disproven.

Similarly, we can ponder about ourselves. As previously discussed, we may with reasonable certainty assume that we exist. We may even go so far as assume that we live, as we are able to think. We have reason to believe that we have a free will with which we have evolved to unique creatures. Everyone has his/her own personality. All of us perceive ourselves as subjects saying "I" about ourselves and experience the world around us with all our senses. We remember. We have a consciousness. All this together, we may call our soul.

The physicist Paul Davies, who in several books dealt with the borderland between metaphysics and physics, says in his book "The Mind of God": “I cannot believe that our existence in the universe is just a twist of fate, a historical coincidence, a temporary spot of light in the cosmic drama. Our involvement is too intimate. The physical species Homo may not mean anything, but the existence of an awareness in any organism on any planet in the universe is certainly a fact of fundamental importance.”

It has been said that a person loses a few grams of her weight, when she dies. Is this the soul that leaves the deceased? I would find it hard to believe that, but the question remains - what happens with the "soul", when we die? Does our consciousness live on in a spiritual dimension or is it strictly tied up with our poor brain cells?

Is there, as Davies seems to suggest, a connection between an x-dimensional cosmic consciousness and the individual human immaterial soul? Here one may again imagine several scenarios, one more fantastic than the other. Everyone can create his/her own view of the world in precisely the way that suits him/her best. One can speculate as one may wish. No one is right, and none is wrong for nobody knows anything. All must be free to develop their own theories without pressure from any side, no matter how benevolent. This is the meaning of freedom of religion.

Noone needs to learn from others which theory or belief that is correct and which is wrong. This is patently absurd, because none can be based on verifiable scientific observations. It is not about reality but about dreams of life in other from us hidden dimensions. Here we can get no help from any theology, because there is no knowledge of God.

Each in freedom created religious belief is profoundly personal, shaped by the individual with a mix of thoughts, feelings, fears and desires, hopes and worries, spirituality, and poetry.

Any such belief may have meaning for the believer. It can bring comfort and provide a form of security. It harms noone but helps to legitimise a religious thinking that may often lead to serious problems. They occur, for example, when the believers work hard to convince others of the "Truth" they found, when such conversations exert pressures of different kinds, when they lead to indoctrination and violations of the freedom to form one’s own life stance. When faith does not remain a matter for the individual, when like-minded believers gather in sects, congregations and organized religions that demand strict loyalty of their members and have the power to control their behaviour, then there is a growing risk that those who wish to think freely or differently will no longer be tolerated. Then we can expect terror, other acts of violence and widespread religious repression.

I therefore believe: we need no preachers, no missionaries, no inquisitions, no Crusades, no holy wars, no occupation of sacred places, no religious repression – in short, we need no religious sects or religious communities. Nor do we need any organized religions. WE NEED NO RELIGIONS!
Religions have many rules. They restrict people's freedom and make life difficult for those who have to adapt. Here's a selection of such rules:
* Provisions on Muslim women's clothing restrict their freedom and tend to underscore their social inferiority in relation to men. About the status of women and their humiliation in Muslim environments we can learn a lot from several different sources. One of these is Aayan Hirsi Ali's book "The Caged Virgin: an Emancipation Proclamation for Women and Islam.
* Muslim men and religious male Jews must wear a beard. Orthodox Jewish men must have curly sidelocks in front of their ears and their wives have to cover their hair, when they are away from home or shave it off and wear a wig. Why this interference in strictly personal matters?
* Muslims and Jews must not eat pork, a prohibition which Christians have not accepted and why would they do that? Pork is a quite suitable kind of nourishment for humans. If due to ethical or other reasons one would prefer vegetarian food, then one will abstain from eating meat, but that would apply to all kinds of meat, not just pork
* Jehovah's Witnesses may not eat food made of blood such as blood-pudding.
* Mormons must not drink coffee or tea, nor may they smoke.
* Faithful Muslims must not drink wine or other alcoholic beverages.
* Religious rules do also regulate when and what to eat during the Christian and Jewish holidays and for Muslims during the month of Ramadan.
* Jewish and Muslim rules prescribe how animals should be slaughtered and in orthodox Jewish homes, one must not keep certain types of food in the same places as other kinds of food, nor must they be placed on the same table at the same time.
* What we can and cannot do during holidays must also be regulated and in orthodox Jewish circles such rules are taken very seriously.
* Less surprising is perhaps that Christian, Muslim and Jewish rules prescribe for the believers how they must pray, when they should stand up and sit down, when they should be on their knees, which way to turn themselves and how to bow.
* Noone must crack a joke or speak critically about Mohammed. Anyone doing that risks to be murdered by some dutiful islamist acting on behalf of an Ayatollah.
* In several religions, their authoritative representatives take a specific interest in interfering with people's sexual behaviours. This interest is, however, not primarily focused on the prevention of prostitution or trafficking. Other issues seem to be much more important, such as prohibition of adulterous relationships, homosexuality, the use of contraceptives, etc.
* The Witnesses of Jehovah must not accept to receive blood transfusions, even if they otherwise risk to die on the operation table. A long list of people who died for this reason, including many children, is published on http://www.ajwrb.org/about.shtml. Behind this Web page is a group that calls itself the associated Jehovah's Witnesses for Reform on Blood. They struggle to reform the official policy of the Witnesses.

In the foregoing I gave some examples of sectarian prohibitions and restrictions that limit the believers in their choices. This list could be made very much longer. It is difficult to understand what all these rules have to do with religion, except that the majority of the rules have origins in one or the other passage in some ancient scripture.

Preachers of religions do, however, not restrict themselves to prescribing what their members must not do. They also provide guidance on what they have to do to get into heaven, to arrive there quickly and safely as martyrs, to escape hell, to gain salvation and avoid damnation, to find the eternal truth and do God’s will.

As mentioned already, none of this is based on any knowledge of God and his will, because no such knowledge exists. In the eminent confusion of religious beliefs about God and on whose side he is, religions tend to lead to discord and rivalry amongst each other and there are similar trends also within the religions. Religions do not unite, they divide, which often leads to terrorism and religious persecutions. Therefore, I believe that a world without religions would be a freer and safer place to live in.

The professor of religion and baptist reverend Charles Kimball has written an interesting book entitled "When religion becomes evil" in which he examines how seemingly peaceful religions can become evil and threatening. Kimball points out that the following five characteristics may serve as alarm bells:

When religious leaders claim to possess the absolute truth
When they demand blind obedience
When they announce that time will soon be ended
When they let the goals justify the means and
When they declare holy war,

In spite of the fact that he fully understands the implications of the development he describes, namely oppression, mutilations, murders, terrorism and “holy“ wars, he does not believe that the fault lies with religions but with the human tendency to distort them.

However, those accused by Kimball to "distort" religions are those who go back to their origins, to the oldest and most genuine of all documents, to the historical foundations of religions, i.e. their most ancient scriptures. Through all our times people have been bickering about which religious interpretation is the one that is “true” and about who has distorted what. When it has proved impossible to peacefully convince “the others” of the "correct" doctrine, one has not hesitated to condemn, oppress, persecute, expel, torture, burn or beat to death those who "distorted" the faith, i.e. the "infidels." The history of religions is filled with countless "true" teachings and an equal number of "false" ones.

Against this bleak background I would like to conclude by quoting another poem by Pär Lagerkvist, also this from "Anxiety" which was published in 1916.

Here I wish to stay,
silent.
Here I will lower my head.
Holy spaces.
No human words are true.

Neither any words of God, I feel inclined to add.

Världens Längsta Bokbord

2010-08-16T23:50:00.004+02:00

Den 15 augusti anordnades Världens Längsta Bokbord som en del av Stockholms Kulturfestival. Det var roligt att vara med.

Stort tack till alla dem som köpte min bok eller kom fram för att diskutera ett tag.

Det vore kul att höra ifrån er igen.

"Är vi beredda att älska juden och muslimen?"

2010-07-25T00:55:00.003+02:00

I en artikel i DN med titeln ”Är vi beredda att älska juden och muslimen?” hävdar fyra företrädare för olika kristna sammanslutningar att det i Sverige ”finns en svag acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden”. Detta säger de bero på ”den svenska sekulariseringen och synen att religion enbart ses som en privat angelägenhet”.

Snarare är det väl så att dominerande religiösa samfund i alla tider valt att bekämpa andra trosriktningar. Den katolska inkvisitionen är bara ett av många exempel på religiös förföljelse av oliktänkande. Bland utvandrarna till Amerika under 1800-talet var det många som lämnade sina länder i Europa till följd av det förtryck som utövades av de statsunderstödda religionerna.

Tvärtom torde det vara så att den ”acceptans för avvikande religiösa och kulturella beteenden” som vi har i Sverige i själva verket är ganska stor och att detta till stor del beror på landets internationellt sett långtgående sekularisering. I en god demokrati som den svenska är det högt i tak för olika livsåskådningar trots flera religiösa rörelsers avoga inställning till konkurrerande riktningar.

Det är inte helt lätt att i förstone förstå vad författarna Sven-Bernhard Fast, Caroline Krook, Peter Weiderud och Karin Wiborn egentligen vill med sin artikel. En sak torde vara att främja en ökad acceptans för andra religiösa rörelser och då i första hand för judendomen och islam. Man kan förstås fråga sig varför just dessa ska skiljas ut som de mest behövande, varför inte författarnas önskan om en ökad tolerans i samma mån omfattar alla livsåskådningar, ja varför inte även sådana som inte är av religiös natur.

Författarnas plädoyer för ökad tolerans beträffande religiösa och kulturella yttringar är dock i högsta grad välkommen och deras öppna attityd gentemot judiska och muslimska trosutövare är lovvärd. Den är dock inte oproblematisk vilket visar sig i skärningen mellan religiöst grundade sedvänjor och allmänt accepterade värderingar i det numera sekulariserade svenska samhället. Ett exempel på detta är författarnas tillfredsställelse med domstolens beslut till förmån för den man som avskedats för att han av ”religiösa” skäl vägrat ta sin kvinnliga chef i hand av den enda anledning att hon är kvinna.

Ska vi verkligen tolerera - i betydelsen acceptera - ett sådant beteende? Är det rimligt att vi i religionsfrihetens namn bör bejaka och som författarna till och med välkomna den här mannens rätt till sitt ”avvikande religiösa” beteende. Bör vi inte i stället söka övertyga honom om det olämpliga i att här i landet fortsätta med sitt förolämpande beteende?

Ett annat exempel är författarnas ömmande för ortodoxa judars och muslimers behov av kött från djur som slaktats enligt religiös ritual och som innebär att man skär halsen av djuren med en lång kniv så att de får långsamt förblöda tills de förlorar medvetandet och dör. Denna form av djurplågeri är inte tillåten enligt svensk lag som föreskriver att djuren först ska bedövas innan de utsätts för slaktarens ”religiösa” ritual. Författarna visar på denna punkt en skrämmande undfallenhet inför grymma religiösa sedvänjor. Det centrala måste väl ändå vara att djuren utsätts för så lite lidande som möjligt.

I Sverige finns utrymme för många kulturer och många religioner men det finns bara en svensk lag och det är den som gäller. Det bör inte finnas särskilda regler för religiösa trosutövare lika lite som för människor med icke-religiösa livsåskådningar. Religiöst motiverade handlingar som strider mot svensk lag får inte accepteras i toleransens eller religionsfrihetens namn.

Den svenska demokratin grundar sig på ett antal medborgerliga fri- och rättigheter. Hit hör bl.a. lagar om
• yttrandefrihet som ger oss rätt att i tal och skrift eller på annat sätt, meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter eller känslor;
• informationsfrihet som ger oss rätt att ta emot och inhämta upplysningar;
• mötesfrihet som garanterar rätten att anordna möten av alla möjliga slag;
• demonstrationsfrihet som ger oss en principiell rätt att ordna demonstrationer på allmänna platser;
• föreningsfrihet som ger oss rätt att bilda föreningar.

Därtill kommer lagar till skydd för religionsfriheten. Med hänsyn till det heltäckande system av lagar som redan finns till skydd för våra demokratiska fri- och rättigheter kan det emellertid diskuteras om det verkligen behövs en särskild lag till skydd just för religioner och religionsutövning. Vad är det som sker inom religiösa samfund som inte redan är skyddat av de grund- och andra lagar som vår demokrati vilar på?

Om det finns sådana företeelser, riter och procedurer, bör vi nog fråga oss om dessa verkligen bör få förekomma? Ska vi exempelvis i religionsfrihetens namn acceptera att pojkar omskärs? Vi gör det ju inte ifråga om flickor.

Förekomsten av en särskild lag om religionsfrihet kan lätt uppfattas av religiösa människor och samfund, av myndigheter och människor i allmänhet som att det kan eller bör få finnas särskilda fri- och rättigheter för olika former av religionsutövning, även om de står i strid med svensk lag. Ju mer en sådan inställning brer ut sig till följd av en missvisad tolerans och förståelse för oacceptabla religiösa riter och normer, desto svårare blir det att försvara och fördjupa tanken bakom en sekulär stat.

Tyvärr är det just en sådan inställning som speglas i de fyras artikel under en lös täckmantel av tolerans och ekumenisk vidsyndhet.

--------------

Den kommenterade artikeln var införd i DN den 23 juli 2010.

Den knep-sluge Adaktusson

2009-01-09T18:25:00.000+01:00

Lars Adaktusson har i ett par artiklar i Sv.D. den 3 och 17 december (*) attackerat Humanisterna vars medlemmar valt en icke-religiös livsåskådning. (Min användning av ordet "attackerat" är i enlighet med Adaktussons eget språkbruk). I dessa artiklar använde sig Adaktusson av flera debattekniska knep för att manipulera sina läsare.

Ett av dessa var att i en del av Humanisternas texter byta ut "religion" mot "kärlek". Enligt honom själv gjorde han det för att "illustrera hur människans inneboende och mest centrala behov i vetenskaplig mening kan vara omöjliga att bevisa". I själva verket var det väl så att han ville övertyga läsarna om att de som inte har en religiös tro är kärlekslösa fundamentalistiska ateister som saknar en andlig dimension. Eftersom de inte tror på någon religion kan de väl inte heller tro på kärleken? Det var nog så Adaktusson ville att hans budskap skulle uppfattas.

Ett annat av hans knep var att förleda läsarna till tron att Humanisterna inte vill bevara religionsfriheten, eftersom de inte anser att den behöver skyddas av en speciell lag utöver dem som redan finns. Till dessa hör lagar som värnar om rätten att tänka fritt, att få yttra sig och publicera sina tankar, att få samlas till möten och få sluta sig samman i församlingar och föreningar.

Vad är det de religiösa håller på med som inte omfattas av dessa fri- och rättigheter? Gäller det rätten till andefördrivning eller till att diskriminera kvinnor och homosexuella, eller rätten att utöva psykologisk terror mot religiöst avvikande eller att med hänvisning till synd och skam få skrämma människor att inte använda preventivmedel, eller rätten att till Guds ära och till försvar för den egna familjens heder slå ihjäl sin egen syster eller dotter för att hon haft ett sexuellt förhållande med en man hon älskar, eller gäller det rätten att....osv, osv? Vilka av alla dessa och andra religiöst funtade "rättigheter" är det den speciella lagen om religionsfrihet ska skydda?

Måste man beskyllas för att inte vilja värna om religionsfriheten för att man ifrågasätter behovet av en särskild lag för just denna frihet?

Ett tredje och likaså mycket vanligt knep är att som Adaktusson pådyvla sina motståndare uppfattningar som de inte har för att sedan angripa dessa i syfte att visa hur dumma, inskränkta, obegåvade, fundamentalistiska, kränkande, etc de är.

Adaktusson hävdar bland annat att Humanisternas budskap är att religionen är "roten till allt elände" och att "allting skulle vara bättre utan religiositet". Så är det ju inte. Var och en kan lätt inse att det finns mycket elände som beror på andra företeelser som exempelvis avund, girighet, maktbegär, m.m.
En del av "allt elände" har dock med säkerhet sina rötter i religiösa föreställningar och vanföreställningar. Det är knappast rätt att blunda för detta.

På en punkt är jag emellertid överens med Adaktusson. Liksom han tror jag det finns ett behov av att reflektera. Rubriken till den senare av hans artiklar säger att "den som saknar svar kan behöva reflektera". Jag skulle tro att detta i än högre grad gäller dem som tror sig ha färdiga och för all framtid giltiga svar på mänsklighetens eviga frågor.

Till den gruppen hör så kallade fundamentalister av olika slag. Kännetecknande för dem alla är att de grundar sina uppfattningar på för dem oantastliga fundament såsom Bibeln, Koranen, etc. Humanisterna som fäster stor vikt vid vetenskapliga rön anser exempelvis att arternas utveckling förklaras bättre av Darwin än av Bibeln. Likaså menar de att universums utveckling bättre förklaras genom vetenskapliga observationer än bibliska skapelseberättelser. Vetenskapliga landvinningar är dock inga "fundament" utan ständigt föremål för kritisk granskning, värderingar och omvärderingar, för att kunna tjäna som steg i en utveckling mot ökad förståelse av den värld vi lever i.

Genom att stämpla Humanisterna som fundamentalistiska söker Adaktusson bunta ihop icke religiösa människor med islamistiska och andra religiösa fundamentalister. Denna metod att misskreditera sina motståndare är ännu ett exempel på Adaktussons försåtliga knep.

(*) Adaktussons artiklar finns att läsa pǻ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2136717.svd och
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2212913.svd

Svar på Tyrbergs inlägg

2008-11-14T16:06:00.001+01:00

Kyrkoherde Tyrberg har gjort ett beaktansvärt försök att misskreditera de tankar som jag fört fram i min bok. Han har därvid använt sig av ett lika gammalt som oärligt knep att först tillvita motståndaren en rad klandervärda åsikter för att därefter angripa dessa i syfte att visa hur fel denne har. Därtill utnyttjar Tyrberg en annan ohederlig metod som heter "guilt by association" genom att hävda att det skulle råda någon sorts åsiktsgemenskap mellan mig och Bin Laden, en rent befängd tanke som knappast förtjänar ytterligare kommentarer.

Exempelvis har jag inte hävdat att "en värld utan Gud eller monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter". Eftersom jag inte tror att det finns någon Gud som styr och ställer här på jorden så kan jag inte heller tro att världen bleve bättre om Gud inte fanns. Världen är som den är, med eller utan Gud, och har genom årtusendena präglats av krig och konflikter. Däremot menar jag att vi i en värld utan religioner åtminstone haft en chans att slippa de krig och konflikter som orsakats av religiösa motsättningar och de är nog fler än vad Tyrberg tycks tro. - "Det upprörande med religionskrig", säger Tyrberg, "är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar". På den punkten är vi faktiskt överens.

Man kan fråga sig om vi verkligen behöver några religioner med hänsyn till allt elände de förorsakat eller medverkat till. Behöver vi en religiositet som organiseras i sekter, samfund och religioner som ständigt predikar att just deras Gud är den enda rätta? Jag tycker inte det och på den punkten är nog Tyrberg och jag inte särskilt ense.

I samma stycke där Tyrberg försöker klumpa ihop mig med Bin Laden anklagar han mig för att vilja bekämpa trosföreställningar, ett tema som han gärna återkommer till. På den sida i min bok som han hänvisar till skrev jag följande: "Jag tror att vidskepelse, magi, fördomar, religiösa dogmer och alla andra villfarelser bör bekämpas med hjälp av intellektuella och rationella resonemang och att vi därvid inte bör förtröttas".

Menar Tyrberg verkligen att vidskepelse, magi, fördomar och andra villfarelser är trosföreställningar? Vill han inte själv vara med om att bekämpa dessa företeelser med fredliga medel? Jag förmodar att Tyrberg vill slå vakt om de religiösa dogmerna, men på fyra av fem punkter hade jag faktiskt trott att vi kunnat vara överens.

För mig är begreppet "trosföreställning" något helt annat. Det är vad varje reflekterande människa utvecklar genom sitt ärliga sökande efter en förklaring till hur världen är som den är. Ett sådant sökande är högst personligt och kan leda till trosföreställningar av religiös natur med utrymme för övernaturliga fenomen som exempelvis gudar, änglar, häxor, paradis, helvete, själavandring, pånyttfödelse, etc, etc.

Vad Tyrberg verkar ha så svårt att acceptera är att samma slags sökande kan leda till trosföreställningar som inte lämnar något utrymme för religiösa fenomen.

Det bekymrar mig föga vad Tyrberg säger om att det skulle vara svårare att bevisa Guds inexistens än hans existens. Jag tror nämligen inte att det är detta det handlar om. För mig gäller det inte att "bevisa" vem som har "rätt" eller "fel" utan att var och en som så vill får utveckla en egen förståelse för världen omkring oss. Och denna värld omfattar hela universum och kanske mer därtill.

Jag tror att sökandet efter att i djupare mening förstå den värld vi lever i är viktigt för varje fritt tänkande människa liksom att utbyta tankar och idéer med andra, som nu med Tyrberg som jag hoppas känner på samma sätt även om jag inte kan uttrycka mig med samma intellektuella skärpa som Hedenius.

Tyrbergs påstående att kristna länge hävdat allas rätt att fritt formulera en tro är minst sagt tvivelaktigt. De kristna kyrkornas traditioner har ju främst gått ut på att hålla folk i "Herrans tukt och förmaning". Förföljelser av oliktänkande var snarare regel än undantag ända in på 1900-talet. Många var de som utvandrade till USA under 1800-talet för att de inte stod ut med det religiösa förtrycket i sina hemländer.

Likväl bröstar sig Tyrberg över "att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns!" - För det första kan påståendet ifrågasättas. För det andra är det väl så att den religionsfrihet vi åtnjuter i Europa inte beror på den kristna religionen utan på demokratins framväxt och dess främjande av människors frihet på många områden, däribland rätten att välja livsåskådning.

Tyrberg beskyller mig för att vara fundamentalist och undrar vilken kunskap jag menar mig ha fått av Gud för att kunna uttala mig så tvärsäkert i min bok. Svaret är naturligtvis att jag inte menar mig ha fått någon särskild kunskap av Gud, eftersom jag inte tror att det finns en Gud som förmedlar sådan kunskap. Kristna människor tror att Gud förmedlat viktig kunskap genom Bibeln. Därför går de ofta tillbaka till den boken för att läsa sig till vad Gud egentligen vill. Bibeln är den kristna religionens fundament.

För egen del tror jag att kunskap kan inhämtas på många sätt. Bibeln är en viktig källa till att förstå den kristna religionens uppkomst och de förhållanden som rådde under den tid den skrevs och dessförinnan. Det kan dock inte hjälpas att framställningen under de senaste 1700 åren hunnit bli rätt föråldrad och att det under tiden kommit fram en hel del annan intressant litteratur på de områden som behandlas i Bibeln.

En hel del av denna litteratur vilar på vetenskaplig grund och jag menar att det finns mycket i dessa modernare verk som är värt att ta del av i sökandet efter den egna livsåskådningen. Mot den bakgrunden kan man kanske fråga sig vem av oss som är den egentlige fundamentalisten.

Slutligen några ord om teologin som vetenskap. Tyrberg undrar om jag vet vad teologi är. Enligt vad jag minns från skolan består begreppet av de två grekiska orden theos (Gud) och logos (lära). Därav följer alltså att teologi är läran om Gud. Eftersom den bland religiösa människor vanligast förfäktade åsikten är den att Gud är outrannsaklig, hans vägar outgrundliga, hans handlingar obegripliga och att han verkar i det fördolda enligt en gudomlig plan som vi människor inte kan förstå, så är det med andra ord omöjligt att på vetenskaplig grund utveckla en lära om Gud. Härav följer att teologi inte kan vara en vetenskap, i varje fall med den angivna definitionen av begreppet teologi.

Till följd av den ökande sekulariseringen under 1900-talet gick man emellertid alltmer över till att kalla teologi för religionsvetenskap, vilket är helt logiskt. De vetenskapliga metoder som tillämpas inom ämnet historia kan man naturligtvis också använda inom ämnet religionshistoria. På liknande sätt kan man med vetenskapliga metoder studera religiösa yttringar och gudsföreställningar, men detta är ju något helt annat än en lära om Gud för någon sådan går inte att bygga på vetenskaplig grund.

Det är bra att Tyrberg läst min bok. Det är jag glad för. Det var bara synd att han skulle göra det på samma sätt som Fan, när han läser Bibeln.

Hans Christian Cars

Inlägg av kyrkoherde Johan Tyrberg

2008-11-14T16:04:00.001+01:00

Pa 1950-talet var debatten het mellan intellektuella ateister och kristna. Idag har några ateister försökt blåsa liv i debatten genom att ge ut några böcker. I den nya debatten kan framför allt två saker noteras. Det första är att dessa nya böcker inte tillför debatten ny information. Det som säges har redan sagts, och bemötts. Det andra är att ateisrnen är en av de snabbast växande religionerna för närvarande. Visserligen fran en låg nivå. Beror detta på att man glömt debatten på 50-talet, och därför upplever den som ny och fräsch?

En av de senare böckerna i ämnet är TRO VETT VANVETT av Hans Christian Cars.

Hans Christian Cars samlar i boken fyra vänner med olika tro och samtalar om religion. Själv menar han att en värld utan Gud och monoteism skulle vara en värld utan krig och konflikter värd att eftersträva. Troligen skriver han så bara för att provocera, men bollen är i spel och det finns anledning att returnera...

Cars framstår i boken sam en djupt troende fundamentalistisk ateist. En märklig konsekvens av detta blir att när han påstår att alla monoteister har ett gemensamt ansvar för terrorhandlingar i någon guds namn faller det tillbaka på honom själv. Till skillnad från de flesta monoteister har han ju åsiktsgemenskap med de religiösa terroristerna, även om han inte själv förespråkar våld. Han står därmed egentligen människor som Usama bin Ladin nära i sin iver att "bekämpa" de läror han själv förnekar (se sid 158). Han talar visserligen om allas rätt att fritt formulera en tro - något sam kristna hävdat länge... märk att det är i traditionellt kristna länder som religionsfrihet finns! Han lever emellertid inte själv efter detta i det att han enligt sin trosbekännelse vill just "bekämpa" trosföreställningar. Eftersom han själv förespråkar och propagerar för en trosföreställning gäller bekämpandet tydligen inte honom själv, och dem som tror som han. Han blir därmed den som äger sanningen och ska bestämma vad andra får tro. Det är just detta fundamentalister i alla trossammanhang vill, och varning brukar utfärdas mot dem som i likhet med Cars vill äga sanningen. Att han vill provocera bekännare av olika religioner även i relativt oväsentliga frågor, som t.ex. att han retar sig på att vissa inte vill äta griskött, blir mest lite löjligt, men också ett tecken på hans starka personliga engagemang för att sprida sin tro, alla ska tro som han.

Han talar om ateismen sam en självklarhet, men inser tydligen inte att det är ännu svårare för honom att bevisa icke existensen av en Gud, än det är för en teist att bevisa Guds existens. Ickeexistens är svårare att påvisa än existens. Han bortser helt ifrån sanningsbegreppet i religionerna och gör dem till subjektiva uttryck för känslor, viljor och drömmar - och ser troligen inte att ateismen är en av dessa religioner. Hans inkonsekvens är därmed påtaglig.

Han hävdar att utan religioner skulle vi ha fred i världen. Ett påstående han egentligen själv bevisar som verklighetsfrämmande i det att han påpekar att de värsta krigen i modern tid - de båda världskrigen under 1900-talet - saknar religiös grund. Jag skulle nog vilja hävda att om vi ser på alla stamkrig och gränstvister genom historien kommer vi att se att krigen med religiös grund är i minoritet. Det upprörande med religionskrig är inte att de är många utan att de överhuvudtaget existerar! Det skulle vara spännade att se på motsatsen i ett historiskt perspektiv. Hur ofta förekommer det att krig utan religiös grund kommer till ett avslut på grund av ansträngningar av religiöst motiverat fredsarbete? Exempel är Dag Hammarskjöld, Röda korset/halvmånen etc. En värld utan religioner skulle inte vara en värld utan krig, möjligen skule det vara en värld utan fredsarbete.

Cars försöker argumentera utifrån moralen, och använder "barnet i isvaken" (se sid 89). "Barnet i isvaken" är berättelsen om hur en man ser ett barn i en isvak och drivs av sin spontana iver att hjälpa. Varje lidande människa i TV'n är ett barn i isvaken. Varför drivs vi inte att hjälpa då? Detta är ett nyttigt tankeexperiment om allas vårt ansvar, med det säger faktiskt inget om Guds existens. Kristnas aktivitet, eller inaktivitet säger överhuvud inget om huruvida Gud finns eller inte.

Pa sidan 171 påminner Cars om att det som inte finns, inte blir till av människors tro. "Det otroliga förblir otroligt oavsett hur många människor som tror det". Sant! Detta är ett av de få exemplen i boken på genomtänkt logik och objektivitet. Detta betyder ju naturligtvis också att det som finns, finns även om ingen tror det. Gud finns eller inte, oavsett min och Hans Christian Cars tro. Jag anser att tron på Gud har goda logiska grunder, han anser det inte. Ingen av oss påverkar emellertid Guds existens med vår tro.

Pa sid 176 nämner han att det inte finns någon vetskap om Gud. Det hävdar alla med tillägget att det inte går att veta något am Gud utom det Gud själv låter oss få veta. Det är just dessa källors tillförlitlighet det kan finnas anledning att diskutera och pröva med vetenskapliga metoder. Man kan inte undgå att undra vilken kunskap han menar sig ha fått av Gud för att kunna uttala sig så tvärsäkert...

Hans trosbekännelse på sidan 158 är intressant. Det mesta kan de flesta hålla med om, men en del måste jag ifrågasätta:
1. Han vill inte att någon ska drivas av skamkänslor. - Jag tror nog de flesta vill att den som stulit, men börjar känna skam över detta ska låta sig styras av dessa skamkänslor och återlämna det stulna. Skamkänslan kan i sig vara positiv, som en reaktion på att man gjort fel.
2. Han vill, som jag tidigare nämnt, "bekämpa" tro. Detta är en fundamentalistisk krigsförklaring som saknar varje uns av ödmjukhet, medmänsklig kärlek och humanism. Dessutom är detta inkonsekvent eftersom han själv bär på en tro.

Cars ställer vetenskap i motsats till teologi, Nu är ju teologi i själva verket en vetenskap som använder historiska, psykologiska, språkliga och andra metoder för att studera människors tro och de dokument man hänvisar till. Det är en vetenskap sam beskriver kyrkors och samfunds historia och utveckling med mera. Man frågar sig vilken vetenskapssyn Cars har. Kanske menar han att enbart naturvetenskap kan kallas riktig vetenskap? Hur är det då med andra humaniora vetenskaper som till exempel Nationalekonomi? Det är ju en vetenskap som en del brukar tycka är flummig och svårdefinierad. Det går i alla fall inte att med bibehållen vetenskaplig trovärdighet hävda att nationalekonomi är mer vetenskapligt än teologi. Då Cars genomgått forskarutbildningen i just nationalekonomi ställs hans vetenskapliga kompetens i tvivelaktig dager, eller vet han helt enkelt inte vad teologi är?

Det har hävdats att ingen ännu lyckats formulera en konsekvent hållbar ateism. HC Cars förstärker den uppfattningen. Inget nytt har tillförts samtalet om ateism sedan Hedenius blåste liv i den debatt på 1950-talet som självdog av brist på livaktigt innehåll. Det är förvisso intressant att Cars och andra nu gör ett nytt försök att börja där man slutade då. Tyvärr verkar det snarare som att man börjar där man då började, fast utan den intellektuella skärpa Hedenius visade.

Karlshamn 2008-10-07

Johan Tyrberg

Inlägg av Per-Olof Hallqvist

2008-03-23T21:57:00.008+01:00

Det har tagit en tid, innan jag nått fram till att skriva om din mycket välskrivna och trevligt upplagda bok.

Trots att jag i många avseenden delar dina åsikter, har jag svårt att acceptera den aggressivitet, stundtals gränsande till oartighet, med vilken du framför dina men framför allt angriper andras åsikter i de mest personliga livsfrågorna.

Häromkvällen framträdde Björn Ulvaeus i ett TV-program, där han drog en lans för "humanisternas idéer". Det han aggressivt och halvt ärekränkande tidigare uttalat i en tidningsartikel bad han nu om ursäkt för.

I en artikel med titeln "Rädda oss från humanisterna" får Sturmark den kritik som han så väl förtjänar. Hans argumentation och debattmetoder liknas vid den katolska inkvisitionen. Tyvärr har Humanisterna fått liten genomslagskraft just på grund av sitt aggressiva tonfall och hotfulla sätt att uttala sig. Det förvånade mig att Sturmark skulle sälla sig till skaran. Han hade i andra sammanhang gjort ett mycket lugnt och intelligent intryck.

Det är inte utan att man får en känsla av släktskap med Humanisternas ordval och debattmetoder i din - naturligtvis komprimerade - framställning av dina idédebatter med passagerarna ombord.

Vi har alla rätt att ha våra åsikter och har alla rätten (åtminstone knappt hälften av oss på jorden) att framföra dem. Däri har du helt rätt. Vi har naturligtvis på samma gång rätt att förolämpa och nedvärdera personer med andra åsikter än de egna. Men frågan är, om man i alla delar skall utnyttja den "rätten".

Tolerans och acceptans av andra åsikter än de egna borde väl också tilltala en gammal liberal? Och det är ju allmänt vedertaget att även små lögner eller stumt tigande kan vara att föredra i situationer, då man eljest lätt kunde tillfoga medmänniskor påtagliga obehag eller skada.

Icke desto mindre är det otroligt givande att ta del av dina åsikter och av passagerarnas hävdande av sina. Samtalen är intressanta men leder naturligtvis ingenstans, eftersom båda "sidor" är envetet övertygade om att just "den egna åsikten" är á priori den riktiga och rätta.

Recension av "Tro Vett Vanvett"

2008-03-18T19:53:00.003+01:00

En ruskig storm på havet och ett slagsmål med en norsk sjundedagsadventist är de stora action-scenerna i Hans Christian Cars bok om människors sökande efter mening med livet i en till synes obegriplig värld. Tillvaron ombord på skeppet Algarina är dock mestadels att långsamt färdas med vinden över stillsamma vatten utan egentliga mål och utan förväntningar. Det är en behaglig resa med många goda måltider under vilka sex goda vänner kastar sig in i olika diskussioner, den ena mer laddad än den andra.

Mat och segling i all ära, men det är dessa diskussioner som är huvudtemat i boken, diskussioner som vi alla haft eller förr eller senare kommer att ha. Vad gör vi här? Varför finns det någonting och inte ingenting? Fri vilja? Finns Gud, och vad har han/hon/det i sådana fall för intentioner? Ja, många av de Stora Frågorna granskas.

Vad har jag då själv lärt mig av dessa samtal? Svaret är, inte mycket, men författaren har heller inte varit ute efter att föra fram nya revolutionerande filosofiska insikter. Hans fokus har legat på att utmana de gamla myter som världens religioner fortfarande verkar klänga sig fast vid, dock inte längre i så stor utsträckning i Sverige. Dessa myter, t.ex. att Jesus var född av en oskuld och återuppstod från de döda, att Gud verkligen delade det Röda havet för Moses, att Lao Tzu var 900 år gammal när han föddes, att det finns en personlig Gud som lyssnar på våra tankar dygnet runt, etc., verkar vara i något av ett heligt rum, även i dagens värld – "sanningen" i dem får bara inte ifrågasättas. Man måste ha vördnad och respekt för människors tro, oavsett vad den kan ha för konsekvenser.

Frågan är vem som får ut någonting av en bok som denna eller av Hitchens eller Dawkins böcker? De som tror på myter vill inte läsa dem, eftersom de utgör ett hot mot deras verklighetsbild och ateister nickar troligtvis bara instämmande redan vid de första sidorna. När författaren briljerar är när han vågar gräva djupare i en del av de stora filosofiska frågor som inte har med myter eller tro att göra. Detta borde kunna intressera såväl sökaren som vetenskapsmannen som den religiöse.

Dawid Dahl

Recension av Olle Carlssons bok

2008-03-01T11:31:00.002+01:00

Den 20 februari träffade jag Olle Carlsson. Vi hade ett stimulerande samtal. Vi passade också på att byta böcker med varandra. Jag har läst hans med stort intresse. Härnedan följer några reflexioner kring hans bok.

DEN TREDJE FRÅGAN

Prästen Olle Carlsson är en märklig man. I och runt Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm har han byggt en verksamhet som tilltalar många. När han håller gudsjänst fylls kyrkan av pesoner som kommer dit för att delta i en varm och tillitsfull gemenskap. På sitt lågmälda sätt vill han få församlingen att förstå att de är inneslutna i Guds kärlek, en kärlek som ingenting kräver.

Detta är också ett ledande tema i Carlssons bok ”Kristendom för ateister”. Flertalet av de frågor som han tar upp är av ett slag som alla människor ställt sig, troende såväl som icke troende. Här följer några exempel: Finns Gud? Vem är Gud? Hur kan en allsmäktig kärleksfull Gud tillåta att det finns så mycket elände i världen utan att ingripa?

I sin behandling av dessa och liknande frågor tar Carlsson itu med vad han menar är en föråldrad tolkning av kristendomen. Det behövs inte så många regler och föreskrifter om hur människor ska vara. Det verkligt viktiga är att ta emot Guds kärlek och finna trygghet och glädje i den. Ingen är utvald. Ingen är utstött. Guds kärlek gäller alla. Så ungefär tror jag att Carlsson själv skulle sammanfatta sin religion.

Hans svar på de första två frågorna är alltså: Ja, Gud finns och Gud är kärleksfull. - Hur lyder då svaret på den tredje frågan? – ”På den frågan”, säger Carlsson, ”finns det hur många dåliga svar som helst. För mig är den gåtan olöst”. - Enligt min mening är inte detta mycket till svar, men det är ändå mycket bättre och ärligare än den annars så vanliga floskeln att ”Guds vägar äro outrannsakliga” eller att det finns ”sådant som vi inte kan och ej heller bör försöka förstå”.

Ett annat för somliga mer närliggande svar är att om det nu finns en gud och om denne Gud till äventyrs är god och kärleksfull, så är han inte allsmäktig för om han är det, så är det tydligt att han inte bryr sig särskilt mycket om oss här på jorden. För Carlsson och många med honom är dock inte detta något bra svar, eftersom det leder till slutsatsen att Guds kärlek är begränsad eller endast en illusion för att nu låna ett ord från Richard Dawkins.

Är Gud en illusionist som kan trolla bort sig själv och visa sig ibland? Är han månne också en isolationist? Kanske har Gud som policy att aldrig gripa in utan bara ösa över oss människor sin omätliga kärlek som somliga är lyckliga nog att uppfatta med sina känslor men ingen kan begripa med hjälp av sitt förstånd?

Så tänker inte Carlsson. För honom är Gud inte bara kärleksfull. Gud bryr sig också om oss. På flera ställen i boken finns beskrivningar av hur Gud påverkar och agerar. För Carlsson är inte Gud ”något övernaturligt väsen som existerar avskilt från oss”. Han menar ”att vi själva är det gudomligas möjlighet att gripa in i världen”. Det låter vackert, men när Gud som alltså antas finnas inom oss ser att vi inte klarar av att förhindra olyckliga människors olidliga lidanden, vad gör Gud då? Frågan är väl inte var Gud finns - utanför eller inom oss - utan om Gud finns. Trots Carlssons i och för sig behjärtansvärda försök till förklaring tycks det mig som om ”den tredje frågan” fortfarande väntar på ett bra svar.

Den stora förtjänsten med Carlssons bok är att han i den vänder sig mot allsköns fördomar som inte är ovanliga bland starkt religiösa personer. Här är några exempel på hans raka och entydiga språk: ”För mig finns det bara en grundregel när det gäller sexualitet och det är att den ska vara ömsesidig och att man inte ska skada varandra”. – ”Ibland undrar jag varför man ber oss präster komma och föreläsa om etik och moral. Det har ju visat sig att det inte precis är vår starkaste sida”. – ”Jag vill...göra upp med en straffande gudsbild”. – Dagens västerländska kyrka ”påstår sig följa Jesus, men...det är snarare romarrikets hierarkiska och patriarkaliska värderingar som vi omedvetet följer”. – ”När vi distanslöst ser vår egen tro som den rätta kan det orsaka schismer och till och med innebära att människor får sätta livet till”.

Det är inte svårt att hitta flera minst lika tänkvärda citat.

Man behöver verkligen inte vara troende kristen för att bejaka väldigt mycket av det som Carlsson säger i sin bok. Den innehåller många intressanta tankar om frågor som sysselsatt människor i alla tider oavsett konfessionstillhörighet, även dem som kallar sig agnostiker eller ateister. Intrycket är dock att det inte är till ateister som boken främst vänder sig utan till dem bland Carlssons prästkolleger och andra trosfränder som sitter fast i en enligt honom förlegad syn på vad som är det väsentliga i det kristna budskapet. Därför är bokens titel ett exempel på missvisande varubeteckning. En mer rättvisande titel hade varit ”Carlssons lärobok för kristna”.

Inlägg av Hans Ahlberg

2008-02-26T01:05:00.001+01:00

När jag kom till Uppsala, var jag allmänt kristen, bad t o m aftonbön ibland. Under mina studier av grekiska, assyriologi och hebreiska, blev jag en smula förvirrad i vad avsåg min kristna tro. Till att börja med förkastade jag sekter och funderade allvarligt på att bli katolik men förklarade mig i stället för agnostiker. Kom sedan ut i förvärvslivet och grubblade ej mer.

Efter min pensionering fortsatte jag läsa grekiska och assyriologi. De existentiella frågorna dök då upp igen. Så småningom förstod jag att jag var ateist. På 50- talet fick jag lära mig att evangelierna skrivits långt efter Jesus’ död. I själva verket var Paulus den förste som berättade om honom. För mig framstår det som självklart att Paulus hittade på Jesus-gestalten. Antagligen fick han idén till detta från Qumran. Alvar Ellegård som egentligen är språkforskare har i sin bok om Jesus ägnat sig åt att förklara hur myten om honom uppstått. Också Lena Einhorn har sina tvivel om Jesus och menar att det i själva verket var Paulus som var Jesus.

Det gamla testamentet är ingalunda heligt för mig. Det består av en samling berättelser som var vanliga i Mellanöstern. Man kan hitta flera förebilder i den mesopotamiska kulturen, inte enbart historien om den stora floden och Noak. Många konstigheter som finns i den hebreiska texten får sin förklaring i babyloniska skrifter. Psalm 104 i Psaltaren är exempelvis en omdiktning av Echnaton’s solsång.

GT har ett högt litterärt värde. I det avseendet är GT klart bättre än de mesopotamiska sagorna, men det är en propagandaskrift som riktar sig mot judarnas fiender och tjänar till intern moralisk uppbyggnad. Det är dock ingen vacker moral man får sig till livs i GT. Jahweh beter sig verkligen illasinnat och blodtörstigt.

När det gäller den sortens moral tycker jag att norrmannen i "Tro Vett Vanvett" har det mest slagkraftiga (på alla sätt) argumentet, vilket också går igen i GT: "Du ska tro att Gud är god - annars slår jag dig på käften".

Det stora mysteriet är dock inte frågan om Gud eller Jesus. De kan inte bevisas att de finns eller har funnits. Vad som förundrar mig är livet.

Bland miljarders miljarder världar kan det väl ha slumpat sig så att några mineraler och aminosyror bildat en cell och att den av någon egendomlig anledning beslöt sig för att dela på sig så att två cellkärnor bildades. Men varför slog de sig ihop? Varför stack de inte åt var sitt håll? Vad fick två och flera celler med minimal tankeverksamhet att slå sig samman och bilda större enheter? Och varför ville de fortsätta dela sig och fortplanta sig istället för att lägga sig ner och dö? Viljan till liv och överlevnad är för mig det mest egendomliga i skapelsen. När jag var ung student, var Schopenhauer och Bergson följaktligen mina favoritfilosofer.

Beträffande boken vill jag uttrycka ett mycket positivt erkännande, inte minst vad gäller författarens mod att vara så uppriktig som han är. Det gladde mig också mycket att förstå att jag inte var ensam i världen med den här sortens funderingar. Det är sällan man får läsa en "grubblande" bok så elegant skriven.

Tro Vett Vanvett

2008-01-06T02:04:00.002+01:00

Den här boken kom ut den 12 februari 2008. Boken handlar om livsåskådningsfrågor. Det hela utspelar sig på en segelbåt. Under en kryssning i Kroatien samtalar sex goda vänner om vetenskapens betydelse och religionernas roll för människors liv och utveckling.

Så här skrev Carl-Johan Kleberg, f.d. ordförande för Humanisterna, om boken:

"Det blir alltmer angeläget med samtal om existentiella frågor. Det nya sätt att under ledning av humanisten Hans Christian Cars föra sådana samtal i en sluten vänkrets på en segelbåt är stimulerande och tankeväckande. Det bör kunna locka många till läsning".

Utdrag ur "Tro Vett Vanvett"

2008-01-06T01:47:00.000+01:00

Förordet
Under en kryssning i den sköna kroatiska skärgården samtalar sex goda vänner om sådant man sällan talar. Samtalen drar åt olika håll som samtal ofta gör men kretsar främst kring religiösa frågor, om uppfattningar och missuppfattningar, om tro och vantro, om vett och vanvett.

Här är några exempel på vad som diskuteras i boken: Finns Gud? Varför skulle han göra det? Är han god? Varför skulle han vara det? Är det rimligt att tro på en god gud med tanke på allt elände som finns? Bryr sig Gud om vad vi människor tror, tänker eller gör här på jorden? Uppstod Jesus verkligen från de döda? Vad menas egentligen med "tro"? Varför tro på det otroliga? Vad menas med "helig"? Får man skoja om sådant som är heligt för somliga men inte för andra? Vilket ansvar har enskilda människor för dem som lider nöd? Vilka slutsatser kan dras av att många terrordåd grundar sig på starka religiösa övertygelser?

Under samtalens gång synas religiösa synsätt i sömmarna utifrån en icke-religiös humanistisk livsåskådning. Trots att jag inte kan berömma mig av att ha fördjupade kunskaper om det som diskuteras tvekar jag inte att föra fram mina egna uppfattningar, ofta på ett sätt som jag tror att många troende kan uppfatta som provokativt. Det är i så fall bra. I synnerhet om det stimulerar till eftertanke, för det är nämligen det som är syftet med det jag skrivit. Inte att i första hand tala om hur allting är utan att ifrågasätta invanda tankemönster, dogmer och doktriner, villfarelser, vidskepelse och andra vanföreställningar samt sist men inte minst religionerna själva liksom tron på det övernaturliga,

Ur det inledande kapitlet
Det var en av dessa klara och ljumma medelhavsnätter. Vårt segelfartyg Algarina låg tryggt förtöjt i en liten vik av en ö i den kroatiska skärgården. Jag hade sträckt ut mig på akterdäcket.
.......

Med blotta ögat kunde jag se några hundra stjärnor. Hade jag haft en kikare, hade jag kanske kunnat skönja ett tusental, dock bara en liten bråkdel av alla de stjärnor som finns i Vintergatan, den galax som vi själva tillhör. Astronomerna räknar med att det finns omkring hundra miljarder stjärnor enbart i den galaxen. Dessutom har universum ytterligare ett hundratal miljarder galaxer som i genomsnitt består av ett hundratal miljarder stjärnor. Därtill kommer otaliga planeter, månar och andra himlakroppar som rör sig kring stjärnorna. Tanken svindlar inför universums ofantlighet.
......

Se där, där föll en stjärna! Om jag varit religiös, hade jag kanske sagt att Gud ritar streck på himlen, dvs om jag varit religiös för tusen år sedan. Om jag då bott i Skandinavien hade jag sannolikt trott på Oden och Tor. Kanske hade jag trott att fallande stjärnor var gnistor som slogs av Tors vagn, när han fräste fram över himlavalvet. Idag vet vi - även de som nu tror på andra gudar - att sådana uppfattningar bottnade i vidskepelse eller vad man kan kalla religiösa vanföreställningar. Idag vet vi bättre. Det gör vi knappast på grund av att religionerna blivit så värst mycket annorlunda utan tack vare duktiga vetenskapare som hjälpt oss att klara ut förhållandena i den ofantliga världsrymd som omger oss, något som ofta stött på ivrigt motstånd från religiöst håll.
......

Det är egendomligt hur väl forskarna lyckats kartlägga förloppet efter Big Bang från dess allra första början. De vet mycket om vad som hände redan under den första sekunden. Däremot vet de ingenting om sekunden före, vilket somliga förklarar med att någon sådan sekund aldrig funnits. Det fanns med andra ord ingen tid, inget rum, ja ingenting alls, innan alltihop plötsligt bara hände. Vad var det som fick det hela att starta? Var det Gud? I så fall, vad ville han med att kicka igång universum? Ville han något över huvud taget eller var alltihop ett enda grandiost misstag? Blev universum resultatet av en enorm astronomisk men likväl trivial feltändning? - "Han sprack, den saten", sa Runebergs Munter, när granaten exploderade i hans hand. Sedan dog han. Var det så det gick till, när universum skapades? Överlevde Gud, om han nu fanns, eller gick det med honom som med Munter?
......

Är Gud, om han nu finns, av någon som helst relevans för den universella process som hittills pågått i 13,7 miljarder år och som av allt att döma kommer att fortsätta många miljarder år till? Är det sannolikt att det finns en gud som bryr sig om vad som sker och i så fall på vilken nivå, med vilka syften och på vad sätt?

Frågor så goda som några, tänkte jag, medan jag kravlade mig ner från min plats på akterdäck för att sälla mig till mina medseglare som bänkat sig i salongen till kaffet och avecen. När allt kommer omkring kan man kanske i goda vänners lag hitta en liten del av livets mening i ett glas cognac.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Efter denna inledning skildras livet ombord på vårt segelfartyg som bl a omfattar ett idylliskt möte med delfiner, ett spännande fiskafänge och en skrämmande upplevelse av en av naturens makter, den fruktade Boran. Men framför allt diskuteras det kring existentiella frågor. Här är några exempel på våra samtal:

Om Gud, dennes natur och eventuella existens
- Dina frågor om hur jag föreställer mig Gud, återtog Sven, är väl kanske inte så lätta att svara på, men ett tror jag säkert, nämligen att han är god. Det vore ju förskräckligt om vi var utlämnade till en gud som är ond.
- Det finns de som säger att Guds enda ursäkt för allt det onda som sker här i världen, är att han inte existerar, genmälde jag.
- Ja, jag vet det. Det är ett gammalt skämt.
- Är du säker på det? Jag menar, är du så säker på att det är ett skämt? Kanske är det sant att han inte finns, vilket i så fall kunde förklara att det finns så mycket elände här i världen. Kanske Gud dog av knallen, när han skapade universum. Vad säger du om det?
- Jag vet faktiskt inte om du vill försöka föra ett seriöst resonemang eller enbart hänge dig åt dina egna tokiga fantasier, sköt Eva emellan.
- Men vad är det egentligen som skiljer mina fantasier från era? Vi talar ju om någonting som vi egentligen inte vet eller kan veta något om. När ni säger att ni tror på Gud och att han är god, är det inte bara ett uttryck för era fantasier?
- Människor har i alla tider sökt sig till en gud och nästan alla har på ett eller annat sätt känt en närhet till ett högre väsen som vi kristna kallar för Gud, muslimerna för Allah och andra kanske något annat. Menar du att det inte skulle finnas något mera bakom allt detta än människors fantasier? frågade Sven.
- Jag tror inte att det går att utesluta den möjligheten, svarade jag.
......

Om yttrandefrihet och andra ”heliga” ting
- För mig är yttrandefriheten helig, sa jag till Eva. Om du vill förbjuda mig att säga vad jag tycker, vilket du naturligtvis inte vill vid närmare eftertanke, så skulle du kränka mig i en av mina djupaste övertygelser vilken är att var och en ska ha rätt att säga och skriva vad han eller hon vill.
- Även om du kränker eller sårar andra människor i deras djupaste övertygelser?
- Det är en svår fråga, svarade jag.
Johan som satt vid sidan om Eva och lyssnat på vår ordväxling utan att distraheras av någon laptop bestämde sig plötsligt för att hoppa in i samtalet.
- Det förstår jag inte att den frågan skulle vara så svår att svara på. Det får du väl ändå hålla med om att man måste respektera andra människors religiösa övertygelser!?
- Jag är inte så säker på det, replikerade jag. Man måste självfallet respektera människors rätt att hysa vilka religiösa övertygelser de vill. Och man måste respektera människorna själva. Man ska inte förnedra eller förödmjuka människor för deras åsikters eller övertygelsers skull. Däremot tycker jag inte att jag måste visa respekt för det de tror på eller är övertygade om, ifall jag inte kan hålla med dem. Då måste jag väl få säga vad jag tycker och tänker, även om det kan uppfattas som kritik och bristande respekt. Det är ju inte människorna som jag kritiserar utan deras religiösa idéer och föreställningar. Det måste man väl få göra?
- Och nu vill du ge dig ut för att vara en recensent av religioner? spörjde Johan spydigt.
- Det har jag ingen utbildning för, svarade jag, men ingen bör tro sig om att sitta inne med hela sanningen nu och för all framtid utan vara beredd att ompröva sina övertygelser i ljuset av nya idéer och intryck. Med detta vill jag säga att ingenting bör hållas heligt utan att allt ska kunna kritiseras och ifrågasättas. Jag har dock en känsla av att många religiösa använder helighetsbegreppet som en sköld som de gömmer sig bakom för att skydda sig mot kritik från dem som tycker annorlunda och som stämplas som otrogna, kättare, avfällingar, Satans barn och Djävulens handgångna män och kvinnor eller häxor för att nu komma med några exempel.
......

Om samvete, genetik och moral
- Just det, sa Eva. Där sa du ett viktigt ord. Samvete. Hans Christian, var tror du samvetet kommer ifrån om inte från Gud?
- Nu får vi ta det lite lugnt ett tag, sa jag avvärjande. Det är ju uppenbart att inte alla ens i den här lilla gruppen har samma moral. Detta beror knappast på att vi har olika gudar eller religioner utan på olika värderingar som delvis kan vara genetiskt betingade, delvis resultat av våra egna erfarenheter.
- Genetiskt betingade!? Hur då, menar du? Skulle vi kanske födas med färdiga moraluppfattningar? frågade Eva.
- Du sa ju själv nyss att homosexuella inte bryr sig om vad påven säger utan gör som de vill. Homosexualitet är genetiskt betingad, inte sant? Nu ska man ändå inte dra några alltför snabba slutsatser. Det finns ju många homosexuella katoliker, inte minst bland prelaterna som väl måste lyssna på vad påven säger.
- Genetik och moral, sa Anna. Det har jag inte tänkt på. Menar du att vi på sätt och vis föds med en viss sorts moral? Att somliga är födda till att bli goda människor och andra till att bli kriminella? Tror du att det finns människor som föds med kriminella anlag?
- Jag är ingen expert på genetik, men jag kan tänka mig att somliga föds med anlag som gör att de lätt blir aggressiva och våldsamma, medan andra blir fördragsamma eller flegmatiska. Hur de sedan utvecklar sig beror till stor del på omgivningen i form av föräldrar, syskon, lärare, vänner och kamrater samt på många andra omständigheter. De förhållningssätt som samlas under begreppet moral grundar sig inte enligt min mening främst på den kristna läran. De har utvecklats under lång tid med början långt före Kristi födelse, ja även långt före Moses.
- Vad menar du med det? frågade Anna.
- Ta till exempel påbudet att vi inte ska döda, som Eva nämnde, det vill säga inte döda våra stamfränder. Tanken att vi i krig kan döda människor som tillhör fientliga nationer är det få kristna som har problem med. Tvärtom, de som lyckas allra bäst med detta blir krigshjältar och får sitta längst fram i kyrkan. Men uppfattningen att vi inte bör döda dem som tillhör den egna stammen är ju något som människor kommit på mycket tidigt. Redan på den tiden när våra förfäder lärde sig att gå på två ben och jagade zebror och elefanter på den afrikanska savannen måste de snart ha begripit att de lyckades bättre med detta om de försökte hålla ihop i stället för att slå ihjäl varandra. Det var för många hundra tusen år sedan, alltså långt före Moses och hans stentavlor. Du får förlåta mig Anna, men för så länge sedan var det faktiskt. Och när Moses kom ner från berget och läste upp vad han sa att Gud hade sagt honom, ja då var det väl ändå inte så, att de som mötte honom vid bergets fot förvånat utropade: Åh sjutton, ska vi inte döda och stjäla och ljuga! Det var det värsta. Detta hade vi ingen aning om.
......

Om livets uppkomst och utveckling
- Javisst, sa jag, men inte bara det, vi hade också en bra båt, väldigt duktiga besättningsmän och en kapten som var nykter.
- Till skillnad från nu då, utbrast Anna, för när du fått i dig ett par glas så tycker jag det verkar som om du blev helt berusad av din egen självtillräcklighet och din idé att det inte skulle finnas någon högre makt att förlita sig på. Hur tror du till exempel att jorden och allt det som finns här i världen, ja hela universum, hur tror du allt det har skapats? Tror du att det bara blivit till på en höft kanske? Utan någon som helst mening bakom alltihop? Tror du att livet och hela den underbara natur som vi ser överallt omkring oss bara kommit till av en himla slump? Tror du kanske att livet uppstått genom att två uratomer plötsligt fick för sig att ligga med varandra? Tror du det?
- Oj vad du blev upprörd bara för att jag sa att jag varit nykter. Din idé om uratomerna är en intressant tanke som jag måste fundera på men i övrigt ligger du väl inte helt fel med det du tror att jag tror. Du har nämligen rätt i att jag tror att mänskligheten kommit till genom en lång och successiv utveckling, medan du tycks klamra dig fast vid idén om att det skulle ha funnits någon slags skapare som i detalj skapat allting här i världen. För det är väl det du tror?
- Jag tror i varje fall inte att den kommit till av en slump, svarade Anna.
- Det gör inte jag heller. Den natur och det liv som vi ser omkring oss i dag är inte i första hand ett resultat av slumpen utan av en oerhört lång utveckling som började för mer än tre miljarder år sedan, när den första livsdugliga cellen lär ha sett dagens ljus. Så småningom blev de fler och fler och allt större. De blev till varelser med sinnesorgan och med en stark vilja att försäkra sig om sina respektive arters fortlevnad. Det blev en kamp om tillvaron i vilken de starkaste och mest livsdugliga klarade sig, medan andra och svagare arter dog ut. Men allt det här vet du ju redan. Det är bara det att du av någon för mig oförklarlig anledning inte vill tro på det.
- Det där låter kanske klokt och enkelt, men tycker du inte att det saknas något? frågade Sven. Det du säger är ju att alla levande varelser ända sedan begynnelsen bara tänkt på sig själva och fört en grym och hänsynslös kamp för den egna överlevnaden. Det är en kall och hård värld som du beskriver, men i själva verket finns det ju så mycket mer som inte förklaras av dina teorier. Hur skulle världen till exempel se ut om det inte fanns kärlek? Då skulle den kanske se ut så som du beskriver den. Men nu finns det faktiskt något som heter kärlek och därför ser världen också annorlunda ut.
- Och då menar du att det är kärleken som sätter sin prägel på tillvaron och att kärleken är Gud för Jesus har ju sagt att Gud är kärleken. Är det så?
- Ja, så kan man kanske uttrycka det, svarade Sven, medan Anna nickade bifall.
- Då menar ni alltså att denna abstraktion som ni kallar kärleken på något outgrundligt sätt skapat den här verkligheten och medvetet byggt den på principen om "the survival of the fittiest" enligt vilken det gäller att äta eller ätas. Detta är ju i så fall helt schizofrent eller egentligen rätt djävulskt. Är ni säkra på att det är kärleken som är Gud och inte någon annan? Om Gud verkligen är så kärleksfull som ni säger, varför skulle han då låta Djävulen härja så fritt som han gör?
......

Om rädslan för religioner och religiösa fanatiker
- Jag är helt enkelt rädd, sa jag, för den intolerans som präglar många religioner och deras mest ivriga företrädare. Och för allt vad de kan ställa till med i form av krig, mord och terror i sina försök att straffa, såra, skada eller döda andra människor bara för att själva få beröm av sina ihopfantiserade gudar. Om vi är rädda för det våld som religionerna ger upphov till, då måste vi komma på ett sätt att försvara oss och man brukar säga att anfall är bästa försvar. Därför säger jag, att om jag bara kunde, skulle jag göra rent hus med alla vanföreställningar, all tro på det övernaturliga, all religiös magi, all vidskepelse och alla religioner.
- Det här har vi talat om tidigare, sa Sven, och jag sa då att jag inte trodde att en gudlös värld, det vill säga en värld utan religioner skulle vara bra att leva i. I vilket fall som helst är det en utopi att människorna skulle kunna leva utan religion. Religioner har funnits i alla tider och så kommer det alltid att förbli.
- Ett är dock säkert, svarade jag, om vi inte får bukt med religionerna, så kommer ständigt nya religiösa ledare att bygga sin makt på religiöst indoktrinerade människor och förleda dem till att i religiöst nit begå de mest hårresande brott mot dem som råkar tro på andra gudar än dem de själva tror på.
- Därför, återtog jag, måste vi värja oss. Det räcker inte att säga som Fredrik den Store, att var och en får bli salig på sin fason. De riktigt religiösa nöjer sig inte med det, för innerst inne vill de att alla ska bli saliga på deras fason, för det är så de tror att deras gud vill ha det. Religionsfrihet är kanske bra. Frihet från religioner vore ännu bättre.
......

Ur Efterordet

Om ateismen
Mitt problem med ateismen och några av dess förkunnare är inte så mycket den självsäkerhet med vilken de framför sina budskap utan deras hurtighet. Det verkar ibland som om döden och människors ängslan inför den inte var så mycket att bry sig om. Ungefär så här brukar det låta från ateistiskt håll: ”Vi lever bara en gång i denna underbara värld och bara för en kort tid. Därför ska vi inte slösa bort vår dyrbara tid med att tänka på döden och tiden därefter utan på hur vi bäst kan ta vara på livet före döden.”

Detta är en i och för sig förnuftig tanke och inte utan visdom. Men vad säger man till dem som är rädda för att dö och gå in i den eviga glömskan? – Att de inte ska ängslas? Att det inte finns något liv bortom döden och därför inte heller något att oroa sig för? – För dem som är rädda för helvetet kan det kanske vara en tröst, men knappast för de andra. Många är de som genom tiderna brottats med sin ångest inför det ateistiska perspektivet att det enda som väntar i slutet av livet är döden.

Om religiös tro och religioner
Varje i frihet skapad religiös tro är djupt personlig, formad av den enskilde med en mix av reflexioner, känslor, ängslan och längtan, dikt och tanke, andlighet och poesi.
En sådan tro kan ha mening för den troende. Den kan skänka tröst och ge en form av trygghet. Den skadar heller ingen men den bidrar till att legitimera ett religiöst tänkande som ofta leder till svåra problem. Sådana uppstår exempelvis, när de troende ivrar för att övertyga andra om den ”sanning” de själva funnit, när sådana samtal medför påtryckningar av olika slag, när de leder till indoktrinering och till att människors trosfrihet kränks. När tron inte förblir den enskildes ensak, när likasinnade troende samlas i sekter, samfund och organiserade religioner med anspråk på medlemmarnas trohet och med makt över deras beteende, då hotas toleransen gentemot oliktänkande. Då måste vi räkna med terrorhandlingar, andra våldshandlingar och ett utbrett religiöst förtryck.
......

Genom alla tider har det käbblats om vilken religiös riktning som är den sanna, om vem som förvanskat vad. När man inte på fredlig väg kunnat övertyga motparten om den ”rätta” läran, har man inte dragit sig för att fördöma, förtrycka, förfölja, fördriva, bränna eller slå ihjäl dem som ”förvanskat” den, dvs de ”otrogna”. Religionernas historia är fylld av otaliga ”sanna” läror och lika många ”förvanskningar”.
......

Därför menar jag: Vi behöver inga predikanter, inget missionerande, inga inkvisitioner, inga korståg, inga heliga krig, inga ockupationer av heliga platser, inget religiöst förtryck – kort sagt, vi behöver inga religiösa sekter eller religiösa samfund. Vi behöver heller ingen organiserad religiositet.

VI BEHÖVER INGA RELIGIONER!

Hur boken kan beställas

2008-01-01T23:17:00.003+01:00

Boken "Tro Vett Vanvett" kom ut i början av 2008. Formatet blev det som kallas för storpocket, dvs 21*13,5 cm. I bokhandeln kom priset att ligga kring 115:- kr, men boken kan också beställas direkt från förlaget till ett pris av 40:- kr plus porto. Medlemmar i Humanisterna kan få den till ett rabatterat pris av 30:- kr plus porto.

Så här går det till att beställa boken:

Skicka ett e-mail till info(at)seedcap.se.
Ange Ditt namn och postadress dit Du vill att boken ska skickas.
Ange det antal böcker Du vill ha. (Om uppgift saknas skickas en bok).
Glöm inte att nämna om Du är medlem i Humanisterna.
Boken/böckerna skickas omgående till den adress Du lämnat.
Ett inbetalningskort bifogas samt uppgift för banktransferering.
Betalningen bör göras så snart Du fått boken.
Om Du har frågor, är Du välkommen per e-mail till Hchcars4(at)yahoo.com.