Det har tagit en tid, innan jag nått fram till att skriva om din mycket välskrivna och trevligt upplagda bok.
Trots att jag i många avseenden delar dina åsikter, har jag svårt att acceptera den aggressivitet, stundtals gränsande till oartighet, med vilken du framför dina men framför allt angriper andras åsikter i de mest personliga livsfrågorna.
Häromkvällen framträdde Björn Ulvaeus i ett TV-program, där han drog en lans för "humanisternas idéer". Det han aggressivt och halvt ärekränkande tidigare uttalat i en tidningsartikel bad han nu om ursäkt för.
I en artikel med titeln "Rädda oss från humanisterna" får Sturmark den kritik som han så väl förtjänar. Hans argumentation och debattmetoder liknas vid den katolska inkvisitionen. Tyvärr har Humanisterna fått liten genomslagskraft just på grund av sitt aggressiva tonfall och hotfulla sätt att uttala sig. Det förvånade mig att Sturmark skulle sälla sig till skaran. Han hade i andra sammanhang gjort ett mycket lugnt och intelligent intryck.
Det är inte utan att man får en känsla av släktskap med Humanisternas ordval och debattmetoder i din - naturligtvis komprimerade - framställning av dina idédebatter med passagerarna ombord.
Vi har alla rätt att ha våra åsikter och har alla rätten (åtminstone knappt hälften av oss på jorden) att framföra dem. Däri har du helt rätt. Vi har naturligtvis på samma gång rätt att förolämpa och nedvärdera personer med andra åsikter än de egna. Men frågan är, om man i alla delar skall utnyttja den "rätten".
Tolerans och acceptans av andra åsikter än de egna borde väl också tilltala en gammal liberal? Och det är ju allmänt vedertaget att även små lögner eller stumt tigande kan vara att föredra i situationer, då man eljest lätt kunde tillfoga medmänniskor påtagliga obehag eller skada.
Icke desto mindre är det otroligt givande att ta del av dina åsikter och av passagerarnas hävdande av sina. Samtalen är intressanta men leder naturligtvis ingenstans, eftersom båda "sidor" är envetet övertygade om att just "den egna åsikten" är á priori den riktiga och rätta.
söndag 23 mars 2008
tisdag 18 mars 2008
Recension av "Tro Vett Vanvett"
En ruskig storm på havet och ett slagsmål med en norsk sjundedagsadventist är de stora action-scenerna i Hans Christian Cars bok om människors sökande efter mening med livet i en till synes obegriplig värld. Tillvaron ombord på skeppet Algarina är dock mestadels att långsamt färdas med vinden över stillsamma vatten utan egentliga mål och utan förväntningar. Det är en behaglig resa med många goda måltider under vilka sex goda vänner kastar sig in i olika diskussioner, den ena mer laddad än den andra.
Mat och segling i all ära, men det är dessa diskussioner som är huvudtemat i boken, diskussioner som vi alla haft eller förr eller senare kommer att ha. Vad gör vi här? Varför finns det någonting och inte ingenting? Fri vilja? Finns Gud, och vad har han/hon/det i sådana fall för intentioner? Ja, många av de Stora Frågorna granskas.
Vad har jag då själv lärt mig av dessa samtal? Svaret är, inte mycket, men författaren har heller inte varit ute efter att föra fram nya revolutionerande filosofiska insikter. Hans fokus har legat på att utmana de gamla myter som världens religioner fortfarande verkar klänga sig fast vid, dock inte längre i så stor utsträckning i Sverige. Dessa myter, t.ex. att Jesus var född av en oskuld och återuppstod från de döda, att Gud verkligen delade det Röda havet för Moses, att Lao Tzu var 900 år gammal när han föddes, att det finns en personlig Gud som lyssnar på våra tankar dygnet runt, etc., verkar vara i något av ett heligt rum, även i dagens värld – "sanningen" i dem får bara inte ifrågasättas. Man måste ha vördnad och respekt för människors tro, oavsett vad den kan ha för konsekvenser.
Frågan är vem som får ut någonting av en bok som denna eller av Hitchens eller Dawkins böcker? De som tror på myter vill inte läsa dem, eftersom de utgör ett hot mot deras verklighetsbild och ateister nickar troligtvis bara instämmande redan vid de första sidorna. När författaren briljerar är när han vågar gräva djupare i en del av de stora filosofiska frågor som inte har med myter eller tro att göra. Detta borde kunna intressera såväl sökaren som vetenskapsmannen som den religiöse.
Dawid Dahl
Mat och segling i all ära, men det är dessa diskussioner som är huvudtemat i boken, diskussioner som vi alla haft eller förr eller senare kommer att ha. Vad gör vi här? Varför finns det någonting och inte ingenting? Fri vilja? Finns Gud, och vad har han/hon/det i sådana fall för intentioner? Ja, många av de Stora Frågorna granskas.
Vad har jag då själv lärt mig av dessa samtal? Svaret är, inte mycket, men författaren har heller inte varit ute efter att föra fram nya revolutionerande filosofiska insikter. Hans fokus har legat på att utmana de gamla myter som världens religioner fortfarande verkar klänga sig fast vid, dock inte längre i så stor utsträckning i Sverige. Dessa myter, t.ex. att Jesus var född av en oskuld och återuppstod från de döda, att Gud verkligen delade det Röda havet för Moses, att Lao Tzu var 900 år gammal när han föddes, att det finns en personlig Gud som lyssnar på våra tankar dygnet runt, etc., verkar vara i något av ett heligt rum, även i dagens värld – "sanningen" i dem får bara inte ifrågasättas. Man måste ha vördnad och respekt för människors tro, oavsett vad den kan ha för konsekvenser.
Frågan är vem som får ut någonting av en bok som denna eller av Hitchens eller Dawkins böcker? De som tror på myter vill inte läsa dem, eftersom de utgör ett hot mot deras verklighetsbild och ateister nickar troligtvis bara instämmande redan vid de första sidorna. När författaren briljerar är när han vågar gräva djupare i en del av de stora filosofiska frågor som inte har med myter eller tro att göra. Detta borde kunna intressera såväl sökaren som vetenskapsmannen som den religiöse.
Dawid Dahl
lördag 1 mars 2008
Recension av Olle Carlssons bok
Den 20 februari träffade jag Olle Carlsson. Vi hade ett stimulerande samtal. Vi passade också på att byta böcker med varandra. Jag har läst hans med stort intresse. Härnedan följer några reflexioner kring hans bok.
DEN TREDJE FRÅGAN
Prästen Olle Carlsson är en märklig man. I och runt Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm har han byggt en verksamhet som tilltalar många. När han håller gudsjänst fylls kyrkan av pesoner som kommer dit för att delta i en varm och tillitsfull gemenskap. På sitt lågmälda sätt vill han få församlingen att förstå att de är inneslutna i Guds kärlek, en kärlek som ingenting kräver.
Detta är också ett ledande tema i Carlssons bok ”Kristendom för ateister”. Flertalet av de frågor som han tar upp är av ett slag som alla människor ställt sig, troende såväl som icke troende. Här följer några exempel: Finns Gud? Vem är Gud? Hur kan en allsmäktig kärleksfull Gud tillåta att det finns så mycket elände i världen utan att ingripa?
I sin behandling av dessa och liknande frågor tar Carlsson itu med vad han menar är en föråldrad tolkning av kristendomen. Det behövs inte så många regler och föreskrifter om hur människor ska vara. Det verkligt viktiga är att ta emot Guds kärlek och finna trygghet och glädje i den. Ingen är utvald. Ingen är utstött. Guds kärlek gäller alla. Så ungefär tror jag att Carlsson själv skulle sammanfatta sin religion.
Hans svar på de första två frågorna är alltså: Ja, Gud finns och Gud är kärleksfull. - Hur lyder då svaret på den tredje frågan? – ”På den frågan”, säger Carlsson, ”finns det hur många dåliga svar som helst. För mig är den gåtan olöst”. - Enligt min mening är inte detta mycket till svar, men det är ändå mycket bättre och ärligare än den annars så vanliga floskeln att ”Guds vägar äro outrannsakliga” eller att det finns ”sådant som vi inte kan och ej heller bör försöka förstå”.
Ett annat för somliga mer närliggande svar är att om det nu finns en gud och om denne Gud till äventyrs är god och kärleksfull, så är han inte allsmäktig för om han är det, så är det tydligt att han inte bryr sig särskilt mycket om oss här på jorden. För Carlsson och många med honom är dock inte detta något bra svar, eftersom det leder till slutsatsen att Guds kärlek är begränsad eller endast en illusion för att nu låna ett ord från Richard Dawkins.
Är Gud en illusionist som kan trolla bort sig själv och visa sig ibland? Är han månne också en isolationist? Kanske har Gud som policy att aldrig gripa in utan bara ösa över oss människor sin omätliga kärlek som somliga är lyckliga nog att uppfatta med sina känslor men ingen kan begripa med hjälp av sitt förstånd?
Så tänker inte Carlsson. För honom är Gud inte bara kärleksfull. Gud bryr sig också om oss. På flera ställen i boken finns beskrivningar av hur Gud påverkar och agerar. För Carlsson är inte Gud ”något övernaturligt väsen som existerar avskilt från oss”. Han menar ”att vi själva är det gudomligas möjlighet att gripa in i världen”. Det låter vackert, men när Gud som alltså antas finnas inom oss ser att vi inte klarar av att förhindra olyckliga människors olidliga lidanden, vad gör Gud då? Frågan är väl inte var Gud finns - utanför eller inom oss - utan om Gud finns. Trots Carlssons i och för sig behjärtansvärda försök till förklaring tycks det mig som om ”den tredje frågan” fortfarande väntar på ett bra svar.
Den stora förtjänsten med Carlssons bok är att han i den vänder sig mot allsköns fördomar som inte är ovanliga bland starkt religiösa personer. Här är några exempel på hans raka och entydiga språk: ”För mig finns det bara en grundregel när det gäller sexualitet och det är att den ska vara ömsesidig och att man inte ska skada varandra”. – ”Ibland undrar jag varför man ber oss präster komma och föreläsa om etik och moral. Det har ju visat sig att det inte precis är vår starkaste sida”. – ”Jag vill...göra upp med en straffande gudsbild”. – Dagens västerländska kyrka ”påstår sig följa Jesus, men...det är snarare romarrikets hierarkiska och patriarkaliska värderingar som vi omedvetet följer”. – ”När vi distanslöst ser vår egen tro som den rätta kan det orsaka schismer och till och med innebära att människor får sätta livet till”.
Det är inte svårt att hitta flera minst lika tänkvärda citat.
Man behöver verkligen inte vara troende kristen för att bejaka väldigt mycket av det som Carlsson säger i sin bok. Den innehåller många intressanta tankar om frågor som sysselsatt människor i alla tider oavsett konfessionstillhörighet, även dem som kallar sig agnostiker eller ateister. Intrycket är dock att det inte är till ateister som boken främst vänder sig utan till dem bland Carlssons prästkolleger och andra trosfränder som sitter fast i en enligt honom förlegad syn på vad som är det väsentliga i det kristna budskapet. Därför är bokens titel ett exempel på missvisande varubeteckning. En mer rättvisande titel hade varit ”Carlssons lärobok för kristna”.
DEN TREDJE FRÅGAN
Prästen Olle Carlsson är en märklig man. I och runt Allhelgonakyrkan på Söder i Stockholm har han byggt en verksamhet som tilltalar många. När han håller gudsjänst fylls kyrkan av pesoner som kommer dit för att delta i en varm och tillitsfull gemenskap. På sitt lågmälda sätt vill han få församlingen att förstå att de är inneslutna i Guds kärlek, en kärlek som ingenting kräver.
Detta är också ett ledande tema i Carlssons bok ”Kristendom för ateister”. Flertalet av de frågor som han tar upp är av ett slag som alla människor ställt sig, troende såväl som icke troende. Här följer några exempel: Finns Gud? Vem är Gud? Hur kan en allsmäktig kärleksfull Gud tillåta att det finns så mycket elände i världen utan att ingripa?
I sin behandling av dessa och liknande frågor tar Carlsson itu med vad han menar är en föråldrad tolkning av kristendomen. Det behövs inte så många regler och föreskrifter om hur människor ska vara. Det verkligt viktiga är att ta emot Guds kärlek och finna trygghet och glädje i den. Ingen är utvald. Ingen är utstött. Guds kärlek gäller alla. Så ungefär tror jag att Carlsson själv skulle sammanfatta sin religion.
Hans svar på de första två frågorna är alltså: Ja, Gud finns och Gud är kärleksfull. - Hur lyder då svaret på den tredje frågan? – ”På den frågan”, säger Carlsson, ”finns det hur många dåliga svar som helst. För mig är den gåtan olöst”. - Enligt min mening är inte detta mycket till svar, men det är ändå mycket bättre och ärligare än den annars så vanliga floskeln att ”Guds vägar äro outrannsakliga” eller att det finns ”sådant som vi inte kan och ej heller bör försöka förstå”.
Ett annat för somliga mer närliggande svar är att om det nu finns en gud och om denne Gud till äventyrs är god och kärleksfull, så är han inte allsmäktig för om han är det, så är det tydligt att han inte bryr sig särskilt mycket om oss här på jorden. För Carlsson och många med honom är dock inte detta något bra svar, eftersom det leder till slutsatsen att Guds kärlek är begränsad eller endast en illusion för att nu låna ett ord från Richard Dawkins.
Är Gud en illusionist som kan trolla bort sig själv och visa sig ibland? Är han månne också en isolationist? Kanske har Gud som policy att aldrig gripa in utan bara ösa över oss människor sin omätliga kärlek som somliga är lyckliga nog att uppfatta med sina känslor men ingen kan begripa med hjälp av sitt förstånd?
Så tänker inte Carlsson. För honom är Gud inte bara kärleksfull. Gud bryr sig också om oss. På flera ställen i boken finns beskrivningar av hur Gud påverkar och agerar. För Carlsson är inte Gud ”något övernaturligt väsen som existerar avskilt från oss”. Han menar ”att vi själva är det gudomligas möjlighet att gripa in i världen”. Det låter vackert, men när Gud som alltså antas finnas inom oss ser att vi inte klarar av att förhindra olyckliga människors olidliga lidanden, vad gör Gud då? Frågan är väl inte var Gud finns - utanför eller inom oss - utan om Gud finns. Trots Carlssons i och för sig behjärtansvärda försök till förklaring tycks det mig som om ”den tredje frågan” fortfarande väntar på ett bra svar.
Den stora förtjänsten med Carlssons bok är att han i den vänder sig mot allsköns fördomar som inte är ovanliga bland starkt religiösa personer. Här är några exempel på hans raka och entydiga språk: ”För mig finns det bara en grundregel när det gäller sexualitet och det är att den ska vara ömsesidig och att man inte ska skada varandra”. – ”Ibland undrar jag varför man ber oss präster komma och föreläsa om etik och moral. Det har ju visat sig att det inte precis är vår starkaste sida”. – ”Jag vill...göra upp med en straffande gudsbild”. – Dagens västerländska kyrka ”påstår sig följa Jesus, men...det är snarare romarrikets hierarkiska och patriarkaliska värderingar som vi omedvetet följer”. – ”När vi distanslöst ser vår egen tro som den rätta kan det orsaka schismer och till och med innebära att människor får sätta livet till”.
Det är inte svårt att hitta flera minst lika tänkvärda citat.
Man behöver verkligen inte vara troende kristen för att bejaka väldigt mycket av det som Carlsson säger i sin bok. Den innehåller många intressanta tankar om frågor som sysselsatt människor i alla tider oavsett konfessionstillhörighet, även dem som kallar sig agnostiker eller ateister. Intrycket är dock att det inte är till ateister som boken främst vänder sig utan till dem bland Carlssons prästkolleger och andra trosfränder som sitter fast i en enligt honom förlegad syn på vad som är det väsentliga i det kristna budskapet. Därför är bokens titel ett exempel på missvisande varubeteckning. En mer rättvisande titel hade varit ”Carlssons lärobok för kristna”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
